Konsten att skingra tankarna i en adoptionsprocess

Det hände en rolig grej dagen efter att vår adoptionsansökan blivit godkänd. Jag blev erbjuden ett jobb jag inte ens sökt. Min spontana reaktion och det jag kläckte ur mig var "Nej, vi har nyss blivit klara med vår adoptionsprocess, så jag vill inte ha något nytt jobb. Trist tajming, du får hitta någon annan". Ja, precis den sunda reaktion som nog varenda kotte i en adoptionsprocess skulle ha även fast alla kanske inte säger det rakt ut. Men hon bad mig fundera om jag ändå inte var intresserad och det är samma arbetsgivare, så det förenklar det ju betydligt.

Jag är lite för nyfiken av mig och tackade så klart ja efter några dagar, även om det kändes trist och läskigt att lämna mitt gamla jobb som jag trivts väldigt bra med. Men det nya jobbet känns mer utvecklande för mig och en stor fördel är att jag inte har låsta arbetstider på samma sätt som i en kundtjänst utan kan styra det lite bättre.

Sedan i torsdags jobbar jag då på socialförvaltningen i vår kommun som samordnare för chefer kan man nog enklast beskriva det som, främst enhetschefer ute i verksamheterna så att de får fokusera på att vara just chefer medan jag ska rodda med bland annat inköp, bokningar och kommunikation. Kommunikationsdelen är den minsta men mest avgörande biten för mig som ju älskar just kommunikation. Det är en helt ny tjänst på den förvaltningen, vilket är både svårt och roligt på samma gång. Socialchefen som erbjöd mig jobbet, ska sägas, har ju inte alls varit inblandad eller ens haft koll på vår adoptionsprocess.

Det som behöver göras nu är att jag får ett nytt arbetsgivarintyg och att jag skriver några rader på engelska om att jag har ett nytt jobb, vad det går ut på och hur arbetstiderna ser ut. Sedan översätts det till kinesiska och skickas till vår akt på St Lucy. Sedan behöver den ekonomiska rapporten uppdateras något.

Topp fem på sånt som gör att jag känner att tankarna, mycket på gott och lite på ont, är lättare att skingra i denna väntan:
1. Hanna.
2. Hanna.
3. Hanna.
4. Nytt jobb.
5. Corona.

Tips på taiwanesiska filmer

En lista flimrade förbi i flödet på Facebook. Det är tips på inte mindre än sex taiwanesiska filmer som finns på Netflix! Jag har inte sett en enda av filmerna, så det ska bli så kul att plöja igenom dem. Helt galet kul.

Listan hittar du här. Där står också på engelska kort om vad varje film handlar om. Vi letade som tusan efter taiwanesiska filmer i förra väntan, men det var svårt att lättillgängligt hitta annat än Hulken (där regissören Ang Lee är från Taiwan).  

Nu vet vi vad vi har att göra flera av månadsdagarna i väntan. 

Teknikförberedelser inför Det stora samtalet

Jag har försökt få till det och googlat med inspelning på min telefon på samma sätt som vi enkelt kunde spela in barnbeskedssamtalet som vi fick med Hanna. Men nya, skärpta, regler gör att det inte går att spela in samtal så lätt direkt i telefonen längre. Min röst spelas in, men inte den som ringer om jag inte slår på högtalaren. Så nu ska jag köpa en diktafon och en hörlur med mikrofon, Tobias har redan detta, och så får vi helt enkelt hoppas på att ha dessa till hands när adoptionsorganisationen ringer. Sen förstås att när den får samtalet ringer den andra försöker komma ihåg att spela in det också.

Vi får se om vi lyckas, annars får vi tänka på att det finns ju andra roliga sätt att bevara minnet av stunden för detta barn även om det inte blir exakt likadant som med storasyster. Nu har vi ju en chans att filma storasysters reaktion, till exempel och så kanske vi kommer ihåg att tänka på att dokumentera det på något annat sätt, lika fint men bara annorlunda beroende på hur situationen ser ut.

Jag ska erkänna att resebeskedssamtalet kommer jag knappt ihåg eftersom det egentligen blev några samtal fram och tillbaka innan ett datum verkligen spikades. Men nu minns jag det vagt när jag tänker på det, jag minns var på kontoret jag befann mig. Själva barnbeskedssamtalet däremot, som kom ett halvår innan, när Tobias ringde mig, är så extremt tydligt.

Nu ska jag alltså se till att diktafonen är med mig 24/7, eller åtminstone kontorstid på vardagar när Barnens Vänners nummer kan ploppa upp på displayen.

Gissningsleken fortsätter

Då det trillat in lite nya gissningar, var det så klart dags att uppdatera listan. 

Min gissning: 16 september 2020, flicka, tre år
Tobias gissning: 11 maj 2021, flicka, tre år

Fler som gissat:

Silvia: 5 juni 2020, flicka, 2,5 år.  
Farfar: 5 augusti 2020, flicka, 1,5 år.
Björn: 21 augusti 2020, pojke, 2 år.
Farmor: 25 augusti 2020, pojke, två år.
Helen: 14 oktober 2020, pojke, två och och två månader.
Nybliven mamma: 19 oktober 2020, flicka, 2,5 år.
Lottie: 21 oktober 2020, pojke, 2,5 år.
enlångväntan: 4 november 2020, flicka, två år.
Nanne: 11 november 2020, pojke, 19 månader.
Anonym: 20 november, pojke, 2,5 år
Jennelie: 18 december 2020, flicka, 18 månader.

Sysselsättningsgrad

Jag har fnulat på vad som finns att sysselsätta sig med i denna väntan, även fast jag fortfarande inte riktigt fattat att vi väntar. I söndags passerade vi enmånadsstrecket!

En sak jag kom på, var att passa på att beställa ett par klädesplagg till barnhemmet nu när det är flera reor. En body och två par byxor. Samtidigt fick Hanna en tröja med grävmaskiner på, vilket kändes vältajmat eftersom när kag hämtade henne från föris häromdagen hade hon stått och kollat på en grävmaskin i 45 minuter. Nöjd tjej, och våra språkvänner som just fått en knodd köpte jag en body till. Lite win-win-win.

När vi vet vem vi väntar på och vilken storlek hen har brukar det vara standard att köpa ett klädset i den storleken och lämna till barnhemmet, eftersom vi självklart vill att vårt barn ska få behålla ett set kläder därifrån som minne. Vi köpte också en leksak i gåva förra gången, så det gör vi nog nu också. 

Personalen fick svenskt godis och i händelse av att vi eventuellt skulle få träffa biologisk familj hade vi med oss lite olika typiskt svenska grejer (bla. dalahäst) och ett halsband med Hannas månadssten, likadant som Hanna har. Men såna grejer känns lite mer personliga samt färskvara och mer aktuellt att fundera över när vi närmar oss på riktigt.

När Pytte inte är så pytteliten

Det är lätt att tänka att det kommer bli konstigt för Hanna när Pytte inte är så pytteliten. Jag tror att hur mycket vi än förklarar, ger exempel på kompisar till henne som är ett eller två år yngre, ser hon en av sina dockor framför sig. Vad händer när det visar sig vara Pytte 3,5 år?

Jag tänker så här.

1. Är det inte alltid extremt svårt för barn i förskokeåldern att föreställa sig hur litet eller stort ett syskon är? Jo, ett relativt färskt och urgulligt exempel är när Hannas syssling fick en nyfödd lillebror och undrade när han skulle kunna hoppa studsmatta med henne.

2. Hanna blir storasyster. Hur stor Pytte än är på pappret, är hen fortfarande ett barn som kommer till ett helt nytt land, ett helt nytt språk, en helt ny kultur, en helt ny familj, ja, ett helt nytt liv ... Herregud, då om någon gång blir man nog väldigt liten innan man sakteliga växer.

Jag är så glad för Pytte, som får Hanna till storasyster och så glad för Hanna, som blir storasyster.

En månad, ungefär

Älskade pytte,

Igår firade vi att vi stått i kö i Taiwan i en månad. Fast det är ju inte riktigt sant. Vi har officiellt varit i kö tre veckor och inofficiellt i fem veckor, så det blev lite i mitten vi firade. För lite så är ju livet nu jämfört med förr, att det bara är att hänga med. Vi tar oss inte så lätt eller gärna till Uppsala i dessa tider och nu råkade kommunens lyxrestaurang ha take away-special på asiatiskt tema.

Din blivande storasyster tänker mycket på dig. Det vet jag, för från ingenstans som i dag när farfar satte upp ett staket sa hon åt honom att han måste göra det så att du inte kryper under och igår vid läggningen pratade hon om allt hon ska lära dig. Hur man klappar vår katt (vi är jättetacksamma för det men ännu gladare om hon själv lär sig att sluta reta katten snarast möjligt), läsa böcker och att leka. Hon har så mycket hon vill lära dig, göra med dig. Men mest vet jag att hon tänker på dig för att hon säger "Saknar Pytte". Jag och din pappa saknar också dig, Pytte. Men nu är vi en månad närmare varandra. Ungefär.