Året som gått

Vad kan sägas om 2015? Inte blev vi föräldrar det här året heller. Men visst lever drömmen, nu starkare än någonsin.

Om jag ser till min egen utveckling är nog 2015 året då jag blivit vuxen. Vet ni varför? Alla ivf:er och adoptionsprocessen, tillsammans med mitt chefsskap på jobbet, har gjort mig till en så mycket modigare människa än jag var innan. Det här året har jag upptäckt så många styrkor och svagheter hos mig själv - jag har lärt känna Lina och på något sätt tagit in den jag är utan att döma, utan att behöva fundera på allt jag vill förändra med mig själv. Jag kan och vill leva med mig själv. Jag vill inte helt se det som en "Stora trean, stora nollan"-kris, en annan är ju där om ett halvår, utan ser det snarare som en mognad i lugnt tempo. En fjäder som lugnt seglar ner mot marken snarare än en betongklump som kastas ner från ett hus.

Efter andra ivf-försökets äggplock.
En trött, samtidigt ganska lättad, kvinna.

Året inleddes med sista ivf-försöket. Ja, nu i slutet har jag och maken pratat om att vi nog vet ganska säkert att det inte kommer bli några fler ivf:er för oss. Det finns flera faktorer. Men det sista försöket skrämde nog skiten ur oss. Kanske inte när vi var mitt uppe i det, men så här i efterhand känns det inte som att vi vill riskera min hälsa på det sättet igen när det finns andra sätt att bli förälder på. Så 2015 är väl året när vi satte punkt för ivf:en som inleddes sommaren året innan. Men återigen: Tänk att vi vågade försöka!

2015 blev också början på något nytt. Vi tjuvstartade ju Den stora adoptionsprocessen redan i december 2014 och i januari stod vi som köande hos tre adoptionsorganisationer. Länge fasade vi för Den stora adoptionsprocessen, innan det ens hade börjat hade vi sådan ångest över att allt papperssamlande skulle vara övermäktigt och ekonomin, utredningen, kraven från länderna ... Huvudvärk var bara förnamnet. Men vi tuggade i oss den stora elefanten bit för bit och nu är vi så otroligt långt fram i processen, *vinkarfrånlångtbortifrånstartlinjen*. Vet ni? Det var inte övermäktigt alls att ta sig hit och till syvende och sist var det precis som vid ivf:en den mentala biten som kom att vara tuffast. Det borde man ju kunnat räkna ut med lillfingret! Dessa osynliga berg vi bestigit har inte varit gjorda av papper utan av slitsamma känslor och överanalyserande reflektioner. Men mest av innehåller adoptionsprocessen ändå glädje. "Majj gadd": Vi är ju på väg mot vårt barn! På väg mot VÅRT barn!

Självklart tvingade jag med mig Tobias på bild 2015-10-19,
dagen då vi "flyttades upp i den aktiva kön"

Vad ska 2016 ge? Självklart hoppas jag att vårt barn kommer hem, eller att vi i alla fall får veta vem vårt barn är. Men vi vet ännu inte säkert. Vägen kan ännu vara lång. Så jag hoppas på fortsatt styrka och fortsatt mod, när än vi blir en barnfamilj.

GOTT NYTT ÅR!

Mina skuldkänslor bör inte väga tyngre än någon annans

Det är lite svårt att sätta ord på. Men jag kan känna en del skuldkänslor när det kommer till adoptionen. Det är en liten djävul som sitter på min axel, den säger att det är egoistiskt av mig att bli förälder genom adoption. Och den har ju rätt, till viss mån, den där smarta lilla djävulen som får mig att tänka och analysera.

Det kan hända att vårt barns biologiska mamma inte kan ta hand om sitt barn på grund av missbruksproblem, sjukdom eller att hon inte längre finns i livet. Men ett troligt scenario är, att det finns en kvinna därute som skulle kunna ta hand om sitt barn i stället för att adoptera bort det bara hon hade de ekonomiska förutsättningarna för det och det var accepterat i samhället att hon var ensamstående.

Det är det jag försöker förklara när andra pratar om adoption som något slags välgörenhetsprojekt, att vi i så fall skulle spara pengarna och ge summan till ett barnhem eller en mamma som i så fall skulle få chansen att inte behöva adoptera bort ett barn. Men att det här i första hand handlar om två vuxna människor som vill bilda familj. Det säger jag allra ödmjukast, för jag vill inte att vårt barn ska känna att han eller hon påtvingas tacksamhet att komma till vår familj i stället för att riskera fattigdom med vad det skulle kunna innebära. Det är inte barnet som gör valet, lika lite som ett biologiskt barn väljer föräldrar. Men vårt barn kommer antagligen få frågan "Känner du dig inte tacksam?" långt fler gånger än kompisar som är födda i Sverige - även om frågan borde vara lika viktig eller oviktig för alla att reflektera över.

(...)"Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra
en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara".

Så påminner jag mig själv, som så många gånger förr, om att det i princip alltid är egoistiskt att "skaffa barn". Det skulle vara en tung börda att lägga på ett barn, skulle det inte, att säga att man offrat sitt eget liv för att man i stället ta hand om den personen. Ungefär. Att man egentligen ville göra något helt annat. Sedan hoppas jag förstås att vårt barn ska känna att det är just hos oss som han eller hon hör hemma, att vi tillsammans är en familj som älskar varandra och värnar om varandra.

Föräldraskapet handlar förstås om så mycket mer än att vara egoistisk. Jag har mycket kärlek att ge och det vill jag ge mitt barn. Jag vill se livet ur vårt barns ögon, visa henne eller honom allt det goda. Trösta och skydda från det onda. Så hoppas och tror jag att vi kan uppfostra en individ som får se hur fantastiskt livet kan vara.

Häromdagen kom jag hur som helst att tänka på det här med egoism ur ytterligare ett perspektiv. Det handlar om att se till den stora bilden och hur världen med dess orättvisor ser ut, både vad gäller ekonomi och stöttning. Att det jag gör, adopterar, är ju inte mer egoistiskt än att jag hade bildat familj biologisk väg och sedan inte skänkt en stor summa pengar till ett barnhem eller för att en mamma ska få de ekonomiska förutsättningarna att uppfostra ett barn. Eller att för den delen försöka kämpa för jämställdhet och mänskliga rättigheter i andra länder som ligger efter. Det är ju bara för att det ställs på sin spets som jag tänker på det nu när jag är i adoptionsvärlden.

Jag undrar hur många som bildar familj på biologiskt vis, jämfört med dem som går igenom en adoptionsprocess, som tänkt på det ur den synvinkeln?

Visst, en del kanske tänker att om jag inte adopterade skulle barn inte behöva adopteras bort utan länder skulle tvingas stötta de biologiska familjerna. Det kommer inte hända i dag, inte inom den närmsta tiden. Tradition och tabun ändras inte över en natt. En rapport som MIA (Myndigheten för internationell adoption) publicerade 2009 visar att antalet nationella adoptioner sjunker i Taiwan trots regeringens och organisationernas arbete med frågan. "Inhemska adoptioner är ofta skamfyllda och hemliga", går att läsa i rapporten. "När en ensamstående mamma träffar en man är det inte ovanligt att varken han eller hans familj accepterar det barn som kvinnan har och barnet kan då lämnas för adoption. Barnet riskerar annars att bli illa behandlat i familjen", framgår också i rapporten.

Jag känner mig trygg med det land som vi väljer att adoptera ifrån. Även om det inte är helt avgörande så kommer förhoppningsvis den biologiska mamman vara känd, alltså att vårt barn kan söka upp henne i framtiden om han eller hon vill det. Och kanske kommer den biologiska mamman vara med och påverka vilken familj hennes barn hamnar hos och om hon vill så kommer vi ha chansen att träffa henne, det känns stort för oss.

Jag kommer i alla fall fram till att nej, mina skuldkänslor över att världen ser ut som den gör bör inte väga tyngre än någon annans. För vad är det som säger att den som bildar familj på biologiskt vis, inte kan ordna det för en mor så att samhället hon lever i inte missgynnar ensamstående? Ingenting. Lika mycket som jag sätter mina gränser, sätter du dina.

Länktips

Mamman Laura Willard har sammanställt några tänkvärda svar på frågor om adoption i "9 things this adoptive mom would like everyone to know".  Det går att läsa om bland annat här på svenska och här är originalet på engelska. Min svärmor tipsade mig om länken och senare såg jag den rekommenderas i "adoptivmamma"-gruppen på Facebook.

Valen i slutet av året

Nu är nästa års avgifter inbetalade till Barnens Vänner och Adoptionscentrum så att vi fortsätter vara köande och medlemmar. Vi misstänker att vi råkat betala in för mycket till Barnens Vänner, verkar som att man inte behöver betala samma summa (2100 kronor) som första vändan. Till Adoptionscentrum däremot behöver vi troligen betala samma summa som för ett år sedan (drygt 2900 kronor) men vi ska dubbelkolla det också.

Nu våndas vi bara lite. Ska vi fortsätta som köande hos Barnen framför allt … Vi hade inte tänkt det, det kostar som vid första vändan 2800 kronor om vi tänkt rätt. Men tänk om det i slutändan visar sig vara en jäkla tur att vi faktiskt stannade där … Detta ständiga "Å ena sidan, å andra sidan" …


via GIPHY
"What would Gandalf do?" så att säga.

Svar på frågor

Tack för alla bra frågor till "frågelådan"! Här kommer några svar. Hoppas ni och andra läsare tycker att det mynnade ut i intressanta svar.

Fråga: Hur ni tänker med namn på ert barn?
Svar: Det kan hända att vi behåller vårt barns födelsenamn som tilltalsnamn om det känns mest naturligt. Men vi har sagt från början att för oss känns det viktigt att det är vi föräldrar som ger vårt barn ett namn, mest troligt ett svenskt namn. Det har ändå alltid varit en självklarhet att ha kvar barnets födelsenamn, om än inte som tilltalsnamn. Senare har vi dessutom fått veta att barnkonventionen säger att barnet måste ha kvar sitt födelsenamn även om det inte behöver vara tilltalsnamn. Det handlar om att man har rätt till sin identitet. Fint, tycker vi! Vi har full respekt för om vårt barn senare i livet vill byta tillbaka till sitt födelsenamn, som en del väljer att göra. 

Fråga: Min uplevelse är att adopterade är överrepresenterade när det kommer till att ha psykiska problem av olika slag - stämmer det? Om det gör det, hur tänker du kring det?
Svar: Ja, det stämmer också enligt den litteratur som jag läst. Åtminstone när man jämför adopterade med syskon som varit biologiska barn till föräldrarna. Jag har också försökt vara lyhörd och läst intervjuer med adopterade personer som berättar om sina upplevelser. Vi kan inte med säkerhet veta hur vårt barn kommer må genom livet eller hur vårt barn kommer känna. Men av det jag läst tar jag med mig att det är viktigt att lyssna in barnets behov, oberoende av ålder, om han eller hon har frågor eller reflektioner. Vi ska inte ljuga eller vifta bort utan svara ärligt på frågor och själva ha ett genuint intresse för vårt barns bakgrund.

Fråga: Vad kostar det att adoptera?
Svar: Det beror helt på vilket land du adopterar ifrån. Viktigt är att man självklart aldrig betalar för själva barnet. I stället är det administrativa avgifter till adoptionsorganisationerna, löner, vårdkostnader, domstolsprocess, översättningar, resekostnad när man hämtar barnet, hotellvistelse, med mera. När man sedan är tillbaka hemma har man rätt till 40.000 kronor i adoptionsbidrag från försäkringskassan oberoende av vad kostnaderna blivit. Vår adoptionsprocess kommer troligen kosta cirka 200.000 kronor (adoptionsbidraget inkluderat). 

På de olika adoptionsorganisationernas hemsidor finns det bra uppskrivet vad kostnaderna beräknas gå på i de olika länderna. 

Fråga: Det som jag upplevde som största hindret är hur man ska få ihop pengarna när man lever på en medelmåttig lön. Hur gör ni? 
Svar: Mycket kan man ha chans att spara ihop till själv, beroende på lön och levnadsstandard förstås. Positivt är också att man inte betalar hela summan på en gång. Det är några stora klumpsummor, vi betalade drygt 30.000 kronor till Barnens Vänner när vår ansökan var klar, men mycket blir ju "pö om pö". Vi har varit inställda på att ta lån för en viss del av kostnaden, själva resan till exempel. Men nu ser vi inte ut att behöva göra det tack vare oväntat ekonomiskt stöd från anhöriga, att jag hoppat in som chef på mitt jobb i ett halvår och att vi kunnat spara ihop mer än vi trodde skulle vara möjligt. En adoptionsprocess är ju ofta tyvärr rätt lång.    

Fråga: Undrar också om ni som jag tvivlat på om man är den "perfekta" förälder som det känns som man måste vara för att bli godkänd.
Svar: Visst har vi det. Det kan kännas tufft att bli granskad. Men mycket av den där osäkerheten sitter i en själv, inte i den som intervjuar en. Att visa upp en perfekt fasad är inte möjligt. Det är väl också svårt att tro på för den som sedan ska godkänna en. Det handlar om att ha koll på både sina styrkor och sina svagheter. Det har i stället varit väldigt intressant att sitta och reflektera och analysera. Socialen vet mycket väl att man inte är någon övermänniska, utan att man kommer bli helt vanliga föräldrar. Och det är väl vad varje barn vill ha? 

Fråga: Jag funderar mycket på det där med anknytning och undrar om du kan berätta konkret hur det kommer att gå till alldeles i början - hur mycket vill/måste ni vara för er själva, från och med när får man hälsa på och vara med barnet?  
Svar: Åh, jättesvårt att svara på! Vi vill förstås också ha nära och kära på besök. Vi resonerar som så att vi får försöka lyssna in vårt barns behov. Men vi tror att det först blir våra föräldrar som får hälsa på och sedan kanske det dröjer ytterligare ett tag innan vänner och övrigt släkt får hälsa på. Det viktiga då är väl att barnet hunnit förstå att vi är föräldrar och de som tröstar, till exempel. 

Fråga: Finns det saker som gör er rädda eller oroliga när ni tänker på adoptionen och vad det är i så fall?
Svar: Att det ska bli uppskjutet av någon anledning och ta riktigt lång tid ligger väl närmast. Korruption är förstås något annat, att det visar sig att adoptionen inte gått rätt till. Eller att landet vi köar till plötsligt stänger och vi måste börja om. Men det där är inget som tar upp någon större tankeverksamhet. Vi hoppas och tror att allt ska gå bra. 

Fråga till Tobias: Hur var det att komma ikapp gällande adoptionsprocessen? (Till Lina:)Du berättade ju tidigare att du höll ett mycket högre tempo i början - när kom tidpunkten då du, Tobias, märkte att ni möttes och kunde fortsätta att gå vägen mot ert barn i samma takt?
Svar från Tobias: Jag vet inte riktigt. Det är jättesvårt att säga en exakt period. Sedan är det svårt att helt känna att man är framme där ännu. När jag är helt klar, det tror jag är när vi får se vem vårt barn är.  Men så tror jag det är lite för Lina också. Fortfarande gör vi nog på lite olika sätt. Jag har inte samma behov av att prata om det och uttrycka mig som Lina har. Leksaksspisen var väl det första jag köpte själv. Det kändes naturligt för första gången att göra någon sådan liten grej.

Fråga: Vilka frågor/kommentarer gällande adoption gör er glada att få höra? 
Svar: Att personer längtar och väntar med oss, förstås! Det är väl det största. Att folk frågar över huvud taget är positivt. Typ alla man umgås med är jätteintresserade. Det känns bra. 

Fråga: Vilket sätt att bemöta er som blivande adoptivföräldrar känns bra/bäst?
Svar: Som vilka föräldrar som helst. I det inkluderas väl att det (förhoppningsvis) är vi som vet vad som är bäst för just vårt barn, till exempel. Ställ frågor i stället för att försöka komma på svar på egen hand är väl en annan grej. Jag läste en bra grej, ska länka till det sedan, där det stod att varje bra fråga, när det kommer till känsliga grejer, börjar med: "Har du något emot om jag frågar dig några frågor om adoption?"   

Blinka lilla stjärna

Om man skulle råka passera vårt fönster en tidig tisdag kväll eller så, skulle det kunna hända att man hör en trevande röst inifrån som försöker ta några toner i denna sång.

Det är ju som så, att jag tänkte att det är lite tufft att försöka ta sig an ett helt nytt språk vid snart fyllda 30. Jag provade några klipp på youtube och kan lite skrämt konstatera att det är näst intill omöjligt (för mig) att ens nöta några fraser på mandarin som jag förstått är det som pratas på barnhemmet. Men en barnsång ska väl gå att lära sig, eventuellt. Det är ju ett tag kvar till barnbesked och än längre till resebeskedet.

Så hör ni det komma, från ett grått litet hus, rösten från en blivande mamma som kämpar med Blinka lilla stjärna-toner på än så länge främmande språk, sjung med ni också.

En fantastisk liten låda

Det är så många som längtar med oss och det tar sig uttryck på olika sätt. Vårt blivande barns farmor har en helt fantastisk längtanslåda! Den har hon börjat fylla med lite böcker och gosedjur, gamla och nya, och hon är inte ensam. Också blivande farfar, gammelmoster och ännu fler hjälper henne att lägga ner saker i längtanslådan och hon låter dem inte göra det utan en liten hälsning till barnet. Det är så gulligt!

Längtanslådan!

Har jag berättat att Tobias mamma och jag längtat sida vid sida stor del av denna process? Ja, alltså Tobias och jag gör förstås det av naturliga orsaker men på ett helt annat sätt. Maritha och jag pratar gärna och mycket om längtan och framtiden. Vi är nog lite känslosamma grubblare och tänkare när det kommer till den här resan. Jag försöker att inte ta ifrån Tobias något som han kanske vill berätta själv för sina föräldrar, men han säger också att han uppskattar att jag kan sätta ord och delge hans mamma vad som händer i adoptionsprocessen.

En annan grej med min och vårt blivande barns farmors längtan, är att den är något som vuxit fram under så lång tid på något sätt. Min mamma berättade för bara någon månad sedan att först nu börjar hon på riktigt ta in att hon ska bli mormor och hur stort det är, även om vi förstås hållit henne uppdaterad hela tiden. Som hon längtar, men det har nog varit överväldigande för henne att smälta detta och den förväntan som kommer med att våga drömma och se framåt. Då och då har hon frågor och tankar om framtiden.

Barnets första tomte.

Nu vill jag se längtanslådan varje gång vi kommer till Gimo. Min svärmor är lite fundersam kring att hon egentligen skulle behöva en större låda för att få plats med allt, så jag skojar om att hon kanske behöver döpa om deras friggebod till "längtansfriggeboden" att ha grejerna i.

Hur stor eller liten längtanslådan än är så gör den något med mig, med oss, tror jag. Tänk ändå att det ryms så mycket framtidstro och kärlek i den lilla lådan. Rekommenderas varmt!

Tio veckor

Det avgörande är inte vad som händer utan hur vi svarar på det som sker.
Jean-Paul Satre, författare

Tio veckor (plus nästan fyra år)
i barnväntanslandet nu.

Många 2016-bebisar

Förresten så fick vi ju ett graviditetsbesked (igen!) strax innan jul. Sååå spännande! Utan att gå in på detaljer, kan jag konstatera att det värmde och gav rejäl gåshudsfaktor.

Det börjar märkas tydligt att vi är i "den åldern" - för det här är femte graviditetsbeskedet på relativt kort tid. Undrar om 2016 blir ett babyboom-år eller om det bara är så i vår bekantskapskrets? (och i kungafamiljen, hähä) Det känns i alla fall hoppfullt att det kommer finnas flera vänner och bekanta med barn i ungefär samma ålder som vårt barn. Skönt också att man troligen går igenom föräldraskapet samtidigt som flera man känner sedan innan, kan jag känna. Åh, så mysigt!

Ibland gör det ont att längta

På julaftonsmorgonen, i bilen på väg till släkten kom känslorna ikapp för oss båda tror jag. För mig rann tårarna och hade någon sagt åt mig där och då att "Vet du Lina, du behöver inte fira jul i dag. Du kan strunta i det. Bara vänd om, låtsas som ingenting. Gå till jobbet och gör någon nytta i stället." Så hade jag nog fegat ur och låtit det vara en dag som alla andra.

Men vad hade det tjänat till att stoppa huvudet i sanden? Julen kommer ändå, längtan finns där ändå även om det inte märks lika tydligt när jag sysselsätter mig med annat. Och även om julen kan påminna en om sorg, är det förstås främst glädjefyllt att få tid tillsammans. Dessa kontraster till känslor ihop, i någon märklig symbios.

Det var den tredje, på riktigt, barnlösa julen. Jag vet inte om det är den jobbigaste julen hittills utan barn, kanske. Men jobbigt var det. Tomheten och saknaden och den starka barnlängtan inombords. Jag hade svårt att återhämta mig fullt ut resten av dagen även om jag ansträngde mig för att vara närvarande och inte tänka så mycket på det jobbiga.

Den här julen är det ganska troligt att vårt barn finns någonstans därute. Det är så uppåt väggarna galet, att vårt barn finns någonstans i den här stora världen men inte är med oss. Hur ljuvligt det än är med jul, med släkt, med ledighet, närhet och glädje fanns trots allt en bit av mig som kände att det handlade om att överleva den här julen. Det är en tuff känsla och tufft att erkänna för sig själv eftersom yttre julmysiga faktorer inte riktigt rår på det.

En bit av överlevnadskänslan är kvar i mig och kanske kommer ärret finnas länge, kanske hela tiden fram till vårt barn vilar tryggt i mina armar eller bara pocka på då och då. Kanske är det så att jag inte riktigt vågat släppa fram längtansbiten så här påtagligt på länge nu. Att det kräver mod, för det blir överväldigande. Ibland gör det ont att längta. Men det är väl bara att ha tilltro, sätta den ena foten framför den andra och ta sig igenom det.

Här pulsade vi i snö för att ta en bild vid Barnens Vänners skylt i Öjebyn.
Snart ett år sedan!

Den vemodiga julen

Vi har det mysigt hos svärisarna. Men visst är julen lite vemodig för många av oss. Underbart att umgås. Men en familjemedlem saknas oss. Än så länge. 

Hoppas ändå att ni har en skön jul och får fokusera på allt det fina i er närhet. God jul, finingar!

Bra checklista för dig som vill kommentera en adoption

Jag försöker ta det rätt avslappnat och inte ta det så personligt när personer uttrycker sig klumpigt om adoption. Men här är en bra checklista för dig som vill kommentera någons adoptionsprocess. Några "what not to do"-knep. Finns ju så mycket mer att säga kring detta! Men här är en start.

”Jag har alltid sagt att det är sååååå fint att adoptera. Att ändra det barnets liv!”-reaktionen:

via GIPHY


via GIPHY

Bemöts, från min sida, oftast med det ganska långa utlägget: ”Alltså det känns som ett fantastiskt sätt för oss att bli föräldrar på. Fast det är viktigt att vårt barn inte är något välgörenhetsprojekt. Vi gör det här av egoistiska skäl, precis som de allra flesta andra som blir föräldrar vare sig det är biologiskt eller genom att adoptera. Ville vi rädda världen skulle vi i stället skänka pengar till barnhemmet eller till en mamma som i så fall kanske inte skulle behöva lämna ifrån sig sitt barn” …

Ifrågasättande-reaktionen:

via GIPHY
2. Det tas emot på lite olika sätt. Ifrågasättande-reaktionen är inte önskvärd efter ens långa, ganska utförliga, utlägg.

Vilket i sin tur med stor sannolikhet (inombords) bemöts med det korta och koncisa:


via GIPHY

"Allt kan gå fel nu när världen är så oviss"-reaktionen:

via GIPHY
Det känns som en riktig backstabber ibland. Vad vill fås ut av detta? Få mig att känna mig "förberedd" - eller har du något konstruktivt att komma med? En reaktion som varken hjälper eller är särskilt stöttande. Den bara är mopsig!

Det skulle jag oftast vilja bemöta så här:

via GIPHY

Eller så här:

via GIPHY

Men orkar jag inte dra "Det går inte att gå runt och oroa sig för något som kanske händer för det har man ingen glädje av vare sig det händer eller inte"-resonemanget en gång till så brukar bli något sådant här:

via GIPHY

Och självfallet, den klumpigaste reaktionen av de alla …
"Nu ska ni se att ni snart blir gravida"-reaktionen:

via GIPHY

Nej, bara nej.

via GIPHY

En liten frågestund

Ni är ju en stadig skara som kikar in här, statistiken skvallrar om mellan 500 och 800 sidvisningar varje dag. Vad vill ni veta? Fråga på! I våras svarade jag på några frågor i ett inlägg. Den här gången har dessutom Tobias lovat att försöka svara om det är någon som har en fråga till honom.

Ställ din supermegabra eller ganska okej fråga i kommentarsfältet, så ska jag se till att svara i ett inlägg i början av nästa vecka. 

Tjing!

Nio veckor

Livet handlar inte om att vänta tills ovädret går över 

utan det handlar om att lära sig dansa i regnet.

Känt ordspråk

När anknytningen dröjer

Jag har inte riktigt berättat färdigt om senaste numret av Barnens vänners tidning Adoption (4/2015).
Den viktigaste texten handlar om när det är svårt för en förälder att knyta an till ett barn. Alla kan hamna där även om vi har svårt att tro det när längtan är som störst. Texten är skriven av en mamma som är så modig att hon törs dela med sig av sin berättelse i ett ämne som är så tabu.

"Att hamna där mitt i det underbara i att bli en familj var väldigt tungt. Jag klandrade mig själv och var otroligt ledsen över att den första tiden inte blev som jag hade tänkt", skriver hon bland annat.

Jag ser ju mig själv där hon beskriver hur hon var tiden innan. Ha flytt in i sitt jobb alla de åren man längtat och kämpat - och så kommer plötsligt tiden, all tid att känna efter (...)"kände hur de åren tärt på mig och hur trött jag egentligen var", skriver hon så träffsäkert om det. Verkligen bra att hon delar med sig av känslorna hon hade då.

Jag kommer att spara texten och eventuellt läsa på mer i ämnet. Ofta pratar vi om barnets anknytning till den vuxne, men det omvända är förstås oerhört viktigt det också. På föräldrautbildningen berörde vi inte ämnet jättemycket, men det togs upp. Precis som vid en förlossningsdepression måste kännas tufft att acceptera att man har svår att knyta an till sitt barn och att dessutom ta steget efter det, prata om det och att dessutom kanske vända sig till sjukvården för hjälp.  

Två månaders väntan i dag

Ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vi ska förstås fira på tumanhand, på något blygsamt sätt. Troligen blir det en fika på Waynes eller så.

Två månader. Jag har hunnit reflektera lite kring var vi befinner oss i vår barnlängtan, mannen också. Inför adoptionen har vi fått intrycket, både utifrån och inifrån oss själva, att adoptionsprocessen mentalt skulle bli fruktansvärd jämfört med ivf:erna. Vi vet förstås inte vilka känslor vi har framför oss, kanske månaderna hinner bli till år. Men hittills, ett år sedan första adoptionsmötet med kommunen och två månader av "riktig" väntan, känns adoptionsprocessen mycket, mycket lugnare än ivf:erna. Inte alls den tortyrkammare jag föreställt mig. Det är befriande, som att en tyngd lättat från mina axlar. Men så är man väl inställd på ett helt annat tempo i den fas vi befinner oss. Ivf:erna blir ju jämförelsevis korta, intensiva, perioder och svart på vitt två veckor efter den där berömda pendeln mellan hopp och förtvivlan.  

De här mer avslappnade känslorna betyder inte att vår längtan inte är stark, inte alls. Visst har det varit bitvis jobbiga månader, men på något sätt har vi mognat i vår längtan och kanske viktigast av allt hittat vår egen takt och vårt eget sätt att längta. Sedan är det så många som längtar med oss på olika sätt, de lyfter oss. För att inte tala om de små milstolparna som kommer då och då. Jag trodde det skulle brista för mig när vi äntligen fick brevet från Barnens vänner som visade vad vi behövde för att komplettera vår ansökan. Det kommer jag aldrig glömma, eller när Tobias skruvade ihop barnsängen. Vår barnsäng. Ja, det finns plågsamma stunder. Men dessa ljusglimtar, det är ju det som man tar till hjärtat som får en att orka med och omfamna sin överväldigande längtan.

Två månader: Inte så farligt, utan till stor del när man tittar bakåt ganska underbart, än så länge.

En sällsynt torsdag

När jag kom hem från jobbet i dag hade Tobias köpt en överraskning för sitt julklappspresentkort från jobbet. En leksaksspis!

Åh, jag blev rörd. Alldeles perfekt. Nu står den i blivande barnrummet och väntar på att bli lekt med.

Sen blev jag ännu mer rörd när vi fick ta emot ett efterlängtat graviditetsbesked på kvällskvisten!

Vilken torsdag <3

Katterna inspekterar, så klart.

En kärlekshistoria

Jag och Tobias, hand i hand, på studieresa i Bryssel
vår andra eller om det var tredje månad tillsammans.

För drygt sju år sedan, den första september, blev jag och Tobias grannar i studentkorridoren. Tobias var en av de första som jag såg när jag flyttade in. Vi blev klasskompisar och även om det inte var flirtande vid första ögonkastet, inte alls, skulle det visa sig att vi hade väldigt roligt ihop utanför klassrummet. Så det kom en dag när mitt hjärta slog extra hårt.

Efter två veckor var vi som trollbundna av varandra, oskiljaktiga. Vi trängdes i 90-sängen och så fort Tobias 15 kvadrat blev stökigt flyttade vi in på mina 15 kvadrat och tvärtom. Från två veckor in på skolåret och resten av tiden i skolan (utöver praktik och andra resor) sov vi bara en natt ifrån varandra. Först smög vi, fast på en folkhögskola hålls få nyheter hemliga, och ganska fort var vi ett av alla paren som blivit. Andra året hade vi "samborummet" som fanns på internatet eftersom säkerhetsföreskrifterna sa att vi inte fick bo ihop på 15 kvadrat. Det ena sovrummet blev förråd/gästrum och vi fortsatte leva på liten yta i det andra rummet.

Många par håller inte utanför folkhögskolebubblan, men vi behövde inte kämpa för det. Vi upptäckte ganska fort att vi hörde ihop också i det fria. Vi hade båda sommarjobb och förlängt på olika håll, men pratade fort om att en av oss kanske skulle få offra journalistiken åtminstone tillfälligt om vi skulle kunna leva tillsammans. Det kändes rätt, att det var viktigare att vi fick vara tillsammans än att båda skulle jobba med det vi nyss utbildat oss till. Det hann aldrig bli så. I stället kunde vi åter bo tillsammans, i Avesta, redan efter ett halvår och båda jobba som journalister. Först bodde vi i en etta, Tobias friade, sen i en tvåa och när vi fick fasta anställningar senare samma år började vi kolla på hus. Planera bröllop och prata om att skrota preventivmedel. Huset hittade vi fort och bröllopet hanns med. Men någon bebis kom inte. 

Det är nu fyra år sedan vi visste att vi ville bli föräldrar, vilket innebär att vi kämpat för att bli det mer än halva tiden som vi varit tillsammans. Att vi ägnat större tiden av vårt liv tillsammans åt att försöka bli föräldrar känns nästan löjeväckande ibland. Mer än halva tiden och ännu är vi inte där.

Jag tänker på pirret som var då, för fyra år sedan, att man var nervös att det skulle funka för fort. Att vi skulle bo i en tvåa, inte hitta hus, jag vara för stor för bröllopsklänningen … Så lite vi visste om hur det skulle bli. Och tur är kanske det. Jag kan tänka samma sak med ivf:en, som jag absolut inte vill ha ogjord. Att det är tur att inte veta innan att det inte kommer fungera. För då skulle man väl kanske inte ens försöka?

Jag tänker att de här fyra åren utan barn har gjort oss ännu starkare och mer sammansvetsade. Men jag tänker att det finns en vardag i det också. Att jag har mått pyton ibland, att Tobias har mått pyton ibland. En del perioder väldigt mycket oftare än andra. Och nu på senare tid blir stunderna när barnlösheten gör ont allt färre, känns det som. Precis som med annat har jag lärt mig leva med den även om jag inte trivs med den.

Jag undrar var livet hade tagit oss om vi hade fått möjligheten att bo med vårt barn, för tre år sedan, i den där trånga tvåan. Skulle jag önska det framför att gå igenom det vi gjort nu?

Den enkla vägen vore förstås att det gick som vi ville där och då. Men så tänker jag på hur barnlösheten format oss på många bra och genuina sätt och att alla de här stegen har lett oss hit, där vi är i dag, och kommer ta oss ännu längre. Så tänker jag på hur barnlösheten berört inte bara oss utan också vår omgivning. Och så tänker jag förstås på vårt blivande barn, som nog redan finns därute någonstans. Då slår mitt hjärta extra hårt. 

De säger att man vill för mycket

Jag gick igenom några utkast och hittade det här som jag skrivit tidigare men som inte publicerats. Jag har samma åsikt nu som då, men nu är det skönt nog inte lika många som pratat om att vi "kanske blir gravida".

Vi är många ofrivilligt barnlösa, inte minst kvinnor, som får höra "Det är inte konstigt att det blir svårt att bli med barn när man är stressad och vill det för mycket". Förr blev jag ledsen när jag hörde det. Sedan blev jag arg. Men vet ni vad jag gjorde till slut? Sa ifrån. Både åt nära och kära och ytliga bekanta. Det är inte okej att sprida myter och jag hoppas att de flesta jag sagt ifrån till ändå uppskattar det så de undviker att göra samma misstag med andra.

Det finns ytterst lite forskning som säger att hög stress kan hindra graviditet i särskilda fall. Notera ordet kan, eftersom forskningen inte säger att det med bestämdhet är så. Därför är det så onödigt att hobbypsykologer kläcker ur sig sådana kommentarer och rapar ur sig detta som en sanning, som att det vore svaret på just våra fertilitetsproblem. Det är inte riktigt så enkelt som att bara för att jag tänkt att jag gärna vill bli gravid, så blir jag det inte. Man kan inte vilja för mycket, så att säga, som hobbypsykologerna jag stött på ofta menar. Hur vill man ens lagom mycket?

De utgår från att "det säkert är så", att kroppen reagerar så, för att det låter logiskt men har uppenbarligen inte läst forskning kring det. Det hobbypsykologen gör, förhoppningsvis omedvetet, är att lägga en skuld på kvinnan. Visst, stress kan förstås påverka om det leder till minskad sexlust vilket uppenbarligen leder till mindre sex. Lustigt, förresten, om män som inte lyckas göra en kvinna gravid får höra att de vill det för mycket. Som om de skulle skrämma spermierna. Det har jag aldrig hört hittills i alla fall. Men mina äggstockar kan visst slå knut på sig själva bara på grund av min starka vilja.

När det kommer till dem som säger att "Jag vet några som försökte jättelänge och sedan slappnade de av och blev de gravida efter åtta år" har jag varit så fräck att jag sagt rakt ut att "Ja, det är väl inte så jävla konstigt att om jag och Tobias som är oförklarligt barnlösa skulle fortsätta att pippa som kaniner i sju år så skulle vi kunna bli gravida till slut". Det säger väl sig självt, ändå? Tro mig, det citatet har jag använt ett gäng gånger.

Lite som jag varit inne på tidigare: Varför tror man att sådant här är vad en blivande förälder vill höra? Helgalet.

Två länktips om rasism

Svart lucia är en dokumentär som sändes förra året i Sveriges Radio. Den går att lyssna på här. Man tappar hakan över hur mycket hat och lite eftertänksamhet det finns hos en del människor. Dokumentären handlar om 14-åriga Astrid som var lucia i tv och det hat hon fick utstå av människor som inte ansåg att hon såg tillräckligt svensk ut för att få vara lucia. Skrämmande men reportern lyckas också gå till botten med frågan, vad som får till synes vanliga människor att spy ur sig hat och rasism på nätet, när två personer som skrivit hatiskt reflekterar över sina kommentarer ett år senare. Så modigt av den unga tjejen att ställa upp och berätta om sina upplevelser tycker jag!

Jag har ännu inte sett kvällens Korrespondenterna. Men det handlar om det vita skönhetsidealet i världen och torde vara rätt intressant. Gripande vad människor tar sig till för att försöka ändra hudfärg. Jag ska kika på programmet vid tillfälle. 

Vi bär med oss vårt barn varje dag

Jag sneglar lite på barnrumstapeter. Det blivande barnrummet (hååå, längtar) har helt vita väggar vilket i och för sig är bättre från hur det såg ut innan (90-talsblå tapet och så en bård med nakna bebisänglar) men inte särskilt lekfullt.

Den här, från märket Ferm living, fastnar jag extra mycket för (bilden tagen helt fräckt från Ferm livings sida). Tobias gillar den också. Den är dyr på de olika sidor där jag hittar den. Men tur att man inte behöver så mycket. Vi pratar om att tapetsera en vägg med något lekfullt i stil med detta och sedan ha de tre andra väggarna enfärgade. I det här fallet skulle det då innebära grönt. Åh, tänk att få sätta den sista tapetlängden på väggen. Stå och titta. På väggen, på varandra, på väggen. Beundra och drömma. Vilket steg att se fram emot. Jag har nog nämnt tidigare att vi inte vill vänta till barnbeskedet med att inreda. Vi vill försöka börja så smått tidigare för att se om vi kan finna styrka i barnrummet i stället för den nedstämdhet som många räds ska komma om man börjar i för god tid. Sedan tar vi det förstås i vår takt ändå. Eller troligt scenario: Jag speedar på, Tobias gör så gott han kan för att hänga med, hehe.

Igår kändes i alla fall beslutet att inte vänta till barnbesked med att inreda rätt. Jag kollade in i rummet, som är väldigt kalt nu, och såg vår barnkammare fast inget är där. Det högg i hjärtat. Som om vårt barn inte finns i vårt liv ännu fast det gör hon eller han ju i allra högsta grad. Vi pratar varje dag om vårt barn. Ibland om namnet, andra gånger om barnrummet och så förstås känslor kring hur vi tror det blir när han eller hon väl finns hos oss. Vi pratar föräldraledighet och vi pratar dagis vs. dagmamma. Vi pratar språkutveckling, vi pratar anknytning. Så ja; vi bär med oss vårt barn varje dag även om vi inte vet vem han eller hon är. Inte helt olikt en graviditet, va?

Det är skönt att ingen av oss vill inreda ett "flickigt" eller "pojkigt" rum. När vårt barn väl flyttar in styr förstås barnets vilja vare sig det är prinsesskronor och drakar eller superhjältar och tyll, men än så länge är det ju vi som bestämmer och det är mysigt att snart få boa lite tycker jag. Att få vara lite aktiv i vår längtan och väntan.

Jag tycker det är lite svårt att hitta färgglad, inte alltför dyr, inredning till barnrummet. Mycket ser snarare ut att vara för föräldrarna, lite för "designigt" och vitt, vitt, vitt och grått. Lösningen är kanske att speja mer efter begagnat på loppisar. Det går nog att hitta mycket snyggt. I de lokala facebookgrupperna och på Blocket är det svårt med barnrumsinredning när man letar något specifikt har jag märkt.

De här grejerna spanar vi efter just nu:

• Ett pysselbord med två stolar
• Leksaksspis
• Förvaring
• Lego
• Gardiner

Egentligen är "spanar" ett ganska starkt ord. Just nu strosar vi ju mest för att se om vi hittar något vi gillar. 

Två stora skillnader mellan Norge och Sverige

I dag kom Barnens vänners medlemstidning "Adoption" i brevlådan så den lusläste jag direkt.

Lite ny Taiwaninfo som stod med var att väntetiden på de senaste barnbeskeden varierat från en månad(!). En månad. Vilka lyllosar! Men kansliet påpekar att det finns familjer som väntat i två år. Jag försöker ändå tänka att hur lång väntan i slutändan blir är inte det viktiga. Vi ska bli en familj, i sinom tid, och det är vad som betyder något.

Jag läste också i magasinet att Norge höjt sitt adoptionsbidrag till 88 000 norska kronor. Det täcker nästan 50 procent av kostnaden enligt artikeln i BV. En annan grej är att det sedan förra året säger lagen i Norge att utredningar ska göras regionalt i stället för i kommunerna.

Heja Norge! säger jag vad gäller båda grejerna.

I Sverige har adoptionsbidraget stått stilla väldigt länge. Det ligger på 40 000 kronor sedan 2001 om jag inte läst fel. För oss betyder det att det nog kommer täcka cirka en sjättedel av våra adoptionskostnader. De flesta organisationer har listat budgetar för vad man får räkna med att adoptionsprocessen kan komma att kosta. Här är BV:s uppskattning för den som adopterar från St Lucy i Taiwan.

Jag tycker det har fungerat bra för oss att utredningen görs av kommunen. Fast min åsikt är att det borde ligga högre upp i "kedjan". Det blir ju svårare att få expertis på kommunal nivå än regional eller nationell och det känner jag mig inte helt trygg med. I vår kommun är det inte särskilt många adoptionsutredningar om året och kunskaperna i ämnet är förstås i mångt och mycket en färskvara. Nä, en särskild enhet vore bättre tycker jag.

Det var väl bland annat de tankarna jag samlade på mig efter dagens läsning.

Åtta veckor

Må de få komma samman 

med hjärtans fröjd och gamman

som längta till varann.

Svenskt ordspråk

En väntande zebra

Se där, det blev en liten zebra som fick följa med hem efter helgens julmarknad i Verket här i Avesta. Virkningen kallas för amigurumi. Jag googlade upp att ordet betyder just ungefär virkade eller stickade stoppade leksaker på japanska.

På julmarknaden fanns ett helt bord med en massa söta virkade djur. Jag bestämde att vi skulle köpa ett till vårt barn medan Tobias bestämde vilket. Det blev en av de största som fanns, haha. Men han hade en bra poäng, att den här inte hade några plastögon eller andra detaljer som barnet riskerar att slita loss och svälja eller så. En sådan klok pappa han är, redan.

Vi har inget namn på zebran utan kom fram till att den biten får nästa generation ta tag i. Kanske är det förresten sådana här djur jag ska ta tag i att göra när det kommer till mitt mål att sticka eller virka? "Väntansvirkning" kanske vore ett bra ord för det projektet?

Förresten så tror jag att vi kommer få skicka ner ett gosedjur till vårt barn strax efter barnbeskedet. Men det finns lite bestämmelser kring mått och att det ska vara just en nalle om jag inte missminner mig, så den här stora zebran får tålmodigt vänta hemma.

Väntansmånad nummer två är förresten avklarad om knappt en vecka och således är bok nummer två snart avklarad.

Första gissningsronden

I oktober drog jag igång en gissningslek där den som vill är välkommen att gissa:
1. När vi får barnbesked.
2. Om det är en flicka eller pojke.
3. Hur gammalt vårt barn är vid barnbeskedet.

Det har kommit in ganska många gissningar, vilket ju är jättekul! Jag har sammanställt dem här. Jag tänkte publicera listan då och då, fast uppdaterad förstås, så får den som vill våga sig på en gissning när som helst. Man vinner ingenting om man har rätt. Förutom den eviga äran, lite nätapplåder och ett grattis!

Bra bakgrundsinfo för den som vill slänga iväg en gissning:
1. Vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn mellan 0 och 3 år.
2. Vi är ganska öppna inför olika särskilda behov.

Min gissning: 26 september 2016.

Det är ju lite mer prestige att ha gissat så tidigt som möjligt, om man sen får rätt, tänker jag. Så första ronden gissningar kan vi väl köra fram till nyår. Sen får man gärna fortsätta vara med och gissa senare, fast då hamnar man i "andra ronden".

Första ronden gissningar 

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Att fönstershoppa julklappar

Som vuxen önskar man sig väl sällan något i julklapp längre förutom fred på jorden, utrotad fattigdom, slut på orättvisor och så där. Eller, ja, som ofrivilligt barnlös önskar man förstås lite fräckt egoistiskt att få ett barnbesked. Vare sig det kommer som ett telefonsamtal eller genom att man kissar på en pinne. Två väldigt olika sätt! Men väldigt lik glädje, kan jag tro. Fast det önskar man året om så jag vet inte riktigt om det räknas.

Jag tittar i stället mycket på nätet efter vad jag vill köpa till vårt barn så småningom. Men det är lite svårt eftersom vi inte vet riktigt hur gammal hon eller han är. Hittar jag något jag innerligt vill ha precis just nu, då köper jag det har jag bestämt. Men jag vill inte gå helt bananas i leksaksaffärer och barnklädesbutiker innan vi ens är lite närmare.

Jag hoppas inte vårt barn blir allt för besviket över att det främst är mjuka julklappar som intresserar denna mamma än så länge. Det här med leksaker, där har man antagligen helt annat tycke och smak än sitt barn vad gäller det mesta - det blir nästan svårt att komma in i den världen känner jag. Men det förtjänar nog ett eget inlägg.

Här är några av de grejer jag trånar efter att köpa till vårt barn:

En sådan där målbild jag och Tobias har, är att se vårt barn tulta fram med en minikånken på ryggen. Det finns ju i massor av fina färger! Jag gillar denna till exempel (bilden är helt fräckt tagen från hemsidan).

I min hemkommun Gällivare finns Kläppi, som säljer flera fina ekologiska barngrejer. Bland annat det här urgulliga bädsettet (bilden är helt fräckt tagen från hemsidan) som jag ska se till att inhandla någon gång men hellre vill vänta med tills jag bestämt mig för vad mer jag ska köpa därifrån. Där finns också en jättefin tröja med renar på. Snygga färger, som inte är så där "rosa eller blått".

Hos Polarn o. pyret har jag markerat några favoriter. Här är en av dem (också här är bilden fräckt nog tagen från hemsidan).

Annars är jag väldigt svag för djurmotiv i barnkläder. Som denna stickade tröja, den här söta filuren eller varför inte den här pyjamasen med pandor. Jodå, flera grejer ligger och ruvar i webbläsarens bokmärkesflik som bara fortsätter att fyllas på. 

Jag tror att rätt många väntande fungerar så, att man inte vill handla för tidigt vare sig det är kläder eller inredning. Det handlar nog dels om att inte fylla på med en massa onödigt som det sen visar sig att man inte behövde för att det var för litet eller inte satt bra, dels om att man hinner ångra sig om det där pysselbordet eller bokhyllan på vägen för att man hittar något ännu lekvänligare. Sen så känner vi ju inte riktigt heller vårt blivande barn, som kanske är en tvååring. Vi vet inte vilka personliga behov han eller hon har även om vi till slut, när vi åtminstone vet vem hon eller han är, kan ha fått det berättat för oss. Biologiska föräldrar har ett visst försprång där, tänker jag.   

Ivf-valpar i nyhetsflödet

Ni har väl förresten inte missat dagens ivf-nyhet om hundvalparna? Världens första provrörsvalpar har fötts. Honan inseminerades med 19(!) embryon. Nu blev valparna bara sju i slutändan, men undrar hur de löst det om alla äggen fäst? Jag blev först nästan lite upprörd, att det verkar helt befängt att använda forskning på detta sätt. Jag menar att det blir lite bakvänt, människor kan redan bli gravida med ivf. Varför ska man då experimentera på detta sätt med hundar i efterhand? Svaret kommer i slutet av artikeln: Tekniken kan få stor betydelse för bevarandet av utrotningshotade arter, skriver forskarna enligt nyhetsbyrån AP.

Decemberpeppen

Tvåsamheten och barnlösheten känns väl lite så här i juletider. Eller lite, who am I kidding. Spot on.


via GIPHY

Kom ihåg att stötta varandra därute! December måste väl ändå vara en av de tyngsta barnlöshetsmånaderna?

Att stanna hos en - eller två

Snart är det dags att betala in medlems- och köavgift till den eller de organisationer som vi vill fortsätta vara medlemmar i. I januari det här året ställde vi oss i kö hos Barnens vänner, Adoptionscentrum och Barnen framför allt.

Barnens vänner fortsätter vi givetvis betala in till eftersom vi har vårt ärende där. Vi funderar på att fortsätta köa hos en av de andra, som en "Plan B" om det - ve och fasa - skulle visa sig att något skiter sig. Adoptionsvärlden är ju inte alltid stabil. Men vi tänker att vi inte behöver ta i så vi spricker, så att vara medlem och köande hos tre organisationer känns lite väl ambitiöst i detta läge. Troligt är väl att vi stannar hos Adoptionscentrum då de har kontakt med flest länder (som vi passar in i mallen för).

Senare kanske vi väljer att vara kvar hos Adoptionscentrum som medlemmar. Kanske kan det vara bra att fortsätta köa om vi vill adoptera om några år och då har kötid där. Fast som det är i dag är vi inne på att det förhoppningsvis i första hand skulle kunna bli en adoption via Taiwan och Barnens vänner igen i så fall och då spelar, i alla fall just nu, inte det nya ärendets kötid lika stor roll. Nu fick vi ju skicka in våra handlingar så fort vi var klara, menar jag, även om det kan förändras framöver. Men det sker nog inte över en natt även om man kanske får vara på tårna.

Alla dessa beslut, alla dessa slantar.

Det bra med att vara medlem hos organisationerna är ju att man får inbjudningar till träffar och föreläsningar och så kommer det en medlemstidning i lådan då och då. Hos Barnens vänner fortsätter vi väl troligen som medlemmar livet ut om adoptionen sker via dem. Man får ju som ett speciellt band med "sin" organisation.

Snygg och snabb - snart

Jag försöker ju tänka att jag ska vara en "sjukt fräsch", läs: vältränad, blivande och nybliven mamma eftersom jag slipper diverse graviditetskrämpor och efterspelet där. My time to shine! Man får hitta motivationen i det lilla.

Den tråkiga bonusen, som väl egentligen borde vara huvudorsaken till träningen, är väl att man ska vara en pigg och stark förälder. Det finns vittnesmål från adoptivföräldrar som berättar om träningsvärken från helvetet från allt (ljuva, ändå) bärande och chocken att vara inte bara nybliven mamma utan mamma till en tvååring, läs: duracellkanin, direkt och inse vilken hastighetskapacitet dessa besitter.

Hittills går det så där med tränandet, måste jag säga. Men i kväll går jag och maken i skift till gymmet. Han kör spinning nu medan jag bokat in mig på body balance lite senare.


via GIPHY

Sju veckor

I tider som nu, än i denna timme river en längtan i mitt bröst.

Henrik Ibsen

Mer än en docka

Har ni sett Absolut svensk, på svtplay med Soran Ismail? En jättebra miniserie i tre delar. Det är ett program som belyser rasism ur flera perspektiv.

I sista avsnittet tas docktestet, som gjordes av psykologerna Kenneth och Mamie Clark på 40-talet upp. Afro-amerikanska barn fick välja mellan dockor av olika hudfärg. Slutresultatet visade hur samhällets syn på hudfärg påverkar barn.

I Absolut svensk genomför Soran Ismail ett  liknande test i dag med två dockor. Det griper tag i mig på något sätt att se barnen, vilka val de gör och hur de förklarar valen. I den, förvisso inte helt vetenskapliga undersökningen, föredrar 70 procent av barnen den ljusare dockan.

Jag tycker man gott och väl kan se hela programserien, men docktestet visas drygt 35 minuter in i avsnitt 3.

Testet har gjorts på flera ställen på olika sätt sedan det skapades. Här är ett youtubeklipp som visar när testet genomfördes med barn i USA. Det finns förresten ett till klipp i samma skrå, där föräldrarna får reflektera över hur barnen agerar. Jätteintressant! Och så finns det lite ljusglimtar där också …

Den första docka jag köpt till vårt barn nu, är ju en docka som jag hoppas att vårt barn ska kunna identifiera sig med något till utseendet. Alltså en docka med asiatiskt utseende. Men det kanske inte var så enkelt att jag valde att leka med ljushåriga dockor när jag var barn för att jag var mest lik de dockorna utseendemässigt. Det kanske faktiskt var något jag snappade upp från vuxna i samhället, att ljus och blond var det bästa.

Jag försöker att inte överanalysera, men kan inte låta bli. Varifrån plockar barnen upp detta? Vad lär vi dem? Ännu viktigare: Hur bryts mönstret?

"När vi adopterar nästa gång" ...

I dag har jag och Tobias fnissat lite för vid två tillfällen har jag pratat om våra barn. Japp, plural. Min mer exakta fras var vid första tillfället "När vi adopterar nästa gång". Vi verkar redan ha fler än ett barn i mina tankar. Vilket jag tycker är lustigt, med tanke på att nuförtiden när jag föreställer oss som föräldrar så ser jag allra oftast ett barn både nu och längre fram i framtiden.

Det är ett stort steg för mig att tänka ensambarn, eftersom det sedan länge varit viktigt för mig med syskon. Så tar livet en på vägar där prioriteringen blir lite annorlunda. Som nu när vi fått kämpa så länge för att alls bli föräldrar och ännu inte är framme. Men jag har lärt mig att tänka längre, att huruvida man har syskon eller inte är inte avgörande för om man känner glädje och lycka i livet. Det finns många, många andra faktorer som spelar in.

Kvällsgrubblerier och julstämning

Varken jag eller mannen har haft ork att julpynta alls hemma ännu. Men igår infann sig trots allt julstämningen för mig när det var julbord med jobbet. Som grädde på moset spelade radiokanalen jullåtar hela vägen när jag körde hem, mätt och belåten.

Men visst smyger sig längtan på, när dörren till barnens högtid står på glänt.

Natten till i dag finkammade jag adoptionsorganisationerna efter barnbesked. Men inte något nytt. Jag undrar om det kommer några fler barnbesked från St Lucy i år. Inte till oss ännu förstås, men man blir ju så glad för andra familjer och dessutom gynnas så klart vi av att ett annat ärende går framåt. Jag fick det i alla fall till att det kom fyra barnbesked från St Lucy via Barnens vänner förra året och att det hittills i år blivit sex barnbesked, om jag nu räknat rätt.

Först blev jag lite påmind om det jag förträngt, att det är så få barnbesked på så lång tid. Men maken ser det från ytterligare ett håll, att Barnens vänner ju efterlyst fler ansökningar - antagligen för att de vill förmedla fler adoptioner. Barnens vänner har samarbetat med St Lucy sedan 2013.

En mäktig upplevelse

Vid kvällens yinyoga drabbades jag av en extremt mäktig känsla som jag verkligen vill dela med mig av. Det är inte länge sedan jag senast berättade att jag ofta drömmer om vårt barn, men aldrig ser ett ansikte.

På yogan hände det plötsligt. Visst, jag säger inte att det var vårt barns ansikte. Men jag märkte att jag kunde föreställa mig det. Ett bedårande, varmt, barnansikte som sprack upp i ett stort skratt såg jag för mitt inre. Det var som att bilderna bara kom till mig och jag tordes och ville se. Så kom några stilla tårar. Jag bara njöt av att få ett ansikte på längtan.

Men det slutade inte där. Kronan på verket, var när denna låt började spelas på passet just efter att jag fått ett ansikte på vårt barn.

Det här är en typisk adoptionslåt skulle jag säga. Det finns ju många videoklipp på Youtube där föräldrar, främst amerikaner, lagt upp videor från när de hämtat sina barn och det är nästan mer vanligt än ovanligt att denna låt är lagd som bakgrundsmusik. För mig är den extremt starkt förknippad med barnlängtan och adoption, just för det och sedan självklart texten. Jag bara log och lät tårarna komma när jag hörde sången. När den var slut, hade bilden på vårt barn liksom glidit från sinnet. Men jag vet att jag kommer hitta dit igen. Det betyder mycket för mig.


Texten till

Christina Perri - A thousand years
Heart beats fast
Colors and promises
How to be brave?
How can I love when I'm afraid to fall?
But watching you stand alone,
All of my doubt suddenly goes away somehow

One step closer

I have died every day waiting for you
Darling, don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

Time stands still
Beauty in all she is
I will be brave
I will not let anything take away
What' standing in front of me
Every breath
Every hour has come to this
One step closer

I have died every day waiting for you
Darling, don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

One step closer
One step closer

I have died every day waiting for you
Darling, don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I'll love you for a thousand more

And all along I believed I would find you
Time has brought your heart to me
I have loved you for a thousand years
I'll love you for a thousand more

Sex veckor

Längtan bär en människa halva vägen.
Isländskt ordspråk

Adoptionskuriosa

Här är adoption i några siffror:

331 barn adopterades till Sverige förra året via AC, Bfa och BV.
47 av dessa barn adopterades från Taiwan.
Via AC kom flest barn från Kina förra året (39). Via Bfa från Taiwan (27) och via BV också från Taiwan (20).

2 av de kvinnor, eller drygt en procent, som adopterade via AC förra året var mellan 26 och 30 år. Så visst sticker man ut lite som 29-åring! (än så länge) Även om vi nu inte adopterar via AC ...

22 av de män, eller knappt 13 procent, som adopterade via AC förra året var mellan 31 och 35 år, i Tobias ålder alltså.

De flesta som adopterar via AC är mellan 36 och 45 år.

Fler siffror hittar du här hos Adoptionscentrum, här hos Barnen framför allt och här hos Barnens Vänner.

Drömmarna fortsätter

I natt har jag drömt om vårt barn igen. Att hon gick några steg framför mig. Jag ser inte hennes ansikte men vet att det är hon. Till och med i drömmen är jag så sjukt nyfiken på att se vem hon är. Men jag antar att det är mitt undermedvetna som gör att jag inte får se hennes ansikte eftersom jag inte har en aning om hur hon ser ut.

I natt var det en flicka, andra gånger är det en pojke.
 
Drömmarna påminner om när jag drömt om min bror Han har varit död i snart 25 år men jag kan drömma att jag ser en person som jag vet är han. Men han visar inte sitt ansikte fast jag så gärna vill se det.

Troligen är jag en person som bearbetar ganska mycket när jag sover. Inte minst denna period i livet. Mycket av den vakna tiden är jag inte så analyserande just nu, eller i alla fall inte så mycket som jag brukar vara, utan mer en arbetsmyra som nog stretar på rätt monotont. Men sinnet kan nog må gott av det ibland också. Jag skulle bli tokig av att gå runt och tänka på adoptionsprocessen hela tiden, det kommer antagligen finnas en period för det också men jag är glad så länge jag har kraft att fokusera på annat.

Arbetsmyra till trots, jag har kommit igång rätt bra med ett av löftena jag gav mig själv för drygt en månad sedan när vi fick vår plats i kön. Att läsa en bok i månaden inte minst i syfte att hålla mig sysselsatt. Jag har läst ut en bok, Ett nytt land utanför mitt fönster skriven av Theodor Kallifatides. Åh, ett alldeles ljuvligt språk! Den läste jag i ett nafs.

Bok nummer två var jag lite trögare att komma igång med, även om jag fortfarande håller tidsramen, men i morse märkte jag att läslusten återfunnits även där och har kommit in ganska bra i boken. Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, senaste delen i Milleniumserien om man så vill.

Att träna regelbundet går desto trögare och inte har jag börjat sticka, virka eller laga taiwanesiskt. Men jag mår rätt prima ändå och det är ändå huvudsaken. Jag ska väl ha något att ta tag i när väntan känns outhärdlig också.

Att vilja bli förälder - men fasa för att bli gravid

Jag har fler än en gång berättat att en del människor i ens omgivning gärna deklarerar att "Nu när ni är på gång att adoptera ska du se att du blir gravid". Det är så skönt att nu, i den mån man orkar ta samtalet, förklara att nu vet vi att vi inte vill bli gravida och därför skyddar vi oss för att vi ska minska risken att bli det.

Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.

Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.

Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.

En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.

Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.

Att dokumentera väntan

Vi har ju köpt en urgullig fylla i-bok tidigare. Större delen av boken handlar givetvis om vårt barn men vi har valt att viga en liten bit av den åt rubriken "Pappas och mammas väntan". Där ska vi försöka skriva hur vi en gång i månaden firar att vi har en månad av väntan bakom oss, ungefär. Förra veckan blev det ett biobesök, så biljetterna kunde klistras in i boken. 19 december lutar det åt hotellfrukost … Svårt att klistra in, får komma på nåt, men trevligt värre att äta.

De små tankarna

Inte mycket nytt att rapportera.
Igår när vi körde hem från Sala tittade jag i backspegeln och tänkte på vår kommande resa hem från Arlanda. När kanske jag kör och ser Tobias i baksätet bredvid vår lilla, lilla nya familjemedlem som är i bilbarnstolen. Hur det kommer att vara. Att vara nästan hemma. 

Fem veckor som köande i dag.