Hur ska jag kunna förklara?

Kurstillfället igår var det tyngsta hittills under föräldrautbildningen. Vi fick se en film, Se mig som jag är. Filmen skildrar på ett väldigt speciellt sätt två olika barnhem, ett i Sydamerika och ett i Afrika. Det blev många tunga frågor och när jag sedan jobbade till elva på kvällen kändes det som att jag mest hörde barnens skrik och gråt. Men det sorgligaste är ju ändå på något sätt de barn som gett upp, som varken gråter eller skriker utan är tysta och stilla. Personal på barnhem gör säkerligen sitt bästa utifrån de förutsättningar som de har. Men där ute finns barn som förtjänar så mycket mer. Som behöver en familj.

Vi blev nog alla tagna och berörda av filmen. Jag har varit så fokuserad på målet med att få barn och vår resa dit. Den här filmen fick mig att tänka mycket mer på vårt barns resa till oss. Tänk om vårt barn är där ute någonstans just nu, otröstlig. Hur ska jag kunna förklara för henne/honom att jag inte fanns där för henne/honom från starten? Att mamma var någon helt annanstans. Jag tror att en stor del av helgen kommer gå åt till att smälta de nya intrycken. Vad berättade filmen egentligen?

I kväll är jag och Tobias bjudna till våra härliga vänner Björn och Silvia. Där blir det att se den fantastiska dokumentärfilmen Tvillingsystrar! Jag har bara sett delar av den på Youtube och ser fram emot att se hela. Jag tror att rätt många vet historien. Den ena tvillingsystern adopteras till USA, den andra till Norge. Barnhemmet hävdar att de inte är syskon men adoptivföräldrarna, som vet bättre än så, håller kontakten och ur det växer en ljuvlig berättelse om systerskap fram.

En annan trevlig grej! En bok som jag beställt från Bokus landade i brevlådan i dag. Mary Juusela har skrivit Adoption - Banden som gör oss till familj. Jag ser sååå fram emot att läsa den!

Nio känslor bara ofrivilligt barnlösa förstår

Jag fick feeling och samlade några känslor i en giff-lista. Alla bilder är hämtade från giphy.com.

1. Första gången du får "när ska ni skaffa barn"-frågan och inte kommit ut som ofrivilligt barnlös ännu.

2. Att försöka räkna ut när du har nästa ägglossning.

3. Att försöka att inte ha så höga förväntningar inför ett graviditetstest.


4. När sjukvården lägger sig i sexlivet.


5. Lycka är ändå att träffa skön ivf-personal efter allt kämpande ensam.


6. När ni preparerar sprutorna med van hand och har svaren på allas frågor om ivf och adoption.



7. När andra ivf:en också går åt skogen.


8. När du för 511:e gången peppas med att ni kommer bli gravida bara ni slutar försöka/slutar stressa/köar för ivf/köar för adoption.


9. När det känns som att du börjar greppa nästan en niondel av det här med adoption.

Risker med provrörsbefruktning

Libra bloggade tidigare i dag om en artikel som berättar att hormonbehandling inför ivf kan ge svåra och kroniska problem i tarmkanalen. Här hittar du artikeln. Jag hade ingen aning! Men det verkar inte vara jättekänt och inte heller helt fastställt. Det verkar som att det finns risk för att man får problem om man genomfört (för) många och (för) långa behandlingar. Tarmkanalens motorik sägs kunna förstöras, så att tarmen inte rör sig som den ska.

Nyfådda och nyfödda

Andra föräldrautbildningstillfället löpte på bra. Bortsett från lite för mycket tid att diskutera några frågor i smågrupper, samt att en av två filmsnuttar inte kändes supergivande, så var det väldigt intressant.

Vi pratade mycket om anknytning och tillit vilket ledde oss in på begreppet "nyfådd". Ett adopterat barn som kommer hem kallas ofta nyfådd. Det låter förstås logiskt eftersom föräldrarna nyss fått barnet, men det finns en till aspekt. Ordet anspelar på nyfödd, att ett adopterat barn i en del avseenden är som en nyfödd, hur många år barnet än är.

Kursledarna gav flera bra exempel på hur det skiljer sig att bli förälder till ett biologiskt eller adopterat barn. Ett barn som är hungrigt kan skrika och gråta, då får det mat, blir tillfreds och känner tillit. Men om man skriker och gråter utan att få mat, så slutar man till sist med att göra det, man riskerar att bli apatisk. Som adoptivförälder finns då inget annat sätt än att nöta, nöta, nöta för att kunna bygga upp tilliten och på så sätt också knyta an till sitt barn.

En annan tankeställare är att det kanske är lätt att tro att "En fyraåring kan jag lämna framför barnprogrammet medan jag snabbt går iväg till tvättstugan". Men med en nyfådd fyraåring är det viktigt att tänka: "Skulle jag lämna min nyfödda ensam medan jag gick i väg?". Nej. Hos en nyfådd kan det finnas kvar starka känslor kring separation.

Efter kurstillfället pratade jag och Tobias om att något att tänka på om vi adopterar är att sådan där egentid på tumanhand bara är att glömma den första tiden på ett helt annat sätt än om vi får ett biologiskt spädbarn. Men så mycket egentid som vi haft tillsammans under de här åren som vi längtat så känns inte det som någon av de större utmaningarna.

Ovissheten vs erfarenheten

Imorrn är det dags för andra föräldrautbildningstillfället. Jag har längtat ungefär hela veckan! Tobias har varit sjuk i veckan, så vi var lite oroliga att han inte skulle ha blivit frisk till imorrn. Men det är lugnt! Vilket förstås är tur eftersom att vi inte får missa ett enda tillfälle, då blir det bökigt att ta igen det vilket man måste enligt reglerna numera.

I dag har jag lämnat in ivf-recepten på apoteket. Dag 28 infaller i mitten av nästa vecka. Så tidigare i dag insåg jag att "Hm … tänk så infaller dag 28 lite tidigare än dag 28. Hur redo är vi då med sprutor?" Inte alls, faktiskt. Men nu kan jag hämta ut sprutorna på lördag. Så det kommer jag att göra! Jisses. Väntan på sista ivf:en har känts rätt lång. Men nu känns det som att det i stället är jättesnart.

Det känns lite jobbigt med ivf nu på ett annat sätt än tidigare. Jag bryr mig inte så mycket just nu om att det är sista försöket. I stället känns det mest som att jag vill att sista försöket ska vara gjort. Jag vet redan vad som väntar och det är inte läskigt på samma sätt. Bara jobbigt att nu gå igenom denna pendling mellan hopp och förtvivlan åter en gång. Tidigare har det tuffaste varit ovissheten. Vad händer nu? Hur kommer det att kännas? Nu är det tuffa att veta vad som händer och hur det känns. Aldrig kan man vara nöjd! Haha. Men nu kör vi snart, hur som helst!

En lekfull helg

I helgen har vi haft besök av våra vänner som bor i Örebro och deras 2,5-årige son. Vi har åkt pulka, lekt med bilar, kattgosat och ätit bananmuffins. Inget annat än en underbar helg, med andra ord. Det är så ljuvligt att höra barnskratt här i huset. Men det blir så tyst och tomt när det försvinner. Klump i magen. Så nu tänkte jag ta ett glas mjölk och tröstäta en bananmuffin.

Att hoppas på ivf och adoption samtidigt

Vi fick plumsa i djup snö för att kunna ta en
welfie vid Barnens vänners skylt i Öjebyn.

I bakgrunden syns några kartonger från alla turer
till ivf-kliniken i Falun, via Ikea i Borlänge. 

Att göra en ivf-behandling under adoptionsprocessen rekommenderas inte av expertisen. Det anses vara bäst att ha bearbetat den eventuella sorgen över att inte kunna bli gravid innan man går in i en adoptionsprocess. Vi har ändå valt att påbörja föräldrautbildningen under vår tredje ivf-behandling. Det är inte ovanligt. 

Jag förstår att det kanske bästa i många fall är att låta ivf:en vara ett avslutat kapitel. Men i vårt fall tror jag inte att det är så. Vi har båda börjat landa i att vi när en längtan efter att bli föräldrar, inte nödvändigtvis genom en graviditet. Det är längtan efter föräldraskap som är stark. Det är den främsta anledningen till att jag känner mig trygg med vårt beslut. Det känns också bra att vara en bit in i en eventuell adoptionsprocess om vårt sista ivf-försök slutar med ett misslyckande, antingen genom att vi inte blir med barn eller genom missfall. Vi ser det inte heller som en omöjlighet att vi adopterar senare även om vi får biologiska barn via ivf:en.

Det jag tror kan vara svårast att hantera för mig nu när ivf:en snart drar i gång och så småningom är över är att vi från att ha gått de här parallella vägarna, med en längtan som pendlar mellan att bli föräldrar genom förlossning och genom en adoption, når ett vägskäl. 

Vilket det än blir, tror jag det kommer att vara med både vemod och glädje som vi går vidare. Det blir nog ganska skönt och tryggt att veta. En graviditet skulle givetvis vara efterlängtad eftersom att det skulle kunna innebära att vi blir föräldrar snart, efter all denna väntan och alla dessa ansträngningar. Men det känns ändå vemodigt, att vi då kommer släppa tankarna på adoption ett tag. Just nu är det adoptionen jag känner starkast för på många sätt. Det är så mycket lättare att ta till sig den informationen, det hoppet.

Vilket det än blir är vi så redo man nu kan vara inför nästa fas i livet.

Vi föräldrar utan barn

Vägen till föräldraskap ser förstås väldigt olika ut. Jag och min man kunde aldrig ana att vi mer än tre år efter beslutet ännu inte skulle vara där.

Men jag återkommer ofta till det, att vi haft alla chanser i världen att ångra oss och att göra slut även om jag nog knappast skulle säga att vi ens varit nära. Men här står vi, starkare och med en mer intensiv längtan än någonsin. Har vi någonsin varit så säkra på att vi vill vara föräldrar? Troligen inte. Då gör man knappast den resa som vi gör nu.

Jag undrar hur många barn det skulle födas i världen, om alla par var tvungna att gå igenom det som vi ofrivilligt barnlösa gör? Vi känner oss ofta svaga. Men vi besitter banne mig en makalös styrka. Hur skulle vi annars orka? Vi föräldrar utan barn.

I slutet av första ivf-behandlingen kände man sig lite tuffare
och tordes till och med posera med sprutan ...

Genom allt det oändligt jobbiga, har trots allt jag och min man kommit otroligt nära varandra genom att prata, lyssna, gråta och skratta. Vi har sett varandras styrkor och svagheter, hjälpt varandra att stirra faran i vitögat. Herregud. Min spruträdde man har med van hand tagit oss igenom detta varje kväll han gett mig nålsticken så att jag till slut tordes göra det helt själv en kväll när spruträdda jag blev tvungen. Vi har gjort varandra så modiga och få saker gör mig lika rörd som det.

Jag vet att förhållanden kan spricka när man minst anar det, att människor kan vara ihop i flera år sedan skaffa barn och så tar det slut direkt. Men jag har en så stark magkänsla, som säger mig att jag och min man är menade att ha barn tillsammans, leva tillsammans, åldras tillsammans, och att det kommer att bli bra. Vi tar oss igenom eld och vatten för detta och jag tror det kommer göra oss till oerhört sammansvetsade föräldrar, såsom det bidragit till att vara en styrka i vårt äktenskap.

Ta hand om varandra därute och glad Alla hjärtans dag, hörni!

Energi och oförklarlig billöshet

I början av första föräldrautbildningstillfället i går sa de att vi kanske skulle vara rätt trötta efteråt, att det skulle ta energi. Men jag börjar undra hur länge sedan det var som jag hade så mycket energi som nu. Efteråt åkte jag direkt till jobbet och kom inte hem förrän framåt halv tolv, ändå kändes det som att jag inte kunde sluta le. Jag känner sådan glädje, tacksamhet och hoppfullhet. Vi är verkligen på väg, hur det än slutar. Jag förstår att denna energi inte kommer att vara för evigt. Men jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den när det känns tungt i processen och verkligen behövs.

I dag har jag använt energin till att röja upp här hemma. Skönt! Snart ska vi hämta bilen som varit på verkstaden i en vecka och så ska vi lämna tillbaka mammas bil och bjussa på lunch som tack för lånet. Vår bil vägrade starta när jag skulle hem från jobbet förra veckan, elva på kvällen. Det visade sig vara något elfel. Det har inte kunnat rättas till för att de inte vet vad det beror på, men den startar nu. Jag och maken skojar om att diagnosen påminner om vår egen men att den lyder "oförklarlig billöshet".

Ett forum för barnlängtan

I dag var det ju då föräldrautbildning i Falun. Mina förväntningar var maxade inför den och … jag blev verkligen inte besviken! Visst, den tillförde inte supermycket ny information för vårt hushåll så här första tillfället. Men det var så otroligt givande att träffa alla, jag tror vi var 13 personer. Precis som jag väntat mig så var det något helt annat än den slutna ivf-bubblan. Här kunde vi prata om längtan efter att bli förälder och våra tankar kring det. Vi fick diskutera mycket i små grupper, vilket var suveränt. Man var aldrig i samma grupp som sin partner. Det blir ju väldigt intressant.

När det kommer till informationsbiten så var jag ju som väntat påläst uppöver öronen. Men det var kul att kunna hjälpa andra med frågor som kursledarna var osäkra på. Ingen skugga ska falla över kursledarna. De har andra arbetsuppgifter och jobbar med detta så få timmar, en vecka sammanlagt tror jag de sa, under året. Och det är ju min nyfikenhet som driver mig att ta reda på så mycket fakta som möjligt inför en eventuell adoption. Jag märker att även fast jag flikade in väldigt mycket, det blev nästan en grej, så hejdade jag mig ofta.

En annan intressant reflektion som både jag och min man gjorde var att vi vid något tillfälle halkade in i våra journalistroller. Det var under gruppdiskussionen när någon skulle anteckna. I min grupp hade jag tagit blocket, i min mans grupp var det han. Och sedan börjar man anteckna frenetiskt, håller ögonkontakten och nickar. Jag kan eventuellt ha råkat ställa någon följdfråga och vänt mig till någon för att be om en kommentar från den. Så känner man efter en stund "Men hallå där, hur hittade journalist-Lina hit egentligen?". Det var ju inte riktigt meningen.

Jag har som ni säkert förstår många fler tankar efter första utbildningstillfället. Men jag tror att vi stannar här. Senare i veckan berättar jag gärna om mina tankar kring att göra sista ivf:en parallellt med början av adoptionsprocessen. Men nu är det dags att sova efter en lång arbetsdag.

PS. Både jag och min man hade tänkt tanken att ta nån bild utanför lokalen, som ett minne från första tillfället, men vi får väl komma ihåg det nästa vecka i stället ...

Dalarnas Tobbelina

Inte så pjåkigt! Brangelina eller Tobbelina?

När jag och Tobias träffades på folkhögskolan myntade en klasskompis rätt fort smeknamnet Tobbelina. Vi har förstås inte lika mycket Hollywoodaura över oss och vi kanske råkar bo i Avesta i stället för på nåt coolt ställe och vi har förstås inte spelat in särskilt många filmer, tjänat miljoner eller samlat in multum med pengar till välgörenhet. Men ändå … förutom allt det där så tycker jag att han prickade ganska rätt. Lika snygga är vi också, förstås. Vi får väl leva upp till namnet så gott det går och försöka att vara Dalarnas motsvarighet, på något sätt.

Mot föräldrautbildningen!

Lite överpeppad?

Iiiih! Imorrn när vi vaknar den här tiden gör vi oss i ordning inför första träffen på föräldrautbildningen! Det är ju som lilla julafton. Hoppas så att denna dag går undan. Vill att det ska vara i morgon helst igår.

PS. Kom på nu att vi måste kolla upp var i Falun vi ska vara. Vi är ju som mest vana att promenera till ivf-kliniken där. Skulle just vara nåt om vi kom på oss själva med att råka gå dit, haha.

Ivf for dummies

Jag använder sällan förkortningar. Men här är några som kan underlätta att känna till för den som läser bloggar i ivf-sfären är dessa:

BIM = Beräknad icke mens, när man hoppas att bli gravid.

BM = Beräknad mens.
ET = Embryo transfer, när det befruktade ägget sätts in vid ivf.
FET = Frozen embryo transfer, när ett befruktat ägg som legat i frysen sätts in vid ivf.
IVF = In vitro-fertilisering, provrörsbefruktning.

MF = Missfall.

RD= Ruvardag, en ivf:are ruvar på sitt ägg fram till testdagen som ofta är runt ruvardag 18.

TD = Testdag.
UL = Ultraljud.

VUL = Vaginalt ultraljud.
ÄL= Ägglossning.

ÄP = Äggplock, när äggen tas ut vid ivf.

Här hittar du fler förkortningar. Framöver tänkte jag försöka göra en kort sammanställning av adoptionsförkortningar. Men vi tar det sen.

Tack, tack, tack!

Bakom dörren med varningstriangeln
finns rummet där the magic is happening!

Verkligen jättetack för alla varma kommentarer efter att jag valde att dela med mig lite mer av vem jag är. Det känns som att det var ett riktigt bra beslut!

Jag ser fram emot att kunna skriva och fota på ett lite annorlunda sätt än tidigare om vår tredje ivf som drar igång om mindre än tre veckor. Helt galet, förresten! Det känns dessutom bra att kunna berätta öppnare om föräldrautbildningen inför adoptionsprocessen. Jag tror att det är vi och tolv andra personer som börjar den nu på torsdag. Ännu mer galet snart! Och så vansinnigt spännande. Detta är ju, till skillnad från ivf:en, något som vi aldrig stått inför tidigare.

Ytterligare en grej som gör det roligt att vara öppnare i bloggen, är förstås att kunna bjuda på lite trevligare bilder. Här är jag vid andra ivf-försöket på kliniken i Falun, just innan ägget skulle sättas in. Jag hade på mig en "nu jävlar håller vi tummarna"-tröja. Fotbollslaget Chelsea FC är min mans favoriter. För länge sedan, innan vi visste att det skulle vara så himla svårt att ens bli föräldrar, förhandlade vi med varandra att om vi får en flicka så ska hon heta just Chelsea i mellannamn på min mans begäran. Får vi en pojke vill vi att han ska heta Erik i mellannamn, efter hans morbror som inte är i livet längre.

Lite infertilitetshumor

Du vet att det snart är dags för nästa ivf-behandling när ...

... någon säger "islossning" och du bara "Va? Vad är det om ägglossning?"
... du säger åt din man att han glömde dig påminna om ägget (till frukost) och han bara "Åh, har du glömt att ta din prasteron?"

Ute ur bloggarderoben

Jag har funderat länge och väl, bollat fram och tillbaka med min man, och slutligen bestämt mig för att inte längre blogga anonymt. Det känns roligare och mer personligt att kunna presentera sig mer på riktigt.

Allt fler i vår omgivning vet om vad vi går igenom, det är ingen hemlighet. Inte heller känns det som all den skam jag burit med mig, över att vilja men inte kunna bli med barn, finns kvar. Och skammen över känslorna som funnits därtill, med avundsjuka, ilska, förtvivlan och sorg är mindre och lättare att bära. Många som känner mig känner till bloggen, vilket gör det allt mindre logiskt att inte ge sig till känna för den större skaran läsare heller.

Så nu tänkte jag komma ut hyfsat ordentligt ur bloggarderoben lagom till den stundande föräldrautbildningen, i Falun, och tredje ivf-försöket, också det i Falun! Genom att inte vara lika anonym som förr, finns ju risken att jag inte törs vara lika öppen. Men å andra sidan har jag under hela tiden som jag bloggat de här snart två(!) åren haft i åtanke att jag aldrig är helt anonym samt att jag kanske kommer vilja vara öppen med vem jag är så småningom.

Det mesta om mig vet ni  som hängt här ett tag redan. Men här är en kort presentation, med kanske en del ny info: Mitt namn är Lina. Jag är 28 år och sedan fyra år tillbaka bor jag i Avesta, som ligger i södra Dalarna. Här bor jag i ett kedjehus tillsammans med min man Tobias och våra två katter Seven och Kosmo (det är smala referenser men vi är lite Seinfeldnördiga i detta hushåll). Tobias och jag har varit tillsammans i nästan sju år, gifta i snart tre år och önskat att bli föräldrar i över tre år.

Jag har bott lite kors och tvärs. Men när folk frågar varifrån jag kommer, så svarar jag utan tvekan Gällivare. Det är där jag är uppvuxen till störst del och när jag åker "hem", så är det dit jag far fast ingen av mina föräldrar bor kvar där. Jag är utbildad journalist och jobbar som reporter på en liten lokaltidning som heter Fagersta-Posten och ligger i norra Västmanland. Där har jag jobbat i snart fem år. Fast bloggen har förstås inget med tidningen att göra utan är något jag ägnar mig åt på fritiden.

Bjuder på tre varianter av mig. Två lite nyare och en från 80-talet.

Det var nog det lilla för denna gång. Vi hörs! 

En av de svåraste frågorna

En av de svåraste frågorna för oss ofrivilligt barnlösa torde väl vara: Kan du tänka dig ett liv utan barn?

Den frågan tänkte jag på häromveckan, som så många gånger förr. Skillnaden denna gång var att jag har kommit fram till ett svar som nu känns som att det landar rätt i mig. Frågan finns dessutom i Socialstyrelsens föräldrautbildningsmaterial, så det kändes rätt vältajmat.

Mitt svar?
Ja. Skulle min man komma fram till att han inte orkar med allt vad dessa försök att bilda familj innebär så känner jag mig ganska säker på att jag skulle acceptera det så småningom. Visst skulle det vara obeskrivligt svårt att gå vidare med det beslutet: Gjorde vi rätt? Det känns fruktansvärt svårt att tänka mig ett liv utan barn, men ännu svårare att tänka mig ett liv utan honom. Det är ju dessutom med just honom jag vill bilda familj, inte på egen hand eller med någon annan.

Ni andra ofrivilligt barnlösa därute? Hur resonerar ni?

Början av livet

Jag har läst klart materialet inför föräldrautbildningen. Superintressant, kände jag. Mycket av det som stod kändes som "Mäh! Hallå, det där tänkte ju jag på bara för en vecka sedan?!". Jag fick förresten lov att ringa dem som håller i utbildningen och dubbelkolla vad som egentligen skulle läsas. Det material som det stod i utskicket att vi ska läsa, var inaktuellt. I stället är det publikationen Föräldraskap genom adoption som gäller. Det hämtas på Socialstyrelsens hemsida. Jag kommer nog att skicka länken både till mamma och svärföräldrarna om de vill se lite mer vad det innebär att adoptera.

Materialet innehåller bra frågor som är intressanta att fundera på själv och diskutera med sin partner. Jag blev väldigt berörd av kapitel två som handlar om barnets utveckling. Främst dessa meningar fastnar hos mig då: "Under fostertiden och under barnets första år sker en överproduktion av nervceller. De nervceller som används mest blir kvar, och de som inte används sållas bort. En god omsorg bidrar till hjärnans utveckling och stödjer den positiva beteendeutvecklingen hos barnet." Källan hittar du här.

Jag har sällan reflekterat över hur betydelsefull den allra första tiden kan vara för resten av våra liv, att den kommunikation vi varit med om i vaggan kan påverka oss ända tills graven. Det är väl inte så mycket mer att grotta ner sig i där, utan jag är mer ute efter att försöka förstå och ha det i åtanke. Jag tror också att ganska många barnhem är medvetna om hur barnets utveckling påverkas av beröring, tröst och omtanke.

Så innehåller materialet förstås en av de tuffaste frågeställningarna, i alla fall för oss: Kan jag tänka mig att adoptera ett barn med en sjukdom eller funktionsnedsättning?
Jag vet ännu inte svaret på det.

Ja, det väcks många tankar inför föräldrautbildningen och jag tänkte återkomma lite fördjupande till en av dem i morgon.

Inför tredje försöket

Jag blev uppringd av vår ivf-läkare tidigare i dag. Skönt att ha lite grejer utredda inför tredje försöket som kickar i gång runt 25 februari. Hon fick förklara prasteronet lite närmare. Det kommer inte att kunna ge mig fler ägg. Däremot ska det stärka de ägg som blir. Lite sidospår här: Jag önskar att man kunde känna om äggen blivit starkare så man vet, det vore ju nåt. Men undrar bara hur det skulle kännas? Hm, kanske får spåra ur i ett inlägg senare med de känslorna. Hehe. Tillbaka på banan: Jag ska också få recepten inför sprututtagen skickade till mig eftersom att jag lagt pappren på "ett smart ställe" så att jag inte hittar igen dem. Ähum.

Sist men inte minst pratade vi om vår möjlighet att få två ägg insatta. Jag trodde att det skulle bli rakt nej direkt, men så är det inte. Hon noterade att vi har det önskemålet och förklarade läget så här: Det kan bli aktuellt att sätta in två starka ägg eftersom det är vårt tredje, sista landstingsfinansierade, försök. Men finns det chans att frysa in ett ägg av toppkvalitet och spara så är det bättre att göra så än att sätta in det samtidigt som det andra ägget (som då givetvis också är av toppkvalitet). Det eftersom att även om två ägg ökar chanserna å ena sidan, att ett eller två fastnar, så innebär det också fler risker. Det kan ju faktiskt vara så att inget av äggen fastnar och då står man där med skägget i brevlådan i stället för att ha ett av toppäggen kvar. Spännande att det bara är drygt tre veckor kvar till dag 28 nu. Yay!

Boktips: Jag önskar dig ett vackert liv

En vän lånade mig som sagt boken Jag önskar dig ett vackert liv. Boken innehåller brev från biologiska mödrar på mödrahemmet Ae Ran Won i Sydkorea. Breven har de skrivit till sina barn.

Det knyter sig lite i magen att läsa breven. Mammorna gör något av det svåraste som en förälder kan behöva göra. De måste säga hejdå till sina söner och döttrar och lämna över dem i andras omsorg.

Det är väldigt känslosamma och uttrycksfulla brev. De innehåller kärlek, förtvivlan, sorg och hoppfullhet.
"Mitt hjärta kan varken skratta eller gråta. Sången som jag brukade sjunga för dig och hjärtat med vilket jag brukade vänta på dig, alla de är värdelösa nu utan dig", skriver en mamma till sitt barn som hon kallar sin blomma. Många skriver förlåt. "Jag är mor, utan rätt att vara mor. Jag tror inte att det finns något att säga annat än förlåt", skriver en annan mamma.

Det är en stor bit av mig som kan känna att världen i stället för adoptioner i första hand borde jobba hårt för att biologiska föräldrar, framför allt mammor som det ju ofta handlar om, ska kunna behålla sina barn. Att det inte är skamligt att vara ensamstående, ogift, eller lågutbildad, att det finns ett skyddsnät för den förälder som står ensam och svag. Även om mycket förändrats, så ser det inte riktigt ut så i dag.

Var det så att internationella adoptioner inte fanns, tack vare skyddsnät i hemländerna, eller var ännu mycket krångligare, så kanske jag och min man fortsatt med ivf-försök efter ivf-försök tills det fungerade. Men nu ser jag inte det som ett bättre alternativ för oss än att adoptera. Jag hoppas att vår son eller dotter, hur han eller hon än kommer till vår familj, kommer att känna att här är det meningen att han eller hon ska vara. Att vi alla tre är på rätt plats.

Det finns så många stora frågor när det gäller adoption och för mig känns det viktigt att inte gå in i processen med skygglappar. Det skulle nog vara väldigt svårt för någon, ja förutom min man då, att övertala mig att inte adoptera när vi väl bestämt oss. Men det känns ändå viktigt att tänka på att adoption är något komplext, att det inte bara är att ignorera det som är svårt att läsa om bara för att jag har bestämt mig.

Ett sätt att vända på det är ju att fundera på varför vi ska gå igenom ivf-försök, eller liknande medicinska processer, när adoption är ett annat sätt att bilda familj på.

Konstiga husdjur och annat huvudbry

Jag har haft en period nu när jag inte googlat särskilt mycket på vare sig ivf eller adoption. Det är som att jag inte kommer någon längre vart just nu och det är rätt skönt. Det finns en del frågor jag har, både rätt privata och allmänna, som jag vet att vi får svar på längre fram. Jag behöver inte grubbla över det nu, det löser sig sedan.

När det kommer till ivf:en så ska jag ringa kliniken i morgon. Om jag räknat ut det rätt så är det dags för vår nästa ivf runt 25 februari. Första sprutan ska tas andra mensdagen. Då våra ägg sett starka ut men visat sig vara svaga vill jag gärna veta om vi har chans att få två ägg insatta. Det som talar emot det är vår ålder och att jag nu ätit äggförstärkare. Det som borde tala för det är att inget av våra befruktade ägg har överlevt många dagar utanför kroppen, inte de två som satts in heller i och för sig. Det här är troligen vårt sista försök. Vi vill kunna greppa efter så många halmstrån som möjligt.

En av alla frågor jag har när det kommer till adoption är att jag börjat undra över hur organisationer i andra länder ser på husdjur i hemmet. Ses det kanske som smutsigt att ha katter? Eller visar det bara att det är ett kärleksfullt hem? Alla länder, till exempel Taiwan som vi börjat snegla mer på, har ju inte en kö utan mer att man väljs utifrån vilka man är. I Taiwan är det den biologiska mamman som väljer vem hon vill ska adoptera hennes barn. Är katt ett vanligt husdjur i Taiwan? Eller är det konstigt, som att man skulle ha en emu eller sjöjungfru hos sig?