En titt i ivf-arkivet

För exakt ett år sedan skrev jag om tre tänkbara länder att adoptera ifrån. Det var fortfarande väldigt abstrakt i och med att vi väntade på att påbörja vår sista ivf. Jag blev förvånad när jag såg att inte ett enda av länderna som jag resonerade kring var Taiwan! Inte heller Sydkorea står med. Det är ju ändå de två länderna det har handlat mest om senare. För ett år sedan var det i stället Madagaskar, Vietnam och Thailand.

Några dagar innan hade vi bokat in första mötet med socialen inför föräldrautbildning (parallellt bokade jag in akupunktur, vill inte riktigt minnas var jag hade nålar för att jag hoppades att det skulle hjälpa kroppen på traven …).

Jag noterar jag att jag var ungefär lika fokuserad efter andra ivf:en som jag varit i adoptionsprocessen. Jag har varit en ångvält länge. Desto viktigare att försöka låta kropp och sinne varva ner nu även om det är sjukt svårt att bryta ett mönster. Den senaste månaden måste jag erkänna att jag lägger obalanserat mycket energi på jobbet och det har - surprise - sammanfallit med att jag inte har något "ofrivillig barnlöshet"-projekt att lösa.

Kvällen innan testdagen, förra året, skrev jag i alla fall texten nedanför.
-----

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

-----

Fördelen med hektiska veckor

Jag kan inte riktigt  i ord, knappt i en gif, beskriva hur jag mår efter denna vecka. Det har varit en sjukt hektisk vecka på jobbet, ingen lugn dag fast ganska bra vecka ändå. Det blir ju lätt så i perioder när man jobbar med nyheter. Nu är det i alla fall helg och kroppen kommer nog behöva mycket vila.

Hela veckan:

Jag på jobbet


via GIPHY

Jag efter jobbet


via GIPHY

Fördelen med en hektisk arbetsvecka nuförtiden? "Tjoff!" säger det bara och så är man en vecka närmare sitt barn. Och bara en sådan sak, att komma närmare sitt barn, är ju något som till och med får en att längta till nya veckor och måndagar.

Drömmarnas värld

Om nätterna drömmer jag att jag håller i vårt barn. Ansiktet och den lilla näsan är inborrat i min axel, så jag ser inte hur barnet ser ut. Men jag ser den lilla svarta hårkalufsen, stryker försiktigt med handen över huvudet. Benen hänger avslappnat ned mot min midja. Jag nosar i hårkalufsen, ler. Känner ett lugn i hela kroppen. Vill inte släppa taget.

Det är jobbigt att vakna igen. Att det bara är en dröm. Det påminner om hur jag kunde drömma om plustecken på graviditetsstickor, den där sorgen som sköljer över en när man vaknar. Fortfarande många dagar och nätter kvar.

Pappornas dag

Fars dag. Kanske, kanske, kanske, kanske sista Fars dag som min man är pappa utan barn. Hoppas det.

Nu har vi haft våra handlingar färdiga i tre veckor. Snart en månad. Det känns som en milstolpe. Då har  vi bestämt oss för att fira lite på något sätt, troligen med ett biobesök. Sista delen i Hunger Games har premiär den veckan så det känns väl lägligt.

Det slog mig i dag när vi pratade om ivf:erna som vi har bakom oss att om sista försöket hade lyckats, så hade vi blivit föräldrar nu i december. Det är förstås lite overkligt att tänka så, nu när det inte blir. Det är ingenting vi sörjer i dag. Men att tänka på de känslorna som fanns då, det är ganska tungt att minnas tillbaka. Att vara där vi är i dag, det är en så mycket lyckligare plats även om vi fortfarande är barnlösa.

Visst hade det känts bra om vi hade lyckats med ivf:en, då hade det blivit den resan, men nu känns det helt fantastiskt att det blir på detta sätt som vi blir föräldrar. Att få chansen att adoptera. Det känns riktigt, riktigt stort. På något sätt, även om det oftast är självvalt, så är det ju få förunnat att bli föräldrar på detta sätt jämfört med på "det vanliga" sättet.

Kanske, kanske, kanske att vi i alla fall fått ett barnbesked denna dag nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag tror inte det är så många väntande pappor som läser denna blogg. Men i dag tänker jag lite extra på dem. Mest på min väntande man, förstås. Han kommer bli världsbästa pappan till vårt barn.

Tobias och våra vänners son håller handen.
Gulligt värre.

Att tackla graviditetsbesked

Jag fick en kommentar tidigare (för nästan tre veckor sedan, hjälp vad tiden går!) där "E" undrade hur jag hanterar nyheter som att prinsessan Sofia är gravid. Jag sparade att svara på kommentaren eftersom det känns intressant i ett inlägg i stället och sen gav Maria ett bra svar, tyckte jag. 

Självklart reagerade jag när jag såg nyheten! Jag tillät mig att skratta och fnysa lite och så ryckte jag på axlarna. Varför bryr jag mig ens? Jag tror att jag bryr mig främst av två ganska egoistiska anledningar:

1. Det uppenbara: En bulle i ugnen som på beställning, som det ser ut utifrån i alla fall ska väl förstås tilläggas.

2. Jag vill se fler rubriker om kända personer som går igenom ofrivillig barnlöshet och kan berätta vilket helvete det är att brottas med. Chansen att kända personer, med något slags inflytande i vårt samhälle, berättar om det (sitt privata helvete) torde öka ju fler som gör en sådan resa. Därför blir jag inte glatt ivrig när jag ser glättiga, väntade, graviditetsbesked i tidningarna.

Det har funnits en tid när jag blev riktigt missunnsam och nedstämd vid graviditetsbesked. Vare sig det handlade om en (oftast ytligt) bekant eller någon rubrik i skvallerpressen. Sedan ivf:en drog i gång för ett och ett halvt år sedan har jag ändå varit ganska fokuserad på vår egen resa. Än mer när vi tagit oss in i adoptionsprocessen. För hur mycket mer med barn blir vi av att jag tycker det är orättvist att någon annan är gravid? Den hårda sanningen är ju dessvärre, inte ett dugg. Och jag har, precis som du E, känt skam när jag blivit ledsen. Då har jag blivit ännu ledsnare. Men jag har behövt få vara ledsen, få vara bitter. I alla fall en stund. För mig har det varit viktigt att det kan gå över.

E skriver något väldigt skört och träffsäkert som jag tror att många, många av oss ofrivilligt barnlösa som känt skam och sorg känner igen oss i: "Är jag ens mogen att adoptera/bli mamma? Jag kan till exempel fortfarande vara arg över min kropp för att den "vägrar" bli med barn... Det är så barnsligt tänkt, jag vet."

Jag tror, E, att bara du som här törs sätta din sorg i ett perspektiv, sätta ord på dina känslor och vågar ställa jobbiga frågor till dig själv så har du en "mamma-mognad" du kanske själv inte ser. För mig är det nog att just sätta ord på känslorna som varit det viktigaste verktyget. 

Jag har kunnat vara riktigt förbannad på min kropp för att den inte vill bli gravid. Men det är ju så där med livet, att sedan bara några veckor är jag och mannen likt två tonåringar i stället verkligen rädda för att vi ska bli gravida trots skydd. Det är verkligen en ny fas i livet, men är väl ett inlägg i sig.

"Har ni hört något nytt?"

via GIPHY

Redan efter två veckor av denna väntan, när vi faktiskt officiellt finns att väljas som föräldrar, har jag börjat få en liten förståelse för dem som inte delar med sig av adoptionstankarna förrän längre fram i processen. 

Det är verkligen svårt att förklara ibland, att två veckor är en väldigt kort tid och vi kommer kanske inte ha något nytt att berätta förrän om sex månader, ett år eller två år. Ibland är det svårt för en del att tro, så då kommer de tindrande ögongen, den förväntansfulla rösten och frågan "Har ni hört något nytt?" redan och ibland tar det ett tag innan jag förstår att "Åh, du menar i den supermegalånga adoptionsprocessen där vi köat i två veckor?". 

Jag tror att jag behöver hitta ett bra, pedagogiskt, svar för detta. Det blir ju svårhanterligt om man redan nu ska påminnas om frågan, från olika håll, och sedan ska det fortsätta fram till barnbeskedet. Mitt svar  hittills har varit "Jag tror att du lär märka när vi hört något nytt" och att "någon information alls ligger minst sex månader bort". Men jag tror inte att det biter. Det är adoptionen som är intressant att prata om med oss och då är det naturligt att efterfråga ny information. Vi kanske helt enkelt får försöka avleda genom att skaffa några andra rubriker omkring oss? 

Två veckor avklarade

Den senaste veckan har varit hektisk, på något sätt. Eller, egentligen inte. Men jag har faktiskt ägnat mig lite åt träningen och läsningen. Stickningen/virkningen återstår fortfarande.

Nu har två veckor rusat förbi sedan vi fick vår plats i kön och jag har verkligen inte hunnit ringa och fråga hur allt det där egentligen fungerar. Hur det än är, så står vi ju där vi är så det behöver nog inte vara så bråttom. Två veckor närmare än … för två veckor sedan kan man konstatera att vi är hur man än vrider och vänder på det.

Får se hur denna vecka ska gå undan, det blir inte genom träning i alla fall. Ni vet väl vad som händer när man börjar träna efter långt uppehåll? Fast jag vill egentligen inte skylla min dunderförkylning på mig själv, utan snarare min man som riktigt började hårdträna och blev sjuk … och sedan blev nästan frisk och smittade ner sin fru som tränat alldeles lagom. Tur han är söt.