Tvåsamheten

Vi pustar ut hemma efter en underbar vecka på Madeira, mitt ute i Atlanten, och en skön jul hos svärisarna.

Det var ett så himla klokt beslut att åka utomlands tillsammans, bara vi två. Det hade inte kunnat vara bättre. Vi har verkligen fått njuta, skratta och vila. Och kan ni tänka er, vi blev inte med barn nu heller? Skönt, för annars hade vi ju kunnat boka in en charter för länge sedan. Skoja ba'. Men på en del självutnämnda experter verkar det ju som att det är så.

Medan jag påminns om den bitvis tunga ensamheten här hemma, så påminns jag om den ljuva tvåsamheten när vi semestrar. Att semestra med barn framöver kommer givetvis bli kul. Men att semestra vi två nu är ju en sådan avkoppling som vi sedan inte kommer få uppleva förrän vi åker ensamma igen. Eget tempo, inga rastlösa eller kräsna småttingar. Det är lyx att vara två vuxna människor i hotellbaren efter en god tvårättersmiddag och så lite biljard på det. Att hand i hand promenera länge, sitta på balkongen med varsin drink och föra vuxna samtal. Jag sa till min man att vore vi inte redan gifta, så skulle jag ha friat till honom. För det var så det kändes.

Fem akupunkturbesök

I morgon pyser vi mot det där utlandet. Hurra! Det verkar inte vara toppenväder, runt 15 grader, men det ska bli så skönt ändå. Lite solljus, halvvarmt och så ledighet på riktigt. Jag håller på att längta ihjäl mig just nu.

I torsdags var jag på mitt femte akupunkturbesök. Det verkar som att det är rätt bra för min kropp, även om jag fuskar ganska mycket när det kommer till kost och motion. Nu när han trycker på flera punkter (venusberget, låren och magen) så gör det inte alls ont. Då ska man ha i åtanke att det gjorde så fruktansvärt ont första och andra gången jag var där. Det har verkligen släppt och jag tror att det är bra.

Jag har problem med utslag på mina händer,det har jag haft i några år. Eller, jag kallar det knappt problem längre för att jag blivit så van med utslagen. Men de har han hur som helst inte kunnat bli kvitt och det stör honom, märker jag. Så nu har jag fått några kinesiska örter som han vill att jag ska äta varje dag, tre gånger om dagen, i ungefär en vecka. Så det gör jag nu. De ska vara bra för lungorna och lungorna hänger tydligen ihop med hudens välmående.

Jag tänkte på det sist som jag var hos akupunktören att han verkligen går igenom hela kroppen. Det händer inte riktigt när man går igenom en fertilitetsutredning. Då är ju undersökningen över på knappt en timme. Visst, man svarar på frågor i ett formulär och lämnar lite prover. Men det är liksom koncentrerat till de nedre regionerna. Akupunktören scannar av hela systemet. Sedan vet jag inte, det kanske inte funkar alls. Det lär vi bli varse om snart. Men det är värt ett försök, tycker jag.

Min mamma trugade lite om att jag kunde gå till en akupunktör redan innan ivf:en drogs igång. Det hade jag inte varit redo för. Jag har behövt vänta tills nu, när hoppet inte är så starkt som det var den första tiden.

Nu är det ganska precis tre år sedan som vi började försöka bli gravida. Jag har kunnat landa i det. Att längta, men utan en sådan extrem förväntan som bott i mig från första egna försöket till andra ivf-försöket. Nu kan jag också se akupunkturen som en del i att stressa av, i stället för som en del i att lyckas bli gravid. Visst, det är den ofrivilliga barnlösheten han försöker behandla. Men jag räknar inte med att det ska lyckas. I stället hoppas jag på att akupunkturen hjälper min kropp, hela min kropp, att må bättre. Låt oss börja så, tänker jag.  

Musikhjälpen

Carolina tipsade om en fin insamling som hon startat till årets upplaga av Musikhjälpen! Hennes initiativ heter ivffamiljer. Jag sms:ade in en slant, busenkelt. En beskrivning hur du gör finns här. Pengarna går till kampen för att stoppa spridningen av hiv.

Ny medicin påbörjad

I dag har jag tagit min första prasteron. Jag ska ta två sådana kapslar om dagen, en på morgonen och en på kvällen. Jag vet inte så mycket om kapslarna, förutom att de ska ge mig starkare ägg i och med ökat östrogen och progesteron och att en biverkning kan vara akne.

Men nu när jag börjat googla på det så ser jag att det som det innehåller, dehydroepiandrosteron (dhea) är dopningsklassat i Sverige och i stora delar av världen? Tror ni jag måste skippa volleybollen framöver? Haha, det vore just nåt. Tur att Korpenvolley, utom tävlan, inte har särskilt många dopningskontroller ;)

Jag hoppas inte att nya medicinen ställer till problem nästa vecka när vi åker till Portugal. Den romantiska resan inleds i häktet. Apoteket sa att det inte skulle vara några problem så länge jag har originalburken med mig men jag känner nog att det är läge att checka av det med kliniken. Vill inte hamna på löpet som någon steroidskurk.

Det ska bli så skööönt, om en vecka och en dag sitter jag och min underbara man och blickar ut över Atlanten! Jag kan inte tänka mig en ljuvligare måndag.

Det blir lite tvära kast här. Men i dag var vi hemma hos en bekant och träffade hans son och dotter. En femåring och en fyraåring. De var högljudda, energiska, uppmärksamhetskrävande och alldeles fantastiskt härliga att umgås med. Pojken var helt insnöad på julkalendern, om pirater, och flickan gav mig en skattkarta.

När vi kom hem välde en stark tomhet över mig. Det var knäpptyst hemma. Jag kunde höra köksklockan, mina egna andetag.

Vi stod och höll om varandra i hallen en stund. Kunde skratta mellan tårarna, när vi pratade om att den tiden också kommer så småningom. När vi längtar efter att bara vara vi, ha utflugna barn och höra köksklockans tickande igen. Så gick mannen upp för att spela tv-spel, med en himla massa pangande, och jag kastades in i att fantisera mig framåt till tonåren.

Ivf:en, adoptionen och jobbet

Ett litet sidospår till hur många som involveras i ens försök att bilda familj: Jag jobbar på en rätt liten arbetsplats. När chefen är sjuk, ledig eller iväg på möte så är vi två personer som kan hoppa in som ersättare. Vilket också sker titt som tätt.

Från och med starten på mars månad är den andra personen tjänstledig några månader framöver. Och hur ser mars ut för mig? Jepp, förhoppningsvis både blodprover, ultraljud, äggplock och ägginsättning. Sånt som inte går att planera, det går liksom inte att tumma på att man måste vara flexibel under några veckor. Utöver ivf-grejerna hoppas vi givetvis på att vi deltar i föräldrautbildningen inför adoption i mars månad, den utbildningen är troligtvis på dagtid. Alla dessa roligheter sker i Falun, inte nånstans man direkt tar sig bara över lunchen. Då är det skönt med en förstående arbetsplats.

Nu har jag förvarnat alla chefer och påtalat att fler än jag måste kunna hoppa in i mars. Jag förstår att det inte är mitt ansvar att arbetsplatsen funkar. Men det underlättar ju för både mig och de andra om man har koll på läget i god tid. Alla mina kollegor vet vad vi går igenom. När det kommer till flex och sånt är det så skönt att de vet vad det beror på.

På mitt jobb har jag rätt lätt att förskjuta arbetstiden. Det måste vara tufft i de jobb där det verkligen inte går, där man måste söka både semester och ledigt flera dagar varje gång det är dags för ett nytt ivf-försök eller ett föräldrautbildningstillfälle. Ibland har man tur, eller ja tur i oturen åtminstone.

Uppskjuten ivf

Kliniken ringde i dag. Ivf:en skjuts upp till slutet av februari. Tänk att en ynka månad kan få en att känna sig så uppgiven. Jag fällde några tårar men behärskade mig ändå någorlunda. Det är trots allt bara uppskjutet en månad. Men samtalet påminner mig om att det inte är våra spelregler. Det är omständigheterna/vetenskapen/slumpen eller nån annan jäkla sadist som bestämmer.

Anledningen till att behandlingen skjuts upp är att jag ska få äta särskilda kapslar, två per dag, fram tills dess att jag tar graviditetstestet. Medicinen, som jag inte minns namnet på, ska höja halten av progesteron och östrogen i mig. Min läkare hoppas att det ska leda till att jag får starkare ägg och det är ju bra. Det kan visst hända att det leder till några finnar i ansiktet också.

Hela tiden har vi fått höra att äggen är starka, om än få. Men jag har väl inte riktigt trott på att de är starka i och med att de inte klarat sig längre än några dagar utanför kroppen och de som satts in inte stannat kvar. Det känns liksom inte logiskt. Men jag vet inte, de kanske ser superstarka ut först men så trivs de inte med killbaciller? Haha, en vetenskaplig rapport på det?

Jag litar hur som helst på klinikens omdöme. Trots det finns ändå en bit som undrar varför jag inte fick de här kapslarna inför andra protokollet, eller första. Det borde jag komma ihåg att fråga. Men jag försöker tänka på det som faktiskt är, att kliniken gör sitt yttersta med de verktyg som finns för att hjälpa mig och min man att få ett barn. I slutet av februari. Nu tar vi ett djupt andetag inför tredje, och kanske sista, åkturen.

Första adoptionsmötet

Då har vi besökt socialen. 30 minuter tog det. Det gick bra, inte så mycket ny information. Men en viktig grej fick vi veta. Innan vi alls är aktuella för föräldrautbildningen och så småningom en eventuell medgivandeutredning, så måste vi ha fyllt i denna blankett och lämna in den till socialförvaltningen. Blanketten är en ansökan om medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption. Vi lade pappret på lådan i dag. Det kändes inte supermärkvärdigt. Men stort så här i efterhand ändå!

Vi vet ännu inte om vi kommer att få plats i den föräldrautbildning som drar i gång i februari. Jag hoppas verkligen det. Det är inte säkert att det arrangeras två utbildningar per år. Ibland arrangeras bara en vad jag fått veta när jag frågat kommunen om det tidigare. Då får vi väl börja fundera på om vi ska gå en utbildning utanför länet, men då måste vi betala för den själva. Det är ju bra med föräldrautbildningen, att kommunen betalar. Jag vet inte, men gissar, att det är så i alla kommuner?

Familjerättssekreteraren som vi träffade är i en sådan sits som i så många andra i små kommuner, antar jag. Hon har hand om ett fåtal adoptioner varje år och har främst andra arbetsuppgifter. Det är ju inte som att socialförvaltningen kallar in extra styrka och låter familjerättssekreteraren, som är ensam med att skriva medgivandeutredningen om ingen extra tas in, släppa allt hon har för att bara fokusera på oss det närmsta året. Men visst vore det underbart?

Mitt i sommaren har nämnden, som ska bestämma om medgivandeutredningen godkänns, semester. Det gör att jag är inställd på att en eventuell utredning inte är godkänd förrän nästa höst. För det kan ju hända att familjerättssekreteraren har semester fyra andra veckor och så kommer inte ärendet upp hos nämnden förrän i september. Det som är bra är väl att vår köplats i Sverige tickar på ändå.

Hej och hå! Nu är vi verkligen i gång att köra parallella vägar till föräldralivet. Vi får väl se vilken väg som leder oss rätt. Just nu känner jag bara: Bring it, barnlösheten! Försök att klå oss nu om du kan. (Nej, snälla. Gör inte det!)

Sammanfattning av vad som troligen väntar oss närmsta året:
1. Första adoptionsmötet hos kommunen. "Hej, vi är ganska normala. Får vi eventuellt adoptera?"
2. Skicka in blankett om medgivandeutredning.
3. Ställa oss i adoptionsköer. Vilket man egentligen inte behöver göra innan nästa punkt (inte i vår kommun i alla fall) om man inte vill. Men det är bra att ställa sig så fort som möjligt, för kötiden.
4. Gå föräldrautbildning.
5. Vifta med diplomet framför handläggaren för att få påbörja medgivandeutredning.
6. Skriva livsberättelse innan intervjuerna som är en var för sig, en tillsammans. Fylla i en massa blanketter parallellt med utredningen samt lämna två referenter var för handläggaren att ringa.
7. Hurra! Handläggaren har lämnat in medgivandeutredningen till socialnämnden och vi tycker den ser bra ut.
8. Socialnämnden godkänner utredningen. Nemas problemas.
9. Nu är vi i adoptionsorganisationernas händer.

Kort protokoll i slutet av januari

Nu vet vi lite mer. I slutet av januari är det dags att köra igång med ivf:en igen. Det blir, liksom vid andra ivf:en, den korta behandlingen. Förklaringen är att det åtminstone gick lite bättre än när vi körde det långa protokollet och att jag mådde bättre av det korta än det långa. Jag känner mig nästan vimmelkantig när jag tänker på det. Vi ska orka med en till ivf. Hur är det ens möjligt? Jo, det är klart att det är.

Vid det korta protokollet så slipper jag nässprej och så börjar jag få sprutorna på mensdag nummer två. Efter sju dagar med en spruta per dag, eller snarare kväll, är det dags för två åt gången. De flesta mediciner ska jag ha samma som sist. Gonal F, Ovitrelle och Lutinus (vaginaltabletter efter ägginsättningen) men i stället för Cetrotide från och med dag sju ska jag troligen ta Orgalutran. De sistnämnda är till för att hejda ägglossningen innan det är dags.

I dag grät jag för första gången på länge när det gäller ivf. Jag vet inte. Det är måndag, jag är trött, vi börjar en ny behandling om två månader. Och, just ja: Vi har inga barn. Inga alls. Allt det där vet jag ju, det är inget nytt. Men ändå känner jag mig så hopplös just nu. Jag har svårt att intyga mig själv att ett tredje försök ska göra någon skillnad när de två första försöken inte gått särskilt bra. Men jag får väl försöka tänka att om, om, om, om, om, om, om, om nästa försök fungerar så kan det ligga en ynka några veckor gammal bebis bredvid oss om ett år. Är det ens möjligt?