Inte så bara att adoptera

Är du där ute någonstans och väntar på oss?

Jag blir sårad när människor tror att om man inte kan bli med barn, så är det "bara" att adoptera. Fattar de vilken process det är? Ja, jag förstår att det är värt att gå igenom eld och vatten för att till slut bli föräldrar. Men det är det där lättvindiga jag hakar upp mig på.

Först och främst: utöver de vanliga berg en familj bestiger i livet så handlar detta om en familjemedlem som kan ställas inför många omtumlande kriser i livet som man själv har svårt att kunna sätta sig in i eller ens föreställa sig hur det känns. Det handlar om en människa som har sina rötter i ett annat land, hos en annan familj och som kanske en dag tittar i spegeln och inte vet vem den ser drag ifrån. Är du stark nog att hjälpa ditt älskade barn igenom dessa stormar? Modig nog att inte sopa det under mattan? Det tror jag är två av de viktigaste frågorna att ställa sig själv. Och åtminstone för mig är det viktigt att en adoption inte är ett "välgörenhetsprojekt". Det ska handla om att det känns rätt, att det är så här blir vi en familj.

Sedan finns några fler små punkter som är värda att tänka på innan en öppnar munnen och säger att "det är bara": 
1. Logistiken inför. För att ens kunna ansöka om att stå i en adoptionskö, måste vi gå en föräldrautbildning som kostar några tusenlappar. Utbildningen, som består av några timmar åt gången och är 8-16 tillfällen, finns inte i vår hemkommun, utan i en större kommun i länet. Sju mil hemifrån. Jag arbetspendlar till en kommun i ett annat län, i motsatt riktning, men utbildningen måste genomföras i hemlänet. Den arrangeras 1-2 gånger per år beroende på intresse. Men visst, bestämmer vi oss väl för att bli föräldrar på detta sätt, så löser det sig förstås. Det var steg ett.

2. Utbildningen är gjord! Men ingen kö ännu. Vi ska bli godkända för att få stå i kön. En hemutredning genomförs enligt socialtjänstlagen. Vi blir förhörda enskilt. Varför vill du adoptera? Hur var barndomen? Hur många sexpartners har du haft? och andra personliga frågor. Sedan ska socialnämnden ta ställning till ansökan.

3. Hurra! Vi får köa. Men det är inte bara att välja adoptionskö även om vi är "fläckfria". För att ens få stå i kön för att adoptera från till exempel Kina, måste vi bland annat ha varit gifta i två år. Kötiden är drygt sex år. I vissa afrikanska länder, bland annat Lesotho, "önskas kristna familjer". Nej, vi gifte oss ju (för fan) borgerligt. Vissa länder kräver infertilitetsintyg och för att adoptera från Kenya, till exempel, så måste vi befinna oss i landet i sju-tio månader. En del länder har det blivit svårare att få adoptera ifrån när föräldrar inom landet erbjuds att adoptera i första hand (och det är ju bra på många sätt).

Kötiden kortas om vi kan tänka oss att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov, med allt vad det kan innebära. Särskilda behov, kan ibland innebära sådant som är lätt att hjälpa barnet med i Sverige, men inte i hemlandet . Det är ju inte alltid man vet om barnet har särskilda behov heller, vare sig man föder ett biologiskt barn eller adopterar. Vi är inte främmande för att adoptera ett äldre barn eller ett barn med (dokumenterade) särskilda behov. Men att göra det bara för att korta kötiden, skulle kännas befängt. Det ska ju handla om att det är det som känns rätt. Också i baltländerna kan kötiden vara kortare ibland.

Det känns lite snårigt innan man satt sig in i vilket av alla länder vi kan finna just vår familjemedlem.

4. Lånet. Nej, du "får" inte ett barn. Att adoptera kostar drygt 200.000 kronor (inklusive resa/logi/ledigt från jobbet etc.).

5. Stopp. Ryssland ligger ju relativt nära och har kortare kötid än en del andra länder. Men tidigare i höst stoppade landet adoptioner till Sverige i och med den omfattande anti gay-lag som Putin instiftat. Inte nog med att homosexuella personer inte får adoptera, ingen alls från Sverige får adoptera därifrån i och med att vårt land tillåter samkönade äktenskap. Ens framtida familj ligger i händerna på ledare som ska styra in i ens vardagsrum så långt det går.  

Det finns förstås fler tankeställningar kring adoption och varje land är unikt. Det är ju det som gör det så svårt så här när en knappt nått startgroparna. Vi tänker efter både en och två gånger.

Nej. Jag säger inte att det är dåligt att processen för att adoptera är lång. När du väl har barnen i din famn, tror jag det är en resa som var värd varje tår och allt slit. Men när människor säger att det "bara" är att adoptera, alltså. Att mäkta med en adoptionsprocess är nog sååå mycket tyngre än en graviditet och förlossning.

Hur går dina tankar kring adoption? Är det för svårt att adoptera? Eller är det rent av för lätt?