Till alla väntande mammor

I dag ger jag en liten bukett så här över internet till alla de fantastiska mammor som finns och funnits i min närhet. Mamma, svärmor, farmor, mormor … Men buketten går också till alla väntansmammor därute, som jag vet läser den här bloggen. Många av er tycker säkert som jag, att i dag är en jobbig dag att ens kika in på sociala medier, svämmas över av reklam och tidningsartiklar som handlar om moderskapet. Att påminnas extra om den långa väntan och längtan. Jag tänker på oss i dag, också.

Stor kram.

TV-tips om adoption och ofrivillig barnlöshet

Det här programmet handlar förvisso om nationella adoptioner i Storbritannien. Men jag har verkligen fastnat för programmet som heter Vårt uppdrag - adoption och finns på UR play. Man får följa socialarbetarnas jobb väldigt nära. Det är biologiska föräldrar som förlorar sina barn, ofta är det missbruk med i bilden, och så är det fosterföräldrar som älskar barnen av hela sitt hjärta. Och så är det givetvis barnens berättelse. Verkligen sevärd serie.

I Storbritannien är det, enligt programmet, väldigt ont om adoptivföräldrar. Det innebär att föräldrarna ofta kan "välja" barn, vilket innebär att de flesta givetvis vill och kan adoptera bebisar utan dokumenterad sjukdomshistorik.

Apropå adoption på tv så har flera personer tipsat mig om The little couple, som jag inte kommit mig för att se ännu.

Sedan vill jag också återigen berätta att det är ofrivilligt barnlösas dag nu och meddela att TV4 Nyhetsmorgon uppmärksammade detta tidigare i veckan. Om jag inte missminner mig så säger de i inslaget att de kommer fortsätta på det temat i dag.

Hoppas ni får en fin lördag, allihopen. Själv beger jag mig mot jobbet och suktar lite efter den lediga måndagen, men tror att helgen med kamera och anteckningsblock blir rätt kul ändå.

Den ofrivilliga barnlösheten och jag

Miss Hultgren delade med sig av sin berättelse som ofrivilligt barnlös tidigare i veckan. I morgon är det ofrivilligt barnlösas dag och jag kände att jag ville göra samma sak. Så här kommer min berättelse.

Jag heter Lina och fyller 29 år om några dagar. För tre och ett halvt år sedan när min man och jag bestämde oss för att bilda familj, det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Vi log finurligt, bar på vår hemlighet. Gick igenom första året förväntansfullt. Tills den ofrivilliga barnlösheten kom. Först smygande, sedan som en kalldusch. Det var så många elaka och dåliga känslor på en och samma gång. Sorgen, ilskan, bitterheten, otillräckligheten, skammen, frustrationen, ovissheten, okunskapen, avundsjukan … Det föddes känslor jag inte visste kunde finnas inom mig. De slukade energi. Ibland tror jag att perioder av barnlösheten bara är stora svarta hål. Allt börjar handla om att lyckas, inget annat än det finns.

Även fast man inte ska berätta att man försöker, det ska ju bli en överraskning 14 veckor in i graviditeten, så visste några få att vi gjorde just det, innan vi visste att det inte fungerade. Sedan tystnade vi nog. Så många graviditetstest som jag tittat på, hoppats. Tänk om, tänk om … Det har aldrig varit två streck.

Ju fler graviditetstest, desto sorgsnare blev vi. Till slut, när vi bestämt oss för att undersökas efter ett och ett halvt år började vi sakteliga berätta. Omgivningen vet inte alltid hur rätt reaktion är, för man berättar ju egentligen inte gärna förrän det faktiskt fungerar. Vi, främst jag, fick veta att om vi, främst jag, stressade mindre skulle vi, främst jag, se att det löser sig. Samma tema: Slappna av! Då kommer det hända. Vi var ju så unga. Det är inte så bråttom, var en annan infallsvinkel. Det är många som blir experter på infertilitet när ämnet tas upp, trots noll erfarenhet och noll examina i ämnet. Till slut orkade jag strunta i huvudet på sned och leendet. Säga stopp. Det finns otroligt lite forskning i ämnet. Viss forskning tyder på att stress kan minska fertiliteten till viss del. Annat tyder inte på det. Som till exempel att kvinnor våldtas och blir gravida, att kvinnor i krig och fattigdom blir gravida. Sluta, sluta lägga skulden på mig började jag att säga till omgivningen, som inte riktigt hade tänkt på att se det ur den synvinkeln.

Ivf ett. Ivf två. Ivf tre. Varje gång har inneburit större hopp, större oro, större förtvivlan. Större besvikelse. Större sorg. Som slutligen blivit en lättnad. Nu begraver vi ivf ett, ivf två och ivf tre och är glada att vi båda två vill sätta punkt samtidigt. Att det räcker för båda två. Nej, doktorn. Vi vill inte veta mer om äggdonation. Om att vi borde ha goda chanser, som det hetat tidigare. Ni är jätterara, ni vill se en graviditet. Men nu sätter vi punkt här. Att slippa allt det onaturliga. Att slippa sprutor, hormoner, se våra sköra små embryon dela sig för att sedan inte stanna kvar i livmodern. Att slippa förvänta sig ett plus på stickan och sedan behöva börja om. Falla ner mot botten i den djupa brunnen, borsta av sig och resa sig stukad, full med blåmärken. Igen. Att bestämma sig för att sluta just där för att vi nog aldrig ens varit nära. Det är en lättnad. När skulle vi annars slutat? Skulle vi fortsätta ett år? Två till? Ett banklån. Ett till. Det räcker.

Ungefär så här kan den ofrivilliga barnlösheten
se ut efter den andra misslyckade ivf:en.

För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!

Vi har försökt att bli föräldrar ungefär halva tiden som vi levt ihop. Ännu är barnlösheten ett svart hål. Fast det har blivit mindre ju mer vi förstår den tror jag. Vi börjar vänja oss vid den här snåriga stigen. Hur illa jag än tycker om det stora svarta hålet, så har den först oss närmare varandra. Svetsat oss samman. Vi har inte låtit den bryta ner oss, utan i stället fortsätter vi ständigt försöka att växa av den. När vi orkar. Och hur nere vi än är då och då, ger vi aldrig ge upp hoppet om att en dag bli föräldrar. Vi försöker alltid påminna varandra om att uppskatta allt det vackra i vårt liv. I allt det jobbiga har vi ändå, nästan alltid, vett nog att vara tacksamma för det vi har. Vi är lyckligt lottade.

Oftast försöker vi ändå att vara ungefär så här glada.
Här på goda vänners bröllop,
dagar efter  att stickan visat minus efter ivf ett.

Visste vi att det fanns ett bestämt datum när vårt barn är i vår famn, att det gick att lova. Då kunde vi kanske tillåta oss att njuta. Men nu? Det finns inga garantier. Vi har gått vår föräldrautbildning, är inne i medgivandeutredningen. Skickar papper. Läser om länder och känner hopp. Vi spirar av längtan efter vårt barn som väntar på oss någonstans där ute i världen. Men det är som att ta ett djupt andetag, igen, som första gången vi besökte läkaren och fick veta att vi var oförklarligt barnlösa, som under ivf:erna ... Och jag tror inte vi kommer att andas ut, känna oss tillfreds, förrän vi landar på svensk mark med vårt barn som snusar sött, i bärselen. Först då kommer alla år av väntan inte kännas särskilt länge.

----------------------------

First Aid Kit sjunger det inte så lite bra i My Silver Lining:
There's no starting over, no new beginnings, time races on.
And you've just gotta keep on keeping on.
Gotta keep on going, looking straight out on the road.
Can't worry 'bout what's behind you or what's coming for you further up the road.
I try not to hold on to what is gone, I try to do right what is wrong. 
I try to keep on keeping on. 

Skor inomhus och gömda husdjur

Kosmo, gosekatten ...

En del grejer med adoption är ju väldigt "på pappret". En sådan sak är att det är viktigt att det inte står i vår medgivandeutredning att vi har husdjur. Orsaken är den enkla att det i många länder anses fattigt och smutsigt att ha husdjur. Så himla märkligt, ur en annans perspektiv. Vi avgudar ju våra katter. Ni vet, sitter katten i fåtöljen tränger vi ihop oss i soffan. För att bjuda katterna på något gott köper vi ekologiska räkor, trots att vi själva är vegetarianer. Ja, vi är så där pjoltiga som ungefär alla andra i vårt avlånga land är med sina husdjur. Vi är också av den åsikten att husdjur är ett bra sätt för barn att lära sig ansvar och kärlek. Så finns en till egenskap hos de flesta husdjur. De är ju så goda lyssnare. Det går alltid att berätta om sina oändligt stora problem för husdjuret, när man inte är redo att anförtro mamma eller pappa.

Efter medgivandeutredningen kommer det bli aktuellt för oss att samla ihop bilder. Kanske till ett album, jag tror det där är lite olika beroende på vilket land och vilken organisation som bilderna skickas till. Vi har redan för några månader sedan börjat kika på vilka bilder som kan vara fina att skicka med, men har rensat ur mappen allt eftersom. Det troliga är nämligen att vi ...

1 … först och främst absolut inte ska ha med husdjuren på någon bild. Där rök ungefär hälften, haha.

2 ... om inte på alla, så på de flesta bilder, ska vara klädda till tänderna (japp, kostym för mannen i huset) och ha skor inomhus om fötterna syns. Såna bilder är ju familjealbumet inte direkt välfyllt med.

3 … Middagar är ju ett bra tillfälle att kunna fota släkt eller vänner hemma hos oss. Men då ska det absolut inte synas någon alkohol på bilden. Där rök de flesta midsommarbilderna, haha. Men vi hinner få en ny chans om några veckor!

De här råden är sådant jag snappat upp från lite olika håll, bland annat personer som adopterat från länder i Asien, vilket ju verkar kunna bli troligt i vårt fall.

Det blir lite speciellt. En annan ser ju inte nödvändigtvis kostymnisse, med skor inomhus, utan husdjur som viktiga kriterier för att någon ska vara en god förälder. Men även om vi har gott självförtroende när det kommer till att bli kärleksfulla föräldrar, så är vi, som svenskar, inte riktigt normen i det stora sammanhanget.

Typiskt kroppen

I och med tre ivf-försök kan jag självsäkert konstatera att jag övervunnit min spruträdsla. Förut brände tårarna under ögonlocket så fort en sköterska skulle sticka mig i armen eller fingret.

Jag har alltid sagt att jag vill bli blodgivare, om det inte vore för att jag var så spruträdd. Så efter att ha läst en nyhet om att fler blodgivare behövs här i Dalarna, det brukar vara brist på blod inför varje sommar har jag för mig, tog jag tag i saken häromveckan. Jag begav mig mot Blodcentralen i stan, fyllde i blanketten och lämnade prover för att se om jag är lämplig blodgivare. Det är jag inte! Jag blev faktiskt lite ledsen, besviken, när det kom ett brev som meddelade det igår. Återigen säger min kropp att den gör som den vill, inte som jag vill. Typiskt kroppen. Typiskt, typiskt kroppen.

Mitt blodvärde är normalt. Mina järndepåer ligger också inom de normala värdena, men de är för låga för att jag ska få vara blodgivare. I stället är jag välkommen att prova igen om ett par år. Jag är vegetarian, äter ägg- och mjölkprodukter men varken kött eller fisk, så det här är väl en påminnelse om att inte bara köpa järnvitaminer utan faktiskt äta dem också.

Men visst är det frustrerande. Jag vill ju lämna blod nu. Inte bara för andras skull, utan också för min egen. Det hade ju varit ett briljant kapitelavslut. Ett litet "Att göra ivf när man är spruträdd är skitjobbigt. Men inget ont som inte har något gott med sig". Nu får jag tålmodigt vänta på att flera pusselbitar på det personliga planet faller på plats när vårt barn väl är hos oss, att då kommer vi med stor sannolikhet förstå varför det blev just tre ivf-försök, varken fler eller färre, och när, varför vi startade adoptionsprocessen precis när vi gjorde, för att bli klara precis när vi blev. Det är så jag förstått det på många föräldrar, som precis som vi längtat så innerligt efter just sitt barn och sedan fått det i sina armar. Och det är ju verkligen inte fy skam. Punkten på barnlösheten och början på något nytt, något helt fantastiskt. Blodgivandet får jag däremot, än så länge, lämna över till er andra järnrika folks därute!

Syskonmedgivande, eller inte?

Igår var det då dags för min djupintervju. Kvällen innan snurrade tankarna litegrann. "Oj, det här är ju inte något vi går igenom bara som par utan också en egen resa. Hur ser den ut, egentligen?" Men när det väl var dags att bege sig mot socialkontoret efter lunch, jag jobbade halvdag, grubblade jag inte särskilt.

Det blev som väntat mycket prat om barndomen. Det kändes ganska svårt att beskriva den i några utvalda ord, tyckte jag. Med vilka ord beskriver jag mina föräldrar? När minns jag att min familj mått som bäst? Som sämst? Hur ser mitt kontaktnät ut? Och så vidare. Man får tänka efter ordentligt men jag tycker nog egentligen inte att jag hade några klockrena svar ändå. Så här i efterhand reflekterar jag över om svaren skulle bli värdefullare, eller inte, om man fick frågorna innan. Men det är ju ingen tävling eller ett prov man ska klara och jag antar att de kanske mer är ute efter det första som poppar upp i ens huvud. Så jobbar ju en annan som journalist, oftast, då det känns mer naturligt. Dessutom hade jag ju själv kunnat kolla igenom Socialstyrelsens mall innan om jag lagt manken till i det avseendet. Lagom är nog bäst, att inte trassla in sig i långa tankegångar och funderingar. Jag är nog bra på att babbla nonsens.

En och en halvtimme, en kaffekopp senare, var vi färdiga.

Utredaren undrade om vi är öppna för syskonmedgivande, det här är något vi måste ta ställning till, och jag sa att vi var tvungna att återkomma om det. Jag och mannen kommer fram till att det nog är nej på den punkten. Ett syskonmedgivande innebär ju att vi tar emot två barn på en gång och att de är biologiska syskon. Det vore förstås helt fantastiskt på många sätt att göra. Men det kan givetvis också innebära många påfrestningar. Dessutom resonerar vi som så att om vi säger att vi kan tänka oss syskon och sedan blir erbjudna att ta emot ett syskonpar, då kommer vi inte kunna säga nej. Då lägger vi hellre band på oss från början. Vi tar det i sakta mak. Vi är ganska unga i sammanhanget, det yngsta par vår kontakt utrett om jag inte förstod fel, och har förstås goda chanser att ta det just sakteliga och adoptera syskon i framtiden även om våra barn inte blir biologiska syskon.

Vad ska nu bli av detta?

Första djupintervjun avklarad! Det gick bra, har nog inte hört om någon sådan som gått dåligt. Det måste vara sällsynt när man kommit så här långt i processen.

Vi hade städat lagom, lite damm i hörnen, och bryggt kaffe när det plingade på dörren strax innan tio. Först fick familjerättssekreteraren en snabbguidning i huset. Med våra fyra sovrum bor vi rätt stort för att vara två. Vi dukade fram fikat, som bakats och inhandlats. Det hemmagjorda valet blev en citronsockerkaka som jag hittade receptet på igår. Jag var lite nervös för en av våra katter som är ganska ouppfostrad men han charmade familjerättssekreteraren, som själv hade katt hemma. Det var lite kul med vår andra katt, som är superfolkskygg när det är människor hon inte känner, för hon befann sig nu hela tiden i vardagsrummet med oss.

Det kändes mer som ett samtal än en stel intervju, även fast det nu var mest vi som höll låda. Vi fick beskriva varandra, berätta hur vi löser problem, vilka svagheter och styrkor vi ser i vårt förhållande, prata om vårt kontaktnät, våra erfarenheter av barn, prata om föräldrautbildningen och så förstås den ofrivilliga barnlösheten och den resa som vi gjort. Att beskriva varandra var nästan svårast, det tyckte Tobias också. Men det var fint att få lyssna till vad ens partner kom på så där spontant. Konfliktlösning var också lite knepigt att svara på, eftersom vi i princip aldrig bråkar. Jag tror inte riktigt vi hinner dit, vi kompromissar och löser problemen innan de hinner växa sig för stora. Men det är väl kanske också en slags konfliktlösning.

Sedan var det förstås fint att minnas, bli lite nostalgisk. Det är snart sju år sedan som vi träffades i studentkorridoren i Kalix. Tobias var den första personen jag såg, där han satt i sitt rum vid skrivbordet med sin nötta, blå resväska bakom sig. Det minns jag jättestarkt även fast jag var föga intresserad av honom då. Jag tänkte bara att "Jaha, den där Tomas från testhelgen kom också in på utbildningen". Två veckor senare var jag uppöver öronen förälskad.

När det var dags för familjerättssekreteraren att tacka för sig efter två timmar var det inte utan att jag tänkte "Herregud. Hur ska hon få ihop det där till något vettigt? Vi babblade ju bara helt osammanhängande". Men jag misstänker att det är lite så folk kan känna efter att de träffat en annan i jobbet och man ska skriva ett personporträtt eller ett reportage. Det blir ju bra till slut!

Redan nu på måndag ska jag "tala ut" igen, när det är dags för mitt individuella samtal med familjerättssekreteraren. Då ska hon få alla papper vi glömde att ge henne i dag. Det var just det där med att hålla reda på papper som faktiskt är en av bristerna som både jag och min man kom fram till att vi har …

Citronsockerkakan var givetvis
tvungen att avsmakas kvällen innan,
med ett glas mjölk.

Lets get ready to rumble!

Vi, och många i vår närmsta krets med oss, är nog pretty excited inför i morgon. Äntligen dags för första djupintervjun. Let's get ready to rumble!

Bildkälla: giphy.com

Vilka bloggar läser du?

Bara en liten notis, som vi tidningsfolks säger: Den som scrollar ner på sidan kan se några adoptionsbloggar som jag länkar till. Listan växer sig lite längre för varje vecka som går. Skriver du om adoption, eller har du ett bra tips på någon som gör det, så kommentera gärna!

En lösenordsskyddad blogg som jag tipsats om och sedan verkligen sträckläst är emiliskrypin. I så många avseenden var det som att läsa sina egna tankar och känslor. Ja, det hände sig då och då att jag tappade hakan för att det i så otroligt stor utsträckning var som att läsa om sig själv. En fantastisk skribent med många bra tips, i mitt tycke!

Som sagt, några andra exempel på adoptionsbloggar hittar ni längre ner, ni ser ju vartåt fingret pekar.

Ro i själen och klippt gräsmatta - nu är vi redo

Det händer inte så mycket i adoptionssvängen just nu. Till och med känslorna står stilla, nästan. För mig är det med den ofrivilliga barnlösheten som mycket annat. Visst, det går inte en dag utan att det finns där i tankeverksamheten. Men jag orkar inte tänka på det för jämnan, då skulle jag gå under.

Lite nytt har väl hänt. Mitt läkarintyg är nu komplett. Vi har våra fyra referenter, som alla fått varsin blankett att fylla i. De ska svara på frågorna:

• Vad känner du till om sökandens erfarenhet av och kontakt med barn?
• Hur ser du på sökandens möjlighet att klara av de krav och påfrestningar som det kan innebära att vara förälder till ett adoptivbarn?
• Beskriv förhållandet mellan dem.
• Finns det någon ytterligare information som du tror kan vara betydelsefull i sammanhanget?

Kanske allra viktigast av allt inför torsdagens möte med socialen: Vår gräsmatta är klippt med nya racerklipparen. Och så är vi tankade med energi efter ett dygn i Borlänge i helgen. Går det att finna annat än ro i själen när omgivningen är denna? Visst, människan har byggt mycket fint. Men jag vet inget vackrare än när människan lämnat naturen ifred.

Apropå Borlänge, så bodde jag och min bästa vän där tillsammans för nio (helt sjukt!) år sedan. Jag tror det var förra året min vän ojade sig över att hon saknade den tiden så mycket och så slank det ur henne att "tänk om vi kunde flytta dit och bo ihop igen!". Jag blev nostalgisk men skrattade samtidigt. Att sova på en madrass, plinga på hos grannarna för att röka, dricka öl och spela plump ihop om kvällarna, för att sedan kliva upp och slita som vikarie på ett lågavlönat jobb … Det var alldeles underbart då och jag vill inte byta ut det mot något annat. Men det finns en tid för allt. Och min Borlängetid är definitivt förbi! Hennes också, kom hon för övrigt också fram till efter en stunds funderande. 

Heja vårdcentralen

Min man har ju fått en tid hos sin privata vårdcentral i början av juni. Men igår när vi kom hem efter jobbet låg ett brev i brevlådan. Då har de ändrat tiden till 19 maj, nu på tisdag alltså. Snacka om kort varsel! Vill han avboka eller omboka tiden så måste han göra det senast 24 timmar innan för att det inte ska kosta. Det kommer han förstås inte hinna eftersom tiden är åtta på morgonen. Nu ska han väl försöka att gå ändå, om det funkar med jobbet. Risken finns ju att om han inte går nu på tisdag, så får han en tid mycket senare än den han bokade från början.

Ville väl mest bara irritera av mig lite. Har vårdcentralen hört talas om telefon, sms eller e-post?

Nio dagar kvar

Vi fortsätter med papperssamlandet. Parallellt med adoptionslivet fortsätter lite pappersjobb med lån för att firma ska byta ut vårt tak och sedan inbetalning för att få fiber installerat när som helst nu.

När det kommer till adoptionen har vi väl i princip utsett referenter nu, ska bara fråga dem ordentligt. De kommer då att få fylla i varsin sådan här blankett från Socialstyrelsens hemsida. De får givetvis bara svara snälla saker, hihi. Jag skulle kunna säga att de bara får säga sådant som är sant, vilket är sant, men det låter förstås inte lika roligt.

I övrigt är det inte supermycket mer. Även om det hade varit mycket roligare på de flesta sätt, så finns det något skönt med att det inte är så stressigt eftersom medgivandeutredningen ska bli klar i juli i stället för juni. Det är lite småfix, men jag tror att vi kan ta det med familjerättssekreteraren när vi ses på torsdag nästa vecka. De stora frågorna till dess är givetvis hur noga vi slarvputtar ska vara med att städa och vad vi ska bjuda på. Det sistnämnda blir nog kaffe, nåt hembakt och ha framme lite frukt utifall att fika inte går hem. Sedan kommer vi att städa "lagom" skulle jag tro, det vill säga så mycket vi orkar och hinner. Nio dagar kvar till hembesöket, alltså.    

Mitt hjärta svämmar över

Jag är så otroligt glad över att jag for upp. Hur det innerst inne känns att träffa sitt kusinbarn går
kanske inte riktigt går att beskriva men jag tänkte våga mig på ett försök.

Så snart mina ögon föll på henne, där hon låg i sina föräldrars trygga säng, visste jag att mitt liv förändrats för alltid. En plats har beretts i mitt hjärta för denna lilla varelse som jag inte kan få nog av. Det är en av de största händelserna i mitt liv, att hon nu precis som sin mamma är en del av den jag är. Samtidigt är det som att inget är förändrat, som att hon alltid funnits här med oss. Tänk att jag älskar henne så, jag svämmar över av kärlek, trots att vi ännu inte känner varandra ordentligt. Jag kommer aldrig släppa hennes hand. Hon kommer alltid kunna lita på att jag finns där för henne.

Jag har varit glad i princip hela tiden under helgen. Vid sista tillfället som jag träffade mitt kusinbarn och hennes föräldrar pratade vi om senaste ivf:en och då stakade jag mig. Det var jobbigt att bli påmind om att det inte gick vägen, den där dagen för en månad sedan som var så sorglig och lycklig på en och samma gång. Mitt kusinbarn föddes ju samma dag som vi testade negativt på vårt tredje, och troligen sista, ivf-försök. Vi kom hur som helst in på ivf:en för att vi kom att prata om att våga hoppas eller inte. Jag ångrar fortfarande inte att jag var så innerligt hoppfull sista försöket. I slutänden blev fallet inte hårdare för det.

Jag tänker mycket på att vårt barn som jag längtar efter att hålla om är äldre, att det inte är ett spädbarn. Kanske är det därför som jag känner så starkt för mitt kusinbarn, utan att det känns som att "varför är inte det här vårt barn?". Förstår ni? Vi är inte långt gångna i adoptionsprocessen. Men jag tror att mitt första möte med kusinbarnet varit tungt om vi inte kommit så långt som vi faktiskt gjort. Vi är mitt i medgivandeutredningen och pratar om länder. Det känns väldigt speciellt att det kan hända att vår son, eller dotter, är född nu och kanske ungefär lika gammal som mitt kusinbarn. Jag vet inte om jag riktigt kan ta till mig det även om jag ofta tänker på det också.

Ett löst mysterium

Min man har länge velat köpa en surfplatta medan jag varit väldigt anti. Eller, han gör förstås vad han vill med sina pengar även om vi gärna splittar utgifterna på grejer vi båda har glädje av. Den där surfplattan har han hur som helst inte köpt eftersom att han med handen på hjärtat inte kan säga vilken nytta han skulle ha av den jämfört med sin telefon eller min Macbook Air.

Men plötsligt händer det. Häromkvällen när mannen var på övervåningen, och spelade tv-spel över nätet med sina kompisar ("han är inne i en sådan period nu", haha), kom jag på användningsområdet.

Jag: När du kommer ner sen ska jag berätta vad vi har för nytta av en läsplatta.
Mannen (till vänner): Vänta lite, jag måste gå ner bara …
Tripp, trapp, tripp, trapp.
Mannen (hoppfullt): Har du kommit på det?
Jag: När vi adopterar kan det bli en väldigt lång flygresa. Och vi kan behöva hitta bra sätt att underhålla barnet.
Mannen (funderar vidare): Jaaa … Det är sant ...

Jepp, kanske främst jag hade nog tänkt att vi inte ska bli "sådana föräldrar" som sträcker fram lite teknik till barnen så fort det blir jobbigt. Men det vore inte en så dum grej att ha, inte minst på en flygresa med ett barn. Förutom film finns det förstås bra spel och pyssel och så kan man givetvis ha fotografier i läsplattan och det måste ju förstås finnas bra appar där man lär sig språk. Sedan är ju surfplattan ett bra sätt att knyta an, sitta nära och titta/peka/leka tillsammans. För barn känns ju också en surfplatta mer användarvänlig än en vanlig dator, tänker jag. Men vi får väl se! Det är ju ett tag kvar.

Nu har jag i alla fall bjudit mannen på en anledning, som han så länge letat efter.

Att göra-listan bockas av

Kan inte tänka mig att särskilt många är glada över att få brev från kronofogden. Men jag är väldans glad att två sådana här dök upp i lådan i dag! Jag mejlade till kronofogdens allmänna mejl för att få dem hem. Det står våra namn och perssonnummer på varsitt papper samt "På begäran intygas att denna person saknar skuld i Kronofogdemyndighetens utsöknings- och indrivningsdatabas". Så är det stämplat och underskrivet av en tjänsteman.

Intygen åkte bums in i "viktiga mappen", så får de vila där fram tills dess att familjerättssekreteraren ska få dem.

Mitt läkarbesök är också avklarat, nästan i alla fall. Jag måste komma tillbaka för att lämna ett fasteprov, typiskt. Det kan denna pendlare inte göra förrän om en och en halv vecka, det ska ju göras på morgonen då.

Jag har läst om flera som behövt betala rätt mycket för läkarbesöket, uppemot 800-900 kronor. För mig kostade det som en vanlig koll hos landstinget, kommande fasteprovet inkluderat, 150 bagis. Toppen! Får se om det blir samma för mannen, som besöker en privat vårdcentral i början av juni.

Pirrig helg

I helgen ska jag träffa släktens nytillskott för första gången! Pirr, pirr, pirr … Det känns så märkligt att jag inte ens klappat gravidmagen och plötsligt är bebisen född och nu en månad gammal. Men så kan det lätt bli när det är 100 mil emellan oss.

Maj månad är så himla tudelad däruppe. Jag minns ett år i högstadiet, då badade vi första gången i maj. Det blev några håltimmar, och skolk, att vi gick mot badstranden och slängde av oss till underkläder för att bada och torkade i solen. Annars är det ofta, som nu, ganska kallt.

För några år sedan minns jag att det var inne att ha sådana där lite större pooler i trädgården. Glada i hågen tog halva Gällivare fram dem i början av juni, tillsammans med studsmattorna, bara för att skolavslutningsveckan se ett snölager på sommarprylarna.

Enligt SMHI kommer nätterna att vara nollgradiga nu närmast. Brr … Det verkar inte ska snöa i alla fall men vinterjackan är det ytterplagg som följer med, därmed basta. Skönt i alla fall att det inte är så kallt som sist, minus trettifem är inte att leka med.

Lilla kusingrynet, moster är på väg!

Januari 2014, Malmberget. Trettifem minus.
Jag bad Tobias att ta "en sån där snygg hoppbild" på mig.
Detta blev resultatet. Haha!

Malmberget, 9 juni 2008. True story!

Jordens gulligaste fylla i-bok

Jag bläddrar fortfarande i min gamla fylla i-bok ibland, när jag var liten var den en favorit. Den finns väl nött och sliten i bokhyllan hemma hos mamma. Jag älskade verkligen fotografier på familjen också som barn, och att bläddra,bläddra, bläddra. Mamma har berättat om när hon satt sent på kvällen och försökte sortera in alla de där framkallade bilderna i fotoalbumet, så kom pigga jag, två år och två äpplen hög, och sade: "Ja åsså lällpa till" fast jag förstås borde sova.

De klassiska fylla i-böckerna gör olyckligtvis att den som adopterar måste stryka över så mycket alternativt lämna tomt när det kommer till födelsevikt, vilken tid barnet föddes, på vilket bb, första tanden, första stegen, första ordet och allt vad det kan vara. Därför blir jag så himla glad och varm i hjärtat att det finns en del fylla i-böcker som är gjorda för adoptivfamiljer. Det finns några olika, vi fastnade för Fantastiska jag: en bok om mig, min familj och min bakgrund som vi beställde.

Den är verkligen supergullig. Så otroligt fina illustrationer. Flera sidor har mycket utrymme för text och bild, så att man själv kan välja vad man vill skriva eller klistra in. Det enda minus, tycker min man, är att texten är lite väl snirklig och därmed inte så lättläst. Hans nästa kommentar: "Du vet att det är du som kommer få fylla i det där va?" Men det har mest med hans egen svårtydda handstil att göra, hehe.

Det finns flera rubriker som är som bra anpassade för adoptivfamiljen. Eller vad sägs om "Första gången jag ville bli tröstad av min familj" och "Första gången vi skrattade tillsammans". En lite rolig grej, inte minst för två journalister, är sidan med "Det här skrev dagstidningarna om" och "Det här skrev skvallerpressen om". Sedan en något uppdaterad version sedan fylla i-böckerna från ens egen tid: "De här telefonmodellerna hade mina föräldrar"och "med de telefonerna kunde man göra det här", ungefär.

Den här boken känns perfekt för oss. Men för den som adopterar ensam blir en del rubriker lite haltande. Då vet jag att denna rara bok, som vi valde mellan, också finns. I båda länkarna finns blädderex, dock inte alla sidor, av böckerna. Det blir en överraskning när man beställer hem. Mys, mys, mys!

Att inte få vara tillsammans

Jag jobbar ju som lokalreporter på en liten tidning. I dag bevakade jag en gymnastikuppvisning. När de ropade ut i högtalarna att det var dags för tvååringarna och treåringarna att uppträda var det som att min skyddande mur var på väg att rämna. Fast det kunde den förstås inte göra utan jag var tvungen att finna mig i situationen. Fota de små barfotafötterna, se familjelyckan i varje hörn.

Åh, jag tänker på att vårt barn kanske är där ute någonstans och jag kan inte ta det i min famn. Inte hålla i handen, inte trösta. Det gör så ont i mig att vi inte vet om varandras existens ännu, att vi inte får vara tillsammans. Jag blir så skör i närheten av barn i den åldern så när jag kommer hem brister det. En stund kan jag tillåta mig det. Men sedan måste jag gå vidare. Det kan ju inte hålla på så här i all evighet. Vad vore det för liv?

Vilken fail, förresten, att avsluta världsskrattdagen i tårar. Lite komiskt är det ju allt.

Vikten av anknytning

Jag beställde två adoptionsböcker från Adlibris för ett par veckor sedan. Anknytning i adoptivfamiljens vardag som skrivits av Sara Larsson har jag snart avverkat. Den ser sååå tråkig ut, ungefär som kurslitteratur. Men den är lättläst! Man känner igen väldigt mycket, faktiskt nästan allt, från föräldrautbildningen. Men det är ju verkligen sådant som man inte kan få för mycket av.

När Tobias också läst denna kommer vi lämna vidare den till våra föräldrar och andra i vår närhet som är intresserade. Det är skrivet på ett bra sätt vad anknytning innebär och varför det är livsviktigt att vi får den att fungera mellan oss och vårt barn i starten.

Det är nog en av de tuffaste bitarna, att vi måste, ja, jag säger måste, vara ensamma med vår parvel i början och inte träffa andra på ett tag. Man vill väl inget annat än att vår parvel ska gosa sönder våra föräldrar och de parveln. Men så vill vi förstås göra allt vi kan för att få en trygg parvel, som förstår att det är vi som är föräldrarna, hemmabasen, och att vi ska vara just det resten av livet.

Boken berör kort den dystra statistiken. Den berättar om en svensk studie där man jämfört adopterade med sina syskon, som varit biologiska barn till föräldrarna. Jag citerar boken direkt här: "De adopterade hade 3,5 gånger högre risk att behöva psykiatrisk vård och  4 gånger högre risk att göra ett självmordsförsök som ledde till sjukhusvård. Risken för alkoholmissbruk som ledde till sjukhusvård var 3 gånger högre och risken för att ha blivit dömd för ett allvarligt brott var 5 gånger högre".

Det sorgliga är väl att man förstår att det riskerar att bli så här. Samtidigt har jag så svårt att greppa det. Föräldrar som adopterar är ju så till tänderna förberedda, ja, så förberedd man nu kan vara inför föräldraskapet, och pålästa på sådant här. Men är det ett sorgset frö som satt sig i huvudet för en människa man uppfostrar hjälper kanske inga böcker eller känselspröt i världen. Eller? Usch, man blir nog inte klok av att tänka för mycket på det.

Jag antar att även fast man själv antagligen inte kommer tänka så mycket på barnets bakgrund ju äldre barnet blir, så är det viktigt att vara lyhörd och inlyssnande. Inte gå runt och vara orolig jämt, men bara inte putta bort tankarna om de dyker upp. Bakgrunden försvinner ju inte. Jag kan bara gå tillbaka till att ha förlorat ett syskon som barn. Min bror finns med mig varje dag, 24 år senare.

Boken innehåller jättebra checklistor, uppradade tips på hur man kan jobba för att få till anknytningen i barnets olika åldrar.

Den här boken kommer vi nog läsa fler än en gång!