I'm burnin'

Nässprejen, tror i alla fall att det är den, har trilskats litegrann med mig. Vissa dagar får jag så enorma vallningar. Huden bränner, kroppen svettas inifrån och ingen svalka i världen tycks hjälpa. Sedan har jag varit bitvis ledsen. Småsaker har blivit universumstora för en stund. Det behövs så lite. En bebis här, en bebis där. En känsla här, en känsla där. Och så den inre värmeböljan mitt i den yttre (som förvisso är av det trevligare slaget).

Men, men. Nu har jag sprejat i över två veckor(!). Det går undan. På måndag är det dags för blodprov och två dagar senare får jag veta om det är tid för sprutor.

Konsten att spreja rätt

Den syntetiska smaken i samband med att jag tar nässprejen har förresten försvunnit. Jag tror att det smakade så illa för att jag helt enkelt drog in nässprejen på fel sätt de första dagarna. Jag tog i för hårt och drog den för långt in. Tanken är ju att man ska böja sig framåt och "pricka" näsborren uppåt och lite längre fram, såg jag senare i instruktionen, inte ta i så att nässprejen får chans att åka motorväg ner i magsäcken.

Alla dessa tårar

Igår träffade jag en vän som jag inte har träffat på länge och hon var jättegravid. Det var roligt att se henne och jag blev givetvis glad för deras skull.

Jag har inte varit ledsen över bebisar eller graviditeter på jättelänge. För jag vet ju att det inte är någon annans barn som vi vill ha. Men efteråt blir jag ändå lite nedstämd för att det inte är vi. Kanske är det också av chock, för att jag har varit så öppen med mina bördor och så har hon under hela den tiden burit på sin bebis. Gråter en skvätt för det. Så skäms jag för att jag gråter för att en kompis är gravid, gråter en skvätt för det. Så är dressingen slut när vi ska göra hamburgare, gråter en skvätt för det. Och så toppen på isberget: jag har sett fram emot att gå på afternoon tea på en herrgård - men det är fullbokat hela veckan. Gråter, gråter, gråter.

Jag vet inte, antingen är det väl bara jag för att helgen varit tuff till och från i övrigt, trots att semestern anlänt har jag varit tvungen att jobba över lite både lördag och söndag, eller så är det den här förbannade nässprejen som öppnar tårkanalen. Tur att jag skrattar och gråter samtidigt åtminstone och att min man har tålamodet och förståelsen som en ängel. Han försöker inte släta över det eller komma med lösningar, bara ger en kram eller stryker med handen på ryggen. Så gråter jag lite över det. Att han är så fin.

Ps. Jag får en del värmevallningar, fick det på jobbet i fredags också och såg fram emot att åka hem. Sätter mig i bilen, slår på ac:n men inget händer. Min hud blir bara hetare. Så märker jag att stjärtvärmen i sätet är på. Kanske lite yttre faktorer som spelade in där ...

Att göra det tillsammans men ändå ensam

Jag förstår ju att det inte är biverkningarna som kickat in ännu, efter ynka fyra doser. Men redan igår kom lite oväntade känslor. Jag hade nog inte riktigt väntat mig en så tidig känslomässig berg- och dalbana som detta fysiska beslut faktiskt innebär.

Nu hamnar man lite i de gamla gängorna. Att slitas mellan hoppet och förtvivlan. "Kom igen! Vi gör det här för att vi äntligen ska bli en familj. Det är klart att det kommer att funka!", "Stopp, stopp, stopp. Tänk nu på att det kan hända att vi gör en massa försök och att det ändå inte går. Inte hoppas för mycket." *klump i halsen, klump i magen*, "Vad då? Inte funka? Ska jag utsätta mitt psyke, min kropp, för allt detta. För ingenting? Bara tomhet? Vad kommer för gott av det i slutändan?"

Och så fortsätter det. Tills den där första, peppande, tanken, är som bortblåst. Sedan börjar det om igen, och igen. Så tänker en bit av mig att det är orättvist, att även om jag och min man går igenom detta tillsammans så är det ändå som att gå igenom detta ensam. Det blir liksom alla känslor på en och samma gång.Och jag förstår att det inte är lätt för min man, att han inte kan göra detta för mig. Det är något jag måste göra själv med honom bredvid. Nu är det så här det är och så är det med det.

Bismaken av nässprejen är ju för övrigt en av de äckligaste smaker jag kan tänka mig. Det är ju som att man har satt i sig sköljmedel eller dylikt. Och under dessa 48 timmar har jag hunnit lära mig att inte äta närmsta halvtimmen efter att jag har sprejat, för då smakar det jag äter skit (eller, egentligen rengöringsmedel då) och att inte heller borsta tänderna under den tiden för att samma smak kommer då. Jag antar att det har att göra med att man får mycket saliv i munnen.

Nu är vi i gång

Dag 1 med nässprej:
Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt.

Och hur det känns:
När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.

Näsor och armhålor

Haha, min kompis kommentar när jag berättade om nässprejen alltså.
"Aah, okej. Men ... hur ska du ta den? I näsan, eller... ?

Kanske inte helt obefogad undran i och för sig, med tanke på att näsan kanske inte är det första område man tänker på när man hört ordet äggstockar.

Denna samma, kära, vän kläckte förresten ur sig en annan skön kommentar tidigare.

När jag berättade att jag och maken skrattat åt det bisarra i om han skulle gjort spermaprovet hemma, så hade han varit tvungen att runka i hallen och ha sperman i armhålan (underförstått: i en burk) och köra i ilfart till Falun för att den inte skulle hinna bli gammal, så blev hon tyst en stund innan hon undrade "Men alltså, ska han spruta i en armhåla?".
Oj, som vi skrattade när hon insåg hur ologiskt det vore. Ibland råkar man prata lite fortare än man tänker. Händer även de bästa ;)

Barnlöshetens fula nuna

En nära vän berättade för ett år sedan att hon och hennes sambo skulle börja försöka. Jag blev så himla glad för deras skull. Både hon och han vet vad vi går igenom och har vetat det rätt länge. Även om jag vid det här laget har förstått att de kanske också skulle få det svårt, så är det inte det jag har tänkt på mest. Jag har mer tänkt att jag får vara beredd på att de nog hinner bli föräldrar före oss eller att vi kanske blir föräldrar samtidigt. Men nu är det ju så, att livet är som det är. I stället befinner de sig nu när vi befann oss för ett och ett halvt år sedan. Söka hjälp, eller inte?

Det känns så konstigt, att se sig själv från sidan. Hon är inte en känslosam person utåt alltid, vi är lite olika på så sätt. Men jag tror att det här är känsligt. Vi pratade för någon dag sedan och det var som att lyssna på sig själv förr.

Få vet om vad de går igenom. Men det hindrar förstås inte folk från att pika, från att önska sig en liten bebis i släkten ... Jag känner så för henne. För jag tycker att det de går igenom nu, tunneln när man inte vet var den tar en någonstans, det är så mycket jobbigare än det vi är uppe i nu. Bara se sig själv i en djungel av skengraviditeter och ägglossningstester. Vi har varit i skiten, vi är nästan ute på andra sidan och försöker påverka vår situation.

De är i startgroparna. Måste ta diskussionen med varandra. Kan vi få barn? Hur långt vill vi gå för att få barn? Vill vi få barn? Alla dessa trådar som ska plockas upp, redas ut. Stöta och blöta sig själv, sitt liv, känslor man inte visste fanns där.

Det är så konstigt. För som jag har saknat efter någon i ens närhet som kan förstå på riktigt, som går igenom samma sak. Men det här gör mig spyfärdig och hjälplös. Jag skulle vilja göra resan åt henne, för jag vet hur orättvist det är, men det är förstås något de måste göra på egen hand. Det vet jag ju. Åh, inte rättvist alls. Den ofrivilliga barnlösheten visar åter sin fula nuna.

Tar en för laget

Nu är nässprejen hämtad. Det står Synarela i mitt recept, men kvinnan på Apoteket sa att Synarel är samma sak. Jag vet inte hur pass olika det är. Men jag ska spreja i tre veckor innan jag lämnar ett blodprov som ska visa om det räcker eller om jag måste fortsätta. Till en början sprejar jag en sprejning i vardera näsborre på morgonen och så samma procedur på kvällen. Fy, jag har nämnt förr hur jag avskyr nässprej. Men jag börjar stänga av det. Jag tar en för laget, så att säga.

Det känns som att det är ett av de viktigaste uppdragen jag haft hittills i mitt liv. Det låter ju helt sjukt. Men det är mitt mission för mig och min man och han tänker antagligen inte så, men jag känner att det hänger på mig. Komma ihåg. Få till en bra sprej. Fyra duschar om dagen. Det är en så liten grej, men det ska leda till något så stort. Jag tänkte på det när jag gick hem från bussen och kände mig rak i ryggen. Nästan lite som i en actionfilm, jag går med lugna, men ändå coola, steg och lämnar explosionen bakom mig och framtiden den finns ... framför. Lite som att klara ett uppdrag för presidenten och sitt land. Men att det är för en lite mindre nation, vårt lilla krypin.

Jag kommer antagligen ha världens kontrollfreaksdrömmar om att jag glömmer spreja, sprejar för mycket, inte vet om jag missade näsan, är utan näsborrar, tappar näsan ... Men den är så fiffig kartongen, att man kan sätta ett kryss när man har sprejat. Det är som ett litet schema.    

Haha, har ni andra användare också lagt märke till en grej på förpackningen? "Förvaras utom syn- och räckhåll för barn". Jaja, jag vet att alla som går igenom IVF inte är utan barn i hemmet. Men jag dog litegrann i alla fall.