I dag hamnade jag i mejlväxling med en kollega på en systertidning. Det var en artikel om en tjej som volontärarbetar på barnhem i 1,5 månader och hur hon samlat in pengar dit. Sådana här artiklar skrivs förstås titt som tätt. Tyvärr utan att ämnet problematiseras ens med en mening - för man ser inte att det kan finnas något problem med det.
Det var inte så att jag och journalisten i fråga skrek på varandra, inte alls. Vi har båda olika ingång och bakgrund och jag kände att jag ville förklara att det finns fler perspektiv, så gott det går via en kortare mejlkonversation. Samtidigt handlar det om att jag måste bli lite obekväm, vara en sådan där människa som vågar ifrågasätta att andra är ute och räddar världen. Hur kan jag? Men det är tigermamman i mig som vaknar, som tänker att jag ändå har barnens bästa i åtanke. Om vi inte tillåter frågor om "västvärlden räddar u-länderna" vara komplexa, så kan vi ju inte utvecklas.
Jag säger inte att det är hundra procent fel att volontärarbeta på barnhem. Men det finns en problematik, som jag tycker är viktig att våga prata om. Det blir personligt för mig eftersom min dotter bor på barnhem.
Det här låter hårt, men den som volontärjobbar får känna sig "duktig", får en upplevelse för livet och något behjärtansvärt att sätta på cv:t. Samtidigt förstår jag att det finns barnhem som verkligen är beroende av att få hjälp av volontärarbetare från västvärlden.
Vad är då problemet? Ska man helt skita i att volontärarbeta? Sitta med armarna i kors? Absolut inte. Det finns väl en massa andra sätt att "rädda världen på" (och NEJ, adoption är absolut inte ett av dessa sätt, men det tror jag ni hunnit förstå att jag inte tycker vid det här laget).
Volontärer som jobbar kortare perioder på barnhem innebär att barn utsätts för att träffa nya vuxna hela, hela tiden. En volontärjobbare som barnet hinner knyta an till sticker efter fem eller sju veckor. Så kommer nästa, och nästa ... och nästa. Månad efter månad. Barnet utsätts hela tiden för slitsamma separationer. Ingen relation är varaktig och det här riskerar att leda till trauman för livet. Det är lite obekvämt att bli medveten om. Men jag tycker det är en viktig sak att ha i åtanke innan man beger sig till ett barnhem för att volontärjobba några veckor.
Förra året larmade SOS Barnbyar om att barnen blir en affärsmässig produkt när många västerlänningar vill åka och jobba på barnhem så att det därmed behövs fler barnhem.
Det finns ett instagramkonto, där två amerikanskor illustrerar problematiken med volonturism på ett väldigt smart och ironiskt sätt. Barbie Savior hittar du här.
Vad är min åsikt i korthet då? Att volontärarbeta några veckor i ett fattigt land är inte fel. Men jag tror att några veckors volontärarbete på ett barnhem är ett exempel på något som riskerar att göra mycket större skada än nytta för barnen. När barn som skilts från sina biologiska föräldrar, och ständigt tvingas knyta an till nya kontakter, är inblandade är det långt ifrån så oproblematiskt som det ofta framställs i artiklar och andra sammanhang.
Törs jag fråga hur ni reflekterar kring detta?
Håller helt med dig, vill man osjälviskt volontärarbeta kan man i så fall ha en tjänst där man inte jobbar med omsorg om barnen i den mening att de kan knyta an. Behövs det folk? Jobba i köket, rodda med ekonomi, rusta lokaler osv. Men att åka dit för att "gulla med barn" ett par månader för egen bekräftelse är inte ok. Har en kompis som volontärarbetar två månader om året, dels med att bygga skolor och dels som läkare -det är bra sätt, då fungerar man inte som anknytningsperson men gör en värdefull insats.
SvaraRaderaPrecis! Undrar hur många som skulle nappa på att volontärjobba under de premisserna? Det låter som att din kompis gör ett fint jobb!
RaderaOj.....så har jag aldrig tänkt/sett på det hela, men det är helt sant det du skriver.
SvaraRaderaSagt det förr och säger det igen, kloka Lina.💗
Gulliga Åsa! Förstås inte jag som kommit på det själv men man kan ju alltid meddela vidare! 💕
RaderaJag hade samma dialog med chefredaktören på lokaltidningen efter en rad artiklar kring volontärerarbete på barnhem. Jag skickade med en rad skrivningar från olika organisationer som just pratade o barnperspektivet.
SvaraRaderaJag fick ett stort tack tillbaka - dom hade inte alls funderat kring detta. Chefredaktören skickade vidare det jag skrev till övriga chefer och artiklarna försvann!
Så viktigt att sprida kunskap kring detta.
Heja Lina!!
Heja dig! (Och heja chefredaktören!)
RaderaJag hade samma dialog med chefredaktören på lokaltidningen efter en rad artiklar kring volontärerarbete på barnhem. Jag skickade med en rad skrivningar från olika organisationer som just pratade o barnperspektivet.
SvaraRaderaJag fick ett stort tack tillbaka - dom hade inte alls funderat kring detta. Chefredaktören skickade vidare det jag skrev till övriga chefer och artiklarna försvann!
Så viktigt att sprida kunskap kring detta.
Heja Lina!!
Du verkar så klok. Håller helt med dig men måste erkänna att jag inte funderat på det tidigare.
SvaraRaderaDet är ett så svårt ämne! Jag hade inte alls sett det ur det här perspektivet innan vi kommit i denna livssituation och det är som sagt andra som gjort att jag fått upp ögonen för detta. Känns viktigt att sprida kunskapen och argumenten vidare 💕
RaderaJag håller med, man ska inte göra halvlånga engångsinsatser som vårdare på ett barnhem. Jag själv har gjort endagsbesök med gåvor, men då presenterades jag just som besökare och vän till en i personalen.
SvaraRaderaHar dock en vän som regelbundet åker 1-2 gånger per år till samma barnhem. Hon lär dem bara borsta tänderna samt förstå hur tandvård fungerar. Hon har alltså en tydlig roll mer som lärare än som omvårdare, det sam att hon åker tillbaka hela tiden till samma ställe gör det till en lite mer vettig insats. (Vi här hemma hjälper till med pengar till tandborstar etc. som köps på plats.)
De två olika grejerna tycker i alla fall jag låter som en tryggare sida av hur man kan vara ett stöd för olika hjälpinsatser.
RaderaDet är ett viktigt perspektiv du kommer med. Jag upplever det som att det har varit många olika personer som har tagit hand om vår lilla Leia. Det märktes tydligt när vi fick henne. Hon kunde gå till vem som helst och vilja bli upplyft och hade inte koll på någon av oss när vi var i större sällskap. Vi har fått jobba stenhårt med anknytningen och det är först nu som vi börja se mönster att hon börja knyta an till oss men det är fortfarande en bit kvar. Därför tror jag som du att det är bättre att volontärer hjälper till på annat sätt på barnhemmet.
SvaraRaderaJättetack för att du delar med dig av dessa erfarenheter av anknytningen! Starkt jobbat av er (alla tre! <3 ) att ni kämpar på med det. Och så härligt att det går åt rätt håll och att ni börjar se mönster. Det är ju verkligen en sån där grej som har flera nivåer, kan jag tänka mig. Att bit för bit sätter sig men att man kan få vara hemma ganska länge innan helheten sitter.
Radera