Till alla väntande mammor

I dag ger jag en liten bukett så här över internet till alla de fantastiska mammor som finns och funnits i min närhet. Mamma, svärmor, farmor, mormor … Men buketten går också till alla väntansmammor därute, som jag vet läser den här bloggen. Många av er tycker säkert som jag, att i dag är en jobbig dag att ens kika in på sociala medier, svämmas över av reklam och tidningsartiklar som handlar om moderskapet. Att påminnas extra om den långa väntan och längtan. Jag tänker på oss i dag, också.

Stor kram.

TV-tips om adoption och ofrivillig barnlöshet

Det här programmet handlar förvisso om nationella adoptioner i Storbritannien. Men jag har verkligen fastnat för programmet som heter Vårt uppdrag - adoption och finns på UR play. Man får följa socialarbetarnas jobb väldigt nära. Det är biologiska föräldrar som förlorar sina barn, ofta är det missbruk med i bilden, och så är det fosterföräldrar som älskar barnen av hela sitt hjärta. Och så är det givetvis barnens berättelse. Verkligen sevärd serie.

I Storbritannien är det, enligt programmet, väldigt ont om adoptivföräldrar. Det innebär att föräldrarna ofta kan "välja" barn, vilket innebär att de flesta givetvis vill och kan adoptera bebisar utan dokumenterad sjukdomshistorik.

Apropå adoption på tv så har flera personer tipsat mig om The little couple, som jag inte kommit mig för att se ännu.

Sedan vill jag också återigen berätta att det är ofrivilligt barnlösas dag nu och meddela att TV4 Nyhetsmorgon uppmärksammade detta tidigare i veckan. Om jag inte missminner mig så säger de i inslaget att de kommer fortsätta på det temat i dag.

Hoppas ni får en fin lördag, allihopen. Själv beger jag mig mot jobbet och suktar lite efter den lediga måndagen, men tror att helgen med kamera och anteckningsblock blir rätt kul ändå.

Den ofrivilliga barnlösheten och jag

Miss Hultgren delade med sig av sin berättelse som ofrivilligt barnlös tidigare i veckan. I morgon är det ofrivilligt barnlösas dag och jag kände att jag ville göra samma sak. Så här kommer min berättelse.

Jag heter Lina och fyller 29 år om några dagar. För tre och ett halvt år sedan när min man och jag bestämde oss för att bilda familj, det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Vi log finurligt, bar på vår hemlighet. Gick igenom första året förväntansfullt. Tills den ofrivilliga barnlösheten kom. Först smygande, sedan som en kalldusch. Det var så många elaka och dåliga känslor på en och samma gång. Sorgen, ilskan, bitterheten, otillräckligheten, skammen, frustrationen, ovissheten, okunskapen, avundsjukan … Det föddes känslor jag inte visste kunde finnas inom mig. De slukade energi. Ibland tror jag att perioder av barnlösheten bara är stora svarta hål. Allt börjar handla om att lyckas, inget annat än det finns.

Även fast man inte ska berätta att man försöker, det ska ju bli en överraskning 14 veckor in i graviditeten, så visste några få att vi gjorde just det, innan vi visste att det inte fungerade. Sedan tystnade vi nog. Så många graviditetstest som jag tittat på, hoppats. Tänk om, tänk om … Det har aldrig varit två streck.

Ju fler graviditetstest, desto sorgsnare blev vi. Till slut, när vi bestämt oss för att undersökas efter ett och ett halvt år började vi sakteliga berätta. Omgivningen vet inte alltid hur rätt reaktion är, för man berättar ju egentligen inte gärna förrän det faktiskt fungerar. Vi, främst jag, fick veta att om vi, främst jag, stressade mindre skulle vi, främst jag, se att det löser sig. Samma tema: Slappna av! Då kommer det hända. Vi var ju så unga. Det är inte så bråttom, var en annan infallsvinkel. Det är många som blir experter på infertilitet när ämnet tas upp, trots noll erfarenhet och noll examina i ämnet. Till slut orkade jag strunta i huvudet på sned och leendet. Säga stopp. Det finns otroligt lite forskning i ämnet. Viss forskning tyder på att stress kan minska fertiliteten till viss del. Annat tyder inte på det. Som till exempel att kvinnor våldtas och blir gravida, att kvinnor i krig och fattigdom blir gravida. Sluta, sluta lägga skulden på mig började jag att säga till omgivningen, som inte riktigt hade tänkt på att se det ur den synvinkeln.

Ivf ett. Ivf två. Ivf tre. Varje gång har inneburit större hopp, större oro, större förtvivlan. Större besvikelse. Större sorg. Som slutligen blivit en lättnad. Nu begraver vi ivf ett, ivf två och ivf tre och är glada att vi båda två vill sätta punkt samtidigt. Att det räcker för båda två. Nej, doktorn. Vi vill inte veta mer om äggdonation. Om att vi borde ha goda chanser, som det hetat tidigare. Ni är jätterara, ni vill se en graviditet. Men nu sätter vi punkt här. Att slippa allt det onaturliga. Att slippa sprutor, hormoner, se våra sköra små embryon dela sig för att sedan inte stanna kvar i livmodern. Att slippa förvänta sig ett plus på stickan och sedan behöva börja om. Falla ner mot botten i den djupa brunnen, borsta av sig och resa sig stukad, full med blåmärken. Igen. Att bestämma sig för att sluta just där för att vi nog aldrig ens varit nära. Det är en lättnad. När skulle vi annars slutat? Skulle vi fortsätta ett år? Två till? Ett banklån. Ett till. Det räcker.

Ungefär så här kan den ofrivilliga barnlösheten
se ut efter den andra misslyckade ivf:en.

För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!

Vi har försökt att bli föräldrar ungefär halva tiden som vi levt ihop. Ännu är barnlösheten ett svart hål. Fast det har blivit mindre ju mer vi förstår den tror jag. Vi börjar vänja oss vid den här snåriga stigen. Hur illa jag än tycker om det stora svarta hålet, så har den först oss närmare varandra. Svetsat oss samman. Vi har inte låtit den bryta ner oss, utan i stället fortsätter vi ständigt försöka att växa av den. När vi orkar. Och hur nere vi än är då och då, ger vi aldrig ge upp hoppet om att en dag bli föräldrar. Vi försöker alltid påminna varandra om att uppskatta allt det vackra i vårt liv. I allt det jobbiga har vi ändå, nästan alltid, vett nog att vara tacksamma för det vi har. Vi är lyckligt lottade.

Oftast försöker vi ändå att vara ungefär så här glada.
Här på goda vänners bröllop,
dagar efter  att stickan visat minus efter ivf ett.

Visste vi att det fanns ett bestämt datum när vårt barn är i vår famn, att det gick att lova. Då kunde vi kanske tillåta oss att njuta. Men nu? Det finns inga garantier. Vi har gått vår föräldrautbildning, är inne i medgivandeutredningen. Skickar papper. Läser om länder och känner hopp. Vi spirar av längtan efter vårt barn som väntar på oss någonstans där ute i världen. Men det är som att ta ett djupt andetag, igen, som första gången vi besökte läkaren och fick veta att vi var oförklarligt barnlösa, som under ivf:erna ... Och jag tror inte vi kommer att andas ut, känna oss tillfreds, förrän vi landar på svensk mark med vårt barn som snusar sött, i bärselen. Först då kommer alla år av väntan inte kännas särskilt länge.

----------------------------

First Aid Kit sjunger det inte så lite bra i My Silver Lining:
There's no starting over, no new beginnings, time races on.
And you've just gotta keep on keeping on.
Gotta keep on going, looking straight out on the road.
Can't worry 'bout what's behind you or what's coming for you further up the road.
I try not to hold on to what is gone, I try to do right what is wrong. 
I try to keep on keeping on. 

Skor inomhus och gömda husdjur

Kosmo, gosekatten ...

En del grejer med adoption är ju väldigt "på pappret". En sådan sak är att det är viktigt att det inte står i vår medgivandeutredning att vi har husdjur. Orsaken är den enkla att det i många länder anses fattigt och smutsigt att ha husdjur. Så himla märkligt, ur en annans perspektiv. Vi avgudar ju våra katter. Ni vet, sitter katten i fåtöljen tränger vi ihop oss i soffan. För att bjuda katterna på något gott köper vi ekologiska räkor, trots att vi själva är vegetarianer. Ja, vi är så där pjoltiga som ungefär alla andra i vårt avlånga land är med sina husdjur. Vi är också av den åsikten att husdjur är ett bra sätt för barn att lära sig ansvar och kärlek. Så finns en till egenskap hos de flesta husdjur. De är ju så goda lyssnare. Det går alltid att berätta om sina oändligt stora problem för husdjuret, när man inte är redo att anförtro mamma eller pappa.

Efter medgivandeutredningen kommer det bli aktuellt för oss att samla ihop bilder. Kanske till ett album, jag tror det där är lite olika beroende på vilket land och vilken organisation som bilderna skickas till. Vi har redan för några månader sedan börjat kika på vilka bilder som kan vara fina att skicka med, men har rensat ur mappen allt eftersom. Det troliga är nämligen att vi ...

1 … först och främst absolut inte ska ha med husdjuren på någon bild. Där rök ungefär hälften, haha.

2 ... om inte på alla, så på de flesta bilder, ska vara klädda till tänderna (japp, kostym för mannen i huset) och ha skor inomhus om fötterna syns. Såna bilder är ju familjealbumet inte direkt välfyllt med.

3 … Middagar är ju ett bra tillfälle att kunna fota släkt eller vänner hemma hos oss. Men då ska det absolut inte synas någon alkohol på bilden. Där rök de flesta midsommarbilderna, haha. Men vi hinner få en ny chans om några veckor!

De här råden är sådant jag snappat upp från lite olika håll, bland annat personer som adopterat från länder i Asien, vilket ju verkar kunna bli troligt i vårt fall.

Det blir lite speciellt. En annan ser ju inte nödvändigtvis kostymnisse, med skor inomhus, utan husdjur som viktiga kriterier för att någon ska vara en god förälder. Men även om vi har gott självförtroende när det kommer till att bli kärleksfulla föräldrar, så är vi, som svenskar, inte riktigt normen i det stora sammanhanget.

Typiskt kroppen

I och med tre ivf-försök kan jag självsäkert konstatera att jag övervunnit min spruträdsla. Förut brände tårarna under ögonlocket så fort en sköterska skulle sticka mig i armen eller fingret.

Jag har alltid sagt att jag vill bli blodgivare, om det inte vore för att jag var så spruträdd. Så efter att ha läst en nyhet om att fler blodgivare behövs här i Dalarna, det brukar vara brist på blod inför varje sommar har jag för mig, tog jag tag i saken häromveckan. Jag begav mig mot Blodcentralen i stan, fyllde i blanketten och lämnade prover för att se om jag är lämplig blodgivare. Det är jag inte! Jag blev faktiskt lite ledsen, besviken, när det kom ett brev som meddelade det igår. Återigen säger min kropp att den gör som den vill, inte som jag vill. Typiskt kroppen. Typiskt, typiskt kroppen.

Mitt blodvärde är normalt. Mina järndepåer ligger också inom de normala värdena, men de är för låga för att jag ska få vara blodgivare. I stället är jag välkommen att prova igen om ett par år. Jag är vegetarian, äter ägg- och mjölkprodukter men varken kött eller fisk, så det här är väl en påminnelse om att inte bara köpa järnvitaminer utan faktiskt äta dem också.

Men visst är det frustrerande. Jag vill ju lämna blod nu. Inte bara för andras skull, utan också för min egen. Det hade ju varit ett briljant kapitelavslut. Ett litet "Att göra ivf när man är spruträdd är skitjobbigt. Men inget ont som inte har något gott med sig". Nu får jag tålmodigt vänta på att flera pusselbitar på det personliga planet faller på plats när vårt barn väl är hos oss, att då kommer vi med stor sannolikhet förstå varför det blev just tre ivf-försök, varken fler eller färre, och när, varför vi startade adoptionsprocessen precis när vi gjorde, för att bli klara precis när vi blev. Det är så jag förstått det på många föräldrar, som precis som vi längtat så innerligt efter just sitt barn och sedan fått det i sina armar. Och det är ju verkligen inte fy skam. Punkten på barnlösheten och början på något nytt, något helt fantastiskt. Blodgivandet får jag däremot, än så länge, lämna över till er andra järnrika folks därute!

Syskonmedgivande, eller inte?

Igår var det då dags för min djupintervju. Kvällen innan snurrade tankarna litegrann. "Oj, det här är ju inte något vi går igenom bara som par utan också en egen resa. Hur ser den ut, egentligen?" Men när det väl var dags att bege sig mot socialkontoret efter lunch, jag jobbade halvdag, grubblade jag inte särskilt.

Det blev som väntat mycket prat om barndomen. Det kändes ganska svårt att beskriva den i några utvalda ord, tyckte jag. Med vilka ord beskriver jag mina föräldrar? När minns jag att min familj mått som bäst? Som sämst? Hur ser mitt kontaktnät ut? Och så vidare. Man får tänka efter ordentligt men jag tycker nog egentligen inte att jag hade några klockrena svar ändå. Så här i efterhand reflekterar jag över om svaren skulle bli värdefullare, eller inte, om man fick frågorna innan. Men det är ju ingen tävling eller ett prov man ska klara och jag antar att de kanske mer är ute efter det första som poppar upp i ens huvud. Så jobbar ju en annan som journalist, oftast, då det känns mer naturligt. Dessutom hade jag ju själv kunnat kolla igenom Socialstyrelsens mall innan om jag lagt manken till i det avseendet. Lagom är nog bäst, att inte trassla in sig i långa tankegångar och funderingar. Jag är nog bra på att babbla nonsens.

En och en halvtimme, en kaffekopp senare, var vi färdiga.

Utredaren undrade om vi är öppna för syskonmedgivande, det här är något vi måste ta ställning till, och jag sa att vi var tvungna att återkomma om det. Jag och mannen kommer fram till att det nog är nej på den punkten. Ett syskonmedgivande innebär ju att vi tar emot två barn på en gång och att de är biologiska syskon. Det vore förstås helt fantastiskt på många sätt att göra. Men det kan givetvis också innebära många påfrestningar. Dessutom resonerar vi som så att om vi säger att vi kan tänka oss syskon och sedan blir erbjudna att ta emot ett syskonpar, då kommer vi inte kunna säga nej. Då lägger vi hellre band på oss från början. Vi tar det i sakta mak. Vi är ganska unga i sammanhanget, det yngsta par vår kontakt utrett om jag inte förstod fel, och har förstås goda chanser att ta det just sakteliga och adoptera syskon i framtiden även om våra barn inte blir biologiska syskon.

Vad ska nu bli av detta?

Första djupintervjun avklarad! Det gick bra, har nog inte hört om någon sådan som gått dåligt. Det måste vara sällsynt när man kommit så här långt i processen.

Vi hade städat lagom, lite damm i hörnen, och bryggt kaffe när det plingade på dörren strax innan tio. Först fick familjerättssekreteraren en snabbguidning i huset. Med våra fyra sovrum bor vi rätt stort för att vara två. Vi dukade fram fikat, som bakats och inhandlats. Det hemmagjorda valet blev en citronsockerkaka som jag hittade receptet på igår. Jag var lite nervös för en av våra katter som är ganska ouppfostrad men han charmade familjerättssekreteraren, som själv hade katt hemma. Det var lite kul med vår andra katt, som är superfolkskygg när det är människor hon inte känner, för hon befann sig nu hela tiden i vardagsrummet med oss.

Det kändes mer som ett samtal än en stel intervju, även fast det nu var mest vi som höll låda. Vi fick beskriva varandra, berätta hur vi löser problem, vilka svagheter och styrkor vi ser i vårt förhållande, prata om vårt kontaktnät, våra erfarenheter av barn, prata om föräldrautbildningen och så förstås den ofrivilliga barnlösheten och den resa som vi gjort. Att beskriva varandra var nästan svårast, det tyckte Tobias också. Men det var fint att få lyssna till vad ens partner kom på så där spontant. Konfliktlösning var också lite knepigt att svara på, eftersom vi i princip aldrig bråkar. Jag tror inte riktigt vi hinner dit, vi kompromissar och löser problemen innan de hinner växa sig för stora. Men det är väl kanske också en slags konfliktlösning.

Sedan var det förstås fint att minnas, bli lite nostalgisk. Det är snart sju år sedan som vi träffades i studentkorridoren i Kalix. Tobias var den första personen jag såg, där han satt i sitt rum vid skrivbordet med sin nötta, blå resväska bakom sig. Det minns jag jättestarkt även fast jag var föga intresserad av honom då. Jag tänkte bara att "Jaha, den där Tomas från testhelgen kom också in på utbildningen". Två veckor senare var jag uppöver öronen förälskad.

När det var dags för familjerättssekreteraren att tacka för sig efter två timmar var det inte utan att jag tänkte "Herregud. Hur ska hon få ihop det där till något vettigt? Vi babblade ju bara helt osammanhängande". Men jag misstänker att det är lite så folk kan känna efter att de träffat en annan i jobbet och man ska skriva ett personporträtt eller ett reportage. Det blir ju bra till slut!

Redan nu på måndag ska jag "tala ut" igen, när det är dags för mitt individuella samtal med familjerättssekreteraren. Då ska hon få alla papper vi glömde att ge henne i dag. Det var just det där med att hålla reda på papper som faktiskt är en av bristerna som både jag och min man kom fram till att vi har …

Citronsockerkakan var givetvis
tvungen att avsmakas kvällen innan,
med ett glas mjölk.