Ruvardag 14

Tick, tack. Tick, tack. Ruvardag 14 börjar lida mot sitt slut. Jag försöker att inte känna efter så mycket. Även om det visst blir lite googlingar här och där. Jag har börjat misstänka att jag har magkatarr, vilket förstås inte är så bra. Särskilt inte om det är orsakat av stress. Men ... en liten google-fågel, eller en massa små google-fåglar, viskade till mig att en del får det under sin graviditet.

Jag är ändå skeptisk. Den här potentiella magkatarren kan jag ha släpat med mig ända sedan äggplocket, när det "rev i äggstockarna", bara att jag inte fattade att det var det. Positivt är i alla fall att jag inte sett någon mens ännu, förra gången hade jag hunnit få hintar om den vid det här laget. Men jag har å andra sidan inte sett någon nidblödning heller. Så det är mycket "å ena sidan, å andra sidan" ...

Min man och jag har hur som helst lovat oss lite tröstpriser nästa vecka om vi får se ett negativt test. Igen ...

Jag har lovat mig själv två grejer: 1. En sviiiindyr men oooh så skön vinterjacka från Fjällräven. 2. Ett varmt bad med ett glas (kanske något mer) av mitt absoluta favoritdessertvin. Det är som honung för smaklökarna.

Min man kunde inte komma på någon belöning till sig själv. Så då har jag lovat honom att vi ska se en action-film på bio. Jag haaaatar sådana filmer. Men jag ska bjuda min man på både det, mitt sällskap och popcorn om vi hamnar i det tråkiga läget. Alla två i familjen behöver tröstas om det inte blir som vi hoppas.

Några länktips om längtan

Jag köpte en present till min man tidigare i helgen. Drömmen om ett barn är skriven av Tobias Åkerman. Han berättar om sin längtan efter att bli pappa. Boken kom ut för knappt en månad sedan. Jag ska läsa den så snart jag orkar, så snart min man läst ut den.
Här finns en intervju med författaren.

Klara Zimmergren kom ju ut med sin bok Längtan bor i mina steg tidigare i år. Den boken rekommenderar jag varmt, tror jag nämnt den tidigare i bloggen. Boken är skriven med värme, humor och sorg. Här finns en ganska färsk intervju med Klara Zimmergren.

Om ni liksom jag missade dokumentärserien Drömmen om ett barn som gick på trean för några år sedan, så finns den på deras webb. Jag har sett första avsnittet och kommer antagligen att se resten.

Plågsamma dagar

Vi fick inga ägg till frysen. Det tog hårt både på mig och min man. Jag var på jobbet när brevet kom hem till oss. Jag ville ändå veta direkt och min man läste upp det. Det är ett sånt där tillfälle när det känns så fel att vara på olika ställen. Marken rasade under mig. Jag ville hem direkt, men det var bara att plåga sig igenom resten av arbetsdagen. Jag skulle ändå inte ha velat att vi väntade med att öppna brevet, det hade inte blivit bra hur som helst. Min fantastiska mamma tog med mig på lunch och ansiktsbehandling dagen efter. Som jag älskar henne för det.

Vi pratar om vår situation, sakta men säkert, jag och mannen. På mina tio meningar, kanske min man säger en. Vi förstår att det inte är kört, kanske inte ens nära kört, men vi har svårt att känna hopp. Vi tänker båda två på det faktum att det första resultatet ledde till två befruktade ägg, inget till frysen och slutligen ingen graviditet. Det andra försöket ledde till tre befruktade ägg, inget till frysen och väntan på att veta hur det går med kornet i mig, känns nu ännu mer oumbärlig. 

Båda har vi en rädsla som gnager. Vad säger att det här ägget ska överleva, när inget annat klarat sig? Vi tänker också på att polletten trillat ner på något sätt: det kanske inte är så konstigt att vi inte lyckats på egen hand, när vi inte ens lyckas befrukta ägg med hjälp av ett helt team av experter?

Vi har pratat om att från början tyckte vi att tre försök lät jättebra, mest med tanke på att man då kunde inkludera alla de där äggen som man får till frysen. Nu känns det naivt. Och vi är nog båda rädda för att det känns som att vi är så nära stupet i den här processen. Det känns som att de där försöken som kändes som många snart är slut. 

Olidligt spännande

Jag håller fortfarande på att döööö av nyfikenhet här hemma. Har något av äggen klarat sig till frysen? Igår kom det ett brev från Falun. Jag väntade (olidligt länge!) tills min man kom hem, han fick öppna det. Hela jag var på helspänn, beredd på det bästa och det värsta, trodde jag skulle spricka. Så var det bara ett kvitto från ägginsättningen i lördags!  Snacka om antiklimax. Får vi inte ett samtal eller något brev imorrn så är det jag som ser till att ringa kliniken.

Alltings början

När jag insåg att jag ville ha barn med just T, var det som att jag hade kommit på meningen med livet. Det låter klyschigt, men det kändes så. Jag minns det väldigt väl, det var en krispig höstdag när T:s kusinbarn just hade döpts.

Det kommer som en stöt genom kroppen, att det är så självklart. Och det är så stort den dagen när man på riktigt vet att man vill bli förälder. När man på riktigt vet att man har funnit den person som man vill bilda en familj tillsammans med. Allt faller på plats. Jag berättade för T om det som hänt, redan samma dag.

Jag minns att vi just då befann oss i ett litet skogsparti, mellan hans föräldrar och hans farmor. Jag sa kort och gott: "Nu är jag redo att skaffa barn. Nu hänger det bara på dig när det blir". Han sa inte så mycket, han log mest och lovade att återkomma.

Det var en omvälvande tid, att ha nått en sådan insikt. Jag var inte arg över att T inte nådde dit exakt samtidigt, det kändes snarare naturligt att det tar olika tid. Men visst, det var oerhört speciellt när han månaden senare sa att han också ville att vi skulle börja försöka få barn. Ännu större när vi kastade p-pillren månaden därpå.

När man väljer att vara ganska öppen med den ofrivilliga barnlösheten, även med ytliga kontakter i olika sammanhang, finns risken att en del tror att man tar lätt på det. De ser inte alltid att det är den största sorg man bär på i livet. Då smärtar det att höra "Du är ju så ung! Det är ingen fara". Då kan jag önska att det skulle gå att visa en bild på sin smärta, att andra ska kunna se vad jag känner. Men du ser inte, du vet inte.

Nu är det tre år sedan jag visste att vi var redo för att bli föräldrar.

Då slutar vi vara infertila då!

Har lite, lite lust att tårta nån i dag.

”Är du kille och vill få fart på dina spermier? Ja, då ska du ta ett glas vin och äta en köttbit", hördes det i P3 Nyheter i morse.

Nyheten handlar om en ny studie från ett universitet i Kalifornien och berättar att spermierna hos vegetarianer och veganer hade sämre rörelseförmåga i studien.

Infon i sig irriterar mig inte. Jag vet mycket väl att min vegetarianman har simmare som är alldeles utmärkt rörliga. Jag förstår att nyheter, särskilt i radio, ska vara korta och rappa. Men det provocerar mig ändå. Som att all tid vi lagt ner på sorg och förtvivlan kan lösas i ett nafs.  "Jahaaaaa. Behövde vi bara pimpla vin och äta kött?! Ja men dåååå så. Då slutar vi vara infertila genast då". 

Nä, jag har lite lust att tårta någon i dag. Men jag antar att det bara är kroppens sätt att säga: "Farväl alla sprutor! Fan vad skönt att få tillbaka energin".

Tack för ordet.

PS. Jag sitter som på nålar (obs. inte sprutor) och hoppas att kliniken ska ringa för att berätta om något av äggen klarat sig till frysen. Men det kanske dröjer tills i morgon innan det sker. Jag döööör av nyfikenhet.

Kornet är på plats

Igår besökte vi kliniken och jag fick ett befruktat, fint, ägg insatt i mig. De två andra befruktade äggen odlar de vidare på fram tills tisdag. Har de klarat sig tills dess, så fryses de in.

På väg till Falun igår kände jag mig ganska orkeslös och tom. Det är psykiskt påfrestande att ha ett misslyckande bakom sig och att nu försöka ta sig igenom samma sak fast med annorlunda utgång. När vi kom fram till kliniken och träffade läkaren så var väl inte mitt sinne särskilt förändrat. Förrän han visade filmen. Han visade en film på det lilla befruktade ägget innan han förde in det! Jag smälte genast. Filmen visar hur ägget delar sig först i två delar, sedan i fyra. Det känns så stort att se och jag känner att jag är med i matchen igen.

Jag har varit trött senaste tiden men för att inte lämna den speciella dagen därhän bestämde jag mig för att överraska mannen med en god middag när han kom hem från jobbet på kvällskvisten. En minnesvärd dag från morgon till sänggång.

Nästa helg är det förresten öppet hus på IVF-kliniken i Falun. I samband med det har dt.se gjort ett reportage och i det finns en häftig berättelse.

Tre befruktade ägg

Jag satt som på nålar innan kliniken ringde. Jag hade väntat mig att de, liksom förra gången, skulle höra av sig innan elva men den hann bli tjugo i tolv. Så tjugo i tolv fick jag veta att tre ägg blivit befruktade. De körde på icsi-metoden den här gången också, även om mannens prov såg mycket bättre ut än sist. I morgon ska vi till kliniken för att sätta in ett korn. Så hoppas vi innerligt att de två andra klarar sig till frysen.

Jag har varit hemma från jobbet i dag. När jag varit uppe och rört på mig har magen varit för öm för att jag ska kunna känna att det är okej att jobba. Men det verkar i alla fall ge med sig.

Redan strax efter kliniken, när vi begav oss mot Max som verkar bli en tradition efter äggplock, så kände jag att det onda inte släppt. Så var det inte förra gången. Nu när vi gick in mot Max så sa jag åt min man, kanske lite för högt, "Nu river det i äggstockarna!". Så passerar en medelålders man oss precis och man ser att han hört mig. Jag hade behövt världens största skämskudde och höll på att dö av skratt, ynkliga skratt givetvis eftersom att det gjorde ont. Jag antar att det lugnande också spelade in i varför jag inte kunde sluta skratta. Jag bjuder honom på den.

Liten update

Det blev fem ägg denna gång, ett mer än vid förra ivf:en alltså. Jag är omtöcknad och har fortfarande lite ont. Men när jag äter panodil och håller mig stilla är det lugnt. I samband med att sista äggblåsan, den nionde, skulle plockas så släppte bedövningen eller åtminstone delar av den och det gjorde givetvis ont. Väldigt ont, faktiskt. Men jag tänker att det kanske var vinnaren.

Ultraljuds-PS

I min iver att berätta om sprutorna för några timmar sedan glömde jag ju att skriva några korta rader om ultraljudet. Det gick okej. Jag är försiktigt optimistisk.

Man vill inte låta alltför otacksam mot sina äggstockar, men jag hade nog hoppats på fler blåsor. Det var en äggblåsa mer än förra gången. Nu har jag nio. När jag hade åtta, så ledde det till fyra ägg. Men jag hoppas förstås att det ska bli fler ägg nu även fast antalet äggblåsor är nästintill detsamma som vid förra försöket. Jag har berättat tidigare att kliniken hoppades att korta protokollet skulle generera i fler ägg för mig. På torsdag vet vi hur det går.

Stolt som en tupp!

Det körde ihop sig lite på jobbet och jag tog på mig att jobba kväll i dag, redan i förra veckan. Vad varken jag eller min man tänkte på då eller senare var att jag ju har sprutorna! 

Det kom jag på i morse, strax innan ultraljudet. Då började både min man och jag att skratta dels åt att sprutorna blivit en sådan del av vardagen att vi glömmer bort att anpassa livet efter dem, dels åt eländet att spruträdda jag alltså måste kånka på den smidiga kylbagen till jobbet och första gången som jag tar sprutorna själv blir det helt ensam. Men det gick så bra och jag är stolt som en tupp! Även om det är en spruta kvar ... 

För till grejen hör att efter ultraljudet, när kliniken ringde upp, fick jag veta att tre sprutor skulle tas i kväll och att det var noga med tiderna. Hej och hå. De första sprutorna, Gonal-F 150 IE och Cetrotide 0,25 mg, tog jag klockan sex. Tio i åtta, alltså om en liten stund, ska ovitrellen tas. Det vet nog de flesta, men inte alla, som läser den här bloggen vad det är. Ovitrellen är den pennspruta som tas 36 timmar innan äggplock! Förra gången som jag tog den var det viktigt att inte ta andra sprutor eller nässprej samma kväll som den sprutan. Men nu har jag blivit tillsagd att göra det. Ovitrellen ska sätta igång ägglossningen och det är därför som tiden är så viktig.

Let's roll, baby! 

Ultrakoll och biverkningar

Jag tar sedan några dagar tillbaka både Gonal-F 225 IE, som tidigare, och cetrotide 0,25 mg. Cetrotiden är till för att min kropp inte ska få för sig att ägglossa av sig själv.

I morgon är det dags för ultraljud och blodprov. Då ska vi få veta hur stora och hur många äggblåsorna är samt när det kan bli aktuellt med äggplock. Förra gången plockades äggen fyra dagar efter ultraljudet. Men de kanske hellre tar det på fredag än lördag. Det vore inte dumt för min man, som är ensam schemalagd att jobba på lördag och givetvis måste styra om det ifall vi måste bege oss mot Falun. Men vi får se!

Biverkningar då? Jag känner absolut av sprutorna mer den här gången än vid första ivf:en. Jag är så trött, så trött. Men det kan bero lite på att jag jobbar in så mycket tid som möjligt för att slippa ta ledigt från jobbet, kanske en kombination. Sedan har jag ofta ont där äggstockarna är just efter sticket och behöver sitta ner en stund. Det kan bli så lite under dagen också. Och som jag känner mig illamående och svälld, magen är som en ballong. Sedan vi började med två sprutor så har det blivit lite utslag där sticken är, fast det går bort efter en stund. Nedstämd är jag, bitvis. Men det behöver ju inte vara hormonerna utan kanske bara är den mentala biten som spökar.

Bra med försök två? Att korta protokollet går sååå mycket fortare än första gången, när vi körde det långa! Jag vet att någon kommenterade det innan vi satte igång, men just då kändes det väl ändå som att det skulle vara en evighet.

Att resa med sprutor

Min man fick i uppdrag att, under lågsäsong ska sägas, köpa en liten kylbag eftersom vi åkte bort i helgen och behövde ha en av sprutorna i en sådan. Han kom hem med denna. "Det fanns inga andra och jag var ju tvungen att köpa nån", blev förklaringen. Alright. Det var bara att lägga in två frysklampar, lite tidningspapper och så sprutan. Och det gick ju faktiskt vägen.

All by myself

I dag besöker jag kliniken ensam för första gången. Min man och jag tyckte det är onödigt att han ska kompa ut från jobbet bara för ett blodprov. Men visst är det lite speciellt att åka själv, checka in själv ... Blodproven var det förresten tänkt att jag skulle skicka med expressbrev från min hemort. Men behandlingen ville annorlunda, eftersom blodprovsdagen blev på en fredag. Kliniken sa att det kan gå att byta dag, men det känns bara dumt om det är denna dag som är bäst att ta blodprov på.

Litet sprutdrama på en söndag

Igår var det första sprutdagen. 225 IE Gonal-F stod på schemat. Gonal-F är en pennspruta som är förfylld, man behöver alltså inte mixtra själv med hur mycket pulver respektive vätska som det ska vara. Allt vi behövde göra, var att ställa in rätt dos på pennsprutan och sedan spruta in det i magen.

Men det blev inte helt odramatiskt. När vi väl satt där med den här helt nya sprutan blev vi ändå osäkra. Är det verkligen 225 IE, eller kan det vara 25, eller något annat, den ska stå på? Vi har ju bara två sprutor och om det är 225 IE så räcker inte de hela kuren. Vi kollade i pappren men det kändes inte som att vi kunde reda ut det. Det blev ett virrvarr.

Därför bestämde vi oss för att kontakta 1177, sjukvårdsrådgivningen. Jag hörde direkt att hon inte hade någon ivf-koll, låt gå. Men hennes ton var överlägsen och otrevlig. "Man ska alltid ta hela innehållet om det är en pennspruta", envisades hon med, fast jag sa att vi inte skulle göra det. Jag försökte förklara att vi undrade över det här med IE. Hon kollade upp vad vi hade för spruta, så sa hon att första sprutan skulle ges under kontroll av sjukvårdspersonal och att hon därför absolut inte rekommenderade att vi inte skulle ta sprutan den kvällen. Jag sa att det var ett väldigt svårt beslut att fatta för någon som är i den sits vi är i. Hon repeterade, fortsatt otrevligt, att hon absolut inte rekommenderade oss att ta sprutan utan i stället vänta och jag tänkte, inte högt, att "jag skiter väl i vad du rekommenderar och inte". Vid det laget var jag nära tårar, viskade fram ett hejdå, lade på luren och ångrade bittert att vi ringt. Jag kände mig som världens minsta människa.

Vi provade att ringa ett mobilnummer till kliniken, men kom inte fram.

I stället satte vi oss ner igen, kollade lugnt igenom pappren och hittade informationen vi sökte. Ja, 225 IE var logiskt. I receptet stod det att vi hade tre uttag, då klickade det för oss. Tre uttag innebär givetvis att sprutorna räcker, men att vi har för få hemma. Dosen verkade rimlig och vi bestämde oss för att skrida till verket. Vilket vi också gjorde.

En timme senare ringde det från mobilnumret vi ringt på, och vi fick bekräftat att vi gjort rätt. Slutet gott, allting gott.

Andra ivf:en

Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.

Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.

Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.

I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.

I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.