"Har du barn?"

Jag har mycket jag vill skriva om men just nu är det lite grötigt i huvudet. Tror jag försöker landa i väntan samtidigt som det inte riktigt går. En grej kan jag i alla fall berätta och det är hur jag noterat ett intressant men logiskt skifte.

Nu vill jag plötsligt att människor ska ställa den förbjudna frågan "Har du barn?". Så att jag får berätta att jag minsann väntar barn! Så att jag får berätta om Hanna! Snabbt tillägger jag "genom adoption" så att gratulationen inte ska komma samtidigt som de pekar på magen.

Landar inte samtalsämnet i denna fålla av sig själv tillräckligt snabbt, kan ni räkna med att jag försöker lirka för att föra samtalet dit! Betydelsefull kvarleva från den ofrivilliga barnlösheten, däremot: Jag ställer under inga omständigheter själv frågan "Har du barn?" bara för att jag själv uppskattar att få frågan nu. Kommer inte på fråga och jag behöver väl knappast förklara varför?

Axplock ur verkliga livet senaste månaden, eller en lathund i "Hur du för in samtalet på att få berätta om din adoptionsprocess när ingen frågar":

1. Ååh, vilka charmiga barn ni har! Det gör inget att de lever om lite. Jag älskar barn.
 
2. Åh! Jobbar du på förskola i Avesta? Vad roligt. Ja, jag och min man har pratat lite om förskoleplatser ... Vi väntar barn, alltså.

3. Vilken härlig tjej! Visst är det din dotter? Jag väntar också en dotter ...

Hur ska detta inte eskalera när Hanna äntligen finns hos oss? Jag kommer tjata hål i huvudet på folk om vår bedårande, festliga dotter!

A good day to be happy

Det kom ett mejl strax innan lunch i dag. Våra papper, det vill säga kontrakten och vår ansökan, har skickats till St Lucy i Taiwan i dag. En sådan lättnad. Vilken humörhöjare!


via GIPHY

A good day to be happy, så att säga.

En lugnare mamma

Först i morse uppdaterade Postnord att försändelsen landat på utlämningsstället i Öjebyn igår morse. Se där, då vet vi det. Skönt att veta att breven hittade fram. Det stillar nerverna lite.

Stillar nerverna med lite plock

Vet inte riktigt hur jag tänkte men hade nog väntat mig att våra rek-brev skulle ha nått sin destination i dag. Men enligt spårningen tuggar de fortfarande på en postterminal i Avesta. Ingen uppdatering sedan igår eftermiddag.

Låt oss hoppas att de kommit längre än så.

Jag blir hur som helst lite rastlös och har börjat att plocka lite. Först började det så smått på jobbet, sedan fortsatte det när jag kom hem. Plocka och göra lite måsten. Skönt, men nu är jag trött. När väl mycket är gjort, blir sugen på att föra grejer på tippen och röja undan i garaget, kanske jag plockat mig hela vägen till det där gymmet som plockar pengar av mig varje månad?

Då var det bara att vänta ...

Hurra! Nu är våra papper äntligen på väg till Öjebyn och Barnens Vänner! Vi hoppas att det blev helt rätt och blev det någon miss är det väl förhoppningsvis smidigt att ordna med. Om allt är grönt har vi en relativt passiv väntan framför oss nu innan domstolsprocessen i Taiwan kickar igång och samtalet om resebesked kommer om sisådär ett halvår. Däremellan ska det ju komma lite spännande skypesamtal och uppdateringar om vår ljuva dotter! Dessutom ska vi få skicka ner en bilderbok och förhoppningsvis någon leksak ...

I kväll, alltså, man är så otroligt glad men samtidigt rejält utpumpad. Det har varit extremt intensiva dagar sedan vi fick dokumenten från Barnens Vänner fredag 11 november.

Det har sett ut som följer:

Fredag 11 november: Dokumenten kommer till Icas postutlämning i Avesta efter att ha nått Barnens Vänner i Öjebyn dagen innan. Hämtas ut av Tobias, innan vi i ilfart beger oss mot Hedemora och NP.
Måndag 14 november: Vi hämtar pappren från NP, packar väskan och drar till Stockholm.
Tisdag 15 november: Besöker utrikesdepartementets legalisering, kopierar bunten och lämnar in på Taipei Mission.
Torsdag 17 november: Får avi om att rek-brevet från Taipei Mission kommit, men Ica säger sig inte ha fått det.
Fredag 18 november: Efter att vi svävat i ovisshet ett tag visar det sig att brevet haft ett rek-nr för mycket. Brevet finns!
Lördag 19 november: Kopiera, kopiera, kopiera. Barnens Vänner ska ha ett ex, St Lucy ett ex (+ originalet) och vi ett ex. Bibliotekarien när vi ska betala: "Oj, så här många papper tror jag ingen har kopierat. Det här var nog ett rekord för oss". Blir ändå färre papper och billigare än vi trott. Ungefär 930 kronor (akten är 104 sidor och det görs tre kopior för 3 kr/sida)
Måndag: 21 november: 15.30 kommer vi till möte hos socialförvaltningen. Klockan 16 är vi på biblioteket för att kopiera ytterligare några blanketter, däribland den viktiga samtyckesblanketten. 45 minuter senare, med en kvart till godo innan dagens rek-post går iväg, har vi lämnat in två rek-brev med våra handlingar som ska till Barnens Vänner i Öjebyn.

Varför två rek-brev? Jo, för som jag förstått det finns risken att det blir tidsfördröjning om man skickar mer än två kilo i ett paket även om det är rek. Våra paket vägde drygt ett kilo vardera så ett hade alltså inte räckt för att vara på den säkra sidan.

Ganska intensivt har det alltså varit nu. Lägg därtill de 24 timmarna av oro mellan torsdag och fredag. Det tog på krafterna. Vi har förstås inte mycket att jämföra med men känner oss ändå sjukt nöjda att vi fick iväg breven tillbaka till Barnens Vänner på tio dagar, inkluderat helger. Extra roligt att det blev i dag, dessutom, eftersom det är prick en månad sedan de ringde och berättade om vår Hanna!

I dag hade jag tänkt komma ihåg att fotografera luntan med papper men det kändes viktigare att få iväg den. Så ni får nöja er med denna bild som beskriver denna kväll i stället. Partyhatten på, men redo att gå och lägga sig.


via GIPHY

En BB-shower för Hanna!

Förra lördagen väntade ju en helt fantastisk överraskning för oss när vi hälsade på våra vänner Silvia och Björn. Vi visste att de ville fira barnbeskedet lite och det ville vi också förstås. Inte minst jag och Silvia har haft en fin kontakt under vår väntan och längtan. 

När vi kom hem till dem hade Silvia gjort ett helt fantastiskt förberedande! Förutom middag och fika fick Hanna flera små presenter och det var dekorerat med den finaste vimpeln som vi fick med oss hem. Ser ni vad det står på vimpeln? Det står BB-shower! Silvia hade fattat det kreativa beslutet att ta bort a:et och y:et i "baby". Klockrent! Den hänger i Hannas rum nu. 

Vi fick som sagt flera småpresenter, med fina små meddelanden. Meddelandena ska vi se till att spara i en speciell låda tillsammans med andra gratulationer som kommit i samband med barnbeskedet. I presentväg blev det bland annat några urgulliga rosetter, en barnbok som jag har en känsla av kommer läsas mååånga gånger, en badboll och ett par söta gammelrosa vantar till vintern.

En riktig favoritpresent var denna klänning eftersom Hannas bästis Alma, Silvias och Björns dotter, fått en likadan! De kommer vara så fina tillsammans nästa sommar när de hittar på bus ihop.    

Vi var alldeles överväldigade när vi begav oss hemåt och försökte smälta den vänskap som vi fick uppleva. Verkligen ett minne för livet och vilken upplevelse att få berätta om för Hanna.

Vi trodde vi hade förlorat henne

Älskade, älskade barn. Det här dygnet har varit fruktansvärt. En hinna av ovisshet har legat över oss sedan vårt obeskrivligt viktiga brev tycktes vara spårlöst försvunnet. Det svar vi skulle få efter fyra i dag, blev inte det vi ville ha. Postnord menade att brevet fanns hos Ica. Medan Ica menade att det inte var där. Lösningen var att Ica skulle göra en inventering inom 24 timmar eller så och då hitta eller inte hitta brevet. Återigen ovissheten.

Nu blev till och med Tobias orolig. När faran nu är över, brevet har äntligen hittat fram, kan jag berätta att vi aldrig under den ofrivilliga barnlösheten varit så rädda. Rädda att förlora vårt barn. För de stora "tänk om" som cirkulerade i vårt huvud var: "Tänk om vi måste göra om precis, precis allt?". Flera månader till att samla originalhandlingar, stämpla, skicka. Det kanske dröjer till 2018 innan vi får träffa Hanna. Det skulle vara fruktansvärt. Men det klarar vi, om vi måste. Den ännu värre tanken, är långt tyngre att leva med: "Tänk så säger de att de inte kan vänta på oss. Att Hanna behöver en familj nu och de måste välja några andra föräldrar till henne?".

Den tanken blir oumbärlig när jag, inne i bubblan, passerar Hannas rum. Att tänka att hon inte ska vara med oss. Att vi inte blir en familj. Det är en fruktansvärd tanke och sorgen över att tänka att det ens kan bli så överväldigande svår, värre i kombination med att se det där barnrummet. Jag segnar ihop. Skrikgråter. Så nära panikångest har jag aldrig varit i den ofrivilliga barnlösheten. En sådan rädsla har jag nog aldrig känt i hela mitt liv.

Att vi är rädda att Hanna ska ryckas ifrån oss på något sätt har vi pratat om innan. Vi har båda sagt att det ju kan hända saker under en adoptionsprocess, även om det är extremt ovanligt. Då har vi sagt att det finns något som skulle vara väldigt jobbigt men som vi inte kan se att vi skulle ställa oss emellan även om hjärtat skulle slitas sönder. Det är att Hannas biologiska familj skulle ångra sig. Där skulle vi antagligen inte kunna strida i det här relativt tidiga skedet, när Hanna inte ens vet att vi existerar. För då skulle det inte kännas som att det var för Hannas skull vi kämpade även om vi nog skulle vilja intala oss det. Nej, det skulle vara svårt att se att hon skulle förlåta oss för något sådant senare i livet om det kom fram vad som skett och det skulle det ju för något sådant hemlighåller man inte från sitt barn. Hur lever man med det? Är ni med? Men det betyder inte att hon inte är vår. Det är hon. Hon vet bara inte om det ännu.

Så ni kan tänka att alla de här rädslorna, att förlora Hanna, finns med oss och frustrationen var stor när detta brev med precis alla original inte hittade fram. Att förlora Hanna på detta sätt? Det vore en sådan mardröm. Så fel. Panik, panik, panik.

Strax efter åtta i kväll begav vi oss så mot Ica. Nej, inget brev. Jag bröt ihop och hulkade fram "Vår dotter. Jag vill inte förlora vår dotter". Och kvinnan i personalen som egentligen hade kassan men ville försöka hjälpa fast det verkade hopplöst ur en annans synvinkel hade tålamod. Vi frågade om det skulle hjälpa om vi sa hur brevet såg ut. Så gick hon in - och hittade det direkt! En sådan lättnad.

Det visade sig att brevet hade två olika rek-koder påklistrade. En som Taipei Mission klistrat dit och sedan en helt annan som Postnord klistrat på. Vi fick den ena på avin, men det var den andra som var inscannad i systemet. Någon, vem denna nu är, borde ha kollat att koderna stämde överens. Så här i efterhand tänker vi att vi kanske kunnat upptäcka felet om vi skrivit av/fotat Taipei Missions kod.

Nu var det ju inte Icas fel. Men den kvinna vi pratade med i kväll beklagade ändå att ingen därifrån letat ordentligt i kväll fast vi fått det intrycket och att ingen ringt oss fast brevet låg framme. Jag sa att hon inte behövde beklaga sig för vår skull utan att hon kunde gratulera i stället. Vi ska äntligen bli föräldrar.

En kalldusch inne på Ica

I kväll är det lite tufft att lägga sig. Vi begav oss mot Ica i dag, glada i hågen då vi fått en avi i brevlådan. På den stod att försändelsen hade kommit fram till vår Icabutik. En sådan glad överraskning, hann vi tänka båda två.

Men den hade inte alls hittat dit, visade det sig. Vilken kalldusch, vilken mardröm. Det var som att jag fick panik inombords därinne på Ica. Från gladast i stan till en blöt fläck på golvet.
"Det där brevet innehåller de viktigaste pappren i vårt liv", fick jag ur mig och hon kunde ju inte svara med så mycket mer än "Oj. Hoppas det kommer i morgon".
Och jag kände bara "Vad har vi gjort? Hur kunde vi skicka det med posten? Varför stannade vi inte kvar och väntade på att hämta dem själva?" Men det går ju inte, det går ju inte, det går ju inte och det är inte många dagar kvar innan vi behöver lita på att de där originalhandlingarna (som SKA hitta hem till oss) behöver postas en gång till.

Det är bara att hålla tummarna för att försändelsen hittar hit under morgondagen. Senaste som står om den på nätet är från 07:39 i morse och då stod det att den var på väg ... Nu ligger Postnords hemsida nere på grund av tekniskt underhåll. Jag är så fruktansvärt nervös, så nervös att jag mår illa och blir knäpptyst, samtidigt som jag försöker att inte måla fan på väggen. En gissning är väl att brevet hamnat fel och bara behöver ta en liiiiten, liten omväg till oss.

Men det här är som sagt de absolut, absolut viktigaste pappren i vårt liv. Det är sagt utan minsta överdrift. Det är ju alla originalhandlingar till vår adoptionsansökan. Vad händer om vi står utan dem? Jodå, det hinns med att spelas upp några ångestfyllda filmer i huvudet denna kväll, kan jag meddela. Jag försöker slå bort dem.

Usch, usch, usch. Ångestladdat är bara förnamnet. Jag vill verkligen att pappren ska landa hos oss. Inga konstigheter. Återigen det här med att vara så otroligt beroende av andra, att lita på att andra sköter det. Inte det lättaste i sådana här lägen.

Bara att försöka tänka happy, happy, happy thoughts. Finns någon "Snälla papper hitta hem"-dans som man kan köra?  

Taipei Mission complete

Vi är såååå trötta mentalt! Jag sa åt Tobias när vi väntade på tåget hem att jag inte kan minnas när man var så här trött i huvudet senast. Men han påminde mig om barnbeskedet och jo, ungefär så trötta är vi nog i dag med tillägget att vi behövt vara skärpta.

Tågresan hem försökte jag sova men väcktes av återkommande mardrömmen "Det saknas ett dokument". Hej och hå, låt oss hoppas att det stannar vid just en mardröm.

09.00: Dagen började med att hänga på låset hos utrikesdepartementets legalisering. När vi väntar på att få tillbaka vår akt hör vi ett annat par berätta för sin handläggare att de fått barnbesked och adopterar från Taiwan! Enters: Lina och Tobias, haha. De adopterar också genom Barnens Vänner, men inte från St Lucy. Vi önskade varandra lycka till och så ett "Vi ses!" förstås i stället för att säga hejdå.

Tobias fick visst inte riktigt med våning 18,
haha.

9.30: När UD gett oss alla stämplar, gett och gett, det gick på drygt 1600 kronor, så begav vi oss med buss och till fots mot Wenner-Gren center där Taipei Mission ligger. Innan Taipei Mission hade vi den viktiga uppgiften att kopiera hela vår akt till Taipei Mission. Detta skedde efter tips från andra Taiwanadopterande hos "ABA" på bottenvåningen av denna byggnad. Akten var ihopknuten med sigillen från vår Notarius Publicus. Superfint! Men oj så vi svor lite över att han inte hade klistermärken, hehe.

11.30: Kopieringen tog sin tid då det blev att vända blad för blad i stället för att låta kopiatorn göra det automatiskt. Nästan 200 sidor ... Nöjda, glada och ganska trötta tog vi efter en timmes kopierande hissen upp till Taipei Mission. Möttes av en supertrevlig kvinna som tog emot vår akt som ska få deras stämplar samt kopian som de sparar och sa "Jag hoppas ni har kontanter". Det hade vi inte.

Eftersom de skulle stänga för lunch och närmsta bankomat var en kvarts promenad bort lämnade vi akten, hämtade ut pengar och åt lunch och begav oss sedan tillbaka. Det är två dagars handläggning (vi betalade för expresshantering) och det kände vi oss beredda på. Vi betalade också för att få det "rek"-skickat. Så sammanlagt blev det drygt 1700 kronor till Taipei Mission varifrån vi också tog med oss några spännande resebroschyrer.

Nu ligger alltså vår akt hos Taipei Mission. Vi hoppas den hittar hem till oss på fredag. På måndag eller tisdag verkar vi kunna få en tid hos socialtjänsten här i Avesta så att vi kan få samtyckesblanketten ifylld och när det är gjort kan vi skicka iväg våra papper! När vi fått Taipei Missions stämplar ska akten kopieras igen, så det här hoppas vi kunna göra under helgen. Vi ska ha en kopia, Barnens Vänner en kopia och St Lucy originalet.

Här hos Taipei Mission sparas en kopia av vår akt,
som vårt barn kan begära ut.

Utmattade, men väldigt tillfreds. Äntligen! Det känns så otroligt nära nu och verkligare än på länge, på ett sätt, samtidigt som vi ännu inte är i mål och därför inte helt kan ta in vad som håller på att hända. Men snart så.

Heja, heja!  

En liten prinsessa i Hedemora

I dag vaktade vi telefonen från åtta på morgonen. Vid tio ringde äntligen vår NP och berättade att dokumenten var färdiga. Vilken lättnad. Vi var ju färdiga sedan länge så det var bara att bege sig mot Hedemora. När vi parkerat puffade Tobias till mig. En mamma och en liten tjej, som troligen var adopterad från något asiatiskt land, hade parkerat snett bakom oss.

På väg från vår NP, med alla dokument prydligt stämplade och i tryggt förvar i ryggsäcken, såg vi flickan och hennes mamma igen. Hela situationen gjorde mig så rörd. Tjejen hade prinsesskrona och jag såg att här är jag och min dotter, kanske också hon med en guldkrona i papp, om några år. Tänk att våra familjedrömmar är så nära att slå in. 

Om en timme går tåget till Stockholm. I morgon hänger vi på låset hos utrikesdepartementet klockan nio. Vi hoppas att de blir färdiga med stämplarna på vår adoptionsakt medan vi väntar trots att vi har lite för många dokument för det. Sedan är det dags att kopiera alla handlingar innan vi kliver in hos Taipei Mission. Kopian ska arkiveras hos dem och sedan stämplar de originalet. Där hade vi hoppats bli klara direkt, men har tyvärr fått veta att det brukar ta några dagar. Kanske uppemot en vecka.

Sen då? Vi har försökt få en tid hos socialen här i Avesta för att kunna lämna in våra papper och få samtyckesblanketten ifylld. Tyvärr är det lite svårt, då det verkar vara många sjukskrivningar där. Vi ska avvakta och försöka få en av de två personer som är insatta att kunna träffa oss. Den personen är tillbaka på halvtid i morgon. Då har vi förhoppningsvis möjlighet att ses innan vår akt kommer från Taipei Mission. Om inte personen ifråga är tillbaka i morgon får vi säga att vi måste få träffa någon annan. 

När vi sedan har fått samtyckesblanketten ifylld och fått tillbaka vår adoptionsakt återstår att kopiera den. Vi ska ha en kopia, Barnens Vänner en kopia och St Lucy originalet. När detta väl skickats och hittat fram är det "bara" väntan som återstår. Väntan på vår älskade Hanna. Hjälp, är det då det är dags att nypa sig i armen kanske?

Morgonrock åt far

Igår fick jag och Tobias uppleva en helt fantastisk dag hemma hos två av våra goda vänner och Hannas blivande bästis. Den måste jag få berätta om vid tillfälle. Det blev ett minne för livet. Ni kanske anar vem huvudpersonen för denna ljuvliga dag var när ni får en sneak peak här:

Eftersom det är fars dag i dag, Tobias första, så har vi firat det en smula. Tobias såg en glimt av paketet (mjukt, stort), så han har gissat på en morgonrock hela veckan. Så när jag kom in med frukost på sängen så frågade han efter sin morgonrock. Så kaxig, hehe, men så hade han ju ganska rätt också. Jag beställde varsin morgonrock åt honom och Hanna i present. Eftersom Tobias gillar Star Wars (årets underdrift?) så blev det en Jedi-morgonrock åt far och en Yoda-morgonrock åt dotter. Nästa fars dag kan de matcha varandra i sina outfits tänker jag, om det visar sig att Hanna gillar sin morgonrock lika mycket som pappa tycker om sin!

Jag tänkte göra en halvlyxig frukost på sängen men vi hade gammalt kaffe i perkulatorn, sur yoghurt i kylen och noll ägg. Så han fick en ostmacka, en ljuvlig muffins från igår och ett glas mjölk. Jag får jobba på det där alla kommande fars dag som stundar. Planerar redan för att jag och Hanna steker pankisar. Tänk förresten att när det är mors dag i slutet av maj nästa år, så kan vi mycket väl vara i Taiwan! Men vi hoppas förstås ha hunnit hem tills dess.

Jag vill skriva något djupsinnigt. Att jag vet att Tobias kommer bli en helt fantastisk pappa, den bästa, och så är det ju men jag kommer inte riktigt längre än så. Jag är bara så glad att få dela livet och föräldraskapet med just honom.

Gisslan hos NP

Vi hade lite fler dokument än vår NP förstått och det märktes att han var lite ställd när vi tog fram luntan. Ett ömsesidigt misstag. Vi erbjöd oss ganska direkt att återkomma till honom på måndag förmiddag för att hämta pappren och han drog en lättnadens suck. För oss är det lugnt eftersom vi är lediga från jobbet på tisdag också. Vi ska ändå ta oss till Stockholm redan på måndag, eftersom legaliseringen på UD bara har öppet mellan nio och elva på förmiddagarna.

Visst är det lite läskigt att ha pappren som gisslan hos NP, ändå! Men han verkar vara en stabil person, hehe.

Vi var riktigt glada att kontraktet och lite fler dokument hittade fram i dag. Men hjälp så förvirrade vi kände oss. Det är många papper att hålla reda på och det är ju rena grekiskan. Eller ja, kinesiskan då. Det var några kryss och "sign here" så nu håller vi tummarna för att det blivit rätt och riktigt!

Under dagen trillade också kontraktet, översatt till svenska, in i mejlkorgen. Överväldigande att läsa. Att  det där lilla pappret säger att vi anses vara passande föräldrar till vår lilla tjej. Vi har väl hunnit misstänka vid det här laget att andra tycker att vi skulle kunna anses vara det. Men ändå ... Vilken milstolpe!

Det händer, det är på riktigt

I dag kom ÄNTLIGEN kontraktet och lite andra dokument fram till Barnens Vänner! Jag kan säga att det är en stor skillnad på mitt mående i dag jämfört med igår. En sten lyftes från mitt bröst.


via GIPHY

Det gör att jag förstår att kontraktet ju är något så mycket mer än ett kontrakt. Att veta att det kommit fram till Barnens Vänner skänker mig ett lugn. Ett viktigt steg närmare Hanna. Vi kommer att ta oss dit. Det är inte som när vi tidigare varit nära att kunna bli föräldrar och sedan varit med om misslyckanden. Det här händer, det är på riktigt.

Ännu mer verkligt kändes det att se att vårt barnbesked presenterades på Barnens Vänners hemsida och Facebooksida! Det har jag längtat efter.

Då är ju bara frågan när. Närmast: När kommer brevet fram till oss? I dag har BV skickat det med så kallad "rek", alltså så att det ska kunna komma fram i morgon. Men med det väder som är, är det inte alldeles säkert att det blir så. Kommer det i morgon gasar dessa två föräldrar mot NP i grannkommunen, tänk så tålmodig han varit med oss(!), under eftermiddagen för att kunna få stämplarna. Kommer brevet inte fram i morgon, eller under helgen för den delen, då får vi lösa det då.

Just nu tror jag bara att jag behöver få känna att det är på riktigt. Ja, jag vill att vi ska kunna skicka vår akt till Taiwan så snart som möjligt men vi kan inte styra det helt och nu nöjer jag mig nog med att jag är glad att lugnet hittat mig åter.

Att fastna i ett steg

Kontraktet landade inte hos Barnens Vänner i dag och jag bröt ihop en stund på jobbet. I den stora processen är det en så liten grej, men just nu är det fruktansvärt jobbigt. Ett bakslag, känns det som. Det blir ju en kedjereaktion som är så frustrerande.

Det går inte att hoppa över ett steg tillfälligt för att sedan backa tillbaka utan vi måste beta av det bit för bit. Eftersom vi behöver en ny NP-person som inte kommer hittas nästgårds är det inte lönt att vi börjar leta efter denna förrän vi vet att kontrakten är på väg hem till oss och vi kan bestämma en dag och tid. Det är också bara att hoppas att jag kan vara ledig några andra dagar än de som jag fått okej för när vi väl kan ta oss till utrikesdepartementet och Taipei Mission.

Vi hade verkligen förhoppningar om att våra papper redan skulle ha varit på väg till Taiwan nu. Tiden tickar på medan vi står där vi står. "Men vi har i alla fall Hanna", säger Tobias. Ja, vi har ju det. Lilla, älskade Hanna.

Presidentvalet orkar jag inte ens kommentera i dag.

Det var ju det där med papper ...

Kollar av NP-pappren för att se så att vi har allt. Japp. Så fortsätter jag läsa pappren och ser att kontrakten som vi ju inte fått ännu också behöver stämplas av NP! Då fick vi lite att svära över. Den NP vi lyckats hitta, som finns någorlunda nära och som varit så flexibel och tålmodig med oss är nämligen bortrest nästa vecka om jag inte missminner mig. Dessa kedjereaktioner, alltså ...

To be continued. 

Då så

Då har polispappren hittat fram och skickats med mejl till Barnens Vänner som nog kan kirra med översättning till kinesiska i morgon. I dag höll vi oss rätt lugna, till skillnad från igår, eftersom vi visste att vår adoptionsorganisation var på utbildning sedan igår efter lunch fram till denna eftermiddag och därför inte skulle kunna ordna med våra papper just nu. Ingen dyrbar tid förlorad, alltså.

Förhoppningsvis på torsdag kan vi ta oss till NP som vi håller tummarna för inte protesterar över något papper utan ger oss stämplarna så att vi kan besöka UD och Taipei Mission på måndag. Den förstnämnda har nämligen stängt på fredagar som jag tolkat det på deras hemsida.

I morgon hoppas vi parallellt med detta att Barnens Vänner fått kontraktet från Taiwan så att det kan skickas vidare hit, signeras och resa tillbaka mot Taiwan så snart som möjligt. Nästa vecka känns rimligt. När det är gjort och våra dokument ungefär samtidigt skickats in och socialförvaltningen gett sitt samtycke att vi fortsätter, kan vi pusta ut och vänta på att domstolsprocessen förhoppningsvis ska börja om några månader.

Spjälsängen är på plats

Det var ju ett till litet, stort, steg som togs i helgen, när spjälsängen sattes ihop. Det inför ögonen på två riktigt nyfikna katter. Vilken pusselbit att få ställa den lilla bädden intill vår säng. Än så länge har vi bara en filt däri, när det närmar sig ska det bli så mysigt att bädda med Hannas sängkläder. Få sjunga eller läsa en saga och natta henne. Lyfta upp henne när hon sträcker upp sina små armar i luften. En stor, stor längtan ryms i den där lilla spjälsängen.

Båda katterna vågade sig ganska snabbt ner i spjälsängen och roade sig sedan med att hoppa i och ur. Jag förstår att en del är nojiga när det kommer till husdjur och spjälsängar. Det är inte vi, kanske känner vi oss lugna eftersom hon inte är ett spädbarn när hon kommer hem. Och katter, åtminstone våra, har ju sin vilja och envishet.

Katterna får passa på så länge det känns intressant, för när vårt lilla yrväder sedan flyttar in lär spjälsängen knappast vara en plats där de vill hålla till ...

Barnvagnen har landat

Det stora, lilla, steget. Hur annars kan inhandlandet av barnvagn beskrivas? När man köper barnvagn, då vet man vem den är till. Vår dotter Hanna. Hon är ungefär ett och ett halvt när hon kommer hem. Från den här sittvagnen kommer hon upptäcka världen. Häri kommer hon somna i i slutet av dagens äventyr och med denna kommer vi promenera tillsammans, tittandes på varandra och prata om sådant som faller småbarnsföräldrar och deras barn in.

Jag och Tobias kom fram till vilka kriterier vi har på en sittvagn, där tre viktiga var: 1. Busenkel att fälla ihop, 2. Vändbar, 3. Gott om utrymme undertill. Utan att ha uttalat det som några krav ville vi också att den självklart skulle vara lättkörd och inte vara alltför dyr.

Förstår ni hur många barnvagnar som finns på internet? Hur många recensioner som gjorts? Och kanske framför allt: Vilka hypermoderna termer som används och skrämmer iväg åtminstone dessa två rookieföräldrar? Googlandet ledde till efterlysning av förslag via Facebook där responsen blev fin, barnvagnar är ett kärt ämne, och mammor (ja, faktiskt bara mammor) talade varmt för just sin vagnmodell. Vi tackade och bockade även om det inte klickade helt för oss med någon av modellerna.

I helgen begav vi oss hur som helst till Barnens Land i Västerås och där var den. Vagnen som uppfyllde alla våra kriterier, inklusive de två outtalade, och som det var rabatt på eftersom den var förra årets modell och ytterligare rabatt då vi valde skyltexet.

Mina damer (och herrar, om ni är några som läser bloggen?), låt mig presentera vårt sköna åk Britax Go -15:

5000 pix blev det för vrålåket. På nätet hade det kunnat bli billigare, men då får man ju tänka montering och garanterat frakt så vi var väldigt nöjda ändå. Dessutom är det skönt att kunna provköra och få hjälp av personalen. Vi hade säkert kunnat hitta den perfekta modellen om vi gjort lite mer efterforskningar men för oss är det alldeles ypperligt att få sådant här gjort fort och smidigt.

Även om vi skulle kunna spara helt själva till alla de utgifter vi har nu, bara att det tar lite längre tid, har vi fått välkommet ekonomiskt stöd av både mina föräldrar och min farmor och nu när vagnen inhandlades ville Tobias föräldrar hjälpa till med det. Det uppskattas verkligen eftersom utgifterna förstås drar iväg.

Nu står den efterlängtade vagnen här hemma och både jag och Tobias drar i den då och då. Fram och tillbaka. Fnissar finurligt åt varandra, får något drömmande i blicken. Fäller ihop, fäller ut, rättar till handtaget, vänder på sitsen. Längtar oss framåt ... Vi skojar om att man skulle ta med vagnen på promenad utomhus, men att folk nog blir konfunderade när den är tom. Det hade i och för sig Tobias en bra replik till. "Jag är på väg att hämta dottern som är på kalas". Kanske provar dra den vid tillfälle.  

I efterhand har jag sett att vi nog kommer märka två, för oss mindre, nackdelar med detta åk. Det sprätter in grus i varukorgen sägs det och vagnen är lite bredare än en del andra modeller. Det sistnämnda bekommer ju inte oss utanför storstan. Vi är inte så många som trängs i affärerna här. Dessutom bor vi ju i villa, så plats finns det gott om.

Som vanligt fast ändå inte

Jag finner inte riktigt ro att skriva men vill ge ifrån mig ett livstecken. Säga att vi mår bra, väntar på varsitt sista papper innan det är dags för nästa steg. Vi hoppas innerligt att våra dokument är på väg mot Taiwan i slutet av nästa vecka.

Jag längtar så efter henne. Det kändes äntligen så konkret när barnbeskedet kom och dagarna därpå, med bilder och dokument att smälta. Men nu har vi ingen ny information utan lufsar på som vanligt och det börjar nästan kännas overkligt igen. Det är antagligen därför jag känner så starkt för att pyssla med hennes grejer, att hon känns lite närmare då.

En vän liknade det inte helt tokigt med en graviditet. Ett ultraljud, sedan är allt som vanligt fast ändå inte, innan första sparken äntligen känns.

Kontraktet har inte kommit ännu. Så vi ska väl stämma av med Barnens Vänner om det är naturligt eller om vi borde efterlysa de pappren på något sätt.