De mörka stunderna

I dag är en tung dag. Jag har blött ytterst lite i dag och lika lite igår. Jag förstår att det inte behöver vara mensen som är på gång, även om den brukar starta så här. Men jag vet ju inte och det är det som är så plågsamt. Jag hatar att det här är som att sakta, sakta dra bort ett plåster. I stället för att slita bort det fort. Ledsamheten pyser ur mig. Trots att jag inte vill vara nedstämd så är det just det jag är.

Helgen i Stockholm har självklart varit jättebra. Men det har funnits tillfällen när inte de glada stunderna eller trevliga sällskapet hjälpt. Inombords äts jag upp av ovissheten, av tomheten och det mörka. Nej, det går inte att bestämma sig för att inte sörja i förväg även om det vore fint.

Det känns som att ögonen vattnas varannan gång jag ser en bebis, vilket givetvis sker väldigt ofta i Sveriges största stad.

Att inte dricka alkohol när alla andra i ens sällskap gör det är en annan reminder om att man är mitt uppe i IVF-behandlingen och hoppas att den ska fungera. Men man vet inte om man är gravid. Det påminner lite om det där med att klappa sig på magen, utan att veta om kornet är kvar där inne. Jag beter mig alltså som att jag ska bli mamma fram tills nästa helg, när mattan riskerar ryckas bort under fötterna på mig.

Jag vill aldrig uppleva den här mentala kampen igen, men vet att det kan bli högst aktuellt om inte alltför länge. Det tär på mig. Jag ska ta mig ur den här negativa spiralen så småningom, vad som än händer. Men just nu är det som det är.

Ruvardagarna fortsätter

Visst går det lite långsamt ibland, det här med ruvning? Men jag försöker att inte känna efter allt för mycket. Även om jag googlar så smått ibland.

Nu bär det snart av mot Stockholm, det blir härligt att komma ur vardagsrutinerna en stund och se lite andra väggar och framför allt att äta ute. Heja tapas, Vapiano och indiskt. Det blir många ställen att hinna käka på när man måste passa på. Men visst blir det lite ovant att inte vara med och dela på en kanna sangria till tapasen, nu när en annan hoppas vara på tjocken.

Nu är det sista veckan innan testdagen kvar. Vi bestämde oss tidigt för att inte testa flera dagar innan. Det känns så dumt om det visar negativt men egentligen ligger ett pyre därinne. Inga ledsna tårar i onödan.

Klappa lilla magen

Jahapp. Då har man kommit in en bit i ruvarperioden. Jag försöker att inte känna efter så mycket, för det kommer ju ändå inte ge några svar på om däri ligger ett korn eller inte. Men som vi hoppas.

Jag är inne i ruvardag 5 tror jag, om man räknar att dagen när man sätter in det befruktade ägget är dag 0. Hur som haver kommer vi att befinna oss utanför landets gränser när det är dags att ta graviditetstestet om en och en halv vecka. Jag har funderat på det där, att man ju kan bli väldigt ledsen om det är negativt och då är det inte så roligt att vara på bröllopsfest. Men att det ju också kan vara skönt att få annat att tänka på. Min svärmor uttryckte det rätt bra och klartänkt, att när vi väl tar testet kommer det nog inte spela så stor roll var vi är.

Sådär som en tredje smak i den godispåse som i IVF-behandlingen innebär (om nässprejen är den första och sprutorna den andra) så har jag ju nu introducerats för vaginaltabletten lutinus. Woho. Den ska ju in i snippan tre gånger per dag för att ge livmodern lite progesteron, kvinnligt könshormon det vill säga. Så där härligt när man får göra det på jobbet. Jag gillar inte för ofräscha detaljer. Men jag snubblade in på en gammal blogg som sammanfattade det bra: det ser ut som risifrutti i trosan.

Vi har blivit uppmuntrade att prata med magen, som för att peppa att det ska gå bra. Men jag vet inte riktigt ... Klara Zimmergren beskriver det där rätt bra i sin barnlängtansbok, Längtan bor i mina steg, att man ibland har lust att gå runt med en kåldocka i en barnvagn, bara för att få vara med i bebisklubben. Och jag känner mig lite som en sådan toka när jag klappar på magen och pratar, att jag försöker smyga in i klubben. Jag tänker att jag ska känna mig så lurad om kornet tackade för sig redan första dagen. Men ibland låtsas jag inte om att jag tycker det är konstigt, utan berättar för kornet om vilka tokigheter som livet kan bjuda på ibland, och att vi håller på att spricka av nyfikenhet. Är du där, eller är du inte på väg till oss riktigt ännu?

Hört på kliniken

Knorrande man befinner sig på en IVF-klinik men tror att han har kommit till något Hiltonhotell och ropar därför ut i korridoren: Hallå? Vi skulle vilja byta till ett bättre rum.

Jag förstår att alla reagerar olika i olika situationer. Men jag blev så full i skratt och funderade på vad för fel det var på deras rum:
1. Saknades där en yttervägg?
2. Fanns där en kannibal i fåtöljen?
3. Var sängen byggd för en fakir?

Kornet är på plats

På tisdag kväll kändes det som lilla julafton. Jag var så pirrig inför vad som skulle komma på onsdag och klev upp tidigt, med lätta steg, för att jobba fyra timmar innan det var dags att ge sig av mot kliniken.

Wow, alltså. Det var häftigt att få se kornet innan gynekologen placerade den där den förhoppningsvis ska stanna ett bra tag framöver. Jag är så glad att vi har nått ett visst mål i alla fall även om vi har en bit kvar. Det här kommer väl troligen kännas som de längsta veckorna i mannaminne.

Det andra befruktade ägget hade dessvärre inte utvecklats som det skulle och kliniken odlar därför inte vidare på det. Först kände jag oro, att vi nu bara har ett befruktat ägg att hålla tummarna för. Men ett är inte så bara och det som vi har ser väldigt bra ut. Min första tanke var att vi förlorade vår backup. Men nästa tanke var i stället, vilken tur att vi hade två befruktade och att det ena blev bra.

Nu är det bara för oss att vänta och se vad som händer. Det är lite svårsmält, så jag ska försöka samla tankarna lite mer innan jag sätter livet på pränt igen. Det har hänt så mycket bara under den här veckan (och det är bara torsdag!) och känslorna har nog inte riktigt hängt med helt och hållet.

Dubbel glädje

Kliniken skulle ringa på förmiddagen och jag höll på att spricka av nyfikenhet innan telefonen hördes klockan 10:58. Två befruktade ägg. Vi gör glädjedansen här hemma en stund innan vi båda ska ge oss i väg för att jobba eftermiddag. Imorrn eftermiddag är det tänkt att ett av kornen ska bosätta sig i mig och förhoppningsvis bo där nio månader framåt. Hoppas, hoppas, hoppas ...

Ägg och nästansvimningar

Det är många känslor i dag. Men kortfattat så kan jag säga att det gick bra. Min man svimmade nästan när de gav bedövningen åt mig men jag tyckte inte att vare sig bedövning eller äggplock gjorde ont, vilket förvånade mig till den grad att jag nästan svimmade efteråt.

Efteråt har jag sovit, sovit, sovit och nu längtar jag tills i morgon när vi ska få veta hur många av våra fyra ägg som blivit embryon. Noll? Fyra? Imorrn vet vi.

Dokumenteringsmåtta

Under den här veckan har vi vid tre olika tillfällen haft vänner på besök när sprutan åkt fram. Då har vi räckt över kameran och bett dem att dokumentera. Vi skojade om att min bästis kanske ska följa med imorrn, som en paparazzi med kameran i högsta hugg: "Okej, Lina. Det ser bra ut. Bresa liiite mer bara." Klick. Nä, någon måtta får det vara.

Pundararmen

Efter ett gäng blodprover på senare tid har jag lärt mig att höger arm är hopplös, ja låt oss säga omöjlig, att få något blod ifrån. Så det är bara för sköterskorna att gå direkt i vänster arm. Min hud är lite känslig och får lätt blåmärken så efter tre blodprov inom loppet av tio dagar förvandlas den till en slags, jag kommer inte på något bättre ord, pundararm. Känns kanske igen för fler?

I morse tog jag den sista dosen nässprej och igår tog jag den sista sprutan med fostimon, sedan i torsdags trappades ner till 150 mg. I kväll är det dags för sprutfinal. Det är dags för sprutan som legat i kylskåpet och väntat ett tag nu. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det är den "pennspruta" som ges 36 timmar (blir det nog) innan äggplocket. Det känns som en piece of cake att få ta en sådan spruta i magen efter dessa dagar. Klockan 20.00 är det dags, lördagsunderhållning deluxe.

Blåskontroll

I dag var ju då äggkollsdagen. Gynekologen räknade till fyra äggblåsor på varje äggstock och sa att det såg bra ut. Nu är vi inplanerade att plocka äggen på måndag.

Jag är förresten så himla glad över IVF-kliniken i Falun där vi går. De ger ett proffsigt intryck och så är de som vi varit i kontakt med väldigt trevliga. Dessutom är det så smidigt, vi behöver aldrig sitta och vänta länge. Vi har ju en bit att åka och är tidspessimister och dyker därför upp en kvart för tidigt. Alla gånger som jag lämnat blodprov har vi varit klara tidigare än vad vi avtalat tid. I dag när det var både äggkoll och blodprov var vi klara på knappt en kvart, ingen väntan alls blev det eftersom de haffade oss när vi höll på att anmäla oss och så fick vi gå direkt från blodprovsrummet till ultraljudet.

Det är också en trygghet, för en som varit så spruträdd som jag, att det är samma person som tagit blodprov på mig varje gång (fyra tillfällen). Och gynekologen är så festlig. Hon sa att från och med i dag ska min man helst inte få utlösning. "Så det betyder att du får sova i garaget", lade hon till.

Jag har pratat rätt mycket med min svärmor om vi går igenom och jag tänker på en grej som hon sa när vi knappt var i startgroparna och jag var nervös, inte minst inför äggplocket, att man tar en sak i taget. För två månader sedan var jag i tårar bara jag tänkte på att de skulle plocka ut äggen ur mig. "Undrar hur ont det gör, undrar hur ont det gör" ... Nu är det bara något som vi tar oss igenom för nå dit vi vill. Men jo, jag kommer nog ha lite svårt att somna kvällen innan.

I dag nådde jag förresten upp i högkostnadsskyddet vad gäller läkarbesök. Aldrig hänt förr. Hur kan man dra nytta av det då? Hålla tummarna för någon släng av sjukdom i höst eller på vårkanten? Hihi.

Världsmästare i äggruvning

Snart vankas det äggkoll. Nu ser jag fram emot det. Men igår kändes det jobbigt. Återigen det här avgörande steget och tankarna sätter fart. Tänk så finns där inga ägg. Men min man tröstar mig med att där kanske finns jättemånga ägg, ja så pass att vi tar oss in i Guiness rekord-bok.

Det är ju så det är, att vi inte kan veta hur det ser ut innan vi genomfört äggkollen. Nu kör vi.

IVF på Ikeas vis

Apropå det här med sprutor och mängder så har vi skojat här hemma om att det är tur att man åtminstone slipper göra resten på hemmaplan. Som äggplocket, till exempel. Att kliniken efter att ha visat hur man tar sprutan bara: "Och så var det äggplocket. Har ni förresten en dammsugare hemma? Med baksug, alltså?". IVF om Ikea hade arrangerat det.

Ivf-pusslet

Jag la ett litet ivf-pussel som fick mig att samla tankarna en stund. 

Kliniken ringde upp bara ett par timmar efter blodprovet. Tji fick jag för att jag tidsinställde ett inlägg till lite senare på dagen. Jag ska hur som helst, som väntat, fortsätta med sprutor och nässprej i samma dos fram till åtminstone torsdag när det är dags för blodprov igen och vaginalt ultraljud, som det så käckt heter.

Jag ska fortsätta använda synarel morgon och kväll. Men till skillnad från början när jag gjorde sammanlagt fyra nässprejningar per dag, så gör jag nu bara två. Dosen i sprutan, som mannen ger mig i magen varje kväll, innehåller fortfarande 225 ml fostimon. Nu börjar vi vara vana men jag tycker innerligt att ge första sprutan var något av det modigaste och finaste som min man har gjort för mig.

Det har varit en verkligt speciell semester. Och ännu är inte det som gjort den så märkvärdig till ända. Så här med en ivf-behandling snart i bagaget, så är jag glad att den sammanföll med semestern. Jag förstår att alla inte har möjlighet att lösa det så och för oss var det givetvis en slump att det blev så. Men att genomföra behandlingen på semestern har gjort att vi inte behövt känna någon stress.

Vi har kunnat ta dagen som den kommer. Lika klyschigt som det är, lika mycket stämmer det. Jag tror att det däremot hade blivit stressigt om vi skulle ha valt att gå igenom detta samtidigt som vi skulle ha en semester likt förra årets, resa runt halva Sverige för att hälsa på släkt och vänner.

Behandlingen har bitvis gjort mig trött, nedstämd och gett mig vallningar. Små saker för den som väntar på något så stort, men ändå jobbigt när man är mitt uppe i det.

Inte heller har vi haft några inplanerade projekt eller krav och de gånger som något hinder har dykt upp, så har vi tagit det med ro (förutom timmarna innan första sprutan skulle tas och det inte riktigt stämde med informationen som vi fått, då var jag en uppjagad, bölande, fru med hormonsvängningar en liten stund). I det stora hela hade vi inte kunnat få en lugnare semester och det är jag tacksam över.

När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.

Det stilla hoppet

Min man och jag har olika känslor kring IVF:en. Han kan inte, vågar inte, hoppas på något ännu. Han har så svårt att tro att det är sant, att det här ska leda till en bebis för oss.

Jag å andra sidan suger tag i allt hopp jag kan finna. För till vilken nytta skulle detta vara annars? Jag kan inte tänka att vi går igenom allt det här utan att vara hoppfull. Finns inget hopp så finns ju ingen nytta med det? Men visst förstår jag maken. Han är rädd, rädd att det inte ska gå vår väg den här gången heller. Det är givetvis även jag. Men bara en liten bit av mig. En lite, lite större bit fantiserar om barnkammare och bebiskläder. Men i det tysta. Inte tvinga mannen att våga hoppas. Vi är olika.

Första sprutan

Första sprutan är tagen! Min man är en sådan klippa.

I morse ringde vi IVF-kliniken i Falun som berättade att blodprovet såg jättebra ut och att vi kunde börja med sprutorna i kväll. Hon pratade om sprutorna på ett sätt som jag inte kände igen, men jag tänkte att det där har säkert maken koll på. Hehe. Han sa att det lät obekant och vi ringde upp lite senare.

Det visade sig att vi fått lite annorlunda grejer än vad kliniken brukar skriva ut recept på, så det var lite förvirrat för en stund. Som toppen på isberget så hade vi bara fått med oss en av de två kartongerna (med flera ampuller) till svärföräldrarna och min man, som fick dona med det där, blev tvungen att mäta och spruta bort lite i stället för att bara ta en 150 ml och en 75 ml. Jag kollade inte när han gjorde det. Men jag höll i en bit av magen och kände ett litet stick när han satte första sprutan i min mage, i svärföräldrarnas kök(!). Efteråt var jag alldeles fylld med adrenalin. Min klippa till man, min hjälte. Det här är det modigaste jag upplevt honom göra. Som jag nämnt tidigare är vi båda spruträdda som tusan. Därför blir jag så euforisk över att det var (nästan) lätt som en plätt så här i efterhand.

Innan har jag stissat upp mig. Gråtit, gått in i en tyst bubbla. Funderat.  Det som är okända marker, känns lätt obehagligt ibland.  Men nu är vi verkligen, verkligen i gång. Är det möjligt? Overkligt.

Alltid redo

Serumet till sprutorna har landat. Ampullerna är parkerade i köksskåpet. I kylen ligger sprutan som ska tas sista kvällen. Sista kvällen känns fortfarande långt borta men visst kryper den närmare. Först ska vi bara ta oss igenom de här andra sprutorna. I måndags lämnade jag ett blodprov hos IVF-kliniken och imorrn ska jag ringa för att få veta vad det visade, om vi får börja med sprutorna nu eller snart. När jag tog blodprovet bad vi om en sista genomgång hur vi gör, steg för steg. Det var ju inte så himla svårt och vi minns nog egentligen, men det är nog en trygghet att ha en extra genomgång i bagaget när det väl är dags.

Efteråt tog vi en fika på ett kafé ett stenkast från IVF-kliniken. Kaféet hette "Café vi 3". Jag skrattade och sa åt min man att det inte kan vara en slump att det fiket ligger så nära en "göra barn"-klinik.

I övrigt händer inte särskilt mycket. Jag drömmer lite mardrömmar, att det inte ska funka och så där. Att de inte hittar några ägg. Men jag försöker slå bort det.

Såg ni förresten dokumentären på fyran häromveckan, Att göra barn? Den handlar om en fertilitetsklinik i Storbritannien. Det sades många kloka saker framför kameran och jag kände igen mig i så mycket. Minus är väl att det var lite för dyster statistik, men det är väl svårt för ett filmteam att styra så där i efterhand. Den är nog inte gratis att titta på längre, tror man måste ha premium-medlemsskap.