Vi existerar i Taiwan!

Vi är ett steg närmare barnbesked! Nej, det stora samtalet har absolut inte kommit ännu. Men låt mig guida er genom denna spännande dag, som antingen är början på den stora resan eller så ett sidospår på vägen dit. En del hade nog valt att bära på hemligheten, vi vill glädjas tillsammans med nära och kära, hur länge lyckan än må vara.

I dag liksom resten av veckan har känts ganska tung. Motigt att kliva upp, motigt att befinna sig i ovissheten, i passiviteten, i vardagen. I kontorslandskapet på jobbet började så en låt spela klockan 10.44. Varför stänger ingen av, hann jag tänka. Men det låter ju hos mig, kopplade jag snart. Visst var det "Hejsan morsan, hejsan stabben", som spelades! Jag blev glad, även om jag kände redan innan jag svarade att det inte är det samtalet. Varför skulle de ringa redan? Vi kommer få vänta på det samtalet till nästa år, gick mina tankar som förstås fortsatte under kallpratet med Barnens Vänner. Det är något papper som håller på att gå ut och behöver beställas på nytt, kände jag mig rätt säker på. Ändå glad att något händer.

Så kommer anledningen till samtalet: "St Lucy har kikat på era handlingar och har en kompletterande fråga. Jag mejlar den till dig om det går bra och så kan ni väl svara så snart som möjligt."

VA?!
Hörde jag rätt?
Redan?! (Haha, ja, ordet "redan" dök upp i mitt huvud)

Existerar vi i Taiwan? Har St Lucy sett våra papper? Vill vårt barnhem veta något om oss?

Det första jag sa till Tobias när han svarade var: "Det är inte något barnbesked, MEN …". Sedan såg vi till att svara på frågan (det är för övrigt ganska vanligt att få kompletterande frågor och ofta långt fler än bara en) och mejlade svaret, på engelska, till BV inom en halvtimme. Vilket tydligen var väldigt snabbt fick vi veta. Vår kontring? "Vi har hunnit fundera på detta ganska länge ;)"

Vårt svar, som kändes väldigt bra att ge, översätts till mandarin och skickas tillbaka till St Lucy. Så är det bara för oss att gå tillbaka till vår väntan. Lite mer nervösa. Antingen väljs några andra föräldrar eller så väljs vi. Antingen är det alldeles tyst, det var inte vårt barn den här gången, och vi fortsätter vår väntan, kanske lite mer dämpade, eller så ringer telefonen inom en snar framtid igen …. Hoppet lever, starkare än på länge!

Två glada, trötta, blivande föräldrar

Vilken var då frågan?
Hur introducerar vi och behåller vi den taiwanesiska kulturen för vårt barn? <3

Game over

26 september 2016

Min gissning är förbi. Nej, i flera veckor har jag varit beredd på att den inte skulle slå in även om den svaga strimman hopp givetvis alltid finns med i bröstkorgen.

Nej, när den väl närmade sig trodde jag inte att i dag skulle bli dagen. Men visst är det smärtsamt ändå. Jag påminns om hur väntan tär på oss. Hur vi trampar runt i det här vakuumet utan att nå vårt mål.

Det blev lite av en sådan dag i dag, i stället för att bli det där minnet för livet. Nu försöker vi ta det en dag i taget, kanske till och med en månad åt gången. Kämpa, kämpa.  

Fyrtionio veckor

En vecka i taget och plötsligt når man hit, till fyrtionionde veckan.

En romantisk komedi

Tobias fyllde ju år för snart två månader sedan och då fick han en hotellövernattning i present av mig. Så igår slog vi slag i saken och begav oss mot Västerås, kändes lite märkligt att strosa runt där utan att jobba, och det blev riktigt trevligt. När vi checkade in på hotellet fick vi oss båda ett skratt. Den där lyxiga romantiken man haft i åtanke föll ju lite platt. Eller vad sägs om denna fantastiska utsikt från rummet?

Nåja, det blev en trevlig middag hos vänner, ett gott glas vin i hotellbaren fick avsluta kvällen och så en mysig hotellfrukost innan hemfärd.

Förslag om höjt adoptionsbidrag

Regeringen har presenterat sitt budgetförslag den här veckan och i det finns ett förslag om att höja bidraget för oss som adopterar internationellt! Det är en rejäl höjning, som inte torde bli så kostsam för staten ändå i och med att antalet adoptioner är relativt få. I dag ligger bidragsdelen på 40 000 kronor. Enligt det nya förslaget ska den summan i stället vara 75 000 kronor.


via GIPHY

Om förslaget godkänns av riksdagen, kommer de nya reglerna börja gälla redan från och med januari 2017 och för dem som från och med då får barnet i sin vård. Det här är stort och jag vet att inte minst adoptionsorganisationerna har stridit för detta, trots ökade kostnader i adoptionsprocessen har bidraget legat på samma nivå i 15 år.

Det gör ingen superskillnad för oss, det är ju inte så att det är avgörande för huruvida vi kan gå igenom en adoptionsprocess eller inte, men tänk vad vi kan göra med de pengarna för vårt barn i stället. Kanske kan vi vara hemma från jobbet längre (utan att nalla av föräldradagarna) eller få ett ordentligt startskott till det som vårt barn sedan kan använda vid en eventuell återresa, som vi annars skulle behöva spara till i flera år. Vi vill verkligen se till att vårt barn har möjligheten och inte behöver spara till något sådant själv. Jag hoppas och känner mig relativt säker på att fler föräldrar tänker så, att bidraget kommer ens barn till del på något sätt i stället för en charter till mamma och pappa eller en sovrumsrenovering.

Bidraget ges inte ut i förskott, så det kan inte användas för att betala någon av de administrativa avgifterna eller flygresan direkt, utan föräldrarna kan ansöka om det när man kommit hem med sitt barn.
Du hittar förslaget i sin helhet här, på sida 34.

Adoptionscentrum kommenterar höjningen i ett pressmeddelande på sin hemsida.

Den fantastiska omgivningen

Ständigt påminns vi om vilka fina människor som finns i vår närhet, som väntar och längtar med oss på avstånd. Återigen: Jag är så glad att vi är öppna om vår adoptionsprocess. För hur skulle familj, släkt, vänner och bekanta annars kunna försöka sätta sig in i vår situation, få en förståelse för vad adoption innebär, känna sig som en del av vår process och känna att de kunde vara öppna med oss? Längta med oss.

Här är tre ljuva exempel bara från de senaste veckorna:

1. Blivande farmor och farfar som beställt en ljusgrå, ljuvlig, minikånken! Den följer förstås med till Taiwan och blir ett urgulligt handbagage för lillingen, eller "Sune-Stina" som är lite utav arbetsnamnet (cred: farmor). Blivande pappan matchar med sin mörkgröna kånken. Jag har inte köpt någon, det blir lite väl "matchande familjen", haha.

2. Man påminns om andras längtan när kusinen utbrister: "Ja, jag råkade ju säga åt någon att det är så spännande och vi väntar på barnbesked. Det är ju ni, men vi väntar ju med er!" Älskade släkt, vi är så glada att ni väntar och längtar med oss!

Ett förkläde som ena katten ser till
att vara "förkläde" åt tills vidare.

3. När den ena vännen berättar att hon längtar efter vårt barnbesked, för då ska hon köpa en present, och den andra vännen oväntat kommer med ett inslaget paket. Hon har hittat ett förkläde och grytlapp som passar perfekt när det ska lagas mat i leksaksspisen. Och så matchar det ju tapeten så ypperligt! Jag vet många som är i en adoptionsprocess upplever att de inte alls uppvaktas med uppmuntran eller presenter av omgivningen under väntan och inte heller sedan när barnet väl kommer, till skillnad från hur det är för andra i deras bekantskapskrets som väntar biologiska barn. Jag undrar vad det beror på. Osäkerhet? Tanklöshet? Jag är glad att jag inte känner igen mig i att det skulle vara några skillnader där.

All den kärlek vi får uppleva är så överväldigande och jag är så tacksam för att den hela tiden gör vår längtan och väntan lite, lite lättare.

Vänta barn-symptom

Fick för övrigt ett kraftigt chokladsug igår vid lunchtid. Funderar om det kanske är "helt normalt" symptom så här elva månader in i barnväntan? En chokladbit, daim, inhandlades snarast.

Elva månader

Elva månaders väntan i dag. Det uppmärksammades igår genom att vi gjorde Borlänge litegrann. Det blev sushilunch och en del inköp. Tre böcker (ja, även om jag var väldigt missnöjd med det inte så mångkulturella utbudet) och tre pussel.

Pusslet med bara fyra bitar kanske är för ett barn i yngsta laget. Men samtidigt kan det bli väldigt värdefullt när vi pratar djur, färger, hur saker känns etc. Vi föll också för att en pusselbit ser ut ungefär som vår katt. Sifferpusslet är ju ett ypperligt sätt att lära sig de svenska orden för "ett, två, tre" och så vidare. Så förstås att man kan berätta att det är "en röd fyra". Ja, ni förstår.

I bokväg blev det en blandad kompott. "Knacka på" av Anna-Clara Tidholm älskar jag, superpedagogisk och urgullig! Jag nämnde åt svärmor som jobbar på småbarnsavdelning på förskola att boken är inhandlad och hon berättade att hos dem är den verkligen bläddrad i. Det måste vara ett gott betyg.

"Baka - steg för steg", är egentligen en bok för lite äldre barn. Men jag tänker att det är ett bra sätt att börja baka tillsammans och bläddra i, lära sig hur man följer ett recept steg för steg och så förstås ett bra sätt att träna sig på att läsa när den nyfikenheten kommer. Mysigt att ha boken tidigt i livet och sedan känna sig trygg med den, tycker jag. Det är Clara Lidström (underbaraclara) som tillsammans med Annakarin Nyberg ligger bakom den boken.

En observant katt vill gärna godkänna pusslen.

Fyrtioåtta veckor

Difficult roads often lead to beautiful destinations.

Okänd

Skämtar ni eller?

via GIPHY

När du besöker Akademibokhandeln i Borlänge, efter mycket letande frågar om de har några barnböcker där någon icke-vit karaktär är i huvudrollen, frågar efter några specifika titlar, expediten går och letar och sedan återkommer med ett "Nej, tyvärr … Det jag kan komma på är Pelle Svanslös?".

Skämtar ni eller?

Jag önskar jag hade orkat vara obekväm, komma med en utskällning efter noter eller så men fick bara besviket ur mig att det ju inte ens är en människa. Alls.

Positivt, däremot. BR Leksaker hade något fler icke-vita dockor i dag! Vet inte om det har att göra med att jag kritiserade butiken tidigare eller om det var en slump.

Var sak har sin tid

26 september. Jag tyckte att jag valde en gissning så långt fram, kanske som ett skydd för mig själv, att inte hoppas för mycket på en snabb process, men nu är datumet snart här. Om jag frågade Tobias skulle nog han säga samma sak om sitt datum, att det var en pessimistisk gissning hann hoppades vi inte skulle hinna fram till.

Just nu känner jag ändå en styrka i vår längtan, att vi närmar oss hur lång väntan som än är kvar. Att ha ett datum att gissa på kändes som en viktig lek i början och fram till nu. Något att ta sikte på i allt det ogreppbara. Men så förändras väntan och behovet. Leken får stanna men högst troligt kommer jag inte välja en ny gissning om datumet hinner passera, utan låta det bero. Var sak har sin tid.

Fast än lever förstås hoppet! Sex vardagar kvar innan vi vet om min gissning är en strykning eller vinnarhästen.

Fredagshumor

I eftermiddags när jag ringde Tobias på väg hem från jobbet var jag ändå lite lättad att jag bara undrade om jag skulle handla och inte hade ett barnbesked att meddela, kanske framför allt att jag inte hade den inspelningsaparatur som planeras komma med barnbeskedet.

Eller vad sägs om att samtalet inleddes med att han förtäljde att han satt inne i ett visst rum? Kanske inte så man vill ta emot, ge eller i efterhand lyssna på ett barnbesked? Eller så är det kanske det. Jag blir ju faktiskt full i skratt när jag tänker på att det faktiskt skulle kunna bli så.


via GIPHY

BB-väskan 2.0

Ni har läst om vår lilla BB-väska förr och vet att vi packat lätt (varsin diktafon beroende på vem som får ringa upp vem plus byte av ringsignal om BV ringer). Men låt mig nu presentera BB-väskan 2.0. Champagnen ligger på kylning och som vi är redo att låta korken flyga den dag när vi äntligen fått det där barnbeskedet är hemma tillsammans och ömt, skört, chockat, överväldigat, näst intill förstummade fått tänka och svara JAAAA. Ja. Ja. Ja. Det finns många tillfällen för champagne men något bättre än detta kan jag nog inte komma på.

För oss som väntar

"Winter is coming" ... för att citera en karaktär i en av de absolut bästa serierna, Game of Thrones. Med det sagt, skulle jag vilja ge lite serietips till er andra som väntar och inte riktigt vet vad ni ska göra för att få tiden att gå. Tipsa jättegärna om andra serier i kommentarsfältet!

Dessa serier är några (av måååånga) som både jag och Tobias gillar skarpt:

• Parks and recreation. Vansinnigt skön komediserie i kontorslandskap med karaktären Leslie Knope i huvudrollen. För övrigt några väldigt smala detaljer som gör att jag kan känna igen mig själv i hennes personlighet (sjukt peppad i allt hon tar sig för, äääälskar grädde, är livrädd för fåglar).
• Modern family. När vi ändå är inne på komedispåret. Detta är svårslaget, amerikanskt. Oj, så jag skrattat till denna briljanta komediserie. När Tobias äntligen blev nyfiken på den, kollade jag direkt om samma avsnitt (en och en halv säsong som jag betat av på typ en vecka) från början så vi kunde se den ihop. 
• The Americans. Inte rolig alls. Prova spännande och mystisk. Den här amerikanska kriminalserien handlar om en till synes helt vanlig familj på utsidan, men där man och hustru är sovjetiska spioner. Keri Rusell (nån mer som minns henne från när hon spelade Felicity?) är ruggigt bra i denna serie som vi hade uppehåll från ett tag men sedan återkom till och jag kunde för allt i världen inte förstå varför vi ens slutat titta tidigare. En riktig bladvändare om det vore en bok. 
• Marcella. Kriminalserie som utspelar sig i London. Marcella Backland återvänder till polisyrket och börjar utreda en serie mord. Jag vill knappt säga mer än så men älskade du Bron så är det nästan tummis på att du kommer gilla denna.  Samma manusförfattare! (Hans Rosenfeldt)
• The Newsroom. Nyhetsnerv, humor och drama. Intressant med denna dramaserie är att den skildrar faktiska, stora, nyhetshändelser ur en modern nyhetsredaktions perspektiv. 

Bubblare:

• Peaky Blinders. Ett avsnitt har hunnit ses, i kväll, och det var det som inspirerade mig till att slänga ihop en lista i kväll. Brittisk gangsterserie som utspelar sig 1919. Snygg, mystisk, spännande och, som de flesta andra serier jag tipsat om som behövs för att locka fram ett beroende: flera intressanta vändningar! Denna ser jag fram emot att kura ihop mig framför i höstrusket.

Hoppas nåt av dessa tips (eller något i kommentarsfältet?) kan göra er och vår väntanshöst lite mindre mörk, lite mindre långsam. 

Den gemensamma nämnaren

I jobbet har jag kommit i kontakt med en man som är ungefär dubbelt så gammal som jag och jag har väl tänkt att vi antagligen inte har särskilt mycket gemensamt. Tji fick jag!

Det kom fram att han har en dotter genom adoption och sen att han och hans hustru gått igenom provrörsbefruktning, i Falun, och då fick tvillingar i slutet av 1980-talet(!). 

Riktigt coolt vad samtal kan leda till tycker jag.

Ett PS.
Det påminner mig också om att vi som blir familj genom adoption, eller provrörsbefruktning, inte kan sättas in i samma fack utan bär på just våra unika erfarenheter och tankar. Det är liksom både och, det där. Det finns en gemenskap, men inte någon mall för hur vi är eller ska vara.

Vi fortsätter att gissa

Åsa:

12 september, flicka, 14 månader

Carina:

13 september, flicka, 18 månader

Louise: 

23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:

(Ändrad!) 26 september 2016, flicka, 27 månader

Marr: 

3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 

10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Cornelia M:

10 oktober 2016, pojke, 9 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Evelina, andra gissningen:

31 oktober 2016, flicka, 8 månader

Jenny:

2 november, flicka, 18 månader

Anna: 

12 november 2016, flicka, 14 månader

Erika: 

15 november 2016, flicka, 15 månader

Emma: 

22 november 2016, pojke, 19 månader

Tina:

12 december, flicka, 12 månader




Cornelia:

12 januari 2017, pojke, 17 månader

Kai, andra gissningen:

16 januari 2017, pojke, 19 månader

Evelina:

20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:

23 februari 2017, pojke, 23 månader

Anni:

14 april, 2017, pojke, 17 månader

Louise:

11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Fyrtiosju veckor

Fyrtiosju veckor. Vi kämpar på medan tiden den rusar fram och står stilla på samma gång.

En snilleblixt

Då var det beslutat ungefär lika snabbt som jag kom på idén. När barnbeskedet väl kommit är det jag, mamma och svärmor som går bananas på Ullared en helg.


via GIPHY

Fantastiskt kul och glädjefullt att få göra något sådant tillsammans just vi tre tänker jag. Inbillning eller 100 procent rätt uppfattat? Blivande pappan är glad att slippa delaktighet i vad som komma skall och jag är rätt lättad att inte behöva tänka på att han inte ska bryta ihop av frustration och stresspåslag i någon korridor där, hehe.

Annars då? Jag tror ett barnbesked landar kommande vecka, men inte till oss.

Vardagsglimt av längtan

Igår kom en pappa som längtar hem med två badankor.

Som en lite längre version av inlägget kan jag berätta att det var en kommentar här på bloggen (Tack Cornelia!) som fick oss att reflektera över att även om vi hamstrat på oss lite leksaker så räcker det ju inte på långa vägar när vårt barn väl flyttar in. Visst, en del vill vi förstås vänta med att köpa. Men de här småsakerna, som badankor eller pekböcker, är ju sådant som är smart att passa på att köpa relativt mycket av nu. Vi bygger ju verkligen upp en barnfamilj från noll på något sätt. Förstår ni hur jag tänker?

Vårt barn är ju inte en bebis från början med ett begränsat intresse för omgivningen de första veckorna utan kommer antagligen vara full av nyfikenhet och upptäckslust från dag ett. Sedan finns det en till aspekt. För mig behöver normalmycket leksaker inte handla om att vara bortskämd utan att faktiskt se till ett behov som finns. Leksakerna hjälper oss dessutom att komma närmare varandra och att använda språket tillsammans och utforska den biten. Leken är dessutom ett fantastiskt sätt, ett måste, att knyta an till varandra på.

Vi har hittills köpt lite här och lite där. Men nu är det kanske läge att göra någon slags checklista med fokus på leksaker snart. Tänka lite större, liksom. Det ska finnas flera inspirerande grejer att välja emellan. Och viktigt att inte glömma: Leken som terapi.

Fyrtiosex veckor

Jag har tyvärr inte kunnat spåra källan helt, men detta uppges vara ett citat ur en krönika av Kelly Tainton i Adoptionscentrums medlemstidning (Årgång 2008):

"Tänk om invandrare inte är något man är,
utan något man gör vid ett givet specifikt tillfälle.
Tänk om adoption är namnet på en process, inte en individ.
Tänk om det är ett skeende och inte ett varande. 

Då finns det inga adoptivbarn.
Då finns det inga invandrarbarn.

Då finns det bara barn.
Till någon som älskar."