Hejdå och tack från oss

Avsked är svårt. Jag är nog mer typen som låter saker rinna ut i sanden. Men nu är det dags att säga hejdå till bloggen, till er bloggläsare. Jag hinner inte med att skriva särskilt ofta och ibland påbörjar jag inlägg som jag sedan tycker är svårt att bedöma om det blir för privat ur Hannas perspektiv eller inte. Då känns det bättre att sätta punkt.

Tack för att ni varit med oss, i våra toppar och dalar. Det har varit en helt otrolig resa till föräldraskapet, till familjelivet. Det blir inte riktigt som man tänkt sig innan. Så mycket lättare, så mycket svårare och så mycket mer kärlek än det går att föreställa sig. På en och samma gång.

För er som ändå vill fortsätta få en glimt i vår vardag, så finns jag på instagram (coolbridge). Hanna är förstås med där då och då. Annars blir det nog mycket om flytten till Gimo (vi flyttar om en vecka!) och säkert några bitar från mitt nya jobb som kommunikatör på Östhammars kommun.

Jag avrundar med att citera delar ur mitt första inlägg på denna blogg, som jag startade i april 2013 när tankarna behövde ta vägen någonstans.

"Ibland, egentligen ofta, ligger jag och funderar över varför storken inte hittar till oss. Kan det vara så enkelt att storken tycker om blommor väldigt, väldigt mycket och tänker 'Aldrig i livet att det där paret ska få ett barn. De kan inte ens ta hand om sin pelargon. Inte en chans att jag flyger ner i deras skorsten'. Och så vill jag smyga upp för att vattna blommorna, bara utifall att". 

Tänk att storken kom till slut och att vi ju fick precis den dotter vi längtat efter så länge, älskade Hanna Wei-Ching.

Hannas resa till morfar och gammelfarmor

Just nu är det främst hus, hus, hus i huvudet men det händer förstås mer i våra liv. Förra onsdagen åkte jag och Hanna till Öjebyn för att hälsa på framför allt Hannas morfar och gammelfarmor. Resan krånglade rejält. Tåget var timmar försenat, så vi missade vårt flyg och jag blev dessutom tvungen att ta bilen till Arlanda och parkera där för att köpa nya biljetter och komma med nästa flyg! Vi får se hur liten del av kakan SJ chippar in med.

Men det var en imponerad mamma när Hanna var en solstråle nästan, nästan hela vägen och väntan. Ett hett tips, utöver en extremt varierad och gedigen matsäck, är ett tips som jag fick av en annan mamma, nämligen böcker med klistermärken! Oj, vad Hanna satt och klistrade och undersökte. Väl framme i Öjebyn hade vi sedan två helt fantastiska dygn.

Spännande att utforska Arlanda. 

Man vet ju aldrig hur det blir innan och jag var lite nervös över att Hanna och min farmor skulle träffas och vi sova där, eftersom Hanna varit väldigt skeptisk mot personer som passerat 80-strecket. Men de fann varandra direkt. Jag har nog inte sett Hanna börja samspela så fint, så snabbt, med någon annan vi träffat. Hanna ville visa sin ryggsäck och sina trägrönsaker i princip direkt. Sedan var de nästan som ler- och långhalm resten av tiden. All lek fick ske på Hannas initiativ, i Hannas tempo. Jag vill säga att min farmor verkligen tog Hanna på allvar och det uppskattades. Samspelet berörde mig eftersom min farmor varit en så otroligt viktig, och stor, del av min barndom och jag blir påmind om min egen lek med farmor när jag var barn. Så blir det förstås vemodigt att vi bor så långt borta från morfar och gammelfarmor.

Gammelfarmor och Hanna skivar grönsaker.

Vi hälsade också på Barnens Vänner och det kändes förstås roligt att Anna och Hanna fick träffas. Anna är den som ringde till oss med barnbeskedet. Först var Hanna väldigt avvaktande, som hon brukar, men så såg hon flera bilder på sig själv och sken upp. På Barnens Vänner åt Hanna alla pepparkakor hon kom över och så gjorde hon samma sak som hemma hos morfar: sopade, sopade, sopade.

Det blev en bild åtminstone nära BV-skylten på mig och Hanna.
Här har jag och Tobias också fotat oss tidigare.

Jag är glad att jag tänkte till när biljetten bokades. Hanna och jag åkte en onsdag och kom hem en fredag eftermiddag. Det innebar att när vi kom hem, var Tobias redan hemma och sedan hade vi hela helgen tillsammans. Så dumt bara att det blev tvunget att bli bil i stället för tåg, eftersom bilresan hem blev fruktansvärt jobbig för Hanna som ju satt själv i baksätet. Det är hjärtskärande svårt att inte kunna förklara för en trött och ledsen tvååring att varje gång vi stannar och bilen står stilla ett tag medan vi läser i baksätet så tar det ännu längre tid att komma hem. Jag försökte finnas där genom att vinka i spegeln hon har på nackstödet och förstås prata och sjunga. Men sista halvan av bilresan räckte det tyvärr inte långt och mamman satt bredvid dottern och fällde också tårar innan vi äntligen tog oss den sista biten hem. 

Det var välbehövligt för Hanna, som hade det tufft att bearbeta det spännande äventyret särskilt under lördagen, att vi kom hem i anslutning till helgen. Hon grät och skrek väldigt mycket och kraftigt under lördagen, vid flera tillfällen. Det är så klart tufft att se men vi såg till att backa men ändå finnas där och säga det ("mamma är här om Hanna behöver tröst"), bekräfta känslan ("jag ser att du är arg") och vänta ut. Nästan efter varje utbrott, som denna dag kom vid små och stora motgångar, ville hon direkt vara nära och krama och pussa både mamma och pappa.

Jag försöker tänka att det är bra att hennes känslor kommer ut, att hon inte håller det inom sig. Vad det än är hon reagerar på, så även fast hon haft det väldigt roligt var hon bortrest från sin pappa i två dygn och vi var tillsammans med människor hon aldrig träffat förut. Särskilt för en person som har separationer bakom sig, är det klart att det i det undermedvetna kan trigga tankar om nya separationer.

Två dygn var kanske i kortaste laget för oss vuxna, men definitivt alldeles lagom för Hanna. Det är nästan så att jag börjat planera för nästa Öjebytripp tillsammans med Hanna. Men först behöver vi ta oss igenom den här flytten och finna ett hem.

Stora tjejen hade egen sittplats på flyget.