Berättelsen om att komma hem

Inte riktigt två månader har gått. Ofta får jag påminna mig om att det inte är länge sedan vi satt på flyget hem och hur mycket som hänt sedan dess.

Jag inser att rubriken kanske låter lite djup, men inlägget blir rätt praktiskt. Nu vet du det.

Vi bestämde oss som sagt för att boka om hemresan. Vi kände ganska snabbt att det var skönt att göra så. Pandemitid är som den är och även om man har mycket att smälta och ska lära känna varandra är den biten lättare med barn två än barn ett, kände vi. 

Hemresan i sig gick väldigt bra, men tog många timmar. Vi checkade ut redan vid halv tolv, barnen slumrade i hotellobbyn och klockan 13 hämtades vi av vår kontakt. Bilfärden var lång, men väldigt skönt att åka bil "dörr till dörr". Det var en del trafikstockning på sina håll men vi kom ändå fram i väldigt god tid. Vi såg på trafiken att det var rätt att åka så tidigt trots allt, för man kan inte riktigt veta. 

Det fanns inga restauranger före incheckningen. Vi var tvungna att ha munskydd hela tiden, ja, det hade vi ända från hotellobbyn. Barnen vågade vi ta av munskydden på korta stunder och vi  fick i dem lite banan och muffins så de var nöjda. När vi äntligen var incheckade vid 19-tiden om jag minns rätt, det tog sin lilla tid med dokumenten men bra att de är noga, så hade alla restauranger stängt. Barnen var så tålmodiga ändå, lite vilda som sig bör, men tålmodiga. Det var ju då extra frustrerande att resebyrån hade missat att göra så vår specialkost hängde med,  vilket skapade problem på flyget men de hjälpte oss hungriga passagerare efter bästa förmåga. Utöver matstrulet gick hemresan väldigt bra. Istanbuls flygplats var toppen. Av någon outgrundlig anledning hade vi glömt extrakläder till barnen i det knökfulla handbagaget, vilket behövdes, och det gick smidigt att köpa där trots sen kväll. En väldigt levande flygplats.

Jag sov inte mycket under flygningarna, varmt och mycket folk på andra flighten, men barnen sov en del och det var ju viktigast. 

På Arlanda fick vi ett varmt välkomnande av nära och kära. Hanna blev starkt berörd av att komma hem efter så lång tid borta och särskilt när hon såg farmor. Alfred var som man kanske kan tänka sig, blyg och osäker. Han höll sig mest i vår famn.

Bilresan hem var det en konfunderad lillebror men snart kände han att han kunde slappna av och skratta. Väl hemma var det väldigt fint att se så fint våra föräldrar dekorerat, städat och fixat. Det var väldigt roligt att se Alfred upptäcka sitt nya hem och sitt nya rum. Många "Woooow" och "Ååååh". Huset såg sedan förjävligt ut inom ett par timmar och vi har ännu inte riktigt kommit ikapp, haha.

Ett barn på varje höft

Jag kastar mig in här en sväng, efter långt uppehåll. Det är ungefär så mycket i vardagen som man kan tänka sig med en nyfådd treåring plus sexåringen. 

Dagarna är rätt intensiva och går fort. Första dagen själva hemma kändes ovan och långsam, en liten "Vad i herrans namn hittar man på med en treåring hela dagarna?"-kris, men sen kommer man verkligen in i det. Man måste verkligen vara med konstant. Oftast när jag lagar lunch har jag en treåring på höften och är det helg har jag en sexåring som helst vill sitta på samma höft men i andra hand den andra höften. Då får man släppa allt, när det går, sätta sig med ett barn på vardera ben, och bara vara tillsammans här och nu.

Barnen bråkar. Oj, så de bråkat redan efter en vecka hemma. Man tänker ju så innan, men det har faktiskt varit helt sanslöst och från båda håll. Tack och lov är de också sams, givetvis, och de stunderna är ju "det som räknas". 

Det är svårt för båda barn att anpassa sig till allt det nya. Fortfarande kan bråken vara ganska hårda, inga gentlemanna-fighter utan snarare boxningsring utan regler, men de börjar verkligen bli färre i takt med att vi känner varandra och lär oss att vara i denna nya familjekonstellation. Vi vuxna stressar inte upp lika lätt, vilket gör att bråken ebbar ut fortare. Vi lär oss också att försöka pyttsa ut mat och lugna aktiviteter rätt tider. Det är en konst i sig!

Vi har helt fantastiska barn och det är så häftigt att få uppleva detta liv, att det nu äntligen är vi fyra tillsammans. Vilken oerhörd lycka att det kunde bli just vi. 

Jag får berätta mer om så väl hemresa som vardag i sinom tid. Vi hörs!

Början på fortsättningen

Wow. Var fortsätter jag egentligen? 

Nu har snart en vecka gått. Vi känner knappt varandra, men det är som att du alltid varit en del av vår familj, Jian-An. Du är verkligen den där pusselbiten man hört talas om, som gör vår familj komplett och jag hoppas att du kommer att känna lika. Min älskade son.

Jag har plötsligt mycket färre timmar på dygnet, ingen surprise där, men tänker att jag kopierar från den sammanfattning jag skrev i en adoptionsgrupp innan vår hemresa (Ja! Vi är redan hemma och resan har gått bra!) och lägger till en del rader som poppat upp i efterhand så kan vi börja fortsättningen där.

Nu stundar sista natten i Taiwan för den här gången och jag känner mig verkligen som världens rikaste, med våra sussande barn på varsin sida om mig.

Vi fick vår snart treårige son i måndags och det har varit en stor omställning främst för honom, men också för sexåringen som blivit storasyster och dessutom nu hälsat på barnhemmet där även hon bott i starten av sitt liv. Vi har sett till att dela upp oss något under dagen, så att båda kunnat få kort egentid med varsin förälder. Det har varit väldigt mysigt. Jag tänker att storasyster fått mycket "Nej", "Sluta" och "Du måste dela med dig" till sig de här första dagarna, varvat med kärlek och uppmuntran givetvis, men att hon också vuxit och klarar att stå tillbaka när hon sett att lillebrors behov varit annorlunda än hennes. Det är fint att se. Ännu finare är att få se dem skratta och busa tillsammans.

När fosterfamiljen sagt hejdå på barnhemmet var det riktigt tufft för vår son, men vi kände oss beredda på det. Med sig fick han en stor resväska och en mindre kabinväska proppade med gamla och nya kläder, favoritsnacks, gosedjur, leksaker, fotoalbum, några tuber med favorittandkrämen, tandborstar, en del minnen och foton från tiden på barnhemmet osv. Så omtänksamt och så älskad han är. När Hanna kom till oss hade hon I princip med sig kläderna hon bar, snutten, några nappflaskor och tandborste, foton, hälsningar och pyssel. Fotoalbumet med familjebilder har varit väldigt viktigt för Jian-An att kunna plocka fram och bläddra i.

Hanna tydde sig ju tydligt till mig i början medan lillebror tydligt valde pappa första dygnet åtminstone vilket varit så fint att se. I andra hand storasyster och i tredje hand mamma. Det gjorde att jag kunde fokusera mycket på Hanna förs dagarna. Det har varit så roligt att lyssna på hennes tankar och idéer. Hon har verkligen utvecklats på denna korta tid, inte bara av storasysterskapet utan även av tiden i Taiwan. Hon har vuxit, givetvis, men också behövt så mycket mer närhet och bekräftelse än vardagligdags till följd av just ovannämnda nyheter i livet.

Att resa i pandemin har ju varit minst sagt speciellt. Först nerverna inför, där så mycket stulit fokus från adoptionen i sig, sedan karantänhotell, för att övergå i självkarantänen med de pekpinnarna och så pang på få sitt efterlängtade barn. Vi har gjort någon utflykt men ganska fullt utgått från barnens behov och redan börjat längta efter att resa tillbaka när de är lite större och ingen pandemi finns i sikte. Vi har bokat om våra hemresa, så att vi flyger hem fredag kväll i stället för söndag kväll. Några tusenlappar, men riktigt värdefullt att få komma hem till rutinerna lite tidigare.

I Tainan har vi bott på Fushin Hotel, som vi rekommenderar! Det är fint, men inte "flådigt" som till exempel Shangri-La. God frukostbuffé och smidigt med gratis tvättstuga i källaren. Trevlig personal, inte alltid jättebra på engelska men har funkat bra med Google translate och bilder när det behövts. 

Det känns som vi bott mitt i smeten, vilket varit skönt när vi velat kunna promenera till så mycket som möjligt. Bara att komma utanför hotellet blir ett miniäventyr. Vi har verkligen njutit av att strosa och ta in den lätt kaotiska omgivningen. Främst fönstershopping, slår det mig, men några souvenirer och leksaker som låter har det blivit. Varken Tainan eller Taipei är ju direkta turistställen, framför allt inte för västerlänningar så det är ju inte riktigt "Kom och köp! Kom och köp"-stuket och det har verkligen sin charm tycker jag, men det är nästan ett helt separat inlägg. 

Fushin Hotel ligger också relativt nära St Lucy (10 minuter med bil) och promenadavstånd till Tainan Park. Nackdelen är att vi saknat ett bord annat än skrivbord och nattduksbord att äta vid på rummet, vi har främst ätit just på rummet. Under självkarantänveckan, när förutsättningarna hade varit lite bättre för det, fick vi varken äta utomhus över huvudtaget eller på restaurang.

I Taipei har vi först bott två veckor på karantänhotellet Hotel Riverview och sedan några nätter på Corner House. Det första hotellet var knappast fyrstjärnigt eller så, men fungerade bra för oss. Att komma till nästa hotell efter det kändes urlyxigt. Corner House ligger väldigt nära Daan Park och var riktigt fint och bekvämt, men också dyrast per natt. Vi har bokat via Henry, som brukar anlitas av adoptivfamiljer, denna gång och har verkligen uppskattat att ha honom. Han tog ju även med oss på en riktigt fin utflykt till Shifen waterfall. 

Gällande nybörjarkursen i kinesiska jag läste innan. Även om jag har glädje av det i kommuninationen önskar jag att jag hade nött färger, kroppsdelar, ord och fraser som barn gillar (polisbil, brandbil, olika djur, docka osv.) och sluppit slå upp så mycket i Google translate flera gånger om dagen. Vår pojke är otroligt verbal och det känns lite sorgligt att inte förstå så mycket av det han säger. Samtidigt tänker jag att egentligen var det lika för storasyster som adopterades som 1,5-åring, bara det att hon inte kunde sätta ord på de tankar hon hade inombords.

Nu ska vi se om jag lyckas somna om en liten stund här innan virvelvinden här bredvid mig vaknar efter första natten hemma i Sverige.

Vi mår bra

Stor, stor omställning för vår lille kille att komma till oss. Men nu har båda barnen somnat efter mycket lek, stoj och Greta Gris på plattan.

Sista natten som tre i familjen

I natt lägger jag mig sista kvällen som ettbarnsmor. I morgon blir vi fyra i familjen. 

Det är något tyglade känslor jag bär på som kanske inte ens får se dagsljus förrän om några månader. Visst finns eufori och ändlös glädje där. Men jag har inte fokus på mina känslor, utan på Alfred och hur han kommer att må i morgon och närmsta dagarna.  Sedan också Hanna, förstås. 

Så det är mycket mer praktiska grejer som upptar mitt fokus. Att vara lugn och avslappnad vid överlämningen. Vem tyr han sig till? Kommer vi kunna vara utomhus något? Kommer barnen ha känsloutbrott eller kommer det hemma i Sverige? Och så vidare.

Nu håller jag på att somna och ska nog lyssna på kroppen. Så får vi se hur många gånger jag vaknar i natt.

Maskne och katter

Munskydd. När jag lägger mig tror mitt ansikte att skyddet fortfarande sitter där, för vi har ju verkligen på oss det så fort vi lämnar hotellrummet eller som i dag när städpersonal kom in i rummet. På förra hotellet råkade jag gå ner till lobbyn utan en gång och undrade varför det kändes som att folk kollade på mig som att jag glömt byxorna på rummet. Ojdå! Det var ungefär lika pinsamt som att jag hade glömt byxorna. 

Jag har märkt att jag får finnar runt munnen och så snubblade jag över ett av förra årets nyord - maskne! Klockrent ord. Munskydd i denna miljö gör ju att huden runt munnen blir så vansinnigt fuktig och varm.

Det blir så himla konstigt att vi ska ha på oss det första gången vi träffar vår lille kille. Men så är ju reglerna och jag har i alla fall införskaffat lite roligare än de klassiska blå, munskydd med katter på. Jag har också köpt munskydd med Greta Gris, en favorit både för Hanna och Alfred, men Hanna känner sig inte van med de skydden ännu så får se vad hon väljer. På måndag! Wow, snart är vi där. För vi tog ju vårt sista självtest nu och det var förstås negativt! Så nu är det meddelat både till myndigheter och barnhem.

Konstgjort men vackert

I dag trodde vi nog knappt att vi skulle komma någon vart. Hanna var inte beredd på hur varmt 28 grader och tickande uppåt faktiskt skulle kännas och ville därför direkt upp på pappas axlar. Vilket frustrerade pappan eftersom det var exakt detta han trodde de var överens om inte skulle hända i dag (igen). Nå, i stället för att vända på klacken landade vi i att skutta vidare mot Tainan Park där lekparken var dragplåstret för sexåringen. Så klart var den stängd för ombyggnation men vi njöt av resten av parken.

Det är roligt att se både här och i Taipei att parkerna verkligen används. I dag spelade ett gäng pensionärer, möjligen, dubbelbadminton och det är utegym lite här och var. Barnfaniljer, ensamma vuxna, qi gong, människor som tränar att röra på sig och så vidare. Höga träd, lugnande vatten och blommor. Och fräscha toaletter. 

Däremot märker man ju att mycket blir "konstgjort". Parkerna ser så planerade ut, jag reflekterar över att det finaste som finns egentligen är orörd skog så att säga. Lite vildare stuk. Men i en stad i denna storlek får man förstås glädjas åt den planerade grönska man får och den är inte fy skam trots allt.

I morgon tar vi varsitt självtest. Det ska vi sedan redovisa för myndigheterna och även barnhemmet, testen måste så klart visa negativt.

Älskade Tainan!

Då är vi framme i Tainan och är redan förälskade i denna del av staden. Vi bor i norra distriktet på Fushin hotel som vi fått ett gott intryck av, lite finare där dörren öppnas åt en och musik vid hissen. 

Området är ett riktigt myller av människor och ljud, charmigt värre. Trångt och starka färger. Inte så många kostymer och skyskrapor som i Taipei men nästan lika många vespor. Noll trottoarer och mängder av dofter.

När vi promenerade tillsammans på eftermiddagen kom en stark urindoft som nästan gav mig kväljningar. Ajdå, det var visst sannolikt Taiwans nationalrätt stinky tofu som jag lovat mig själv att prova ... 

Något sådant har vi inte ätit i dag utan jag hittade via min vegoapp gudomliga baos! Ett litet, anonymt, stånd på en tvärgata. De lär få besök fler gånger. Det var eventuellt det godaste vi ätit hittills, åtminstone topp 3.

Det är helt otroligt att se sig om och försöka greppa att också vår blivande son bor här och är hos oss om bara några dagar. 

I morgon besöker vi en tygmarknad som verkar riktigt härlig och så har vi lovat Hanna att leta upp en lekpark. Vi bor väldigt nära sevärdheten Chikkan Tower men sparar det till söndag när vi är helt fria från karantänreglerna.

Pandemiturister på vift

Dagarna i Taipei rullar på. Igår spanade vi in Chiang Kai-Shek och i dag Taipei 101, utsidan. 

Det är flera saker jag skulle vilja göra men känner att jag får bromsa mig själv. Vi reser i en pandemi med väldigt speciella regler och vi reser med en sexåring. Det gäller att hitta balansen och det tror jag nog att vi gjort. 

Det vi vuxna kanske främst saknar är att äta ute, vi får bara beställa take away och denna måste ätas i hotellrummet. Lika trist är det att inte kunna vara på platser med mycket folk, tänker då på små livliga gränder med charmiga butiker och givetvis nattmarknader som vi undvikit. 

Det ser vi i stället fram emot från och med söndag när vår självkarantänvecka passerat. Det ska sägas att reglerna är luddiga och kan tolkas rätt olika, men vi har fått hitta vårt sätt vilket är ganska försiktigt. Hade det bara varit jag och Tobias hade det också varit lättare att hålla det avstånd vi är ålagda att hålla och slinka in i små butiker eller så, men nu är ju ett par spralliga sexårsben med på resan.

Måndagen, vid Shifen Waterfall, var helt fantastisk. Ett minne för livet för oss alla tre. Däremot verkar det inte hamna på Hannas Topp 3-lista. Roligast i Taiwan hittills tycker hon varit 1. Alla lådor med mat vi fick på gamla hotellet. 2. Att sitta på pappas axlar. Tredjeplatsen på listan är oklar, hon verkar nöjd så.

Vädret har skiftat otroligt. Väldigt varmt och soligt söndag och måndag, medan tisdag och onsdag mer liknat svensk midsommar med gråa moln, duggregn och ganska svalt jackväder. Det har gjort att vi inte intresserar oss för Elephant Mountain som jag såg fram emot, med utsikt över Taipei. Det är inte väder för att se något helt enkelt.

Skillnaden från midsommar, är väl förresten det jordbävningslarm som väckte oss i natt. Båda våra mobiltelefoner började durra och låta samtidigt som hotelltelefonen tjöt. Vi hann läsa textmeddelandet på engelska om att det var en jordbävning, att vi skulle hålla oss lugna och söka skydd, vilket vi beslutade innebar att vi stannar inne på vårt rum. En titt i korridoren visade också att det var tomt där. Strax efter meddelandet skakade sängen till. Det höll på några minuter och sedan när man börjat somna om var det också ett efterskalv. Det var utanför östkusten som epicentrum var, så den var inte särskilt stark i Taipei och inte heller i Tainan. En fyra eller femma, på en skala där åtta är högst. Hanna sov sig igenom hela spektaklet, men hon mindes på morgonen att ett larm hade tjutit.

I morgon bär det av med tåget mot Tainan. Det ska bli riktigt mysigt! Innan dess hinner Hanna leka en sista vända i stora lekparken i Daan Park.

Jag lägger ut rätt mycket i stories på Instagram, det är så smidigt, och det går jättebra att titta in där för den som vill se fler bilder (@coolbridge).

10 400 steg i Taipei

Trötta och glada efter att ha njutit av Taipeis "uteliv" i dag. I dag njöt för många i vackra Daan Park för att vi skulle kunna vistas där, söndag är parkhängsdag syntes tydligt, men vi har sysselsatt oss ändå och ser fram emot parkhäng någon vardag. 

I morgon åker vi på utflykt tillsammans med Henry som vi äntligen träffat efter mycket mejlkontakt! I dag när han hämtade oss var hans dotter med, fantastiskt härlig tjej lika gammal som Hanna. De var blyga men hittade givetvis snabbt sätt att leka i bilen trots att de inte kan varandras språk. Inte nytt, men väldigt fint att se.

Friheten runt hörnet

I morgon kliver vi äntligen ut från hotellrummet efter 15 nätter i karantän! Ni vet att maten lämnat mer att önska och vi har varit sura på varandra någon stund varje dag. Men det jag främst bär med mig resten av livet vad gäller de här dagarna är kvalitetstid med min familj, mycket skratt tillsammans, stor tacksamhet och kortspelet Uno. Igår lärde jag dessutom Hanna spela femkort, så som min farmor lärde mig, och det är inte klokt vilken turgumma den ungen är! 

Vi har fått lämna rummet en gång denna tid, i cirka 10 minuter, för att ta varsitt PCR-test i en buss utanför. Det var i dag. Självklart följde Linn och Robban (dockorna) med iförda obligatoriskt munskydd. Näspetaren i bussen får minst fem stjärnor av fem möjliga! Jag kände ju att han var långt in och joxade runt där, men det var inte alls det obehag som brukar vara. Magi! Mycket, mycket imponerade både jag och Tobias. Hanna fick de locka och pocka, men hon öppnade sen munnen utan tårar eller skrik. Puh, skönt. Han var så tålmodig med henne. Fint att se.

Jag har sovit relativt bra alla nätter. Men natten till i dag slog oron och nervositeten till, över vad testet skulle visa, trots alla negativa tester vi tagit. Det är ovanligt, men det händer att den som haft covid ganska långt tidigare, som vi ju haft, testar flera negativa test och sedan positivt. Då sätts man i ny karantän på sjukhus. Taiwans PCR-testning är känsligare än WHO:s rekommendation. Jag försökte lugna mig med att sannolikheten för att något av våra tester skulle visa positivt är minimal men oron har gnagt.

När resultatet kom klockan 17 i eftermiddags, kom det några glädjetårar av lättnad när det ju visade negativt för oss en efter en. Ytterligare ett steg på vägen närmare dìdi. 

Vägen till lillebror har kantats så mycket av pandemin, från början till nu på sluttampen. Senaste kvällarna har jag mumlat lite åt Tobias ungefär "Herregud. Vi ska inleda tvåbarnsföräldralivet här. I Taiwan. Inte i hemmets lugna vrå? Vi ska checka in på flygplatsen tillsammans med två barn som säkert är sjövilda och vill åt varsitt håll? Hur gör man?". Tobias å andra sidan är lugn som en filbunke och hävdar att vi gjort ungefär detta förut, fast med ett barn, och att det kommer gå jättebra. Ok, tack så mycket, då kör vi på det.

Bäst på test

I morgon behöver vi hör och häpna ställa väckarklockan. Vi ska vara uppstigna klockan 07.30 och redo för samtal från receptionen om att ta hissen ner för varsitt PCR-test. De ska ju visa negativt, men klart det är lite nervöst ändå. Vi har ju haft covid i januari och skulle något av testen därför visa positivt, så kommer vi inte ur karantänen på söndag.

Att vi tagit flera negativa tester, varav ett PCR-test innan vi fick sätta oss på planet hit, lugnar nerverna. Det är ändå nervöst hur Hanna ska uppleva testet, hur pass pedagogiska och noggranna de är med barn och om de tar det i näsan eller munnen på henne. Vi har laddat med att hon får äta resten av chokladkalendern efteråt plus att hon får några överraskningar. 

Jag vet inte riktigt när vi sedan får våra testsvar, men under dagen antar jag. Har allt gått bra får vi i teorin checka ut vid midnatt. Men det gör vi förstås inte, utan vi blir upplockade oxh får skjuts till nästa hotell klockan 9.30. Spännande!

Sämre kan man ha det

Då har också denna dag passerat. Fantastiskt! Jag tycker det går fort.

Vi hade ju packat med ganska mycket karantängrejer i form av mat, snacks och leksaker bland annat. Jag skulle säga att vi inte haft med oss en pinal för mycket. Vi lånade liten vattenkokare av svärisarna, eftersom det inte framgick att det fanns här vilket det sedan gjorde. Vi har handlat ganska mycket snacks och matvaror via foodpanda, så vi hade kunnat ha ännu mer snabbnudlar och tomatsoppa med oss. Middagen är så sen, klockan 18. Så även om Hanna haft godast aptit är hon väldigt hungrig mellan lunch och middag.

Vi har med oss två jordade och en ojordad adapter. På detta hotell är det ojordat som gäller men vi har kunnat beställa en usb-adapter via foodpanda. Tvättlinorna och klädnyporna har kommit till god användning även om de främst orkar underkläder. För bara någon dag sen såg Tobias att det finns en tvättlina att dra ut ur badrumsväggen, så den har kommit till användning när vi tvättat övriga kläder.

Träningsband har varit jättebra, vi har ju kört på ordentligt med familjegympa. Likaså allt pyssel har varit värdefullt. I synnerhethet som överraskningar där grejen/innehållet spelat mindre roll än att få just en överraskning. 

Det som varit det absolut bästa vi haft under karantänen är faktiskt Uno. Som vi spelat. Hanna är allt annat än ödmjuk när hon vinner. Hon ställer sig upp på stolen, böjer sig för att lägga ner kortet på högen och väser fram "Ja! Ja! Ja!". I början lät jag henne vinna, jag tänkte inte inleda två veckors karantän med en rosenrasande sexåring, men nu vinner hon faktiskt av egen maskin. Ibland vinner någon av oss vuxna och det är oftast helt okej och en handskaning innan uppmaningen "Vi spelar igen". När det inte är okej kryper hon in under skrivbordet och tjurar en stund, mumlande "Pappa är dum" (ja, han vinner oftare än jag).

Vi har mycket kontakt med alla möjliga hemma och för många är ju den naturliga kommentaren att "Oj, vad ni kämpar på. Jag skulle inte vilja byta", ungefär. Men jag måste säga att ur mitt perspektiv har vi det otroligt bra. Sen har Tobias haft det tuffare, men det var främst första dagarna med jetlag. 

Det finns ju inga personer jag hellre hade varit instängd med och vi skrattar så mycket tillsammans, tusen gånger mer än vi tjafsar eller bråkar. Det är klart man hellre hade sluppit karantänen. Men nu finns ju inget sånt alternativ och då känns det fantastiskt att kunna släppa tanken om det och få lägga fokus på att njuta av dessa kravlösa dagar, i stället för att störa sig på det. Det finns ju så många andra hemska situationer vi hade kunnat vara i. Men nu är vi här, tillsammans som en trygg familj i väntan på att få välkomna en lillebror. Sämre kan man ha det! Eller hur?

Här googlar vi djurläten och skrattar åt hur jaken låter:

Mer matprat

Vi lagar mycket kinesisk/taiwanesisk mat hemma, eller försöker efterlikna i alla fall, och uppskattar att välja det när vi äter ute. Så mycket av den lilla kryddning som är i matlådorna känns igen. 

I fredags serverades överraskande nog dumplings och de innehöll "five spice"-krydda som är väldigt vanligt i Kina och Taiwan. Det är som namnet antyder en kryddblandning med fem kryddor och har en speciell smak jag inte kan likna vid något annat riktigt. Jag tycker om den, men det är lite att vänja sig vid. Kryddorna kan variera lite, men kanel och szechuanpeppar eller annan peppar brukar vara basic.

Vi har alltså också beställt dumplings från ett och samma ställe två gånger under karantänen. Väldigt billigt, 20 stycken för 80 kronor, och de är så gudomligt goda. Verkligen de godaste vi ätit någonsin, utan tvekan. 

Storebror ser dig

Tack från både mig och Tobias för de fina kommentarerna till hans inlägg!

Den här dagen har gått undan. Coronatest, igen. Negativt förstås. På lördag är det dags för coronatest som inte är ett självtest och jag hoppas verkligen Hanna klarar av att samarbeta utan några större trauman. Vi har sen ett självtest kvar fredagen därpå, både för att det är vår självkarantänvecka och för att vi ska få besöka barnhemmet.

Lite puls fick jag efter lunch när det kom ett sms på kinesiska. Jag kollade Google translate och skrev i chatten både till hotellet och min mynsighetskontakt. Sms:et var en varning från myndigheterna om att jag inte befann mig på mitt rum och genast skulle gå tillbaka(!). Det kan tydligen bli så ibland. Jag lovar att jag inte hade gått ut för dumplings och bubbelte! 

I detta fall är det enda jag kan komma på att jag befann mig en bit bort från fönstret med telefonen, så möjligt att den för en kort stund tappade signalen. Jag behövde i alla fall inte göra något åt det, utan ska bara se till att vara uppmärksam.

Inför kosläppet, jag menar utsläppet, har vi googlat fram en riktigt bra restaurang nära nästa hotell som har god vegansk pizza för take away. Japp, söndagens middag är väldigt bestämd. Så har jag googlat var vi kan hitta bästa mango shaved ice nära Daan Park också. Hanna älskar mango och isglass, så det blir en fröjd att prova.

En hälsning från pappa

Två veckor. I skrivande stund är det näst intill precis om två veckor som vi får träffa dig. Som vi får hålla dig. Som vi får lära känna dig. Det känns smått surrealistisk att vi faktiskt kommit till den här punkten, för väntan har varit lång.

Åren har gått sedan vi besökte socialtjänsten i Östhammar och berättade att vi ville bli föräldrar till ett till barn. Sedan dess har mycket hänt. Din syster har till exempel hunnit börja i skolan. Hon längtar efter att få träffa dig. Det har hon gjort från första början när vi i brist på ett annat namn kallade dig för "Pytte". 

Länge var du en längtan. Anonym och utan några konturer. Du fanns med oss hemma, på jobbet och i sömnen. Vänner frågade om vi hört något mer? Om vi visste när vi fick åka till dig i Taiwan? Otaliga är gångerna när vi tålmodigt fått svara "nej" eller "inget nytt".

En dag, för lite mer än ett år sedan, när Lina jobbade hemma och jag och Hanna var lediga ringde det. Samtalet kom från Piteå och Barnens vänner. Då blev konturerna lite tydligare. Vi fick snart veta att du var drygt 1,5 år gammal och att du heter Jian-An. Vi fick se bilder och filmklipp och började fundera över vem du är och vad du tycker om att göra. Allra mest fortsatte vi att längta. Vi hoppades på att vi snart skulle få packa väskorna och åka. Din syster ville åka direkt.

Sedan stängdes världen åter ner på grund av en pandemi och att ta sig till dig blev länge omöjligt. På ett ögonblick kunde pandemins kraft minska kraftigt samtidigt som vårt hopp ökade. I nästa sekund ökade smittspridningen samtidigt som vårt hopp minimerades. Men vi fortsatte att längta. Och frågorna fortsatte att komma. "Nu måste vi väl ändå få åka?" "Nej, inte än", fick vi fortsätta att svara.

Sedan gick allting fort. Ett nytt samtal kom från Piteå. Nu var det dags. "Boka resa", "se till att alla (oändliga) dokument är ifyllda korrekt" och "var beredda på att sitta i två veckors karantän när ni kommer fram". Och vi fortsatte att längta.

Nu är vi här. En vecka in i karantänten är det bara två veckor kvar till dig. Nu vet vi lite mer om dig. Vi vet att du tycker om att äta frukt, men inte grönsaker, och att du tycker om att sova. Vi vet att du är omtänksam och att du varnar dina fosterfamiljsmedlemmar när de går över gatan och att du påminner om att man måste vara försiktig när man byter en glödlampa.

Vi vet att du är lite rädd för en granne och att du är lite avvaktande mot nya människor. Om två veckor kommer vi veta så mycket mer om dig. Om två veckor blir konturerna ännu tydligare. Vi längtar efter dig.

Dags att nöta glosor

Dagen inleddes med varsitt negativt coronatest som fotades av och skickades till vår myndighetskontakt och hotellpersonalen. Skönt att ha bockat av det. Tobias får heta "Nils Tobias" här eftersom alla tolkar det som att Nils är hans förnamn eftersom det står så i passet.

Denna dag har nog varit den långsammaste. Det har inte varit så jobbigt, men dagen har varit rätt lång helt enkelt. Jag plockade fram några kinesiska fraser, så har jag och Hanna framför allt men Tobias litegrann tränat på det. Jag har sparat dem som "gloskort" I telefonen och så provar vi se om Google translate förstår uttalet. 

Jag försöker ju också repetera fraser från den nybörjarkurs jag gick. Men känner samtidigt att jag i dagsläget behöver lägga fokus på att försöka förstå Alfred och göra mig förstådd av honom. Då är inte "Hej! Jag är från Sverige" så himla gångbart utan vi börjar lite mer basic och inte så mycket meningsuppbyggnader.

È = Hungrig
Kě = Törstig 
Miàn = Nudlar
Fàn = Ris
Qiú = Boll
Bùxíng = Nej
Shuìjiào = Lägga sig
Chūqù wán = Leka
Huà huà = Måla
Yuèdú = Läsa
Wánjù = Leksaker
Bào bào = Kram
Qīnwěn = Puss
Shēngqì = Arg
Kāixīn = Glad 
Nánguò = Ledsen
Kāixīn = Glad
Piánpián = Bajsa
Niào niào = Kissa

Att lura hjärnan lite

Då har ytterligare en dag passerat. Jag tycker att förmiddagen och kvällen är det som går fortast. Det kan vara långsamt en stund mitt på dagen, oftast när Hanna vill göra något när de vuxna inte riktigt är med på tåget men det avleds oftast ganska kvickt. Så som det kan vara hemma också. Måltiderna hjälper oss att dela upp dagen, de kommer ju alltid ungefär samma tid och det "händer" något. Någon gång mellan lunch och middag kör vi familjegympa tills vi blir riktigt svettiga. Undrar om någon bor under oss och är orolig att de ska få oväntat besök?

I mitt huvud spelar jag upp ett minne från tonåren, när vi varit i stugan och jag och min kusin inte hade skjuts till bussen hem. Vi bestämde oss för att promenera grusvägen till busshållplatsen, drygt fem kilometer. När det kändes lite segt sa vi att "Vi tänker att det är vid nästa lyktstolpe som vi börjar att gå, som att vi inte gått något hittills". Så höll vi på så tills vi var framme. Någon lyktstolpe här och där sa vi "Då börjar vi gå!". Ungefär så försöker jag nog att tänka de här dagarna. Att inte fokusera på hur länge vi varit instängda, utan på att vi närmar oss att komma fram och i längden närmar vi oss att få träffa Alfred förstås. Då känns det lättare. Jag lurar hjärnan lite.

Vi pratar inte heller mycket med Hanna om det som väntar efter karantänen, utan har främst fokus på en dag i taget, vad hon vill göra under morgondagen och så där. Det beror förstås på att i en sexårings värld är "senare", "snart" och "Vi ska bara" i princip svordomar.

Vi fick överraskande nog dumplings till lunch i dag, så till kvällen beställde vi inte restaurangmiddag men däremot efterrätt. Oj, oj så gott. Veganska små pajer, ungefär. Det är ju fredag här också i dag, så när Hanna somnat tittade jag och Tobias på Bäst i test och skrattade ibland så vi nästan fick kippa efter andan. Riktigt roligt gäng i år!

En tredjedel avklarad!

Nu har vi stökat undan en tredjedel av vår karantäntid. Skönt!

På lördag tar vi nästa självtest och på söndag har vi karantänat halvtid. Jag och Tobias kan, med viss humor, konstatera två saker. Jag är en obotlig optimist och Tobias är en förhoppningsvis inte obotlig pessimist. Jag begriper knappt själv hur jag kan ha sånt tålamod och vara så positiv instängd i det här rummet med två som inte alltid har samma tålamod. Men positiv är jag! So far, åtminstone. Hanna och Tobias gör inte heller mycket väsen av sig, ska sägas. Men det är klasskillnad, hehe. 

I morgon firar vi med dumplings att det är fredag. Längtar redan! Dagarna 6-8 säger många är de värsta, så vi får nog rida ut stormen med mycket gott nu i helgen. På rätt tider! Har vi lärt oss en ganska genant väg.

I dag beställde vi glada i hågen bubble tea och skrev som vanligt till hotellpersonalen att leveransen var på gång. Då fick vi tillbaka en ordentlig uppläxning, många utropstecken i chatten, att absolut inte beställa utanför de bestämda klockslagen (frukost, lunch, middag). Hoppsan! Det hade vi missat men såg sen att det stod på ett papper. 

Vi bad så mycket om ursäkt och sa att det inte ska hända igen. De tackade och sa att det gick bra denna gång. Vi har beställt utanför tiderna nästan dagligen denna vecka, så antingen var det någon som lessnade ur eller så beror det på vem som jobbar vad som är okej. 

Lära känna och merlängtan

Igår fick vi en gedigen uppdatering om lillebrors vanor, vilket kändes stort för både mig och Tobias. Nu känner vi oss ännu närmare och längtar ännu mer.

Han och Hanna verkar lika på många sätt. Det skulle väl vara att han inte gillar grönsaker då och är kvällspigg som är de stora skillnaderna. Det där med grönsakerna ser jag som en rolig uppgift att lösa. Hoppas vi hittar någon lekfull barntallrik med dinosaurier eller liknande här. Vi behöver nog också investera i en potta till hotellrummet. Han använder det och att vi skulle strunta i det känns dumt i den stora omställning som redan är. Däremot flygresan blir ju svår att lösa med potta, men då känner vi ju varandra lite närmare och har hunnit öva på toalettstol i hotellrummet tänker jag.

Också igår kväll vaknade Hanna vid 22, men kunde somna om redan efter drygt en timme, skönt. Det går åt rätt håll.

Vad blir det för mat i dag?

Hanna är den som uppskattar karantänmaten mest. Ris, igen? Gott. Ångkokta grönsaker, igen? Gott. Åsså lite okryddat protein, igen? Gott. 

Äh, nu är jag lite av en drygmåns. Jag försöker plocka ur det som går att spara i den lilla kylen utan att värma och nu när vi har köpt soja smakar rätterna lite mer. 

Tobias uppskattar karantänmaten överlägset minst. Nu är han glad att jag inte packade ur alla snabbnudlar och tomatsoppor innan avfärd. 

Vi har också börjat lära oss navigera i foodpanda. Igår beställde vi dumplings (20 för 80 kronor) och det var ju verkligen de godaste dumplings jag någonsin ätit. Ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt. Så hade ju vi lite soja och ris med småplock från karantänrätten till det. I dag beställde jag och Tobias hamburgare och Hanna plockade gobitarna av karantänmaten.

En prövande dag 3

När vi klev upp i dag var det som vanligt dags för att skicka kroppstemp ner till hotellreceptionen. Min temp var 37,1 och svaret tillbaka var nu för första gången. "Linas kroppstemperatur är för hög. Hur mår hon?". Jag svarade att det är normal temp för mig och fick tillbaka ett ok.

Sen var det nu dags för att självtesta oss. Jag hade en ganska bra muta till Hanna. Tack och lov, för hon var långt ifrån sugen på att testa sig. Hon fick också ta testet själv i näsan och skötte det galant även om vi hade lite skälvande minuter innan kontrollstrecket syntes. Utöver att skicka testen till hotellreceptionen så frågade jag vår myndighetsperson om hon också ska ha resultatet, det ville hon. Så här såg konversationen ut, apropå "layed back", lite annat än Blankett-Sverige, konstaterar vi.

Sånt en taxiresa kan berätta

När vi landade i lördags var bland det första som slog oss att vi inte hade en susning om senaste nyheterna om Ukraina. Långa flygresor blir ju väldigt surrealistiska på det sättet. 

När jag packade det sista i resväskan i fredags, ett par extra hörlurar till Hanna, var det just min privilegierade situation kontra Ukraina jag tänkte på. Alla dessa mammor på flykt, i Ukraina och i många andra delar av världen, som bara packar det viktigaste i en enkel ryggsäck och inte ens vet om de återvänder hem och i så fall inte heller till vad.

I taxin på väg till karantänhotellet kändes det som en parallell verklighet på ett annat sätt, att försöka förstå att det kvällsliv som flimrar förbi utanför inte är en film eller tv-serie utan vår egen nya verklighet närmsta tiden. Vi pratade också om att det ju är nu, mitt i allt detta, som vi ska bli en ny familj. En ny familj för Alfred, men också en ny familj för oss. När det gick upp för mig i taxin blev jag lätt överväldigad. 

Vi har dessa instängda dagar att ta oss igenom. Men sen har vi ju denna helt nya, permanenta, livssituation framför oss. Det är helt otroligt att vi ska få uppleva det.

I kväll somnade Hanna normal tid, verkar sova lugnare, och jag slocknar nog snart fast klockan bara är nio. Nu vaknade Hanna till med ett "Åh, om jag kunde trolla så det blev morgon!". Det är lite roligt ändå, att hon längtar till morgonen och inte bort härifrån, så att säga. Hon får i princip oändligt av oss här, förstås, samt också närhet, närhet, närhet som hon söker främst på kvällen.

I morgon går vi in i karantändag 3, en femtedel avklarad. Det låter så pluttigt, men två dagar senare är ju redan en tredjedel avklarad. 

Början på den stora resan

Jag berättar gärna lite (mycket) praktiskt om resan hit, ni är många som vill veta.

Jag åkte till jobbet på morgonen för att avklara de sista timmarna medan Tobias hade i uppgift att lämna Hanna på skolan fram till lunch och sedan fylla i våra hälsodeklarationer som Taiwan kräver innan incheckning. Han svettades länge med det där eftersom det inte fungerade. Funny story: visade sig att den inte gillade "é" i vårt efternamn. Sen så! Så kom jag hem, vi checkade in och hämtade Hanna från skolan för lite mys och fika hos farmor och farfar då hon fyllde jämnt! 

När det var dags att packa bilen upptäckte Tobias till sin fasa att vi fått punktering! Hur ofta händer det ens?!  Det visade sig att armering stack upp i marken precis vid garageporten. Vi tackade lite högre makter för att vi bor granne med svärisarna, är de tidspessimister vi är och att det inte händer efter vägen ... Det blev att lasta i bagaget i svärisarnas bil i stället och sedan bar det av mot Arlanda! 

Vi åkte med Turkish. Vi checkade in väskorna, hon bad att få se reseintyget där det framgick att vi testat negativt med pcr-test. Vi fick ju två olika dokument som innehöll samma information men såg olika ut och Hanna bara ett, eftersom hon inte har bank-id hade vi behövt boka tid för att skriva ut på Arlanda visade det sig i det finstilta, så vi visade bara upp de vi hade lika för att det inte skulle bli frågetecken. Det räckte fint! Puh, vi kände oss rätt trygga med att det skulle räcka men visst var det nervöst. Så fick vi visa något mer, hotellbokningen om jag minns rätt. 

Kön till incheckningen var ganska långsam, men inte jättefarligt. En av våra väskor blev specialbagage pga. en rem och när vi skulle gå in med boardingkort mot säkerhetskontrollen upptäckte vi att Tobias namn saknades på ett av korten, mitt stod på tre i stället, så det fick vi förstås lösa. När vi tagit oss genom säkerhetskontrollen käkade vi och sen var det i princip bara att gå mot gaten. Så vi var ute i väldigt god tid tyckte vi men tiden gick fort, skulle säga att 3h är rätt lagom.  

Vi fick gå igenom två till kontroller på Arlanda där pass och boardingkort kollades innan påstigning. Vid sista kontrollen dubbelkollade de att information om pcr-testet låg inne tror jag.

Vårt plan kom iväg lite sent och vi var nervösa att det skulle bli tajt i Istanbul, men när bussen kommit fram från flyget var det väldigt nära till den gate vi skulle till och vi behövde inte visa pass eller boardingkort utan det var bara gå till gaten där det gick ganska fort då innan det var dags att plocka upp boardingkort, pass med visumansökan och alla skärmdumpar från "viktiga dokument"-mappen på telefonen. De ville se reseintyg, hälsodeklarationerna vi fyllt i innan avfärd samt hotellbokningen. Medan planet till Istanbul var i princip fyllt var kanske en tiondel av det ännu större planet till Taipei bokade. Det är som synes inte många som släpps in än så länge. Munskydd hela flygresorna förutom när vi åt eller drack och satt man bredvid någon okänd uppmanades man att inte äta samtidigt eftersom båda då skulle vara utan munskydd. Hanna klarade flygresor och väntan galant! Hon sov en del, upptäckte mycket, tittade och spelade lite på egna plattan men mest på skärmen på flyget där det fanns spel och möjlighet att se rutten, berättade ofta att hon ääälskar att flyga. Jag fick ett ovärderligt tips om särskilda öronproppar för flygning och ingen av oss tre kände något i öronen. Skönt!

Framme på flygplatsen i Taiwan utbrast Hanna när vi landade "Välkomna till mitt land, mamma och pappa!". Taiwans flagga mötte oss, liksom flera människor i heltvita overaller, munskydd och visir. Tankarna gick inte helt osökt till Squid game eller liknande, fast dessa människor var givetvis mycket trevligare och utan gevär. Först fick vi  sätta oss utspritt och vänta på att få testa oss. De ropade upp våra namn, väldigt "löpande band". Hanna fick välja mun eller näsa och jag sa mun men hon vägrade öppna munnen. Han var snabb ändå och bände in topsen och for runt där i munnen. Hanna var nog för chockad och trött för att protestera. Efter en halvtimme meddelade de att alla testat negativt och visade oss var vi skulle gå, mot sim-korten. 

Vi köpte varsitt sim-kort för 30 dagar. Vi behövde fylla i namn och passnummer var det nog vid köpet. Hon satte vant i simkorten och ordnade med inställningarna i telefonen och bad oss kolla att det funkade. Vid detta laget hade Hanna hunnit bli kissnödig (vilket hon givetvis inte var 10 minuter innan) och den hjälpsamma kvinnan ökade tempot ännu mer. Jag blev lite hänförd ändå.

Nästa steg var att fylla i varsin hälsodeklaration och där registrera våra taiwanesiska telefonnummer. Vi ombads skärmdumpa deklarationen på fyra sidor var i och med att nästa steg var att ta emot fyra snabbtest var och få info om det samt visa skärmdumparna vi nyss tagit, där en kod scannades av. Sen fick vi följa "immigrationskyltarna" och där var det ett sista litet papper att fylla i (nu började Hanna och nog till och med mamman och pappan skruva på sig och ha en lite mer irriterad, uppgiven, ton mot varandra. 

Vi skulle fylla i visumnumret som fanns i passet, vilken flight vi åkt med, så behövde leta fram noteringar och "Vad heter våra yrken på engelska?" men i övrigt lätta frågor. Så tittades det noga på passen, vi vuxna fick ansiktena scannade och lämnade fingeravtryck. Sedan fick vi gå vidare mot våra resväskor som snurrade på rullbandet. Vi blev välkomnade på svenska! Ja, på en skylt alltså.

Litet fotostopp och sedan mot karantäntaxi där vi blev sprejade, vilket Hanna var ganska missnöjd med. De tog det med ro och skrattade. Väskorna sprejades också. Här visade vi nog bara hälsodeklarationen som scannades och där stod nog vårt hotellnamn. För taxin visste var vi skulle. 

Väl framme vid 20-tiden efter att ha landat 17.20 möttes vi av en personal som sprejade väskorna igen och gav lite information om vad som väntade. Vi fick adda hotellet på Line-appen där vi nu kunnat ställa frågor och meddela vår kroppstemperatur vilket vi ska göra varje morgon och kväll. 

Line är ungefär som whatsapp och används av både privatpersoner och myndigheter. Vi chattar alltså till personalen vår kroppstemperatur två gånger per dag, kan ställa frågor och meddela när vi beställt något till receptionen. I eftermiddags blev jag uppringd av en person från Taiwans motsvarighet till Folkhälsomyndigheten, fast lokalt skulle jag tro, och fick svara på frågor om oss, om vi bodde tillsammans och om vi fått snabbtesten för veckan och förstår vad karantänen innebär. Jadå, vi testar oss dag tre, dag sju, dag tio och så en gång till under självkarantänveckan. Så lade hon till mig i chatten så vi kan ställa frågor där också. Hon skrev och bad mig kolla att det kommit fram. Hon hade skickat en rolig emoji och ett "Hello, nice meeting you" och det är väl såna grejer som gör mig glad och lite avis på Taiwan, att det kan vara så uppstyrt och layed back samtidigt. Hon avslutade med att påminna om att under inga omständigheter stänga av telefonen eller uppdatera den i och med att den stängs av då, samt att myndigheterna i så fall kontaktar en för att försäkra sig om att man är kvar på hotellrummet. 

Det känns verkligen såååå skönt att vara här! Hotellet är inte lyxigt eller så, men alldeles lagom. Bra storlek på rummet och badkar som vi önskade till Hanna. Jag hade också meddelat han som bokat åt oss att vi gärna ville ha något att titta på utanför fönstret, antingen stadsliv eller natur och det är en fin utsikt över floden, med höga skyskrapor framför bergen som syns när det inte är molnigt.

Nu är klockan nästan ett. Hanna verkar äntligen ha kommit till ro efter att hon vaknade vid 21.30 då hon sovit en timme, det var ungefär lika igår kväll. Dags för mig också att sova. Wăn'ān! (God natt)

Fortsättning följer!

Huvudet på kudden

Ja, nu är den målbilden overkligt nog här. Huvudet på kudden, i det rum vi inte får lämna förrän 20 mars. 

Gonatt på er.

Flygfärdiga!

Bagage incheckat, säkerhetskontroll avklarad och vi sitter vid gaten. Snart lyfter vi! 

Ingen corona i sikte!

En fruktansvärd resfeber började smyga sig på vid 16-tiden, ungefär tre timmar efter PCR-testen. Jag hamnade i ett "Nä, nu måste jag åka och köpa lampor så vi kan byta ut dem som gått"-läge och gjorde så. Vid 19-tiden var resfebern olidligt fruktansvärd, rastlöshet och illamående, för att sedan stilla sig något vid 20-tiden när testresultaten kom tillbaka negativa! Puh, så skönt. Det är så många fler läskiga moment att dessutom hålla reda på än vid den första resan. 

Ett litet frågetecken kvarstår, vi har mejlat och frågat eftersom jag och Tobias fått två dokument men Hanna bara ett. Det känns som det inte kan vara några konstigheter att hinna lösa det om något saknas, skönt på det sättet att flyget går så pass sent. Vi får se vad de säger. Jag ringer direkt supporten öppnar också.

Nu får vi se hur många timmar sömn man skrapar ihop i natt och hur närvarande jag är på jobbet i morgon. Vi har kommit till sista dygnet på svensk mark! Äntligen!

Resetips att ta fasta på

I adoptivgrupp jag är med i finns dokument med "bra att tänka på"-dokument sen i höstas gällande att resa i pandemin och mycket är antagligen aktuellt fortfarande.

Här är några av tipsen, kopplade till första tiden:

- Inför avresa. Fota PCR-testet och resebeviset, spara i telefonen.

- Fyll i hälsodeklaration hemma (tidigast 48 h innan ankomst, senast innan inceckning). Fota av och spara i telefonen.

- Koppla ditt kontokort till apparna ubereats och foodpanda, som du laddat ner.

- På flygplatsen behöver du 1000 TWD till karantäntaxi och pengar till simkort. För 980 TWD får du 30 dagars taiwanesiskt simkort med fri surf. Många är nöjda med Chungwa Telecom. Ha koll på den lapp du får med, med ditt nya telefonnummer. 

- Ha alltid adress till karantänhotell lättillgänglig, du behöver fylla i den på flera ställen.

- Får preliminärt testa oss direkt på flygplatsen och får med varsitt test som görs på karantänhotell enligt instruktion.

- I taxikön fylls adressen till karantänhotellet i en gång till. Vi blir sprejade.

- Alltid telefonen påslagen.

Tiden på flygplatsen blir drygt två timmar. Så är antagligen i princip läggdags när vi kommer till hotellet i och med att vi landar ungefär 17.30 lokal tid. Det är verkligen en målbild, att verkligen få lägga huvudet på kudden första kvällen. Hanna och jag gjort en krysskarta för tiden i Taiwan också, den blir nog en trygg rutin.

Pippi och Greta

Nu kryssar vi för fullt, bara fem dagar kvar ju. Vid nattningen ville Hanna gå igenom flygresan och första karantäntiden, hon förstår verkligen att det börjar dra ihop sig. Vi har städat, städat, provspelat Uno med viss dramatik, och packat ned en del av leksakerna under mindre dramatiska former. Vid städningen hittade jag äntligen en av Hannas tröjor som jag letat här och där i säkert en vecka! Den låg på fönsterbrädan bakom gardinen i tv-rummet, att jag inte kollade där först?! Haha. Vi har också kollat av att packningen får plats i bilen. Det är lugnt.

Det faller sig så smidigt att Bookbeat erbjuder en gratismånad just nu. Perfekt när jag inte är så sugen på att packa ner många böcker men har mycket tid att frossa i dem. Jag har laddat ner cirka 20 ljudböcker, ovant men kommer nog bli bra inte minst vid flyg och broderande. Jag ska försöka lyssna i stället för att scrolla i böckerna. 

Igår var vi också in till Uppsala där vi köpte vykort med Pippi och en intressant bok som heter "Sweden A country less ordinary". På engelska berättas det om Greta Thunberg, den samiska kulturen, metoos genomslag, modern design osv. Till fostermamman har vi köpt ett halssmycke, ett litet hjärta inuti ett stort känns symboliskt. Så blir det ett par påsar med svenskt godis också till fosterfamiljen. 

I Uppsala hölls en manifestation för folket i Ukraina. Jag blev rörd och det kändes viktigt att stanna upp och visa vårt stöd en stund, att förklara solidaritet för Hanna.