Välkommen in i trasselsuddet

Jahapp, vi är redan framme vid första hindret. Att få nya papper där det blivit stavfel gick smidigt, vi har ombetts att slänga de gamla och så är nya på väg på posten.

Vi fick också svar av alla tre adoptionsorganisationerna att de tagit emot vår medgivandeutredning på mejlen. Barnens vänner ska läsa den vid tillfälle, liksom Barnen framför allt. Småpirrigt!

Adoptionscentrum däremot skrev att vi behöver skicka ytterligare papper. Det är en slags "ansökningsmapp" vi ska skicka in, vilken vi gissningsvis fått i januari när vi blev köande.

Vi blev förvånade eftersom när vi mejlade och frågade alla organisationerna för tre veckor sedan vad vi skulle tänka på när vi skickade in medgivandeutredningen, vad som är nästa steg, nåddes vi inte av denna information, åtminstone inte tydligt, utan ett kort svar om att vi skulle skicka "mappen med medgivandeutredning". Det tolkade vi utan krusiduller som medgivandeutredningen.

Trist att vi förstod helt fel. Men det är ingen fara i detta avseende. Tydligen kommer det ändå dröja lite innan de kikar på vårt ärende eftersom vi inte varit köande särskilt länge (ja, mentalt är det ju en evighet men i adoptionsmått och faktisk tid mätt bara nio månader …). Vi får helt enkelt vänta en tid på kölista innan det blir aktuellt att skicka någon ansökan till utlandet via Adoptionscentrum.

Nu är vi äntligen i adoptionssvängen. Men utöver att det känns fantastiskt att vara på gång, så känns det redan lite trasselsudd (skicka mer papper) och lite kalldusch (vänta på kölista). Misstänker att det är lika bra att vara beredd på att trasslet och kallduscharna kommer få tillfälle att bli mycket allvarligare och tuffare med tiden, så det är väl bra att man får vänja sig lite i taget.  

En helg att minnas

Nu, alldeles nyss, har vi mejlat iväg vår medgivandeutredning innehållande beslut, rapport och intyg till de tre adoptionsorganisationerna som vi köar hos. Wow. Kanske att vi inom några dagar vet i vilket land vårt barn finns. Nästan ogreppbart. Man bara gör saker hela tiden. Skickar papper hit, har möte dit, går utbildning där, undersöker sig här ... Men ibland slår det en vad som faktiskt händer. Ungefär som häromdagen, när rapporten plötslig låg där färdig. Så lång väntan, men ändå färdig mitt i allt.

I går var vi till Ikea. Jag, Tobias och hans kollega Johan som är inneboende hos oss några månader. Vi köpte lite småplock men det finaste var att Tobias hittade en tavla som han vill ska hänga i barnkammaren. Hans första grej, som han tagit initiativ till, till vårt barn! Kul att han hittat något som han verkligen tyckte om och ville ge vårt barn. Klart vi var tvungna att köpa tavlan och hänga upp den i blivande barnkammaren.

Jag läser om meningen flera gånger

Igår hittade medgivandeutebeslutet hem. Jag fick ett mms av maken vid 11.30-tiden. Vi "får medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption". Omtumlande att se de orden. För mig känns det som att vi äntligen vet att vi kan bli föräldrar. Vi visste ju att det skulle bli ett okej. Men jag läser ändå om meningen flera gånger och tänker att vi för första gången på snart fyra år får bekräftat att vi kan bli föräldrar. Så mycket som ryms i det hoppet.

Med det sagt: Två stora grejer har någon klantat sig rejält med i rapporten:
1. Tydligen bor vi i en ort som heter "Avsesta" i stället för Avesta. Det är på det viktigaste pappret, beslutet med stämplar och underskrifter, så det tror jag inte att de kan ändra hur som helst.
2. Vi bor inte heller i Sverige utan i "Svergie" enligt beslutet. Också en rätt viktig detalj. KOM IGEN!

Nu har vi ändå räknat med att rapporten kommer behöva justeras eller kompletteras. Men dessa två detaljer tror jag gör att den hur som helst måste upp i nämnden igen, något vi kanske skulle haft en chans att slippa om vi inte behövt ändra något i rapporten utan bara komplettera med några extra frågor som länderna vill ha besvarade.

Välmening som slår fel

via GIPHY

När en vän i all välmening försöker tipsa dig om "nån som hjälpt flera att bli gravid". Du tackar vänligt men bestämt nej till mer information, berättar att du inte längre sörjer att inte bli gravid utan längtar efter att få bli förälder genom adoption och får ett "kan du inte prova prata med henne i alla fall. Jag vill bara hjälpa …"

Då känner jag mig snömulad. Jag vill jag skrika något elakt eller cyniskt, kanske ha sönder någonting. Men jag behärskar mig. En vän är ändå en vän, även när den gör bort sig. Alla kan inte ha koll på vilka minor och klavertramp som finns. Så jag svarar snällt att den bästa hjälp vi kan få av omgivningen nu, är kärlek och glädje till vårt barn när hon eller han äntligen kommer hem till oss. Mantra, mantra ...

Snigelpost

Tiden står still just nu. Mycket energi går till jobbet, mos i huvudet, medan vi inväntar att utredningen ska dimpa ner i lådan. Man glömmer bort hur seg den kommunala postgången är. Vårt ärende togs upp i nämnden förra veckan i tisdags. På fredagen var protokollet justerat, vilket innebär att beslutet om oss officiellt är spikat. Så jag kan känna att det vore skönt om handlingarna fanns i vår låda några futtiga dagar senare. Men nej. I morgon, kanske? Jag vet i alla fall att det är "på väg" eftersom familjerättssekreteraren mejlade i går eftermiddag för att meddela att hon skickat i väg det.

Man hade haft lust att pysa dit och hämta våra papper själv, men Tobias har legat sjuk och jag jobbar ju 8-17 i en annan kommun om dagarna. Det är nog bara att ha tålamod.

En stor förlust

Den här helgen har jag jobbat en del. Det har varit lite speciellt då Elsa Andersons konditori brann ned i fredags. En stor förlust för det lilla samhället Norberg, en stor sorg för många. Elsas är, var, mitt och Tobias absoluta favoritkonditori. Vi har varit dit på många söndagsutflykter för att äta frukost, betrakta både stammisar och turister, bläddra i tidningen och prata i lugn och ro.

Ett speciellt minne jag har därifrån är i påskas, när vårt sista ivf-försök misslyckats. Då stämde vi träff där med ett annat par från föräldrautbildningen. Deras andra ivf hade misslyckats någon dag innan. Vi satt och var sorgsna tillsammans. Pratade om nutid, dåtid och framtid. Behövde inte göra oss till med skratt eller artighetsfraser. Nästan elektriskt att kunna få vara i så extremt likartade situationer. Vi satt där i timmar.

Det är med sorg i hjärtat jag tänker på att vi inte kommer kunna besöka det gamla konditoriet, de skulle fira 100 år nästa år, tillsammans med vårt barn. Hoppas det byggs upp i någon form igen, även om det förstås inte blir samma sak.

I början av veckan hoppas vi att vi får vår medgivandeutredning, komplett, så att vi kan scanna av den och mejla den till organisationerna. Jag känner mig ju rätt hetsig, alltså vill att det ska gå fort. Men ändå lugnare än tidigare måste jag säga. Det är som att det kommer ta den tid det tar och att mitt sinne känner att jag kanske bör ägna denna period till att samla energi, lugn, för att det kommer behövas framöver.

Sen ska väl sägas att jag de senaste dagarna har haft ett sådant fokus på jobb att jag knappt hunnit tänka på adoptionen. Får tagga ned lite, tror jag. Det är ju ett tag kvar till nästa semester ...

Känner så med adoptivfamiljer i Kenya

Det var inte utan att tårar trillade ner för kinden som jag läste det meddelande som flera adoptionsorganisationer i Sverige lade ut på sina hemsidor igår. Kenyansk domstol har beslutat att tre barn som bott med sina blivande adoptivföräldrar i månader skulle omhändertas och genast föras från familjerna. Organisationerna uppger att det handlar om att personer som uppger sig vara släkt med barnen har efterfrågat dem och därför har en utredning påbörjats. Två svenska familjer och en dansk drabbas av detta.

I Kenya bor de blivande adoptivföräldrarna i landet tillsammans med barnet i ett halvår innan hemfärd mot Sverige.

 Jag hoppas att det ska lösa sig till barnens bästa, till familjernas bästa. Det går inte att föreställa sig vilken känslostorm de ska gå igenom just nu. Men det blir så starkt att försöka sätta sig in i den situationen. Det måste vara varje förälders mardröm.

En viktig siffra

Hurra! I dag har vårt ärende varit upp i socialnämnden, eller omsorgsstyrelsen som det heter här i Avesta. Jag har inte hört hur det gick, men av allt att döma så känner jag mig rätt säker på att det gick bra.

Jag har ju haft väldiga grubblerier kring vår ekonomi. Igår pratade jag med Barnens vänner  som frågade om vi fyllt i blanketten rätt när det gäller vårt lösöre. Jag sa att vi räknat i huvudet hur vi trodde det kunde vara, på ett ungefär, och kom fram till drygt 100 000 kronor sammanlagt. Löjligt, så här i efterhand. Lösöre är ju alla, verkligen alla, lösa prylar som man har hemma. Barnens vänner rådde oss att kontakta försäkringsbolaget för att höra efter hur det låg till med vår försäkring och det visade sig att vi hade räknat fel på flera hundra tusen(!). Snacka om en otrolig lättnad, och viktigt, att vi kollade upp det.

Ett litet sidospår bort från adoptionsvärlden här, men jag läste på lite om lösöre. Utan att trassla in mig i något jag inte vet ett jota om kan jag väl nämna att det är viktigt att inte uppge ett för lågt lösöre när det kommer till hemförsäkringen. Ju lägre lösöre, desto billigare försäkring. Men har man uppgett hälften av det egentliga lösöret i försäkringen så blir det problem om det sedan blir inbrott eller brand etc. Då får man bara tillbaka hälften av det beräknade värdet på prylarna. Man kan däremot inte få tillbaka mer än vad grejerna är värda om man uppgett ett för högt lösöre. Värt att tänka på när man börjar fylla huset med grejer etc. Snälla, rätta mig om jag har fel! Detta är ju ingen ekonomiblogg. Men hoppla vad man (lite ofrivilligt, haha) lär sig grejer genom den ofrivilliga barnlösheten.

Här är en bra sida som förklarar pedagogiskt vad lösöre innebär och hur man ska tänka kring det.

Vi är väl fortfarande väldigt öppna när det kommer till val av land att adoptera ifrån. Men jag börjar bli alltmer fäst vid Taiwan … Jag har sagt åt Tobias att han får börja reflektera över landval lite mer. Jag vill inte veta av att det blir jag som fattar beslutet och han hakar på. Det känns som en viktig grej att besluta helt tillsammans och inte bara utifrån den enas efterforskningar.

Ett tolvpunktersprogram

Hur du får tiden att gå innan medgivandeutredningen klubbas igenom. Det här är ungefär hur min vecka sett ut:

1. Tvätta, tvätta, tvätta.
2. Och när du gjort det: diska, sortera papper, sortera grejer, dammsuga.
3. Beställ i alla fall hälften av alla böcker du hittar om adoption.
4. Titta på Tvillingsystrar på Svtplay (Tack för tipset "Adopterad från Peru", kikade på den samtidigt som du tipsade om den!)
5. De där grejerna du sorterat och inte längre ska ha? Boka in dig på en loppis så du kan sälja dem. Och du vet väl vad pengarna sparas undan till? Givetvis adoptionskostnader.
6. Baka. Du vill väl ha något att sälja på loppisen?
7. Är det onsdag? Lyckodag! Det innebär att nya Allers, med de bästa korsorden, finns i butik.
8. Visst, du kanske har semester fortfarande. Men du kommer väl ihåg att boka in i alla fall tre gympass? (och åtminstone planera att gå på dem).
9. Gör upp en sparplan och försök förklara för din man varför ni måste ta tag i tråkiga matlådor i höst. Senare i adoptionsprocessen kommer ni vara glada att pengarna sparades i stället för att ni lunchade på samma matställe varje tisdag och fredag i flera månader.
10. Börja leta fram outstanding bilder till den utländska adoptionsorganisationen.
11. Ring med dina nya frågor till adoptionsorganisationerna (en gång till).
12. Hitta några okollade serier att följa och svär när Netflix/Viaplay inte har alla säsonger, innan du hittar en ny serie att kolla på. Jag och Tobias har ägnat vår sista semestervecka åt Arne Dahl, The Fall och är nu inne på The Killing.

Nu är jag redo för jobb, jobb, jobb, vardagsrutiner och framför allt en svettig adoptionsprocess. Hit me!

Utgifter ger mig magknip

Jag har fyllt i en ekonomisk blankett och skickat till Barnens vänner, bara en snabbkoll för att se om vi kan vara aktuella att adoptera från St Lucy. Det är så vansinnigt jobbigt att se sin ekonomi svart på vitt! Vi har en god och stabil ekonomi enligt våra mått mätt, men samtidigt en del lånekostnader (huslån, studieskuld, billån) och det stressar mig. Ger mig faktiskt magknip när jag tänker på det. Inte till vardags, men i adoptionssammanhang. Riskerar organisationen utomlands att nobba oss?

Vi har råd att spara undan rätt mycket och betalar av bra på huslånet, men vi har också varit bra på att unna oss. Då gärna äta ute, gå på bio eller åka bort över helgen. Ni vet, det barnlösa livet? Men nu tänkte vi sluta med nöjesutgifter ganska "cold turkey" från och med jobbstarten på måndag.

1. Inte äta lunch ute eller köpa färdigmat. Nu är det bara matlådor som gäller.
2. No more helgpizzor. Inte O'Learys, dyra restaurangbesök eller utefrukostar heller för den delen (snyft).
3. Sluta slänga mat för att "man var sugen på något annat" och inte hann med innan det började lukta skunk. Ät upp det som finns i kylen innan det är för sent, basta.

Det är nog de tre grejerna som är våra stora utgifter och som går att påverka radikalt.

Julen 2016?

Inhandlade pepparkaksburk och kavel
på bakluckeloppis i lördags. 
Så mycket saknad och längtan
det ryms i en sådan liten burk. 

Längtan 2.0

I helgen besökte vi Gimo, lika mysigt som vanligt. Vi har så mycket släkt där (mannens sida), så det blir väldigt socialt. På söndagen tog jag och svärmor en tripp till badet. Där träffade vi en familj som min svärmor berättat om tidigare. Hon har också berättat för familjen om vad vi går igenom, så det blev ett kärt möte. Föräldrarna har nämligen adopterat en son och en dotter från Sydkorea. Det var så befriande, roligt och intressant att få några minuter med familjen. De befinner ju sig där jag och Tobias önskar att vi ska vara så småningom. Jag ville väl fråga miljarder grejer, men valde i stället att använda främst min lyssnande sida och vilken berättelse jag fick. Det stillade min rastlöshet en stund, men i dag kryper det verkligt i mig.

Det är så frustrerande att bära på denna längtan när den är som värst och att då stå stilla i processen. Men det är bara att vänja sig. Nu snackar vi en veckas väntan, när jag ändå kan ta tag i en del grejer. Tänk sedan när det blir månader, kanske uppemot ett år, av väntan. Att tänka att vi kanske inte ens är föräldrar 2016 är för tungt att ta in ibland, att denna väntan ska fortskrida. Jag måste skärma av. Men att tänka att vi kan vara föräldrar 2016, är förstås svindlande och nästan mer ofattbart.

Denna dag har jag till stor del ägnat åt Google. Söka information om Taiwan och Sydkorea, om adoption från länderna. Jag har till och med googlat efter scrapbooking-grejer till eventuella fotoalbum att eventuellt skicka till organisationen utomlands (som man i vissa fall ska göra). Somebody stop me. Men jag antar att det bara är längtan som uppgraderats till att bli Längtan 2.0.

Den starka längtan pockar på

Utredning inlämnad till politikerna igår. Jag håller på att längta sönder just nu, känns det som. Mannen tar det med ro. 

Om en vecka och lite till har politikerna sagt sitt. Utredaren sa i förrgår att hon inte ser att det ska bli några problem, det har väl inte vi heller gjort men det blir ändå som att man pustar ut nu när man hört det från henne.

Sista semesterveckan framför oss och jag vill bara att den och veckan därpå ska vara avklarat! Längta sönder sig var det, ja.