Det blev en spjälsäng ändå

Nu boar jag här hemma, må ni tro. Vår lilla Hanna börjar få så många presenter, från både släkt och vänner, så vi behöver göra plats. Ett riktigt angenämt bestyr om ni frågar mig.

Sedan tidigare har Tobias föräldrar införskaffat en spjälsäng "för säkerhets skull" för när vi hälsar på där. Men den har vi fått ta hem nu i stället. Det visade sig ju behövas en, vilket vi inte trodde innan barnbeskedet. Den hade jag tänkt montera ihop i kväll. Men det får nog vänta. Vi behöver göra lite bättre plats för den bredvid vår säng.

Tänk att det skulle bli en spjälsäng hemma hos oss ett tag, ändå. Det var vi nog inte riktigt beredda på. Ett skötbord lär nog införskaffas och möjligen en "lära gå"-vagn och andra gulliga ting. Växasängen får vi ställa undan ett slag, liksom ganska många av leksakerna som hon kommer att vara för liten för ännu något år.

Sedan tidigare har vi pratat om att alla barn kanske inte förknippar spjälsängen med något positivt. Men när vi läser om Hanna förstår vi att det är lite utav hennes "safe place" på barnhemmet. Den potentiella tryggheten vill vi inte beröva henne.

I dag mejlade jag polisen och frågade om det kanske, kanske fanns en chans att de kan skynda på vårt ärende. Jag förväntar mig inte att det gör det, men tänker att det definitivt är värt att fråga då varje dag är värdefull för oss. Tobias arbetsgivarintyg, på engelska, kom i dag så nu är det verkligen bara polispappren som behövs inför NP-besöket som är inbokat till början av nästa vecka. Har vi otur dröjer polispappren till onsdagen eller torsdagen och det förskjuter ju liksom allt. Någon av de dagarna önskar vi kunna hänga på UD:s och Taipei Missions lås.

Jag känner mig ändå väldigt lugn jämfört med i helgen. Med mitt mejl till polisen känner jag att jag gjort det som är möjligt för att påverka vår situation. Mer kan jag inte göra just nu. Kanske bidrar en av helgens presenter till mitt lugn? Svärföräldrarnas rara granne lämnade över en ametist, alltså en violettfärgad ädelsten, som jag haft i byxfickan och tagit fram då och då. Ametisten sägs vara lugnande för tankar och känslor.      

Glädje men oro

Innan läggdags igår översköljdes jag av en oro och stress som inte riktigt släppt. Jag har nog svårt att koppla av innan vi fått iväg pappren, gjort allt vi kan göra för att påverka tidsaspekten. Men vi är liksom förut i händerna på myndigheter.

Samtidigt som vi är i en lyckobubbla är detta ett jobbigt skede att vara i för mig. Både små saker att vara nervös inför, att vi fyllt i något papper fel som gör att processen försenas några veckor och det är det som gör att vi blir en familj om sju månader i stället för om fem.

Sedan det lite större perspektivet. Försöka förstå att hon är vår, förbereda sig själv på att lära känna henne, vara överlycklig och samtidigt veta att hon är ett halv jordklot bort. En inneboende rädsla att något ska gå fel, så att vi inte blir en familj. Att hon inte mår bra där hon är och att det är bråttom, bråttom.

Jag tror att detta är helt normalt. Som jag nämnde tidigare har ju vi som ofrivilligt barnlösa under över fyra års tid aldrig kommit så här nära föräldraskapet, förrän nu och därför känns det så ovant. Kan det verkligen vara möjligt? Är det säkert att det är nästintill noll procent risk för att något går fel? Hur kan det stämma?

Man är så van att det finns ett stort kanske med i bilden, att det aldrig är definitivt.

Parallellt med denna oro, som jag ändå inte låter äta upp mig helt, googlar jag på sittvagnar, bärselar och bilbarnstolar. Jisses, vilken uppsjö av märken och modeller det finns och inte använder de enkla ord i annonserna. Det ska väl låta så fräsigt som möjligt och bortdribblad blir man.

Nåja. I morgon håller vi tummarna för att kontrakten landat i brevlådan.

Från mammans garderob

I förrådet hittades bland annat de här tre plaggen som jag hoppas att vår lilla tjej kommer kunna ha.

Ett par rutiga hängselbyxor, en klänning som jag fick av min pappa när han var i Hong Kong då jag var ett år och en näpen liten kofta som min farmors mamma stickade till mig när jag var liten. Klänningen och koftan, särskilt den sistnämnda, är nog gränsfall, de kan nog vara för trånga. Men hängselbyxorna kommer nog passa bra. 

Där var hon

När Tobias ringde strax innan tio den 21 oktober var jag ganska beredd på att det kunde vara det samtalet. Barnens Vänner hade nämligen ringt mig några minuter innan, men snabbt lagt på. När jag direkt ringde upp dem (två gånger!) var det inget svar. De hade ringt Tobias först, när han inte svarade ringt mig och sedan var han snabb att ringa upp. I efterhand hör vi mina ringsignaler på inspelningen när Tobias är i telefonen med BV.

Så såg jag hans namn på displayen och var så nervös. Man hoppas ju verkligen. Men alla hopp man haft i den ofrivilliga barnlösheten tidigare, som sedan visat sig leda till besvikelse ... Man är sårbar och skärrad.

Tobias sa det direkt. "Vi ska få en dotter".

Men jag kunde ju inte riktigt tro vad jag hörde, var detta barnbeskedet? Var det verkligen det? Jag var tvungen be honom säga det igen. "Vi ska få en dotter". Då brast det för mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Vad roligt!" och "Jag älskar dig" får jag ur mig mellan tårarna.

Så många spänningar som släppte. "Vet du något mer?" frågade jag efter en stund. "Hon fyller ett år i morgon", berättade Tobias. Sen kom han inte ihåg så mycket mer.

Den stunden och det dygn som följde har kommit att bli den överlägset lyckligaste stunden i mitt liv (hittills!). Hela världen skakades om. En dotter. Fyller ett år i morgon. Där fick jag de stora svaren jag gått och längtat efter så länge. När jag sedan såg bilderna ... Åh, jag var tvungen att kolla på dem flera gånger för att kunna ta in allt och kunna förstå.

Första gången jag såg henne kände jag inte igen henne, ett helt nytt ansikte. Men det dröjde inte länge innan jag kunde se henne tydligt så fort jag sluter ögonen. Det är svårt att beskriva vår dotter utan att hon låter som en farbror, haha, men jag ska verkligen anstränga mig.

När hon föddes, några veckor för tidigt, var hon en liten sparv. Nu har hon plufsiga små kinder, världens gulligaste putmun och uppe på huvudet är det ganska glest mellan de stubbiga svarta hårstråna så det kommer dröja innan hennes hår går att sätta upp i tofs. Hennes knubbiga smalben och armar vill jag bara nypa tag i. Hon har två små gulliga veck mellan som blir handleden och armbågen när hon böjer armen. Som jag längtar efter att få hålla hennes lilla hand i min. Ja, Hannas pigga ekorrögon har borrat sig rätt in i våra hjärtan.

När vi vaknade dagen därpå och man förstod att detta lyckorus inte var någon dröm ... Det händer faktiskt ... Jag sa det åt Tobias att jag inte kan förstå hur det är möjligt, "Men jag älskar dig ännu mer än i förrgår". Att få uppleva detta tillsammans med Tobias, det stora barnbeskedet, och försöka ta in vad som väntar oss. Det är ett så avgörande ögonblick i livet. Vägen till vår Hanna. Vilken ynnest att få uppleva något så stort som ett föräldraskap tillsammans.

Dagen efter barnbeskedet, kan jag säga att jag kände som att jag släppte åren som vi kämpat. Som att jag kunnat vänta lika länge till, gråta miljoner fler tårar, slitas mellan ännu mer hopp och förtvivlan, om jag visste att det var henne jag väntade på. Visst, den tiden kommer säkert göra sig påmind då och då och hon är än ett halvt jordklot bort fysiskt. Men nu är Hanna här och det är vad som betyder något.

Vi för åtta år sedan.

Vi för fem år sedan.

Vi för fyra år sedan.

Att äntligen veta vem vi väntar på

I dag bokade jag in en tid hos en Notarius Publicus i Hedemora. Skönt att ha det gjort. Han är införstådd med att om alla våra handlingar inte blivit klara ännu, så behöver vi skjuta upp det några dagar. Men det är inte många punkter kvar på checklistan nu.

Jag fick även lite shoppingfeeling. Det var så härligt att inte bara köpa kläder och leksaker till vårt barn som vi någon gång ska få veta vem det är, utan till Hanna som nyss blivit ett år. Som vi vet tycker om bollar (till fotbollstokige pappas stora förtjusning) och att se sig själv i spegeln. Som vi vet tycker om att lyssna på musik och barnsånger.

Vår älskade Hanna. Jag är så glad att vi får veta detta om dig. Det gör att jag förstår att medan vi jobbar för att du ska komma hem får du vara hos människor som också bryr sig om dig, som följer din utveckling och funderar på vad du behöver. Som ser dig. Det gör mig lite lugnare, när jag tänker på hur stark längtan är och hur mycket jag önskar att vi kunde få vara tillsammans fortare.

Jag kunde inte heller låta bli att köpa Babblarna-figurerna och en pekbok med karaktärerna till. Jag har inte hört en förälder säga ett ont ord om Babblarna. Jag har inte riktigt förstått ännu hur dessa udda figurer hjälper barnen i deras tidiga språkutveckling men det är tydligen vad de gör. "Babblarna pratar sitt eget språk som helt bygger på ljudet i deras namn", skriver företaget på sin hemsida. På det sättet sägs barnet lära sig betoning och melodi, genom att lyssna och härma.

Det är under första levnadsåret som grunden för tal- och språkutvecklingen läggs. Även om vår dotter bara är 1,5 år när hon kommer till oss så har hon ju ingen erfarenhet av hur svenska låter eller vilka ord som finns. Därför är det viktigt att vi pratar, pratar, pratar. Det finns så många ord för henne att höra, försöka förstå, härma. Det blir spännande att se hennes ordförråd fyllas på men man får nog ge det ganska mycket tid.  

En vecka närmare vår dotter

Hurra! I dag är det en vecka sedan barnbeskedet och ÄNTLIGEN är helgerna återigen ett välkommet inslag! Men alltså en vecka ... Det känns som att hon funnits i våra liv så mycket längre än så. Det gör mig ibland lite nervös över hur långa dessa potentiella 29 veckor vi har framför oss ska kännas.


via GIPHY

Den här helgen har jag längtat efter hela veckan, för när Tobias slutat jobba beger vi oss mot Gimo och blivande farmor och farfar och blivande farbror, förstås. Så mysigt att en gång till få återuppleva barnbeskedet genom att prata om det och även fira vår dotters födelsedag.

Evelina undrade bland annat om jag inte kunde berätta lite mer om barnbeskedet och visst vill jag göra det. Jag började med ett inlägg här men suddade ut då det är fortfarande alldeles för rörigt att sammanfatta. Jag har börjat få lite distans till det men kanske behövs mer. Själva kärnan är ju busenkel, men jag vill ju verkligen gå på detaljnivå. Kanske lossnar den skrivkrampen lite senare i dag så att jag kan tidspublicera ett separat inlägg under helgen.

Vad händer nu? Del två

Nu har vi nästan sammanställt vår ansökan så att vi kan lämna in den till Notarius Publicus. Förstå att jag grämde mig i tisdags när jag hade slängt våra gamla utdrag från polisen, när det visade sig att vi hade kunnat få använda dem trots att de enligt manualen hunnit bli lite för gamla.

Nåja, vi är ändå lättade över att det är en relativt liten bit att ordna med i sammanhanget. Det finns ju lite annat att sammanställa färdigt under tiden. Man får också tänka att hade det inte varit detta, skulle det lika gärna kunna ha varit något annat. Men förstå att jag är glad att jag märkte, innan vi mejlade iväg polispappren, att jag glömt skriva mina efternamn på namnförtydligandet! Haha, vilken jävla blunder det hade varit. Man hade ju dessutom säkert inte fått reda på det förrän det dagar senare kom ett mejl om att "Du måste skicka om din ansökan". Puh!

I morgon ska jag börja rodda med att leta efter NP-personer i närheten så vi är beredda med det när polispappren väl anländer och kan översättas till kinesiska. När det är gjort är nämligen allt klart. I den bästa av världar kan vi ta med vår lunta till NP-personen nästa vecka på fredag, möjligen måndag veckan därpå. Men det hänger lite på polisen.

Nu när vi kollar efter olika NP-personer kommer vi i alla fall inte gå på pris utan på snabbhet. Vem kan ta tag i vår papperslunta först innan den sen ska vidare till Utrikesdepartementet och Taipei Mission?

Så det är väl vad som pågår nu. Parallellt med det inväntar vi adoptionskontraktet, som väntas nå oss antingen i slutet av denna vecka eller början av nästa.

Något annat än ett ultraljud

Från BV i måndags. Den finaste post it-lapp jag fått.

Jag tänkte inför barnbeskedet, att när man öppnade det där mejlet från adoptionsorganisationen och fick se bilden på sitt barn så skulle det gå att jämföra med en ultraljudsbild. Jag säger inte att det ena är större än det andra. Men utan att ha sett mitt barn på en ultraljudsbild, hävdar jag å det bestämdaste att det är två väldigt olika saker.


När vi öppnade mejl ett av två, med den ljuva ämnesraden "Barnbesked!" fanns en länk med 15 bilder på vår dotter, tagna under hennes första levnadsår. Det tog ett tag för dessa två päron att smälta vem vi egentligen tittade på. Att bild efter bild var på vår charmiga, fantastiskt coola lilla tjej. Ja, hon har en så skön stil på vissa av bilderna att vi inte kan hålla oss för skratt. Frasen "Like a boss", känns nära till hands.

Hela hennes uttryck, verkar stämma så bra överens med informationen i de dokument som vi öppnade minuter därpå. Där finns så otroligt mycket bakgrundsinformation. Från innan hon föddes och klockslaget när hon valde att komma till världen och vad hon då vägde och hur lång hon var, till den fantastiska person hon är i dag. Vad hon tycker om att göra, vad hon inte gillar och vad som gör henne arg. Vad som gör henne glad. Hur hon sover på nätterna och hur hon tröstas bäst, vad hon tycker om att äta och hur hennes språk och motorik utvecklas för varje månad. Dokument efter dokument.

Jag vet inte varför jag har haft ett behov av att jämföra de två. Kanske för att försöka begripa hur barnbeskedet skulle komma att kännas. En ultraljudsbild och ett mejl efter barnbesked må vara fantastiska och känslofyllda båda två. Men nej, jag kommer aldrig mer tro att de två upplevelserna är jämförbara.

Vår dotters historia är hennes

Innan barnbeskedet har vi hunnit fundera mycket på vad som kommer kännas rätt att dela med sig av till andra om vårt barn, främst till väldigt nära familj och väldigt nära vänner. När barnbeskedet kom visade det sig att det inte alls var svårt att bestämma sig.

Snabbt kom frågor från flera olika håll som "Varför bor hon på barnhem?", "Vad vet ni om hennes biologiska familj?", "Hur gammal är hennes mamma?", "Har hon några syskon?" med mera. Vi kände oss inte kränkta eller arga utan har full förståelse för nyfikenheten och apropå dessa frågor ser jag hellre att de når oss än vår dotter. Men visst blir man lite överrumplad. Vi har ju varit väldigt öppna om vår adoptionsprocess och nu kom det frågor om hennes resa till oss i stället. En viktig skillnad.

Steg ett för oss, innan vi bestämt oss för om och vad vi ville berätta för vilka, var att inte berätta något alls till någon alls om hennes bakgrund men förklara varför. "Vi vet jättemycket. Men om vi berättar något nu, kan vi inte ta tillbaka det sen. Vi måste få känna in om vi vill berätta något om den biologiska familjen överhuvudtaget. Det är inte säkert. Men vi berättar jättegärna om vår dotters utveckling."

Och det har vi hållit oss till. Vi känner likadant båda två. En otrolig tacksamhet inför att vår dotter kommer kunna få väldigt många svar om sin biologiska familj, om hon vill, och då ska hon få vara först att veta och själv avgöra om hon vill att någon annan ska få veta.

Tänk så märkligt det vore om vi hade berättat privata detaljer om hennes bakgrund för hela släkten, eller ens någon eller några utvalda personer och så ville hon själv inte veta något. Ska alla då tiga till graven? Hur mår den som fått veta hennes historia och råkar försäga sig om någon detalj? Det är ett ganska stort åtagande att bära på informationen även om man är en familjemedlem. Eller så får vår dotter höra sin privata historia berättad av någon annan än oss. Det vore fruktansvärt.

Jag berättar gärna vilken tid på dygnet hon föddes, hur hennes personlighet är, vad hon tycker om och inte. Hur motoriken och talet beskrivs i rapporterna. Men den biologiska familjen. Det är privat sfär tills min dotter kan berätta precis vad hon själv vill till dem hon vill.

Jag funderar lite på det där, vad som gör att man är tillräckligt nyfiken för att fråga om vår dotters biologiska familj. Har jag själv varit så påflugen utan att förstå det innan vår adoptionsprocess, när jag pratat med personer som är adopterade? Antagligen. Varför glömmer man bort att reflektera över om det är något privat man frågar om innan frågan ställs? Min gissning? "Spårlöst" och liknande populära program. Eller? Det finns ju inte direkt motvikten, ett program som på bästa sändningstid förklarar varför det kan upplevas som integritetskränkande om ens föräldrar berättade för andra om ens biologiska familj, innan man själv ens hunnit välja om man vill veta.

Jag kan ibland vara orolig att göra människor obekväma. Man tror att man måste vara artig och svara på frågor när andra undrar. Kanske särskilt när det handlar om närmaste kretsen. Men här finns en väldigt tydlig gräns för oss och jag är så glad att alla vi pratat med hittills haft full respekt för beslutet och förklaringen. Ja, faktiskt varit glada att vi väljer att låta vår dotters bakgrundshistoria vara just hennes.

Om när vår dotter fick sitt namn

Det skulle visa sig när jag och Tobias såg vår dotter för första gången, att hon varken var en Stina eller Esther som vi tidigare trott. Men vad skulle hon då heta? Vi kände direkt att vi ville behålla alla hennes ursprungliga namn, men ge henne ett tilltalsnamn från oss. Om hon sedan vill byta och ha det namn hon burit sedan födseln som tilltalsnamn, har vi full förståelse för det. Samma sak gäller hennes ursprungliga efternamn, varför vi behåller det också.

När vi på fredagskvällen firade att vi blivit föräldrar spånade vi lite namn. Inget kändes rätt. Förrän jag undrade "Men Hanna är väl fint?". Ja, det tyckte vi båda två men bestämde oss för att ge det en helg. Vi såg att det kunde betyda "lycka", vilket förstås kändes väldigt träffande och namnet växte.

Så kom lördag, vår dotters första födelsedag. På lunchrasten begav jag mig till affären för att köpa ett födelsedagskort. "Men jag kan ju inte skriva hennes namn på det. Vi vet ju inte helt säkert vad hon heter", sa jag till Tobias. "Ska vi inte kalla henne för Hanna då? Jag tycker om det", blev hans svar. Och jag höll med. För under förmiddagen hade jag känt att varje gång jag tittar på bilden av henne, så vet jag starkare och starkare att hon är en Hanna. Vår Hanna.

Innan vi lade på sa Tobias att han ville köpa en present till Hanna, en sådan där tygdocka som vi sett på väggen bakom kassan i leksaksaffären i lite olika modeller. Hennes första docka (vi har köpt denna tidigare, men det känns som hon behöver bli lite äldre innan hon leker med den). Det var en fin idé tyckte jag.

Så firade vi Hannas födelsedag tillsammans med mamma och blivande extramoster Petra. Det första vi gjorde var att berätta att vi valt ett namn. Sedan dukade fram tårta och öppnade paket. Tobias öppnade paketet med dockan och kikade lite närmare på kartongen, så utbrast han chockat, efter att ha sett det finstilta på baksidan "Det är inte sant! Kan ni gissa vad dockan heter?". Av alla dockor som den nyblivna pappan valt bland i leksaksaffären ... Visst hette just den modellen Hanna!

Vad händer nu?

Woho! Denna måndag blev det inget "Femtiotre veckor"-inlägg. Vi gick alltså 52+4 innan barnbesked kan man säga.

Det är ju så många inlägg jag vill skriva och ni vill säkert veta hur det går, så jag tänker att jag börjar med en uppdatering så här vid läggdags så kommer det andra allt eftersom jag finner skrivro. Till skillnad från de känslosamma inläggen blir väl detta av väldigt praktisk karaktär.

I dag hade Tobias kontakt med Barnens Vänner. Han fick bland annat veta att vi skulle ge vår socialsekreterare en "heads up" om att vi fått barnbesked. Så det har vi gjort. Barnens Vänner har redan i fredags skickat oss en lunta "Efter barnbeskedet"-papper som kom fram i dag. Otroligt pedagogiskt uppbyggt, med punkter och checklista. Men visst blir vi svettiga först, mycket att göra, och vi blev tvungna att mejla iväg några frågor ändå.

Direkt kastas man tillbaka till för drygt ett år sedan när vi sammanställde vår ansökan! Det är så många detaljer att ha under uppsikt samtidigt och man är som en åttaarmad filur som gör en massa samtidigt. Fem kopior vardera på passet här (plus "passen är giltiga tillräckligt länge", check!), hitta arbetsgivarintyg på kinesiska där ... Men förvånansvärt nog verkar dessa slarvputtar ha koll på alla papper utom ett. Det känns som en bra utdelning. Utöver det är det en varsin blankett som behöver förnyas: Registerutdraget på fem språk från polisen (plus att den ska översättas till kinesiska). Tyvärr räknar vi med att detta tar några veckor.

När vi sorterat ihop alla våra papper ska dessa tas till en Notarius Publicus-person som sätter en stämpel på varje dokument. Den personen intygar att dokumenten är äkta. Sedan ska vi skicka pappren till Utrikesdepartementet som intygar att NP-personen existerar och så sätter UD en stämpel på varje dokument. Sedan ska vi skicka pappren till Taipei Mission i Stockholm som - kan ni gissa? - sätter en stämpel på varje dokument. En del samlar pokemons - andra stämplar?

Ju snabbare vi, och de myndigheter vi är beroende av, är på att sammanställa våra papper desto tidigare har vi chans att få åka till Taiwan eftersom att vårt ärende kan tas upp av domstolen snabbare. Så det är ju en ganska saftig morot för dessa två päron, som ni säkert förstår. Som jag nog berättat tidigare, ligger Taiwanresan uppskattningsvis mellan fem och sju månader bort. Tänk att få slippa den där sjätte och sjunde månaden. Vilken dröm ...

I början av nästa vecka landar förhoppningsvis adoptionskontrakten, som St Lucy skickat till Barnens Vänner, hem i vår brevlåda. När vi skrivit på dessa och skickat iväg, har jag förstått det som att vi kan börja snacka Skype!! Då kommer det, som jag förstår, kunna bokas in en tid när vi får träffa vår dotter via Skype för första gången. Det är också då vi får börja med lite mer kreativa bitar än papperssamlande, som att sammanställa en fotobok till henne med bilder från vårt hem.  

Ett permanent lyckotillstånd?

Status: Fortfarande i lyckobubblan. Definitivt. Börjar fundera över om detta kommer vara ett permanent tillstånd.

I kväll efter jobbet har jag, till min egen stora förtjusning, hämtat in en massa av mina gamla barnkläder från förrådet. Måste ha ett liten "fashion-inlägg" för er snart. Efter det kunde jag inte riktigt få nog, så jag beställde superfina kläder på nätet. En klänning blev det. Tobias valde den. Hennes första klänning.

Nu ska jag försöka hitta någon sovro i denna lyckobubbla. Ska bara bläddra igenom bilderna på vår älskade dotter först ... Två varv, eller tre.

Status: Fortfarande i lyckobubblan.

Tack, tack, tack!

Jättetack för alla era lyckönskningar. Jag blir verkligen rörd. Sedan barnbeskedet har jag gråtit av glädje fler gånger än vad som går att räkna. Ni kommer givetvis få veta mer detaljer kring hur barnbeskedet gick till och vilket namn vi valt till vår dotter! Men jag vill hålla på dessa berättelser, som förtjänar eftertanke, en stund till.

I dag har vi firat vår dotters första födelsedag, som jag också vill berätta mer om! Typiskt nog har jag varit på jobbet från morgon till eftermiddag. Men det var nog bara kroppen som var där. Sinnet och hjärtat var någon helt annanstans. Var annars än hemma och i Taiwan.

Vi får inte ta ut någon form av föräldraledigt/"skolka gratis" från jobbet vid föräldrautbildning, papperssamlande, läkarbesök och så många andra saker som hör adoptionsprocessen till. Likadant var det vid ivf-behandlingarna. Vi har i stället jämt behövt förskjuta arbetstiden, använda semesterdagar eller intjänad komp.

Jag kan säga att efter i dag och igår är min fulla övertygelse att vi adopterande borde få ta ut någon typ av föräldraledighet direkt i samband med barnbeskedet och en eller två dagar därpå. Visst, gärna vid andra tillfällen också men det är detta jag känner starkast för inser jag nu. Så omtumlande som barnbeskedet är, efter nära fem års väntan och längtan ... Vi vill bara få vara hemma tillsammans och pusta ut. Stanna upp och ta in vad det är som händer och njuta av det. Ganska bisarrt att befinna sig på jobbet i stället. Men så är det ibland! Jag är tacksam att vi båda hade möjlighet att använda intjänad komp till att gå hem tidigare igår, i dag hade inte det funkat för mig då helgen innebär ensamarbete. Likadant i morgon.

Nåja. Det var några reflektioner från en trött, nybliven, mamma.
Så här njöt vi av barnbeskedet igår kväll!

Vår älskade lilla dotter

I dag strax innan klockan tio kom det samtal vi längtat så länge efter. Det var Tobias som fick äran att ringa mig och berätta att vi nu vet att vi väntar på en bedårande liten dotter, som fyller ett år i morgon.

Vi kompade ut från jobbet ganska fort för att ta oss hem och titta i mejlen. Inte bara en utan femton bilder som vi bläddrar igenom om och om igen. Försöker förstå vad som händer. Gratulationerna väller in och inga människor är lyckligare än vi i dag.

Vi befinner oss i detta moln av känslor. Jag tänker på det liv vi har framför oss tillsammans. Det liv hon lämnar bakom sig. Vår älskade lilla dotter. Tänk att du kunde göra en höstdag så vacker.

Förvirrande nätter

Det är en del konstiga drömmar nu. Häromnatten drömde jag att det var plustecken efter plustecken på graviditetsstickorna. Jag var förtvivlad och började att bryta isär dem och förstöra dem men det hjälper ju inte så mycket. Nästan andfådd vaknade jag, lättad över att det var en dröm.

Jag förstår att det är högst osannolikt att mardrömmen blir sann, särskilt som vi ju skyddar oss medan vi väntar barn, men det är väl en sådan stark inneboende rädsla för att något som hindrar oss i adoptionsprocessen ska inträffa.

Jag minns att jag hade liknande rädslor i början av adoptionsprocessen, att någon av oss skulle bli sjuk eller förlora jobbet eller råka ut för något annat som skulle göra att vi tvingades avbryta processen. Sådant som inte går att styra.

När jag tänker efter fanns liknande rädslor i samband med inte minst första ivf:ena.Att något skulle gå fel, att något skulle stoppa oss. Det är nog ganska vanligt med sådana här rädslor. Särskilt om man är någorlunda van att ha kontroll över olika situationer.

Skillnaden nu, från i början av adoptionsprocessen och vid ivf:erna, är att jag känner mig lugnare när rädslorna smyger sig på. Vi kan inte styra allt som händer i våra liv, i adoptionsprocessen. Det är bara att följa med hur svårt det än kan kännas ibland.

Vad är ett år?

Då har vi nått en enorm milstolpe i vår ofrivilliga barnlöshet. Ett års väntan i kön till vårt barnhem St Lucy i Taiwan i dag.

Det känns motigt att vårt samtal inte kommit ännu. Men väntan har blivit en sådan stark del av vardagen att det oftare är väntan som finns där snarare än samtalet i sig. Den dagen när samtalet kommer, den dagen är ju inte vardag. Det finns två känslor som övervinner motigheten och det är förväntan och kärleken.

I morgon kan kännas långt borta. Men den dagen kommer. Vi måste bara, fortsätta, ha lite tålamod.

Fantastiska jag-boken har fyllts i den 19:e varje månad. 

365 dagar har vi vaknat och väntat och längtat. Jag tror inte att en av de 365 kvällarna vi lagt oss förbigåtts av minst en tanke på det barn vi väntar på.

Vecka för vecka har det ändå gått att hitta energi, att vi tagit oss igenom en vecka till. Och en till. En till. Till slut blev det 52 veckor innan vi nådde hit.

Månad för månad har vi hittat glädje och kärlek i väntan. Anledning att fira de små milstolparna. Hade jag inte varit sjuk i dag, just denna enorma milstolpe som den tolfte månaden innebär, hade vi nog hittat på något mer kreativt än att beställa hem thaimat. Men det blir väldigt mysigt ändå. Tolfte tillfället vi firar en milstolpe. Wow. 12 månader.

Jag bär på många känslor just nu. Men jag orkar nog inte sätta ord på dem, överrumplas av den sinnesstämningen i kväll. Låt oss bara konstatera att det är med vemod, bitterljuvt på något sätt, som jag ser att vi har ett års väntan bakom oss.

En lite längre dag än vanligt

Hur får man tiden att gå ännu långsammare än vanligt så här i väntans tider då? Man blir sjuk, förstås! Trist att missa jobbet, nu när det händer så mycket dessutom, men det är inte så farligt och förhoppningsvis är jag på benen om inte i morgon så på torsdag. Bara att inta sängläge och invänta förbättring.


via GIPHY

Att hänga kvar länge nog

Hörde ett brandtal i säsongsavslutningen av The Fosters (säsong ett) som jag vill dela med mig av eftersom det är lätt att på något plan relatera till det som ofrivilligt barnlös och givetvis i en del andra lägen i livet:

"Jag ska berätta en liten hemlighet. Universum är inte emot någon. Det känns så nu. Men det funkar inte så. Livet är som en påse blandat. Alla får lite sött ... och lite surt. 

Ju mer du tänker på alla sätt som världen djävlas med dig - desto fler hittar du. 
Det här är för jäkligt. Jag vet. Och jag vet inte hur det slutar. Men jag känner dig. Jag vet att du vill fly när det blir tufft. Men du måste kämpa emot det. Ibland måste du hänga kvar länge nog för att turen ska hitta dig."

Femtiotvå veckor

En vacker dikt om adoption:

Det var en gång två kvinnor
De kände inte varandra
Den ena minns jag inte
Den andra kallar jag mamma

Två liv formade mig till en person
En blev min ledstjärna
Den andra blev min sol

Den första gav mig livet
Den andra lärde mig att leva det
Den första gav mig
längtan efter kärlek
Och den andra var där för att älska

En gav mig min nationalitet
Den andra gav mig ett namn
En gav mig förutsättningar
Den andra gav mig ett mål

En gav mig starka känslor
Den andra tog hand om min rädsla
En såg mitt första, söta leende
En annan torkade mina tårar

En övergav mig
– det var allt hon kunde göra
Den andra bad om ett barn
och Gud ledde mig direkt till dig

Och nu frågar jag mig som jag alltid
gjort genom åren
Arv eller miljö
– vilket är du en produkt av
Ingen min vän – ingendera
Det är bara två olika sorters kärlek

Dikt ur Ours by choice, Nilima Mehta.
Översättning: Summi Sundquist

Den biologiska mamman och skype

Jag har tidigare varit inne på de olika beslut vi behöver ta i en adoptionsprocess, utan att kunna exakt veta vad vårt barn kommer tycka om våra beslut. Så är det nog för alla föräldrar, adopterande eller inte. Men jag tänker att det är extra mycket så i en adoptionsprocess.

I senaste numret av Barnens Vänners tidning fanns ett exempel på ett beslut vi kan behöva ta, en situation vi kan komma att hamna i. Jag upplever det till störst del som något väldigt bra, så magkänslan och utgångspunkten är därifrån. Men jag vet ju ännu inte vem vårt barn är och hur han eller hon skulle uppleva det.

En del biologiska mammor mår av förklarliga skäl väldigt dåligt tätt efter adoptionen. Därför undrar St Lucy om det skulle kunna finnas möjlighet för dessa mammor att skypa, alltså videosamtala, med adoptivfamiljen då detta brukar kunna underlätta för henne. Därför kan det hända att vi kommer få den här frågan när vi adopterat vårt barn.

Det är så enkelt att säga "Självklart. Inga problem". För det är precis så jag tänker i detta som fortfarande är så abstrakt för oss. Det låter som något väldigt bra, om det kan hjälpa vårt barns biologiska mamma i hennes läkningsprocess. Att få se direkt att barnet (förhoppningsvis!) känner sig trygg och harmonisk i den nya miljön. I stället för att det kommer en pappersrapport med bilder månader senare. Det innebär också en chans för den biologiska mamman att få svar på frågor. Kanske kunna finna en slags ro i sitt beslut.

Så finns också tanken på vårt barn. Att om vi hamnar i den stunden att fatta ett beslut kring detta måste vi tänka utifrån barnperspektivet. Vilka risker finns att bli förvirrande för vårt barn att ha ett skypesamtal väldigt nära inpå? Är det flera personer som ska synas från datorn och söka barnets uppmärksamhet? Förstår vårt barn vad som händer? Om inte: är det något bra eller dåligt? Finns risk för att barnet drar egna, traumatiska, slutsatser? Barnet är ju i en stor process också. Alldeles nyfådd i familjen, med allt vad det innebär. I ett helt nytt land med ett helt nytt språk och helt nya människor.

Vi kommer med stor sannolikhet säga ja till skype om frågan landar hos oss. Men det beror förstås på situationen och vad magkänslan säger är bäst för vårt barn. För vårt barns skull hade jag nog snarare föredragit en kontinuerlig kontakt i någon form under uppväxten, om det är möjligt beroende på mammans situation, framför att det skulle vara ett skypesamtal, en gång.

Ja, vi har ju än så länge bara möjlighet att dryfta sådant här i teorin. Vi vet ju inte ens vem vårt barn är ännu eller hur relationen till mamman sett ut sedan födseln. Det kan ju komma att kännas självklart men antagligen ännu svårare i verkligheten. Som så mycket annat. Men jag är glad att St Lucy söker finna vägar och provar sig fram. Både jag och Tobias hoppas att vi kommer få chansen att träffa vårt barns biologiska mamma när vi reser till Taiwan. Det är långt ifrån omöjligt, men det är hennes beslut.

För ett år sedan ...

Den här helgen förra året hade jag fullt upp. Tobias jobbade helg och vi var i slutet av att sammanställa vår ansökan till St Lucy. Men bilderna vi försökt få framkallat hos Fuji Direkt dröjde. När fredagen var över och bilderna inte kommit beslutade jag mig för en road trip till Västerås för att snabbframkalla bilderna. På kvällen satt vi och sippade på varsitt glas rött och klistrade in bilderna på färgglada sidor. Bildtexterna var redan gjorda.

Jag tror inte att alla länder efterfrågar sådana här lekfulla album. Men till St Lucy i Taiwan fick vi i alla fall rådet att göra det så scrapbookat som möjligt. Vi fick också veta att det inte skulle se för städat eller tillrättalagt ut, det skulle kunna tolkas som att det inte var en miljö passande för ett barn.

En annan stor skillnad för hur det är att skicka bilder till adoptionsorganisationer i en del andra länder, där jag förstått att det snarare ska se ganska prydligt ut och att alla ibland måste vara finklädda och ha skor på sig inomhus. Så när vi skulle samla några ur familjen för en gruppbild, hade vi först sagt att de var tvungna att ha med sig finskor, haha. Men vi dubbelkollade med adoptionsorganisationen som tur var och fick veta att de skulle lämna extraskorna hemma. Husdjur däremot var inte välkomna på bilderna. Katterna var inga problem att hålla undan vid gruppfotot eftersom svärföräldrarnas hund var på besök, så det var henne vi fick försöka locka bort från kameran. Finns en rätt kul bildserie som berättar att detta inte var det enklaste, haha!

Det tiosidiga albumet är kvar hemma, osäker på om vi kommer ombedjas skicka det också när vi skickar våra originalhandlingar vid barnbesked, men vi fick scanna in albumsidorna och skicka till Barnens Vänner den där helgen för ett år sedan. Eftersom vi inte fick skriva något personligt brev, så som det fungerar till en del andra barnhem i Taiwan, så maxade vi bildtexterna med information om närliggande (och gratis) utbildning, fri kollektivtrafik och allemansrätten, till exempel. Om det är en bra strategi vet jag faktiskt inte. Men vill minnas att vi fick rådet från flera håll att skryta på bilderna. Visa tv:n och bilen, ungefär, vilket givetvis gjordes. Vi råddes också att ha med någon semesterbild och att se väldigt glada ut.

Albumet var helt klart en av de roligare bitarna i ansökan. Man får ju liksom inte klistra på muffinsklistermärken på intyget från Skatteverket eller så. Men det var jobbigt också. Vi var nog ganska utpumpade från sista ivf:en och att direkt på det ha lagt in en högre växel i adoptionsprocessen och så ångat på med den. Vi pausade inte förrän ansökan var inskickad. Då fick vi i stället nästan ett år av passivitet. Inga sprutor, inga undersökningar, inga graviditetstest, inga dokument, inga intervjuer, ingen föräldrautbildning, ingen väntan på beslut...

Jag gillar att ha saker gjorda, få bocka av allt på listan och sedan sitta lugnt i båten. Men vilket konstigt år detta varit, ändå. Så olikt åren innan men ändå en del av dem.

Upp- och nedvända världen

I väntan på barnbesked är fredagen ganska omtumlande.


via GIPHY

Dagen startar som du är van vid sedan urminnes tider, glädje över att fredagen äntligen är här.



via GIPHY

Men numera, när lunchtid börjar närma sig, inser du att det antagligen inte kommer något barnbesked i dag heller och att det sedan återstår två hela, tysta, dagar. Du börjar bli lite orolig.


via GIPHY

Då och då under de få, intensiva, timmar som är kvar kommer ändå tillfällen när telefonen ger ifrån sig ett ljud. Ja, kanske inte din telefon men du är beredd att svara ändå. De kanske försöker nå dig via en kollega, även om det inte var de som ringde när du svarade förra gången.


via GIPHY

Sista timmen, när kontorstiden för adoptionsförmedlingen är över men du har en timme kvar att jobba är du helt slut. Tom.


via GIPHY
Så kommer den fruktade, efterlängtade, helgen som ändå är rätt okej. Men visst ägnar du den stora delar åt att vara lite för grumpy? Eventuellt mer än nödvändigt.


via GIPHY
Det bästa med helgen? Det kommer en söndag kväll! När du får lägga dig på mycket bättre humör. Riktigt kura ihop dig mysigt under täcket och njuta av att det snart är måndag igen.

Att investera i sig själv

Ok, kanske inte bara ska fokusera på inköp till barnrum och barngarderob. Några nya par strumpor bör jag kanske köpa till mig själv.

Ny laddning på väg i brevlådan

Jag har inte varit in och tittat till kontot på länge och reagerade ovanligt nog med det tillfredställande "Oj! Har man fått lön nyss?". Det har man inte! Jag hade bara lite mycket pengar på just privatkontot, varav drygt två tredjedelar fördes över till sparkontot så snart jag hostat upp pengar till räkningarna.

Nu sitter jag här med några tusenlappar kvar att med gott samvete använda till något om jag vill de närmsta 1,5 veckorna innan nästa inkassering och direkt börjar jag surfa efter vad som kan vara trevligt att inhandla till barnkammaren eller barngarderoben. Det finns ingenting annat jag vill använda pengarna till, förutom andra adoptionskostnader möjligen men där börjar vi vara i hamn på sparkontot. Det är skönt, för snart försvinner chefstillägget som både jag och maken haft en period.

Så nu har jag beställt lite smått och gott för en femhundring. Vad det blev visar jag förstås när det landat i brevlådan.

När en gnutta hopp känns som en hel värld

Nuförtiden när jag ringer folk så svarar de alltid, hur upptagna de än här, och gärna med viss förväntan i rösten. Jag undrar varför? Senast i dag ringde jag min kusin, som viskade när hon svarade. De satt på restaurang. Jag bara "Ät ni! Det är inget barnbesked jag kommer med!". De är förstås lika beredda som vi på att det ska hända. Alla dessa fantastiska människor.

Två veckor i morgon och jag tänkte på det när jag stängde redaktionsdörren bakom mig i dag, att de här två veckorna som varit verkligen gått undan. Det hade kunnat kännas som de två längsta veckorna någonsin i adoptionsprocessen, men det gör det inte.

Jag började fundera på när det känts som långsammast i denna process och det måste ju faktiskt ha varit i slutet av semestern i somras. På bussen mot flygplatsen, efter en vecka på Kreta, knöt det sig i magen och sedan ville den knuten inte släppa taget om mig. Det var som att de nio väntansmånaderna, resten av åren, var en hänsynslös ångvält som körde över mig och där låg jag platt. Tom. Jag stod inte ut med att vara ledig, rastlös. Främst helgerna var jobbiga. Japp, rena i-landstortyren. Det där släppte nog aldrig helt, förrän för två veckor sedan tror jag. Samtalet. Hoppet.  

Tänk att en liten gnutta hopp kan göra så mycket, kan kännas som en hel värld. En ljuvlig sådan.

Tidsperspektiv

Scrollar igenom samtalslistan på telefonen. Det är knappt två veckor sedan Barnens Vänner ringde och berättade att St Lucy hade en kompletterande fråga. Jag minns att samtalet kändes ganska långt ändå. Hur långt säger facit att det var då? Två minuter. Två, ynka, minuter! Tänk så tiden kan bedra oss ibland. Att två minuter, som ju kan tyckas vara ingenting i vissa lägen, kan betyda så mycket i andra.

Halvvägs mot Lettland

I augusti fick Tobias "feeling" och köpte en crosstrainer, alltså nästan som att man cyklar men man står upp på två pedaler och så håller man i två stavar medan man går och går. Jag förstod ganska fort att den där skulle stå och samla damm, särskilt då Tobias bara veckor senare fick "feeling" igen och i stället började gå på gymmet. Vilket förstås inte är tokigt det heller!

Hur som helst kom vi på idén att för träningsmotivation, jag har varit inne tidigare på att vi behöver vara starka när vi blir föräldrar, så ska vi "gå" hela vägen till Taiwan innan barnbeskedet. Vi räknar passen på crosstrainern och på gymmet. Det förstnämnda syns ju på displayen, det sistnämnda har vi valt att räkna som tio kilometer per pass.

Avståndet har vi räknat ut är 8555 kilometer. Vi har 8232,7 kilometer kvar innan vi är "framme". Det är inte säkert att vi kommer fram på detta sätt. Men tillsammans är vi en liten bit på väg i alla fall och när det kommer till träning på det här sättet kanske man får som att själva resan är målet? Vi har ju åtminstone tagit oss förbi Arlanda och är halvvägs mot Lettland.

Heja, heja!

Nu lugnar vi ner oss lite

Hoppet har svalnat lite nu. Eller. Det är klart det finns där, men jag orkar inte gå runt och hoppas konstant så som förra veckan. I stället har jag hittat ett lugnare tillstånd. Skönt och tråkigt på samma gång fast kanske framför allt nödvändigt. Så ser ju den ofrivilliga barnlösheten överlag ut i perioder.

Jag hoppar förstås till då och då trots allt, som igår eftermiddag när en kvinna ringde från skyddat nummer och bara presenterade sig med ett "Ja, hej! Det var Anna-Lena", som det förstås tog en evighet att koppla var en "Anna-Lena" på vårdcentralen. "Men säg det på direkten då, människa. FÖR GUDS SKULL! Så jag inte tror att du ringer från adoptionsorganisationen", ville jag skrika åt henne. Helt normalt. Jag skrek det lite inombords innan jag gick tillbaka till att jobba, var nog tur hon inte ringde förra veckan när hela ens skinn var som täckt av adrenalin på något sätt. 

De närmsta dagarna ser jag ändå mest som något att ta sig igenom, för att slutligen förhoppningsvis äntligen komma fram till det där samtalet. Egentligen vill jag nog helst några veckor framåt, vare sig det innebär ett samtal eller inte.

Double ten day i miniformat

I kväll blev det dumplings! Vi har gjort egna tidigare. Men denna vända köpte vi frysta från Icas frysdisk. Riktigt smidigt och de är enkla att tillaga. En kartong innehåller 16 stycken och så ingår en syrlig sås. Vi kör soja till också. Nackdelen är förstås att de inte blir riiiiktigt lika goda som när man har egen fyllning men visst blir det väldigt gott ändå.

Dumplings ser ju lite bleka ut, så i dag skivade jag tunna morotsskivor och så stekte jag broccoli i rapsolja och pressad vitlök. Det blev smaskiga tillbehör.

Katterna serverades räkor. Dagen till ära, för ni har väl inte missat att det är Taiwans nationaldag i dag?

"Double ten day" är en dag vi kommer ha som tradition att fira. Antagligen lite större från nästa år … och mysigare när vi är tre, förstås! Jag försökte för övrigt hitta röda ljus och röda servetter. Blått och vitt var lätt att hitta. Men vad gäller rött gick jag bet. Den säsongen är ju liksom lite längre fram … så när julen väl kommer får vi väl passa på att köpa på oss lite detaljer till "Double ten day" också.

Femtioen veckor

Femtioen veckors väntan på barnbesked i dag. Kommer det att hinna bli femtiotvå?

Double ten day

Grattis på nationaldagen, Taiwan! Eller hur man nu säger … Dagen kallas också "Double ten day" eller "Double tenth day". Här firas det med dumplings i kväll. Eventuellt någon film av Taiwanamerikanske regissören Ang Lee också.


via GIPHY

Gästblogg: Vi är inte bortglömda

Jag bad Tobias att gästblogga lite, berätta vad som rör sig i huvudet just nu och så här fint blev det:

Ända sedan jag var liten har jag hatat att stå i kö. Få saker har fått mig så stressad som att stå i en rad av människor samtidigt som man väntar på att få betala för matvarorna på Ica, få gå ombord på flygplanet eller köandet till att hämta ut biobiljetten. I de allra flesta fallen står man inte i kö i längre än några minuter och det känns ändå som en evighet. Att stå i kö i ett helt år är något helt annat. Det har jag och min fru Lina snart gjort. 

Just den här kön går hela vägen till ett litet barnhem i Taiwan där det förhoppningsvis finns ett barn som inom en inte allt för lång tid kommer bli vårt barn. Men till skillnad från matvarubutiken finns det inga snabbkassor att ta en genväg genom. Vi får helt enkelt acceptera att adoptera ett barn inte görs i en handvändning. Det är jobbigt. Det är utmattande och till slut slutar man att tro på att det där samtalet någonsin ska komma.

När vi ställde oss i kö för snart ett år sedan bad Lina läsarna på bloggen att gissa vilket datum som vi skulle få vårt barnbesked. Många tips har redan gått ut, några var optimistiska medan andra, som jag själv, valde ett datum lite längre fram i kalendern. Mitt tips är i morgon, 10 oktober. Av alla datum valde jag, utan att veta om det, Taiwans nationaldag. Nu ser det också ut att spricka, för inte ringer de väl på en helgdag och berättar att det finns ett barn som väntar på oss? Just i dag gör inte det så mycket. 

För bara någon vecka sedan fick jag och Lina tillbaka lite hopp i vår väntan när Barnens vänner hörde av sig och berättade att våra papper fanns i Taiwan, att någon faktiskt läst våra texter och tittat på våra bilder. De ville dessutom att vi skulle svara på en kompletterande fråga. Sedan dess har vi fantiserat, analyserat och lyssnat på andra som redan fått barnbesked. Även om vi inte får det där barnbeskedet kommer i morgon, på torsdag eller nästa vecka så känns det ändå okej just nu, för vi vet att vi inte är bortglömda.

via GIPHY

Tobias, min fantastiska man, har skrivit två inlägg tidigare. De hittar du här och här.

Vilken kärlek!

Stort tack för alla kommentarer till förra inlägget. Jag blir alldeles rörd. Så mycket kärlek att ta in! Jag vill så gärna svara, konversera, men fick liksom lite prestationsångest och skrivkramp. Fina, djupa grejer ni delar med er av.

På begäran ...

Så kom helgen. Det känns ganska lugnt än så länge, även om det helt med säkerhet innebär en tyst telefon. Båda är vi rätt inställda på några veckor framåt, att det känns som en realistisk förhoppning, även om man förstås hade önskat ett samtal helst igår.

Ni är ju många som längtat och väntat nästan lika länge som vi på att det där eftertraktade samtalet ska komma, ja, även funnits med innan det handlade om ett samtal utan var frågan om att få se det där plustecknet.

Jag vill börja med att rikta mig till er, vad ni betytt för mig, för oss. Jag vet inte vad jag hade gjort utan denna blogg och vad den gett mig. All pepp och ibland tröst från er som läser, och skriver, så mycket igenkänning. Det betyder oerhört mycket att få veta att man inte är ensam i det här. Att det finns andra som går igenom, gått igenom, precis samma känsloregister. Tack för att ni delar med er! Utan er och det ni berättar hade jag varit helt vilse och inåtvänd.

Och alla ni andra. Ni som aldrig gått igenom en ofrivillig barnlöshet, en ivf-behandling eller en adoptionsprocess men ändå försöker förstå, vill veta mer. Tack!

Nu, litegrann på uppmaning av din fina kommentar, Elin: Snälla, berätta vilka ni är och vad bloggen, vad jag, vad Tobias betytt för er!

Kram!

Första eller andra ivf-behandlingen hemma i vårt kök. 

Här hade vi just blivit medlemmar i tre adoptionsorganisationer,
men inte påbörjat vår sista ivf ännu.

En åttondels bok eller så

Just ja. Jag har nog glömt berätta att i slutet av sommaren började jag (igen) att ta tag i att skriva om Den ofrivilliga barnlösheten i bokform. Vid kanske två eller tre tillfällen tidigare har jag påbörjat liknande projekt och inte kommit längre än ett tomt dokument, ungefär.

Men denna gång har det hunnit bli ett gäng kapitel, även om jag kanske bara hunnit en åttondel eller så. Än så länge vill jag bara att det ska vara roligt att skriva, inte ett tvång, så jag öppnar dokumentet när andan faller på. Det har känts riktigt bra!

Jag tror inte att sista meningarna i boken kommer skrivas förrän vi faktiskt har vårt barn i våra armar. Men i och med att jag har mycket mer tid över för sådant här nu, har jag försökt komma i gång. Att skriva åtminstone en bok har varit en dröm länge och vilket ämne skulle kunna passa mig bättre än detta?

Innan jag öppnade dokumentet och tankarna till det förflutna kände jag att jag var tvungen att bestämma mig för om jag ville välja den djupa, sorgliga, vägen eller berätta vår historia med en stor portion humor. Jag valde faktiskt det sistnämnda. Det är just fler sådana böcker jag hade önskat hitta många gånger när den ofrivilliga barnlösheten varit som tuffast. Lite som en väninna att få skratta igenkännande med. Kort, rappt. En del grejer tar jag rakt av från tidigare blogginlägg som jag skrivit. Bloggen började förresten med skämt som fastnat i mitt huvud och behövde komma ut, nattgrubblerier och livmoderkritik som ni som varit med från starten kanske kommer ihåg.

Så då vet ni det. Nu när jag berättat om bokprojektet så måste jag ju fullfölja det också. Yeay!

Livet är bra fantastiskt ibland

6 oktober, 2015:
Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Hela inlägget hittar du här. 
----------------------------
Tänk att det faller sig så att jag börjar skönja en annan slags mållinje precis ett år senare. Den stora milstolpen Barnbesked. Och så har jag börjat längta efter att samla papper igen, förstås! 

Bubblare: Igår var det exakt två år sedan som vi påbörjade vår andra ivf-behandling av tre. Jag vet inte riktigt hur lång tid två år är, men i det här sammanhanget känns det verkligen som en evighet! Jag skrev om det lilla "sprutdrama" som blev här. Det jag brukar tänka när jag tänker på ivf:en är att jag minns hur innerligt jag ville att det skulle fungera för att det där med att ens ge sig in i en adoptionsprocess och därtill ta sig igenom den kändes ju fruktansvärt övermäktigt. Innan ivf:en var det en liknande känsla, att jag hoppades så innerligt att vi skulle lösa det själva hemma i sovrummet eftersom det där med ivf kändes alldeles för övermäktigt.

Tänka sig att vi tagit oss ända hit där vi är, förvisso väldigt omtöcknade då och då men det har ju gått alldeles ypperligt. Vi står stadigt på båda benen, kanske stadigare än någonsin med tanke på all kraft och viljestyrka vi lyckats samla på vägen, och är närmare än någonsin att bli föräldrar till just vårt barn. Livet är bra fantastiskt ibland.

Om ändå man var en spion ...

Som så många gånger förr i vår väntan är Tobias lugn som en filbunke (i alla fall utåt) och jag supernyfiken, överanalyserande. Skulle liksom vilja vara en spionerande fluga på väggen hos St Lucy just nu, eller hos Barnens Vänner bara jag fick veta liiite till om vårt ärende.


via GIPHY

Igår somnade jag nästan skrattandes, bara för att jag är så uppfylld av alla de här positiva, pirriga, känslorna och jag vaknar ungefär likadant. Det har blivit lite utav en vana och jag ska verkligen ta vara på det under tiden som väntan känns så här rolig.

Tobias gissning står på tur

Det var ett tag sedan som gissningsleken publicerades senast. Nu får man inte gissa i själva listan mer tycker jag. Det blir lite fusk. Men här är några gissningar som hunnit bli strukna, bland annat min, och några som är kvar. 

Tobias gissning ligger närmast, den har hängt med sedan starten. Cornelia M:s gissning, som är samma dag, tillkom långt senare. Sent i våras eller i somras om jag inte missminner mig. De gissningarna kan förhoppningsvis hamna väldigt nära. Men på dagen blir det nog inte! 10/10 är nämligen Taiwans nationaldag, slog det mig förra veckan, och jag kan inte tänka mig att något barnbesked kommer då. 

Annars hade det varit coolt, eftersom det är en av de här väldigt få arbetsdagarna som jag och Tobias är på samma plats samtidigt i princip hela dagen. Det har hänt en gång tidigare i höst. Nästa chans att åtminstone vara på samma ort inträffar däremot relativt snart nästa gång, när jag kliver av chefsrollen och går på nytt schema med lite jobbhelger och således några lediga vardagar. De första lediga vardagarna infaller om tre veckor så det är ju inte heller orealistiskt. 

Blivande farmor (andra gissningen):

22 september , pojke, 10 månader

Louise: 

23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:

(Ändrad!) 26 september 2016, flicka, 27 månader

Marr: 

3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 

10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Cornelia M:

10 oktober 2016, pojke, 9 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Evelina, andra gissningen:

31 oktober 2016, flicka, 8 månader

Jenny:

2 november, flicka, 18 månader

Anna: 

12 november 2016, flicka, 14 månader

Erika: 

15 november 2016, flicka, 15 månader

Emma: 

22 november 2016, pojke, 19 månader

Tina:

12 december, flicka, 12 månader




Cornelia:

12 januari 2017, pojke, 17 månader

Kai, andra gissningen:

16 januari 2017, pojke, 19 månader

Evelina:

20 januari 2017, pojke, 26 månader

Åsa (andra gissningen):

13 januari 2017, flicka, 26 månader

Caroline:

23 februari 2017, pojke, 23 månader

Anni:

14 april, 2017, pojke, 17 månader

Louise:

11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Anonym:

24 november, pojke, 2,5 år

Vi behåller tummarna en stund till

Tack för tummarna, ni får inte tillbaka dem riktigt ännu! Inget barnbesked i dag. Måste ha varit någon miss i kommunikationen där mellan mig, Taiwan och den rosa himlen. Men inga sura miner här för det! Denna tid sedan torsdagens samtal har mer än någonsin känts en dag närmare hela tiden.

I dag fanns ganska mycket att förbereda inför fredagens papperstidning (vi kommer ut tre dagar i veckan), så jag jobbade på med det rätt intensivt till efter arbetstid så att jag utifall att något trevligt samtal dyker upp i morgon ska kunna ta mig hem så fort som möjligt. Man kommer ju ändå inte vara särskilt fokuserad på just jobbet när samtalet väl kommer, kanske rentav mindre fokuserad på jobbet än någonsin!

Tummen går på sitt pass

Har tummarna fått vila ordentligt under natten? Bra. För nu är det dags igen! Ni har väl inte tröttnat på att hålla tummarna för oss?

När klockan passerat midnatt i Taiwan

Som oftast när en pampig rosa himmel fotograferas gör bilden inte riktigt rättvisa. Men efter jobbet upplevde jag en väldigt upplyftande känsla. Jag landade till slut i en ro jag nog inte känt på länge. 

Det var en hektisk dag och jag var inte iväg från jobbet förrän klockan börjat närma sig sex på kvällen. När jag tog mig ut från redaktionen var det en sådan där vacker, skimrande, himmel som följde mig hela vägen till Avesta, där den sedan nådde sin kulmen. Utanför affären kände jag att den här himlen ska jag ta en bild på. 

Himlen berättar att i morgon är dagen. Det är Taiwan som berättar att i morgon kommer barnbeskedet att nå oss. När jag stod där och hade den känslan, så hade klockan knappt tjugo minuter tidigare passerat midnatt i Taiwan och således gått över till att vara just onsdag och det kändes så självklart att det är nu det händer. Som lite extra strössel noterade jag att skylten "Välkommen!" stod perfekt under den rosa himlen och ett flygplan färdades ovanför den röda skylten. 

Kanske, rentav troligen, läser jag in lite väl mycket i det. Kanske var det bara en vacker himmel som jag råkade se vid rätt tillfälle. Men det var en känsla jag behövde just då och om den känslan visar sig stämma med hur det verkligen blir kanske det är läge att bli religiös.   

När jag kom ut ur butiken igen var himlen åter grå. Det gjorde ingenting. Jag hade hunnit se det jag behövde för att orka lite till.  

Som på nålar, som på moln

Då kör vi ytterligare en dag med lite optimism. Antingen är detta den stora dagen. Eller så är det inte det. Det gör inget om det inte är det, vår dag kommer. Tålamod och en positiv attityd ska ta oss igenom detta.


via GIPHY

Herregud! Tänk att vi nu är ännu mer medvetna om att telefonen när som helst kan ringa och vi får veta vem vi väntar på. Att i dag kan vara sista gången man åker till jobbet utan att veta hur ens barn ser ut, hur gammal han eller hon är. Vad han eller hon har för namn … Helt gaaaalet! Men helt fantastiskt, förstås.

Den här nervositeten påminner lite om ruvningen vid ivf:en, när man inte vet om försöket lyckats eller inte men får veta inom två veckor när mensen kommer eller uteblir. Fast här är det lite svårare att analysera illamående, ömma bröst eller "tjuvtesta" lite innan, förstås. Och visst märker jag att precis som vid slutet av ivf:en, är ni fler än vi som håller på att spricka av nyfikenhet och gör lite tätare besök. Fint!

Vi går som på nålar, vi går som på moln.

Att vakna tillsammans

En av de grejer vi länge pratat om att vi vill köpa innan vi blir föräldrar är en större, mer rejäl, säng. Vårt barn kommer väl antagligen ta upp halva sängen hur stor den än är. Men för ett tag sedan slog vi till när Mio hade rea, vi gick från 1,40 till 1,80. Äntligen en kontinentalsäng, dessutom, som är Så. Otroligt. Skön. 

Jag har aldrig sovit i en skönare säng och den är vår! Andra natten slocknade jag före halv tio och vakande nästan tolv timmar senare. Tobias hade varit in och släckt lampan och gett mig en puss på pannan vid halv tio på kvällen. Ingen reaktion. Han har aldrig sett sin fru sova så gott. Hoppas vår son eller dotter gillar den lika mycket! Nu har sängen använts flitigt för sömn givetvis, bloggande (var tror ni jag sitter nu?), serietittande och korsordslösande. Som jag längtar efter sagoläsningarna, nattningarna och att vakna tillsammans. Förhoppningsvis fungerar det bra att sova tillsammans alla tre, eftersom samsovning är ett gott sätt att knyta an på. Ett smidigt och väldigt mysigt sätt att tanka både närhet och trygghet. 

I och med sängbytet har vi också bytt sovrum. Numera har vi gästrummet, kanske blivande tonårsrummet, på övervåningen och så sover vi i ett mindre sovrum nere, vägg i vägg med barnrummet. 

Femtio veckor

It's not where you come from
It's where you belong
Nothin' I would trade
I wouldn't have it any other way

You're surrounded by love
and you're wanted
So never feel alone
You are home with me
Right where you belong


Fritt översatt:
Det är inte var du kommer ifrån
Det handlar om var du hör hemma
Ingenting jag skulle byta bort
Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt

Du är omringad av kärlek
och du är önskad
Så känn dig aldrig ensam
Du är här med mig
Precis där du hör hemma


Hela Kari Kimmels ljuvliga sång hittar du här. Det är för övrigt temasången till en annan bra serie jag börjat följa. The Fosters handlar om en familj med mycket kärlek. Det är mammorna Stef och Lena och i familjen finns både biologiska barn, adopterade barn och fosterbarn.

Mångfald i bokhyllan

Jag har bitvis varit lite dämpad (nähä?) och så även i måndags, när jag på kvällen kom på att jag ju hade ett spännande paket som kanske låg och väntade i brevlådan. Och vet ni? Det gjorde det!

Som ni säkert noterat tycker jag det är väldigt viktigt med mångfald i bokhyllan för vårt barn. Ja, visst gillar jag Pippi, Emil, Madicken, Alla barn i Bullerbyn etc. Men det behövs mer. Eftersom jag inte i särskilt stor utsträckning kunnat hitta det jag söker ute i bokaffärer eller leksaksaffärer, vare sig här i Avesta, Sala, Borlänge eller Västerås så vänder jag mig förstås till oraklet internet.

Känner ni till förlaget Olika? Två av de böcker jag beställt kommer därifrån och här är hudnyanserna på karaktärerna olika, även om det absolut inte är vad som är fokus i berättelserna. Det bara är så. Tesslas mamma vill inte och Här kommer Uppfinnarjohanna finns nu i bokhyllan. Härliga, roliga berättelser, som jag hoppas att fler i hushållet kommer gilla. 

Uppfinnarjohanna har till exempel två bröder (Sten och Stanley, haha) och de har olika hudnyanser. Fint och befriande, tycker jag! Tesslas mamma vill inte handlar om en mamma som inte vill äta maten, inte vill borsta tänderna, inte gå upp för trapporna och så kommer Tessla på lite kreativa, lekfulla lösningar. Igenkänningsfaktor men åt andra hållet, kan jag tro. Det finns en annan bok för oss att beställa vid senare tillfälle, Tesslas pappa vill inte.

Tekla Tiger och jagboken blir en viktig "att ha"-bok i hyllan även om det kanske är först lite längre fram. Den handlar om att vara adopterad, att en adoptivmamma och adoptivpappa också är riktiga föräldrar. Något som förklaras väldigt pedagogiskt och där det finns utrymme att diskutera vad en riktig förälder faktiskt gör. Boken börjar med att barnen har gjort "Jag"-böcker som de visar för varandra i förskolan och ett av barnen frågar varför Tekla inte ser ut som sin mamma och pappa (de är noshörningar och hon en tiger). Det är definitivt en sådan bok som jag kommer tipsa förskolan om att ha i beredskap.  

Förresten, så fick jag veta en rolig grej i adoptivmammagruppen på Facebook i dag. En mamma agerade när just begreppet "riktiga föräldrar/syskon" användes i en bok. Hon pratade med förlaget under bokmässan och nu har hon fått svaret att det är bestämt att formuleringen ändras till "biologiska". De små segrarna!

Det är skillnad om ett barn, som är adopterat, väljer att benämna mamman som fött henne eller honom som den riktiga mamman. Där måste han eller hon få hitta sitt sätt att sätta ord, det som landar bäst i en. Men jag kommer inte använda det begreppet och är det så att vårt barn inte heller känner sig bekväm med det kommer jag definitivt anmärka på ordet varje gång som omgivningen gör det. Det händer ju redan att folk pratar om vårt blivande barns riktiga föräldrar, oftast mamma, och jo, visst säger jag ifrån. Nej, det är inte av elakhet de säger det, men inte är det särskilt eftertänksamt eller klyfigt heller.    

Äntligen helg?

via GIPHY

Sååå … Nu när vi fått inte det samtalet men ett nog så spännande samtal ändå, från att ha tänkt att ett barnbesked ligger väääldigt långt borta, är jag nu tillbaka till att försöka låtsas vara normen och vara jätteglad över att det äntligen är helg.

Men inombords vill jag ha måndag, och om inget samtal kommer då tisdag, och om inget samtal kommer på hela veckan måndag nästa vecka … Ja, ni ser min poäng.

Komsi, komsi, helgfria dagarna! Eller … jag menar "Oj, vad skönt med helg".