Vi är där vi är

Har en sådan där kväll när det bara värker i mammahjärtat. Längtan är stor. Vet inte riktigt hur jag ska kanalisera den. Jag känner mig så passiv, önskar jag kunde göra något för att skynda på processen. Men  vi är där vi är.

Snabbt läkarbesök

Nästa vecka på onsdag ska jag göra den läkarundersökning som krävs i samband med medgivandeutredningen. En så där lite lam men ytterst nödvändig grej att göra. Jag hade väldigt tur som fick en tid så snabbt, det borde inte riktigt vara möjligt men så föll det sig. Hoppas nu bara att Tobias, som ännu inte hunnit ringa vårdcentralen, får en tid snart också.

Till undersökningen ska jag ha med mig en särskild hälsodeklaration som jag fyller i själv och ett läkarintyg som läkaren fyller i. Båda blanketterna finns att hämta på Socialstyrelsens hemsida.

Jag slås då och då av vad det egentligen är vi håller på med. Sedan när blev det en sådan pappersvärld att försöka bli förälder? Man har dessutom blivit så van att ha på sig den här kliande ofrivilligt barnlös-koftan att jag undrar hur det kommer bli att ta av sig den. Skönt, tror jag. En lättnad också, en sådan befrielse. Jag försöker att inte tänka på den så mycket. Men när det är mycket att hålla reda på, som att begära ut registerutdrag från kronofogden, boka läkartid, be om ledigt då, då och då från jobbet, fylla i en hälsodeklaration, fundera ut referenter ... Och det här är ju bara början. Då blir det lite tankeverksamhet. Men ett steg i taget ska visst fungera bra.

Fast sedan känns det också viktigt för mig att visualisera, att förstå varför vi gör detta. Tänk när vi får hem det där brevet med en bild på vårt barn … Undrar vem av oss som upptäcker det i lådan? Eller kommer det som ett mejl? Hur kommer det att vara? Eller när vi kommer hem från ursprungslandet. Första natten i huset. Första morgonen som vi vaknar tillsammans. Åh, bara för att få uppleva det skulle jag kunna fylla i alla papper i världen.

Första mötet avklarat

Nu ska jag snart pysa till jobbet men jag vill bara uppdatera er om att första träffen gått bra! Sedan att jag råkade titta fel i almanackan och vi därmed bokat in de kommande tre träffarna lite tokigt är ju inte så farligt …

Mötet tog 45 minuter. Vi fick lämna in föräldrautbildningsintyget och våra livsberättelser. Sedan pratade vi om ditten och datten, våra tankar kring föräldrautbildningen och så fick vi nämna vilka länder vi funderar på och vilken ålder vi kan tänka oss på vårt blivande barn. Nu vet vi dessutom att medgivandeutredningen inte kommer bli klar förrän i höst eftersom vi träffas in i slutet på juni och socialnämnden, som fattar beslut, inte har något sammanträde i juli. Det är förstås synd, men väldigt väntat och inget vi hänger läpp över.

Nu närmast har vi några punkter att ordna med:

• Fylla i papper för hälsokoll och boka in läkarundersökning.
• Utse fyra referenter. Alla referenter ska ha föräldraerfarenhet. Detta var nytt för oss.
• Begära ut papper från Kronofogden och Försäkringskassan. Pappren är tänkta att visa att vi inte har några obetalda skuldberg samt hur vår sjukskrivningshistorik ser ut. 

Imorrn, imorrn, imorrn!

I morgon förmiddag drar medgivandeutredningen i gång på riktigt. Behöver jag säga att jag är ganska peppad?

Bildkälla

En skön ursäkt

För drygt ett halvår sedan, inför vårt andra ivf-försök, berättade jag om en situation som var väldigt obehaglig för mig. En kvinna, inte otrevlig på något sätt, frågade när vi skulle skaffa barn och gav sig inte trots att hon kanske borde ha kunnat läsa av situationen. Jag fick panik den gången och tänkte på hur det kändes långt efteråt. Jag orkade inte sitta och gråta framför en främling men tårarna hjälptes inte och jag gick som i tunnelseende mot toaletten.

I helgen fick jag hur som helst reda på att hon kort efteråt fått veta hur det låg till och att hon då mådde dåligt över hur hon agerat. Hon har hälsat och bett om ursäkt på så sätt. Det kändes oväntat men skönt att hon fick reda på hur vår bakgrund och jag uppskattar så att hon tog till sig hur det kan kännas för en ofrivilligt barnlös att ställas inför en sådan situation.

Vi är hemkomna från en mysig helg hos svärisarna. Nu är vi laddade inför tisdagens möte när medgivandeutredningen ska läggas upp. Jag kommer att tänka på när man var barn och åkte bil låååångt. Ni vet "Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?".
Femton minuter senare:
"Är vi framme snaaaart?"

Känns som att den känslan kommer att hitta tillbaka några gånger innan vi har vårt barn i våra armar.

Vi är äntligen fria

Jag tror jag började känna det i morse. Jag började jobbet en timme senare för att jag hade tid på vårdcentralen. Eftersom jag tagit ut en hel timme och var klar redan efter tio minuter bestämde jag mig för att åka hem och äta frukost. Tobias jobbade kväll, så han gjorde mig sällskap. Vi pratade, skrattade och hade det allmänt mysigt. Avslappnat.

Så skyndade jag mig hem för att bli klar med middagen som jag förberett igår. Tobias kom hem från jobbet och vi fick en till jättetrevlig stund vid köksbordet innan han behövde ta sig tillbaka till jobbet.

Jag började fundera i kväll vad det är som gör att jag är så lätt i sinnet. Så slog det mig. För första gången på ett år så handlar inget av våra samtal om ivf-behandlingar, undersökningar, sprutor, läkarbesök, äggplock, nya ivf-datum, sorgliga ivf-besked. Ivf, ivf, ivf. Den delen av vår vardag är bortspolad.

Jag är så stolt över att vi klarade oss ur det helskinnade. Det behövdes så mycket kärlek och stöttning till varandra att man såhär i efterhand undrar hur det ens var möjligt, hur räckte vi till för varandra utan att slukas av det stora svarta hålet? Några, än så länge, oslängda sprutor i köksskåpet är det enda som vittnar om vad vi gått igenom. Blåmärkena på magen är borta sedan länge. Vi är verkligen snart oss själva igen. Visst har en bit av oss förändrats av detta tunga kapitel i livet. Men ändå. Nu är den delen bara en bit av oss. Det är inte längre luften vi andas, stegen vi tar. Vi är fria.

Vet ni att en av de saker jag älskar mest med Tobias är att han sätter tandkräm på min tandborste i princip varje morgon och kväll. Det är så omtänksamt och jag blir så glad när jag ser den där preparerade tandborsten i badrumshyllan. Det är kärlek. Men ibland glömmer jag förstås bort det och böjer mig ner för att tvätta ansiktet och ja, då kan det gå så här ...

En klick mintdoftande kärlek i pannan.

Vad tror de egentligen?

Många längtar med oss. Men … Vi har mer än en gång mötts av något som jag har en känsla av inte kommer ta slut på länge. Människor, inkluderat människor jag älskar, som inte kan låta bli att säga "Ja, man vet aldrig vad som händer. Du kan ju lyckas bli gravid …" eller ännu värre: "Det kan ju hända att ni får egna barn". Till och med nu när vi genuint glada berättar att vi på riktigt är i gång med adoptionsprocessen. Låt mig fråga en sak:

HUR KAN DE TRO ATT DET ÄR VAD VI VILL HÖRA?

Det är en given krock. Jag förstår att orden inte är till för att såra. Men jag blir så himla stött. Vi har släppt tanken på en graviditet, det borde inte vara så svårt för utomstående att göra. Men ni vet väl vad man riskerar få höra när man kontrar med det? "Jaa, det är när man inte tänker på det …" Visst kan det hända att orden bara kommer som en reflex utan att det är tänkt att lägga någon värdering i dem och visst kan det hända att vi råkar bli gravida innan vi kommit längre in i processen och börjar skydda oss. Men fortfarande. Varför skulle vi vilja höra något sådant?

Nu kommer jag att vara hård, för att jag tror att jag måste lägga fram tydligt vilka tankar de välmenande kommentarerna om graviditet väcker i mitt huvud. Det känns som att de förminskar vårt blivande barns värde. Måste jag bli gravid för att vår familjekonstellation ska räknas på riktigt i deras ögon eller vad är det frågan om? Tror de att vi inte vill detta? Vad tror de egentligen att en adoption är för oss, ett tröstpris? Ännu värre: Är det så de ser på det?

Nej, jag förstår att det inte är vad det handlar om. Det är helt enkelt okunskap. Man reflekterar inte så mycket över vad det faktiskt är man säger. För man vet inte hur det känns att höra. Man har inte gått igenom en adoptionsprocess själv. Som sagt, det här är ju inte bara ytligt bekanta utan också människor jag älskar och jag vet ser fram emot att vi ska bli föräldrar även om adoptionen ännu är långt mer abstrakt för de flesta andra än för oss än så länge. Men jag ifrågasätter alltid stillsamt, så fort någon av dessa grodor hoppar ut. Jag hoppas att det sår ett frö i tankeverksamheten och det verkar faktiskt fungera.

Ni som adopterat: Har ni råkat ut för dessa grodor och hur bemöter ni det? Min fasa är att kommentarerna om biologiska barn bara ska fortsätta till och med efter att vi fått äran att adoptera.

Bara så där

Vi får så mycket kärlek. Det är många som hör av sig och berättar att de längtar och väntar med oss. På min mans sida har vi en stooor släkt och det blir mycket värme, kan jag tala om. Vi är inte ensamma i detta slitsamma, tuffa. Hjärtat smälter. Många i släkten läser bloggen och den blir ett så bra verktyg att kunna berätta om tankar, känslor och förstås viss praktisk information. Den bidrar nog till att vi sällan behöver förklara, de har släppts in i det som vi går igenom med mycket av vad det innebär.

När det kommer till adoptionen känner vi oss så lyckligt lottade att ingen reagerat ifrågasättande eller kommit med syrliga kommentarer. I vår omgivning finns positiva människor som är genuint intresserade av vad vi går igenom och som längtar efter den nya släktingen, vare sig den föds på BB i Falun eller någon annanstans i världen. Det kanske kan tyckas självklart. Men vi tar inte det för givet. Alla möter inte den förståelsen fullt ut. För en del är det annorlunda.

I dag kom lite omtanke från oväntat håll. Jag var på kurs och sprang på min högsta chef som fått veta vad vi går igenom, antagligen genom min sjukskrivning, och ville ge en kram och stöttande ord. Bara så där. Jag tyckte att det var så rart av henne.

Så tänker jag återigen: Om vi hade valt att vara tysta. Hur hade vi då orkat utan all den energi som omgivningen ger oss?

En värkande längtan

Jag tror att jag börjar vaggas tillbaka in i en sådan period när det är lite jobbigt att se barn. Det märktes i dag när jag besökte vårdcentralen. Jag kan inte titta och le, utan slår ner blicken. Visst kommer vi att vara där så småningom. Men i den här stunden känns det som oceaner av tid.

Jag antar att det finns några orsaker till att längtan spökar så mycket just i dag. För det första förknippar jag verkligen sjukvården med ivf och för det andra skulle vi ju ha startat vår medgivandeutredning i dag. I går var det exakt två år sedan vi undersökte vår fertilitet första gången. Innan dess hade vi lämnat prover och fått prata med en kurator. Vi var så lättade efteråt, att de inte hittade några "fel" och trodde att vi var så nära vår föräldradröm. Vad lite vi visste. Om två veckor har det gått ett år sedan första ivf-mötet.

Jag har en känsla av att hur tufft det vi gått igenom hittills än varit, så är det en så stor portion av allt det jobbiga kvar. Det är klart att vi fixar det. Men det känns som att mållinjen är så långt borta, den syns knappt. Det är tungt. Men det bara är att vänja sig, för dessa svåra dagar blir knappast färre utan det kommer fortsätta ett bra tag till. Ända tills vi äntligen håller vårt barn i våra armar. Åh, jag längtar så det värker i hjärtat.

Uppskjuten utredning

Jag är fortsatt megahostig och röstfattig och i dag visade det sig att familjerättssekreteraren som det var tänkt att vi skulle träffa i morgon är sjuk. Så medgivandeutredningen skjuts upp. Jag blev helt förkrossad av beskedet för en stund samtidigt som vi kanske inte hade kunnat ändå på grund av min sjuka. Tyvärr ser den ut att skjutas upp nästan två veckor, om vi har tur. Det är lite bökigt att pussla med våra scheman och hennes schema. Men det måste förstås göras. Skulle vi inte ens kunna få till ett första möte kan man ju undra hur det skulle funka att ens vara föräldrar. Det där löser sig, men kanske inte i en handvändning.

Jag försökte återigen få en tid hos vårdcentralen i dag eftersom hostan har lite olustiga biverkningar, men det var svårt på grund av sjukdom(!). Det kryllar visst av bakterier och virus just nu. I stället hoppades sköterskan att det finns en tid åt mig i morgon, hon tyckte det lät som att en undersökning vore bra.

Det här går inte direkt till historien som årets bästa vecka, det blir skönt att lägga den bakom sig. Men jag måste ju erkänna att det är trevligt att Game of thrones äntligen är tillbaka! Inget ont som inte har något gott med sig ...

Första klädesplagget

Röd panda, eller liten panda som den också kallas.
Denna hette Karl, haha, så jäkla söt!

I dag är en sådan där dag när jag med nöd och näppe tagit mig igenom arbetsdagen. Jag har ont i halsen sedan drygt en vecka tillbaka och har gått från att låta som en kedjerökare till att låta som en 93-åring med darrig röst. Men jag har pratat med vårdcentralen som inte släpper in mig så länge jag inte har feber, ungefär. Jag knogar på men ska försöka att gå hem efter halva dagen i morgon om det inte blir bättre.

Jag konfronterade dem inte, storkarna,
de verkade knappt notera att jag var där.

Apropå att vara sjuk eller inte så fick jag papper från försäkringskassan i dag om att jag ska fylla i en blankett om jag är intresserad av att söka sjukpenning för den period som jag varit sjukskriven i samband med ivf:en. Jojo, inte är det något som serveras på silverfat här inte. Hoppas bara att de inte hittar på att jag inte ska ha någon ersättning. Det blir en så himla skral månad då.

Det blev en blå, liten, t-shirt med en snöleopard på!

Helgen tillbringades som tidigare sagt på västkusten, i Lysekil. Vi hade det riktigt mysigt trots min evinnerliga hosta och heshet. Vi besökte bland annat ljuvliga Nordens Ark där vår vän arbetar. Det är en stiftelse som jobbar för att ge utrotningshotade djur en framtid.

Vi spanade på både söta och fula djur och så fick vi se snöleoparder matas. Det fanns allt från hackspettar till tigrar där. Så fanns det storkar. Vi och storken har ju en liten beef, som ni vet. Men vi höll oss i skinnet. No hard feelings där och då.

I presentbutiken köpte vi en present till vårt blivande barn. Första klädesplagget! Det kändes inte jättemärkvärdigt där och då utan ganska naturligt. Men nu i efterhand känns det lite speciellt att den lilla tröjan är tänkt att stanna i vår familj. Vi kommer att vika in den i garderoben och ta fram den när det är dags att börja tänka på sådant. Kanske en kort stund någon gång tidigare, bara för att få drömma och få en glimt av framtiden. Men nu kommer det nog dröja ett tag innan nästa klädesplagg till vårt blivande barn.

PS. I dag är vi båda två i princip klara med våra livsberättelser till adoptionsutredaren. Båda har vi begränsat oss till två A4. Det känns som att rätt mycket kommer falla på plats vid intervjuerna.

Adoptionsbandet

Vår rara grannflicka är adopterad och jag har tänkt nämna för hennes föräldrar att vi nu är inne på det spåret, jag var sugen på att berätta för dem redan när vi gick föräldrautbildningen. Men det är inte som att vi brukar knacka på hos varandra och för några dagar sedan passade jag därför på att haffa mamman när vi råkade vara utomhus samtidigt.

De bjöd in mig och hade en massa värdefulla råd, tips och anekdoter att ge. Det slutade med att vi snackade i en timme. Så himla trevligt och givande. Vi har inte mycket gemensamt annars. Men det är en ganska stark samhörighet, adoptionsbandet. De förstod precis vad vi går igenom nu och vart vi är på väg och vi har en aning om vad de gått igenom för att ta sig dit de är. Det är ett speciellt band.

Namnhumor

Metro hade för länge sedan en lista med tips på vad som är bra att tänka på när det är dags att namnge sitt barn. Jag älskar nummer 4 på listan: "Spejsade hitte-på-namn funkar fint på Söder i Stockholm, men gör livet till ett helvete för ditt barn om ni flyttar till Avesta."

Jag och Tobias har ett solklart favoritnamn, och några bubblare, för om vi får en pojke. Flicknamn är desto svårare. Tobias ratar alla mina Viola, Majlis, Vera och Ingrid. Men något ska vi väl hitta så småningom. Det känns som ett ganska angenämt problem. För oss känns det självklart att vårt adopterade barn behåller sitt födelsenamn, men som mellannamn, och får ett svenskt tilltalsnamn som vi valt. Det känns viktigt med en bit av sin historia, men också viktigt att mina föräldrar bestämt mitt namn på något sätt. Helt hur det blir vet vi väl i och för sig inte riktigt förrän vi är i den sitsen.

Svensken och den komplicerade tron

Vi har ju förresten fått goda råd även från Barnen framför allt och Adoptionscentrum kring den stundande medgivandeutredningen. Båda är de inne på en lite annan linje än Barnens vänner.

Barnen framför allt gav ett ganska kort svar, som gick ut på att inget särskilt behöver framgå i medgivandeutredningen mer än att det är bra med ett resonemang kring öppenhet för barn med särskilda behov och eventuellt syskonmedgivande. De länder vi frågade om var Taiwan och Thailand. När det gäller ålder rekommenderar de ett öppet medgivande och att sedan precisera i ansökan till det land vi sedan söker till vilken ålder på barn som vi är öppna för.

Adoptionscentrum ringde upp och sa ungefär att det bästa är om utredningen är väldigt bred, så får man komplettera sedan om det behövs beroende på vilket land som blir aktuellt. Vi frågade dem om Sydkorea. Vi fick ytterligare några handfasta råd då det kan vara kulturkrockar var vi än vänder oss i världen och vi som svenskar är förstås minoritet när vi adopterar från ett, för oss, främmande land:

Kyrkan i min hemkommun Gällivare,
en råkall januaridag förra året.

• Är det något som man riskerar att trassla in sig i och som egentligen inte är avgörande för vårt föräldraskap är det bra om det går att prata med utredaren så att man kan överväga att undvika att ha med det i utredningen. Utredningen är ju inte till för att berätta alla detaljer, utan ge en bild av vilka vi är. Ett exempel kan vara om man varit sjuk eller arbetslös en kort period och trasslar in sig i att förklara hur det kändes och varför man var det etc. Om det inte haft någon större påverkan på livet och hälsan, så är det bra om det går att få bortprioritera det var min uppfattning. Den punkten berör inte riktigt våra erfarenheter, men kanske någon annan hamnar i den sitsen.

• Då vi är gifta borgerligt är det bra att nöja sig med att berätta att vi är gifta. Punkt. Inte trassla in sig i frågor om tro eller inte etc. Då vi inte är kristet aktiva, så kan vi gärna berätta att vi är med i Svenska kyrkan. Punkt. Tumregeln är väl att det är bra om det går att undvika ordet inte, om inte organisationen frågar förstås. Då måste man ju utveckla.

• Kanske viktigast av allt: Om det på minsta sätt känns "Så där sa jag ju inte riktigt. Men okej, det kan väl stå så". Nej, så ska det inte vara. Vi ska känna att vi kan stå bakom utredarens text till 100 procent. Jisses. Två journalister som ska läsa sitt liv på ett papper. Undrar om rödpennan eller popcornen åker fram. Det återstår att se! Vi är ju knappt i startgroparna.

Nu pyser vi mot en helg på Västkusten. Det ska bli riktigt härligt att hänga där i några dagar. 

Två års skrivande

Det händer att jag kommer på mig själv med att inse att jag exponerar mig själv och mina känslor här på bloggen. Är det så himla klokt? Men så tänker jag på hur glad jag ändå är över att jag började att skriva för drygt två år sedan. För bloggen har ju gett mig så otroligt mycket energi. All den pepp och kärlek jag fått av er som läser, både nätbekanta och goda vänner i livet utanför, är så svår att sätta ord på. Och de goda känslorna sprider jag förstås vidare till min man.

Så ger ju bloggen ett kontaktnät också och igår var ett sådant tillfälle. Jag bjöds in i en facebook-grupp med andra kvinnor som väntar på att adoptera eller har adopterat. Som ofrivilligt barnlös har det länge varit en sorg att inte få vara med i mammaklubben av uppenbara orsaker. Men nu. Att äntligen få känna samhörighet tillsammans med andra i liknande sits och som varit där jag är och som visar att det finns ett lyckligt slut.

Om jag hade varit tyst? Fortsatt hålla inne känslorna och vad vi går igenom. Hur hade livet sett ut då?
Så tänker jag återigen att jag är så himla glad över att jag är öppen med barnlösheten, om vem jag är, så att de här chanserna dyker upp. Vilken lycka!

Läskigt och helt rätt

Ibland behöver man kanske inte säga så mycket mer än att vår medgivandeutredning drar i gång i slutet av nästa vecka. Det känns läskigt, roligt och helt rätt på en och samma gång. Det bestämdes i morse. Fy, så svårt det var att koncentrera sig resten av jobbdagen. Jag var så himla uppspelt. Redan, alltså. Hur ska det då inte bli längre fram i adoptionsprocessen?

Dagens pepp

Med tre misslyckade ivf:er färskt bakom oss och en lång, svindlande, adoptionsprocess mitt framför oss uppmuntrar jag mig själv med att man faktiskt klarar mer än vad man tror. Man får ta det en tugga i taget, helt enkelt.

Yrkestitlar och konfliktlösning

I dag fick vi svar av Barnens vänner som skickade en hel lista över vad som är viktigt att det tydligt framgår i den utredning som görs kring oss om det är så att vi vill ansöka om att få adoptera från St Lucy i Taiwan.

Listan är en A4 lång, men här är några av de 18(!) punkterna som alltså måste finnas med:

• Blivande mor- och farföräldrars ålder, yrke. Hur kontakten oss emellan ser ut; hur ofta vi träffas, deras inställning till den kommande adoptionen och konkreta exempel på vilket stöd de kan bidra med.
• Namn, ålder och yrke på våra syskon och hur kontakten oss emellan ser ut. Hur ofta vi träffas, har syskonen barn, deras inställning till den kommande adoptionen och konkreta exempel på vilket stöd de kan bidra med.
• Exakt yrkestitel och en mer detaljerad beskrivning av arbetsuppgifter.
• Information om vi äger vår bostad och om den; antal rum, tänkt barnrum och omgivningar med närhet till förskola, lekparker.
• Våra årsinkomster. Det är bra att det kan konstateras att vår ekonomi är god enligt svensk standard för den kommun vi bor i.
• Situationen i vår relation; hur vi träffats osv, konkreta exempel på vilka roller vi har, hur vi fattar beslut, löser konflikter och stöttar varandra.
• Planer på hur föräldraledigheten ska se ut, vem som ska vara ledig när, hur länge.
• Detaljer om hur vi kommer att stötta barnet mot rasistiska kommentarer och upplevelser.

Sååå mycket matnyttig information. Barnens vänner är fantastiskt hjälpsamma med information och tips. Listan med 18 punkter är alltså den utländska organisationens krav på vad som ska vara med.

När det kommer till vad som ska med tycker jag inte minst att punkten om konkreta exempel på vilka roller vi har i vår relation och hur vi fattar beslut är intressant att svara på. 

Rehab för avdankade ivf:are och adoptionsstrategier

Första arbetsdagen på tre veckor i morgon! Jag är helt utpumpad i dag och tänkte faktiskt lägga huvudet på kudden inom tio minuter. Det finns inte att jag är sjuk från jobbet i morgon. Jag och mannen skojar om att det är all ivf-skit som rensas ut ur kroppen. Jag skulle väl behöva någon slags rehab efter att ha gått på så många mediciner som jag gjort denna behandling.

I dag har jag varit lite väl ambitiös på mejlfronten. Jag har sagt åt mannen att han måste stoppa mig om han inte känner sig bekväm med min framfart. Han säger att han uppskattar att jag gör det.

Jag har mejlat kommunens familjerättssekreterare för att meddela att vi vill fortsätta med adoptionsprocessen och därför behöver boka in datum för medgivandeutredningen. Sist berättade hon att vi ska skriva varsin livsberättelse innan första träffen, så jag har frågat lite hur vi ska tänka där.

Sedan har jag faktiskt mejlat de tre organisationer som vi är medlemmar hos. Vi har fått rådet att om vi vet att vi är intresserade av något land innan utredningen drar i gång, så skadar det inte att ha det i åtanke under medgivandeutredningen. Absolut inte på så sätt att vi låser oss vid just det landet i själva utredningen, landet ska inte ens nämnas, utan snarare att om det är något som det landet anser är särskilt viktigt att det står med i utredningen så är det ju skönt om det finns med i pappren från början och vi slipper komplettera utredningen. Det gör nytta men skadar inte. Det kan också handla om att saker ska formuleras på ett visst sätt i utredningen. Det blir intressant att se vad organisationerna svarar. Vi har ställt frågor om Taiwan, Thailand och Sydkorea.

Vi är så glada nu att vi anmält vårt intresse hos alla tre organisationer. Visst, det kostar mer. Men det ger oss så fler valmöjligheter, vilket är så mycket värt. Vad vi kunnat se hittills är att genom Barnens vänner är vi låsta till att adoptera från en av deras tre organisationer i Taiwan. De andra länderna är inte aktuella för oss. Hos  Adoptionscentrum är jag för ung för att vi ska få adoptera från Taiwan. Hos dem kan däremot Sydkorea vara aktuellt för oss, dit efterlyser Adoptionscentrum ansökningar. Vi är som sagt intresserade av Thailand också, men där har Adoptionscentrum fyllt sin kvot för i år och man får i så fall köa för att få skicka en ansökan nästa år. Då är vi glada att möjligheten att adoptera från Thailand finns via den tredje organisationen, Barnen framför allt. Tidigare pratade vi löst om Madagaskar, via Adoptionscentrum. Men de skickar ingen ansökan om man aldrig provat att leva i ett fattigt land. Den som adopterar från Madagaskar måste bo där i tre månader.

Adoptionsvärlden är oviss. Vi får se hur situationen ser ut när väl vår medgivandeutredning är klar, troligen i början av hösten eftersom att kommunens verksamhet förstås inte direkt skräddarsys efter våra önskemål utan folk vill nog ha sina semestrar i sommar också. Så ska vi ju hoppas på att bli godkända som adoptivföräldrar av nämnden, förstås ...

En deppig humorblogg

Det är länge sedan bloggen var så deppig som nu, så det känns smått ironiskt att den då ska segla upp på jumboplatsen, nummer 50, på bloggportalens mest besökta privata bloggar i kategorin humor. Jag har inte mycket humor att bjuda på i dessa fortsatta icke gravid-dagar. Men för den som hittat hit och vill skratta lite, så kanske något av dessa inlägg ur arkivet kan vara till hjälp:

• Nio känslor bara ofrivilligt barnlösa förstår
• Nio känslor en ruvare går igenom
• Näsor och armhålor
• Hur jag känner när jag loggar in på facebook
• 13 möjliga sätt att bli gravid på?
• Eye of the infertile och 19 andra låtar som inte slog igenom
• Himlen är oskyldigt infertil och 29 andra filmtitlar
• 12 svar på frågan "Är det inte dags?"
• "Jag skulle vilja lämna tillbaka den här livmodern"

Vi delar på bördan

Jag och mannen börjar försiktigt återhämta oss från gårdagens nederlag. Men visst var det första jag tänkte när jag slog upp ögonen i morse, att graviditetstestet var negativt igår. Det gör ont. Men det är så värmande med alla rara kommentarer, mejl, sms och telefonsamtal. Det är många som längtar och väntar med oss.

Jag skrev tidigare om att min man tilldelats rollen som klippan under den här tiden som vi varit ofrivilligt barnlösa. Igår fick jag för första gången känna att jag, om än på skakiga ben, var klippan. Min sorg har kommit och gått i vågor medan min man är den som inte grubblar i förskott, utan för honom kom det där svarta hålet ordentligt igår. Förstår ni hur jag tänker? Att jag pytsar ut min sorg, medan min man sparat allt till slutet av processen. I all den akuta sorg som blev igår kände jag mig ändå ärad att för första gången få ta på mig rollen som den starka av oss i denna resa. Den som också är ledsen men tar kommandot, tröstar och säger "det kommer att bli bra". För mig är det en stor grej inte bara i processen, utan också i äktenskapet. Vi delar på bördan.

Ingen av oss orkade laga något käk igår, så vi bestämde oss för pasta och pulversås. Glad påsk, liksom! Det var ändå mysigt och vi lyxade till det med att äta i soffan och kolla film. Vi fastnade för Dumbo, som ingen av oss sett sedan barndomen, och ja. När vi precis börjat kolla så mindes jag introt med storken. Snacka om att vi kunde relatera till Dumbos ledsna mamma, som får vänta länge innan storken hittar till henne. Lite "too soon", kanske. Men vi bröt inte ihop!

Nu börjar vi försiktigt, försiktigt prata om och längta efter adoptionen. Vi har också hunnit fråga varandra "Vill du hellre göra en ny ivf?" och "Vill du hellre försöka med äggdonation?". Men vi är rörande överens om att det sistnämnda skulle kännas konstigt för oss och att vi fått vår beskärda del av det förstnämnda. Så snart jag orkar ska jag fyra av ett mejl till familjerättssekreteraren så att vi kan börja snacka medgivandeutredning.

Vi har gråtit i tystnad

Ibland hjälps det inte. Hur stor längtan, hoppet och viljan än är. Det är med sorg i hjärtat, ja i hela kroppen, som jag skriver att vår ivf-resa har nått sin slutdestination. Ingen graviditet den här gången heller. I dag har vi gråtit tillsammans i tystnad. Hållit om varandra, sökt tröst.

Det är en så konstig dag. För lika stor som sorgen är, en lika stor glädje finns samtidigt. Jag blev moster när mitt kusinbarn kom till världen tidigt i morse. Just nu är jag så fylld av svärta att det är svårt att ta in. Men jag längtar efter att få släppa allt det onda och bara få glädjas åt släktens nya familjemedlem.

Tack för allt ert stöd, alla värmande ord och för att ni hjälpt oss att hoppas. Vi är nedslagna, förtvivlade, men reser oss snart igen.

I nöd och lust

I sluttampen av den här ruvningen har jag gråtit varje dag. Ibland mer, ibland mindre. Det är nog ganska ofta så en ruvning fungerar. Vi ruvare slits mellan hopp och förtvivlan. Förväntan och pessimism.

Så här när vår tredje och sista ruvning närmar sig slutet far många tankar genom huvudet. Jag har på något sätt alltid trott att ivf:en skulle fungera för oss. Nu tror jag det inte.

Jag ska vara ärlig. Ibland känner jag mig egoistisk när jag sörjer. För att det känns som att min man inte ges utrymme att tycka synd om oss, om sig själv, någon måste vara klippan. Men vi tar det här på olika sätt. Kanske beror det på både oss själva och omgivningen. Kanske beror det på att som kvinna är jag den ständiga hönan, försökskaninen, kroppen.

Det är som att kroppen inte längre är min. Den hör till hormonerna, äggen, medicinerna, sprutorna, tankarna och känslorna som slår rot … Jag tror att det är något som bara jag som kvinna innerligt kan förstå. Min mans svåra bit är att stå på sidan om och inte kunna göra något. Vi har gjort den här resan tillsammans, men påverkats av den på olika sätt.

Tillsammans har vi kämpat så för det där plusset. Även om vi inte får se det i morgon, var det värt det? Jag vill svara ja, och jag tror det är så. Men nu räcker det.

Det ska bli så skönt att stänga dörren till detta och gå vidare tillsammans, även om det riskerar att bli smärtsamt till en början. Det här är min sista riktiga dag som ruvare. På lördag morgon vet vi hur det gick.

Långsam ruvning

Ruvningen känns tyngre, och väntan än längre, när den riktiga testdagen närmar sig. Jag tjuvtestade negativt på den tolfte ruvardagens morgon. Det var igår. Det säger inte att vi inte kommer få se ett plus snart. Men det gör förstås att ett minus känns mer sannolikt. Det gör mig sorgsen. Åh, denna förtvivlan.

Men vi ruvar tappert vidare.