Hejdå 2013

Vad sägs om 2013?
En bajskorv, eller bara en sol med fläckar?

Ja, hur summeras 2013? Det har inte varit roligt att inte bli med barn det här året heller. Det har inte varit roligt att få mens tolv gånger det här året också. Men det var en varm sommar. Och jag har inte bara behövt gråta i min mans armar, utan vi har även fått skratta mycket tillsammans.

Några vänner är i flyttartagen, men jag har ansträngt mig och träffat nya, lika fina, vänner.

I mångt och mycket känns 2013 ändå som ett mellanår jag tog mig igenom, trots elände. Jobbet har varit en riktig pärs. Men sorgligast av allt är nu här i slutet, när mormor dog. Jag tänker att det är skönt för henne, en gammal trött människa, att få komma till sista vilan. Men det blir tomt utan henne.

Jag vet inte vad 2014 har att erbjuda, jag törs inte hoppas på mer än det fina vi har.

Men hopp har jag, det måste jag tordas leva med. Framtiden, när den nu slår till, jag tänker mycket på den och tillåter mig att drömma. Igår tittade jag på vårt snedtak och undrade vilka affischer som kommer hänga där så småningom. Vem är idol om tio, femton, år? Vad kommer du heta, vem kommer du vara? När än det blir vi ses, så längtar jag så!

Det brukar sägas att även om man klär en bajskorv i guld, så är det fortfarande en bajskorv. Men jag vill liksom inte kalla hela 2013 för en bajskorv, även om jag gladeligen pustar ut och lägger året till handlingarna. Jag får nog i stället betrakta året med det betydligt mer diplomatiska ordspråket "Även solen har sina fläckar".

Uppepipparkväll

En del kör med uppesittarkväll, med bingolotto och hela köret. Vi kör på uppepipparkväll. Eller påsättarkväll? Eller så tar vi helt enkelt ut dopparedan' en dag i förskott.

Jag skulle kunna fortsätta med denna göteborgshumor hur länge som helst, vad det verkar som. Men jag har ju some *piiippin'* business to take care of.

God jul, hörni.

Det finns en mening med det här

I måndags var jag och mannen på en liten "fertilitetsutflykt". Eller ja, han lämnade sperma till länssjukhuset. Hela dagen var jag som i en bubbla. Nu har jag kunnat skaka av mig det, vill inte fastna i den onda spiralen. Men allt jag kunde tänka i måndags, var "det var ju inte så här det skulle vara att bilda familj".

Det var väl svårt att veta vad vi kunde förvänta oss innan. Men nej, jag hade knappast för det första trott att vi skulle vara "gravida" så länge som vi varit. Att väntan skulle vara så lång, den är ju inte ens över ännu efter 24 månader. Nej, jag trodde inte att andra (sjukvården) skulle behöva lägga sig i särskilt mycket utan att vi skulle fixa åtminstone den första biten själv. Själva sexakten trodde man ju liksom skulle vara minst komplicerad.

Jag och maken är inte särskilt mycket i den stad som länssjukhuset är i. Men i måndags var vi som sagt där och vi passade på att strosa nere på stan. Nu var det förvisso grått, men fy fasen vilken tråkig stad alltså. Vi lunchade på ett sushi-ställe, trevligt att passa på i och med att den enda sushi-restaurang som funnits här stängde efter ett halvår (för ett halvår sedan).

Sedan var det själva strosandet, då. Nej, ingen stad för mig. Men när vi gick på gågatan funderade jag över vår framtid. Kanske kommer vi besöka staden många gånger framöver. Vare sig det blir fortsatt infertilitetsutredning eller adoption (föräldrautbildningen äger rum där).

Och så är förstås BB där. Iiiih, just ja. Ibland får jag nästan lov att påminna mig själv om varför vi gör det här. Det är ju inte bara för att räkna hur många spermier min man har, eller för att jag ska kissa på pinnar som visar smileys. Jag antar att det ibland är lätt att missa skogen för alla träden. Men det finns ju ett tydligt mål som väl är viktigt påminna sig själv om att minnas med glädje. I slutänden ska vi faktiskt bli föräldrar! 

Tvåårsjubileum

Nä, det har varit lite väl deppigt på den här bloggen. Den ska ju innehålla en gnutta humor också, så här kommer en trevlig bild från someecards.

Bilden föreställer (tror jag i alla fall?) mig och maken när vi firar att vi nu nuppat järnet utan preventivmedel i lite över två år. Om ändå vi visste detta när vi var nykära. Då hade en kunnat slippa böka med recept, p-piller-kartor, trasiga kondomer och oro. Och alla pengar en hade kunnat spara på preventivmedel och graviditetstest. Det hade vi kanske kunnat använda till handpenning för att byta ut putsen på huset.

Ibland är väntan outhärdlig

Så här i efterhand kan jag minnas barndomsvännens ansiktsuttryck när jag berättade att vi har svårt att få barn, min man och jag. Hon och jag hade inte setts på ett år eller så, det brukar gå så långt mellan gångerna och vi hörs knappt emellan. Men nu ville jag berätta. Hennes tvååring sprang runt och lekte.

Hennes ansiktsuttryck. Det var tidigare i höst och jag ser nog att hon frös till, litegrann. Jag kopplade det inte då, tänkte bara att det var förvåning. Men nu, cirka tio veckor senare, förstår jag. När vi träffades sist var hon gravid. Det måste vara så, för i dag har hon outat graviditeten på sin facebookvägg. Och jo, det är kul för henne. Men det känns som att någon drar undan mattan under fötterna på mig när jag inser att detta aldrig kommer att ta slut. Det kommer bara att fortsätta. När ska jag stålsätta mig, acceptera det på riktigt? Inte bara låtsas som att jag är okej med det, skjuta undan smärtan. "Nya tag", "gå vidare".

Jo, mensen drog igång i förrgår.

Just nu har jag lite svårt att ta in allas graviditeter, ens egen icke-graviditet. Jag fastnar med blicken. Behöver en punkt att stirra på för att hålla mig kvar på marken, i verkligheten.

Hur kan det vara så svårt? Jag begriper inte varför detta ska vara så komplicerat. Jag undrar hur det känns för dem som bara bestämmer sig och sedan blir gravida innan mensen ens dyker upp. Planerar in nummer två som om det vore en självklarhet.

Jag måste värja mig för att tänka jobbiga tankar. Vad som hade kunnat vara, det som inte är. Jag måste, måste försöka fokusera på det fina vi har. Den värme och lycka det skänker mig. Jag vet ju. Men det är svårt.Ibland är väntan outhärdlig.

Inte så bara att adoptera

Är du där ute någonstans och väntar på oss?

Jag blir sårad när människor tror att om man inte kan bli med barn, så är det "bara" att adoptera. Fattar de vilken process det är? Ja, jag förstår att det är värt att gå igenom eld och vatten för att till slut bli föräldrar. Men det är det där lättvindiga jag hakar upp mig på.

Först och främst: utöver de vanliga berg en familj bestiger i livet så handlar detta om en familjemedlem som kan ställas inför många omtumlande kriser i livet som man själv har svårt att kunna sätta sig in i eller ens föreställa sig hur det känns. Det handlar om en människa som har sina rötter i ett annat land, hos en annan familj och som kanske en dag tittar i spegeln och inte vet vem den ser drag ifrån. Är du stark nog att hjälpa ditt älskade barn igenom dessa stormar? Modig nog att inte sopa det under mattan? Det tror jag är två av de viktigaste frågorna att ställa sig själv. Och åtminstone för mig är det viktigt att en adoption inte är ett "välgörenhetsprojekt". Det ska handla om att det känns rätt, att det är så här blir vi en familj.

Sedan finns några fler små punkter som är värda att tänka på innan en öppnar munnen och säger att "det är bara": 
1. Logistiken inför. För att ens kunna ansöka om att stå i en adoptionskö, måste vi gå en föräldrautbildning som kostar några tusenlappar. Utbildningen, som består av några timmar åt gången och är 8-16 tillfällen, finns inte i vår hemkommun, utan i en större kommun i länet. Sju mil hemifrån. Jag arbetspendlar till en kommun i ett annat län, i motsatt riktning, men utbildningen måste genomföras i hemlänet. Den arrangeras 1-2 gånger per år beroende på intresse. Men visst, bestämmer vi oss väl för att bli föräldrar på detta sätt, så löser det sig förstås. Det var steg ett.

2. Utbildningen är gjord! Men ingen kö ännu. Vi ska bli godkända för att få stå i kön. En hemutredning genomförs enligt socialtjänstlagen. Vi blir förhörda enskilt. Varför vill du adoptera? Hur var barndomen? Hur många sexpartners har du haft? och andra personliga frågor. Sedan ska socialnämnden ta ställning till ansökan.

3. Hurra! Vi får köa. Men det är inte bara att välja adoptionskö även om vi är "fläckfria". För att ens få stå i kön för att adoptera från till exempel Kina, måste vi bland annat ha varit gifta i två år. Kötiden är drygt sex år. I vissa afrikanska länder, bland annat Lesotho, "önskas kristna familjer". Nej, vi gifte oss ju (för fan) borgerligt. Vissa länder kräver infertilitetsintyg och för att adoptera från Kenya, till exempel, så måste vi befinna oss i landet i sju-tio månader. En del länder har det blivit svårare att få adoptera ifrån när föräldrar inom landet erbjuds att adoptera i första hand (och det är ju bra på många sätt).

Kötiden kortas om vi kan tänka oss att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov, med allt vad det kan innebära. Särskilda behov, kan ibland innebära sådant som är lätt att hjälpa barnet med i Sverige, men inte i hemlandet . Det är ju inte alltid man vet om barnet har särskilda behov heller, vare sig man föder ett biologiskt barn eller adopterar. Vi är inte främmande för att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov. Men att göra det bara för att korta kötiden, skulle kännas befängt. Det ska ju handla om att det är det som känns rätt. Också i baltländerna kan kötiden vara kortare ibland.

Det känns lite snårigt innan man satt sig in i vilket av alla länder vi kan finna just vår familjemedlem.

4. Lånet. Nej, du "får" inte ett barn. Att adoptera kostar drygt 200.000 kronor (inklusive resa/logi/ledigt från jobbet etc.).

5. Stopp. Ryssland ligger ju relativt nära och har kortare kötid än en del andra länder. Men tidigare i höst stoppade landet adoptioner till Sverige i och med den omfattande anti gay-lag som Putin instiftat. Inte nog med att homosexuella personer inte får adoptera, ingen alls från Sverige får adoptera därifrån i och med att vårt land tillåter samkönade äktenskap. Ens framtida familj ligger i händerna på ledare som ska styra in i ens vardagsrum så långt det går.  

Det finns förstås fler tankeställningar kring adoption och varje land är unikt. Det är ju det som gör det så svårt så här när en knappt nått startgroparna. Vi tänker efter både en och två gånger.

Nej. Jag säger inte att det är dåligt att processen för att adoptera är lång. När du väl har barnen i din famn, tror jag det är en resa som var värd varje tår och allt slit. Men när människor säger att det "bara" är att adoptera, alltså. Att mäkta med en adoptionsprocess är nog sååå mycket tyngre än en graviditet och förlossning.

Hur går dina tankar kring adoption? Är det för svårt att adoptera? Eller är det rent av för lätt?

Spermieräkning

När vi påbörjade utredningen i våras och det inte visade nåt fel på oss, förutom att maken hade 19 miljoner spermier i stället för normala 20 miljoner, och vi fortsatte på egen hand så tänkte vi inte på en grej de sa.  De påminde mig när jag ringde för någon vecka sedan, att maken måste lämna ett till prov innan vi går vidare. Det är ju ingen big deal, men alltså logistiken för att få det gjort.

Han måste ta sig sex mil hemifrån enkel väg, på en vardag. Den långa resvägen gör att han helst ska utföra provet på plats. Inte helt bekvämt. Förra gången ryckte en kvinna som också ville använda sjukhustoaletten, i dörren. Inte lätt det heller. Men han klara't! Min älskade, tappre man. Även om han råkade missa burken litegrann i starten, kanske med en miljon spermier?

Haha, det låter så mycket! Men får det plats 19 miljoner i en liten burk, borde det ju vara lätt hänt att en miljon stryker med om man är oförsiktig. Hur räknar de förresten satsen? Jag förstår ju att de inte räknar "1, 2, 3, 4, 5 ... 700, 701 ... 1 508 099 ... Nej, jag tappade bort mig! 1, 2, 3 ... ". Jag antar att de har koll på burkens vikt och väger satsen på något sätt? Eller kanske tar de en liten bit av satsen och tittar hur många som ligger där och räknar ut hur många som då finns i hela? Äh, jag vet inte. Läkaren sa i alla fall i våras att de spermier min man hade såg bra eller friska ut. Jag minns inte hur hon uttryckte sig, men det var den innebörden i alla fall.

Om ungefär en vecka infaller nästa dag som han är ledig på en vardag. När ett prov lämnas in ska han inte heller ha fått utlösning på några dagar. Så sicken tur (i oturen) att jag har mens dagarna innan provet ska lämnas in. Om inte mensen uteblir förstås. Det hade ju varit ännu mer tur ... Hur som helst blir det skönt att ta sig vidare i nästa steg. Bocka av to do-listan, ungefär.

En barnfri zon

I dag har jag varit i skidspåret för första gången den här säsongen. Så mörbultad en är, men jäklar så skönt det var! Inte en sekund i spåret tänkte jag på att jag inte är mamma. Det var bara att ta sig fram, ett stavtag i taget. Det var allt som cirkulerade i mitt huvud. Tyngden på den främre skidan, tryck ifrån med motsatt stav. Tyngden på den främre skidan, tryck ifrån med motsatt stav. När jag kom hem slocknade jag och vaknade efter två timmar.

Skidor är alltså inte bara ett bra sätt att motionera på, utan även en stund när de jobbiga tankarna och känslorna lämnar kroppen för en stund. Vilket uppvaknande! Jag ska göra mitt yttersta för att låta skidspåret bli en "barnfri zon". Det känns vettigt.

PS. Och inte en gång ramlade jag kan jag tillägga, även om det nu inte är en motionsblogg jag driver. Eller förresten, hur var det nu? Apoteket vill kanske hävda det, hihi.

Nope, nix, nada

Snart ska jag på tjejkväll, för första gången sedan jag flyttade hit för snart tre år sedan! Det är nästan lite pirrigt. Vi är 5-10 tjejer som ska äta gott, spela lite kort och förhoppningsvis skratta. Jag längtar så. Haha, låter som att det är nån dag eller vecka kvar men vi ska ses redan i kväll.

Just nu, när det är tyst omkring mig, ligger väntan, våndan som en slöja över mig. Känslorna sitter fastklamrade utanpå. Jag tror inte att spermien hittade fram den här gången heller. Igår kände jag mig riktigt pms:ig när maken varken hade köpt rödbetor eller halloumi till middagen vi skulle laga. Rödbetor kunde han ana föga att jag ville ha och "muminköttet", hehe, hade han ersatt med fetaost. No biggie. Men fy så irriterad jag var tills jag fick mat i mig. Och hur många söta bebisar, gråtande och storögda, som jag än sett denna vecka så har inte brösten stramat. Inte ens fast jag känt efter lite, lite extra. Nope. Nix. Nada. Jag har nästan dykt ner i trosorna (Nej, nej dykt ner har jag inte. Det är stor betoning på nästan här.) men inte sett något som ens kan misstas för att likna en nidblödning. Nånå, det är den här plågan i fem dagar till. Sen vet vi lite mer.