I dag blir en kort arbetsdag. Vi luffar nämligen till Stockholm för att inkassera min coolaste 30-årspresent. Beyoncés konsert i Friends Arena. Jaaaa! Jag har så otroligt höga förväntningar och känner mig rätt trygg med att de kommer infrias. Queen B, här kommer vi! Efter konserten blir det hotellövernattning, mumsig frukostbuffé och så tåget tillbaka till jobbet igen.
via GIPHY
Ni andra ofrivilligt barnlösa där ute, ni kommer väl ihåg att unna er sådant här? Det gör själen gott. I september spelar The tallest man on earth i Dalhalla och vi ska dit. Bra kille, häftig konsertlokal.
Efter fem år av längtan fann vi vår dotter i Taiwan. Nu längtar vi efter syskon.
tisdag 26 juli 2016
måndag 25 juli 2016
Inblick i framtiden
Saker vi lär oss när småbarnsfamiljer hälsar på:
- Inte ha vinylspelare i barnvänlig höjd. Har ännu inte vågat kolla av om någon större skada skett än att ena sidan på en LP-skiva repats.
- Att öppna dörrar är kul när man är barn. Säkerhetslås till ytterdörren ska införskaffas och nyckeln till altandörren kommer behöva få ett gömställe.
- Våra katter är äntligen någorlunda avslappnade, och inte osynliga, när barn hälsar på. Hurra!
Fyrtio veckor
Så här står det på babyhjälp.se om väntansvecka 40:
"I vecka 40 så har en del redan fått barn, andra får vänta ett tag till. I graviditetsvecka 40 är kroppen tung och många gravida funderar på om det inte går att sätta igång förlossningen genom att gå i trappor eller genom att putsa fönster. Förlossningen kan dock inte tvingas igång, utan det tar den tid det tar."
Så sant så, också när det kommer till vår väntan.
"I vecka 40 så har en del redan fått barn, andra får vänta ett tag till. I graviditetsvecka 40 är kroppen tung och många gravida funderar på om det inte går att sätta igång förlossningen genom att gå i trappor eller genom att putsa fönster. Förlossningen kan dock inte tvingas igång, utan det tar den tid det tar."
Så sant så, också när det kommer till vår väntan.
söndag 24 juli 2016
Nytt väntansprojekt
Den den här gulliga, gamla barnstolen fick jag av min farmor när vi var upp. Den tänker jag slipa och måla om, kanske använda barnrumstapeten till ryggstödet på något sätt och använda den gröna målarfärgen som blev över. Så ska den stå vid fönstret bredvid ytterdörren och vara en "ta på sig skorna"-stol. Det är så härligt med "Eureka!"-moments när de dyker upp. För när vi kånkade hem stolen tänkte jag att 1. Jag vill absolut ha den. 2. Men var tusan ska den få plats i barnrummet som redan håller på att bli trångt innan nån ens bor där?!
Så slog det mig att vårt barn ska sitta och ta på sig sina små skor ibland. Var bättre än på den tidigare saknade "ta på sig skorna"-stolen?
När ordet adoptera missbrukas
Reflektioner medan jag väntar barn:
Jag önskar att människor kunde sluta säga att de adopterat en katt, hund eller julgran(!).
Det störde mig inte förut men i denna process ... det låter bara märkligt och fel, fel, fel.
Varför stör det mig så? Jo, det känns som att vårt (blivande) barn likställs med djur eller annat som folk gillar att säga att man kan adoptera.
I NE står det så här om ordet adoption: "att uppta en person som sitt eget barn".
Men visst ska jag erkänna att under föräldrautbildningen, när allt var nytt, reflekterade jag och Tobias över trygghet och att vi inte vet så mycket om vår ena katts bakgrund, en hittekatt, och att det tagit ett tag för henne att lita på oss och andra människor. Och då har vi kommit in på hur en adoptionsprocess kan se ut och att "Ja, det är nästan som att vi adopterat henne". Men nej, nej, nej. Att tänka att ett djur adopteras gör mig numera väldigt illa till mods och så skäms jag över att jag inte reflekterat över det på detta sätt tidigare.
Det knyter sig i magen när jag ser att katthem basunerar ut "adoptera i stället för att köpa". Jag önskar de kunde använda ett annat ord eller uttryck - vad sägs om "ta hand om"? Undrar varför ordet adoption ens börjat användas i detta sammanhang. Inte utifrån ett barnperspektiv i alla fall.
Visst, katten är en viktig familjemedlem att ta sig an fast samtidigt ... ett husdjur kan du behöva fatta beslut om att avliva om det blir sjukt eller omplacera om en familjemedlem är allergisk. Det går inte att likställa med föräldraskapet, hur det än ser ut.
Julgranen dessutom, förresten, där verkar det vansinnigt att kalla det för adoption. Enligt artikeln jag länkar till ovan, den är från förra året, köper man granen och lämnar tillbaka den för att plantera ut i markerna igen sen. På vilket sätt är det som adoption? Inte alls! Och det är väl ett rätt tydligt exempel på att ordets egentliga betydelse riskerar att suddas ut eller förminskas.
Jaja, det ska sägas ändå att meningarna förstås går isär kring detta. En del berörda har inget emot att ordet används i andra sammanhang än det ursprungliga och tar då engelskan som exempel. Där används "adopt" vidare, både om adoption samt att anta eller införa etc. Jag såg ett rätt bra exempel i Adoptivmammagruppen på Facebook, att man ju kan "adopt an opinion", alltså ta till sig en åsikt. Men nej, jag skulle inte säga att "adoptera en åsikt" är ett uttryck som används i svenskan.
Även om jag, som synes, inte gillar att ordet adoption används i andra sammanhang än det ursprungliga så får jag ju ändå medge att det i stort ändå används om sådant som ger positiva associationer. Då är det värre med serier och filmer som gärna skojar om adoption på olika sätt ... Men det kan vi väl snacka om en annan gång.
Jag önskar att människor kunde sluta säga att de adopterat en katt, hund eller julgran(!).
Det störde mig inte förut men i denna process ... det låter bara märkligt och fel, fel, fel.
Varför stör det mig så? Jo, det känns som att vårt (blivande) barn likställs med djur eller annat som folk gillar att säga att man kan adoptera.
I NE står det så här om ordet adoption: "att uppta en person som sitt eget barn".
Men visst ska jag erkänna att under föräldrautbildningen, när allt var nytt, reflekterade jag och Tobias över trygghet och att vi inte vet så mycket om vår ena katts bakgrund, en hittekatt, och att det tagit ett tag för henne att lita på oss och andra människor. Och då har vi kommit in på hur en adoptionsprocess kan se ut och att "Ja, det är nästan som att vi adopterat henne". Men nej, nej, nej. Att tänka att ett djur adopteras gör mig numera väldigt illa till mods och så skäms jag över att jag inte reflekterat över det på detta sätt tidigare.
Det knyter sig i magen när jag ser att katthem basunerar ut "adoptera i stället för att köpa". Jag önskar de kunde använda ett annat ord eller uttryck - vad sägs om "ta hand om"? Undrar varför ordet adoption ens börjat användas i detta sammanhang. Inte utifrån ett barnperspektiv i alla fall.
Visst, katten är en viktig familjemedlem att ta sig an fast samtidigt ... ett husdjur kan du behöva fatta beslut om att avliva om det blir sjukt eller omplacera om en familjemedlem är allergisk. Det går inte att likställa med föräldraskapet, hur det än ser ut.
Julgranen dessutom, förresten, där verkar det vansinnigt att kalla det för adoption. Enligt artikeln jag länkar till ovan, den är från förra året, köper man granen och lämnar tillbaka den för att plantera ut i markerna igen sen. På vilket sätt är det som adoption? Inte alls! Och det är väl ett rätt tydligt exempel på att ordets egentliga betydelse riskerar att suddas ut eller förminskas.
Jaja, det ska sägas ändå att meningarna förstås går isär kring detta. En del berörda har inget emot att ordet används i andra sammanhang än det ursprungliga och tar då engelskan som exempel. Där används "adopt" vidare, både om adoption samt att anta eller införa etc. Jag såg ett rätt bra exempel i Adoptivmammagruppen på Facebook, att man ju kan "adopt an opinion", alltså ta till sig en åsikt. Men nej, jag skulle inte säga att "adoptera en åsikt" är ett uttryck som används i svenskan.
Även om jag, som synes, inte gillar att ordet adoption används i andra sammanhang än det ursprungliga så får jag ju ändå medge att det i stort ändå används om sådant som ger positiva associationer. Då är det värre med serier och filmer som gärna skojar om adoption på olika sätt ... Men det kan vi väl snacka om en annan gång.
Nu en älskad familjemedlem som vi en gång tog hand om? Ja. Adopterad? Nej. |
torsdag 21 juli 2016
Blivande mamma i blåsväder
Går igenom semesterbilderna och noterar att det verkligen börjar synas att väntan tar fart. Här har Tobias fotat mig på Dundret, i väntansvecka trettioåtta. Sprickfärdig!
Eller bara just liiiite blåsväder och en poncho som såg chansen ...
;)
Fortsatt gissande
Vi
fortsätter. Välkommen in i gissningsleken, blivande morfar!
Marika
B:
Adopterad
från Peru:
28 juli
2016, flicka, 26 månader
Annika:
1
augusti, pojke, 24 månader
Resan
till dig:
8
augusti, pojke, 16 månader
Anonym:
10
augusti 2016, pojke, 13 månader
Morfar:
20
augusti, pojke, 24 månader
Namnsdagsbarn:
25
augusti 2016, pojke, 11 månader
Åsa:
12
september, flicka, 14 månader
Louise:
23
september 2016, pojke, 10 månader
Jag:
26
september 2016, pojke, 17 månader
Marr:
3
oktober 2016, pojke, 16 månader
Tobias:
10
oktober 2016, pojke, 18 månader
S:
28
oktober 2016, pojke, 17 månader
Jenny:
2
november, flicka, 18 månader
Anna:
12
november 2016, flicka, 14 månader
Emma:
22
november 2016, pojke, 19 månader
Cornelia:
12
januari 2017, pojke, 17 månader
Evelina:
20
januari 2017, pojke, 26 månader
Caroline:
23
februari 2017, pojke, 23 månader
Louise:
11
augusti 2017, pojke, 24 månader
Nio månader och två dagar
Nu har vi köat i drygt nio månader. Jag är helt slut ibland. Mycket tankekraft går åt till att längta, vänta, känna.
Men visst är det en skön milstolpe, trots allt. Vi klamrar oss fast vid denna längtansflotte. Fortsätter vår färd.
Nio månader och två dagar bakom oss.
Men visst är det en skön milstolpe, trots allt. Vi klamrar oss fast vid denna längtansflotte. Fortsätter vår färd.
Nio månader och två dagar bakom oss.
måndag 18 juli 2016
Trettionio veckor
Families don't have to match.
You don't have to look like someone else to love them.
Leigh Anne Tuohy
torsdag 14 juli 2016
För exakt två år sedan ...
... påbörjade vi första ivf-försöket, långa protokollet med nässprej, och jag förtäljde detta i bloggen:
Nu är vi i gång
Dag 1 med nässprej: Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt.
Och hur det känns: När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.
Så här var det när andra försöket drog i gång några månader senare. Inte helt odramatiskt då vi råkade ut för en oempatisk sjuksyster på 1177. Tredje gången var jag fortfarande nervös när första sprutan togs och det blev tvärstopp när jag skulle försöka göra det själv.
Sedan länge har vi, helt odramatiskt tillsammans, bestämt oss att vi aldrig kommer genomgå en ivf-behandling igen. Vi ångrar inte att det är gjort. Men nej. Vi kommer inte göra om det.
Nu är vi i gång
Dag 1 med nässprej: Så det är så här det smakar att (försöka) bli gravid. Syntetiskt.
Och hur det känns: När jag backade ut bilen från uppfarten, för att åka till jobbet, såg jag en cyklist och tänkte att det är så det är ja. Jorden har inte stannat. Resten av världen rullar på. Trots det vi går igenom nu.
Så här var det när andra försöket drog i gång några månader senare. Inte helt odramatiskt då vi råkade ut för en oempatisk sjuksyster på 1177. Tredje gången var jag fortfarande nervös när första sprutan togs och det blev tvärstopp när jag skulle försöka göra det själv.
Sedan länge har vi, helt odramatiskt tillsammans, bestämt oss att vi aldrig kommer genomgå en ivf-behandling igen. Vi ångrar inte att det är gjort. Men nej. Vi kommer inte göra om det.
Första dagen med nässprej dokumenterades noga. |
Etiketter:
IVF,
långa protokollet,
ofrivillig barnlöshet,
Synarel
onsdag 13 juli 2016
Lilla lathunden för kommentarer
Jag har försökt luska i varför det inte fungerar för en del att kommentera. Via Google och egna erfarenheter kommer jag fram till två orsaker och lösningar:
1. Webbläsaren. Via datorn använder jag nästan uteslutande Chrome när jag svarar på kommentarer och det fungerar bra för mig. Om du har problem med en annan webbläsare kan det vara värt att prova ett byte.
2. Mobilen. När jag försöker kommentera i min eller andras bloggar i mobilen, där jag använder Safari, har jag märkt att det trilskas ibland inte minst om jag suddar ut en bokstav eller vill lägga till något tidigare i texten. Då måste jag trycka på "klar" innan jag kan gå in i textfältet igen och fortsätta skriva och slutligen skicka iväg kommentaren.
Hoppas att det är så lättlöst för de flesta av er!
1. Webbläsaren. Via datorn använder jag nästan uteslutande Chrome när jag svarar på kommentarer och det fungerar bra för mig. Om du har problem med en annan webbläsare kan det vara värt att prova ett byte.
2. Mobilen. När jag försöker kommentera i min eller andras bloggar i mobilen, där jag använder Safari, har jag märkt att det trilskas ibland inte minst om jag suddar ut en bokstav eller vill lägga till något tidigare i texten. Då måste jag trycka på "klar" innan jag kan gå in i textfältet igen och fortsätta skriva och slutligen skicka iväg kommentaren.
Hoppas att det är så lättlöst för de flesta av er!
tisdag 12 juli 2016
Favorit i repris ...
Två missar och gissningsleken fortsätter. Jag hade glömt en gissning, men nu finns den med Annika!
Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader
Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader
Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader
Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader
Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader
Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader
Annika:
9 juni 2016, flicka, 15 månader
Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader
Miss Hultgren:
16 juni, pojke, 10 månader
Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader
Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader
Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader
Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader
Jessica:
19 juli, pojke, 13 månader
Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader
Annika:
1 augusti, pojke, 24 månader
Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader
Åsa:
12 september, flicka, 14 månader
Louise:
23 september 2016, pojke, 10 månader
Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader
Marr:
3 oktober 2016, pojke, 16 månader
Tobias:
10 oktober 2016, pojke, 18 månader
Anna:
12 november 2016, flicka, 14 månader
Emma:
22 november 2016, pojke, 19 månader
Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader
Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader
Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader
Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader
7 mars 2016, flicka, 13 månader
16 maj 2016, pojke, 15 månader
6 juni 2016, flicka, 11 månader
6 juni 2016, flicka, 19 månader
16 juni 2016, pojke, 6 månader
16 juni, pojke, 10 månader
19 juni 2016, pojke, 7 månader
19 juli, pojke, 13 månader
Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader
Annika:
1 augusti, pojke, 24 månader
Resan till dig:
8 augusti, pojke, 16 månader
Anonym:
10 augusti 2016, pojke, 13 månaderNamnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader
Åsa:
12 september, flicka, 14 månader
Louise:
23 september 2016, pojke, 10 månader
Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader
Marr:
3 oktober 2016, pojke, 16 månader
Tobias:
10 oktober 2016, pojke, 18 månader
S:
28 oktober 2016, pojke, 17 månader
Jenny:
2 november, flicka, Anna:
12 november 2016, flicka, 14 månader
Emma:
22 november 2016, pojke, 19 månader
Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader
Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader
Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader
Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader
Andra poddavsnittet
Jag fick en fråga om jag kunde länka till det andra poddavsnittet. Visst kan jag det! Här hittar ni det. Länken återfinns också där ni hittar första avsnittet.
Trevlig lyssning!
Trevlig lyssning!
måndag 11 juli 2016
Något för hängmattan?
Jag märker att bloggens sidvisningar skjutit i höjden de senaste dagarna. Det roliga är att ni inte är jättemånga som är in, men ni som är det stannar länge och väl och bläddrar. Stig på, stig på och känn er som hemma!
Det påminner mig om att man ju har lite mer tid i hängmattan och kanske tar sig tid att komma ikapp inläggen på en blogg nu i semestertider. Därför vill jag passa på att tipsa er som missade min och Jessicas podd om ofrivillig barnlöshet i maj månad att lyssna in er på den nu! Ni hör första avsnittet av två här.
Det påminner mig om att man ju har lite mer tid i hängmattan och kanske tar sig tid att komma ikapp inläggen på en blogg nu i semestertider. Därför vill jag passa på att tipsa er som missade min och Jessicas podd om ofrivillig barnlöshet i maj månad att lyssna in er på den nu! Ni hör första avsnittet av två här.
Trettioåtta veckor
En semesterbild fick göra grunden till ett citat jag behöver boosta mig själv med extra mycket just nu. Trettioåtta veckor bakom oss. Inte en vecka, inte en dag, utan vårt blivande barn i våra tankar.
söndag 10 juli 2016
Det vita Hollywood
Jag har ådragit mig den vanan att när jag tittar på en film eller serie observerar jag hudnyanser. Det blir många gånger väääääldigt många nyanser av vitt, kan jag meddela.
Jag borde väl inte vara chockad, men det är ändå skrämmande att den normen är så vansinnigt stark också i nyare Hollywoodfilmer.
Nästa gång du ser en rulle, prova räkna hur många med annan hudfärg än vit som har en replik och hur många repliker i så fall. Vill du ta det steget längre kan du prova "The Racial Bechdel Test". Känner ni till "The Bechdel Test", också kallat feministtestet? Det är som det, fast handlar om hudfärg i stället för kvinnor.
Här är frågorna att ställa sig:
1. Finns mer än en (namngiven) karaktär som är icke-vit?
2. Har minst två icke-vita karaktärer en konversation med varandra?
3. Handlar konversationen om något annat än en vit person?
Gratulerar! Filmen (eller serien för den delen!) som du såg klarade just, högst troligt som en av få, testet.
I detta finns också fenomenet "whitewashing". Alltså att Hollywood castar vita skådisar att spela roller där karaktären egentligen har annan hudfärg. Här är en intressant artikel om asiatisk-amerikanska skådespelare som kämpar för sin plats i rampljuset. I artikeln framgår, med glimten i ögat, att det återfinns ett ansikte med asiatiskt utseende i Sagan om ringen-filmerna, en kvinna som syns "for a glorious three seconds".
Och Sverige, ja ... Sverige gör väl beklagligt nog oftast som storebror Hollywood gör.
Jag borde väl inte vara chockad, men det är ändå skrämmande att den normen är så vansinnigt stark också i nyare Hollywoodfilmer.
Nästa gång du ser en rulle, prova räkna hur många med annan hudfärg än vit som har en replik och hur många repliker i så fall. Vill du ta det steget längre kan du prova "The Racial Bechdel Test". Känner ni till "The Bechdel Test", också kallat feministtestet? Det är som det, fast handlar om hudfärg i stället för kvinnor.
Här är frågorna att ställa sig:
1. Finns mer än en (namngiven) karaktär som är icke-vit?
2. Har minst två icke-vita karaktärer en konversation med varandra?
3. Handlar konversationen om något annat än en vit person?
Gratulerar! Filmen (eller serien för den delen!) som du såg klarade just, högst troligt som en av få, testet.
I detta finns också fenomenet "whitewashing". Alltså att Hollywood castar vita skådisar att spela roller där karaktären egentligen har annan hudfärg. Här är en intressant artikel om asiatisk-amerikanska skådespelare som kämpar för sin plats i rampljuset. I artikeln framgår, med glimten i ögat, att det återfinns ett ansikte med asiatiskt utseende i Sagan om ringen-filmerna, en kvinna som syns "for a glorious three seconds".
Och Sverige, ja ... Sverige gör väl beklagligt nog oftast som storebror Hollywood gör.
lördag 9 juli 2016
Att vara fem år igen
Som jag avskyr denna offerkofta men den är rakt omöjlig att få av sig just nu. Ständigt är jag ihopkrupen i den, när den inte hänger över axlarna. Det verkar bara vara på Kreta som den går att få av.
Jag har så mycket jag vill säga, skriva, som är mycket gladare och intressantare. Men jag orkar inte. Det är ibland som att mitt huvud håller på att sprängas av reflektioner, analyser, som inte hittar ut utan bara stöter mot hjärnbarken om och om igen.
Att befinna sig i vardagslivet, i semestern, och försöka hitta njutning samtidigt som längtan hela tiden finns där är svårt. Jag har nog aldrig haft så svårt att leva i nuet som nu och det stör mig väldigt eftersom jag vet att jag inte mår bra av det. Sen stör det mig ännu mer eftersom jag i grunden känner mig som en väldigt positiv person som för allt i världen inte orkar vara det just nu. Men ni vet hur det är, det går inte att säga "Tänk inte på ett glas mjölk". Vad tänker du på då?
Här kommer i alla fall lite osammanhängande rappakalja, självterapi om man så vill, som jag behöver få ur mig innan jag kan komma vidare i alla de tankeprocesser som pågår samtidigt:
När jag var liten och min bror dog, har mamma berättat att det tog flera månader innan jag förstod att han inte skulle komma tillbaka till oss. Vi var på semester och mamma hade märkt att jag var lite eftertänksam. Besvikna jag, fem år, hade förklarat att jag trott att nu skulle Erik komma tillbaka, för han tyckte ju så mycket om när vi åkte till Örebro. Men att nu i slutet av semestern förstod jag, efter flera vändor av förhoppningar, att han inte skulle komma tillbaka.
På något sätt tror jag att denna passiva väntan vi går igenom nu gör att mitt femåriga jag kommer tillbaka och är förtvivlad och rädd. Jag går och väntar på att denna människa ska komma in i mitt liv, i min familj, men ingenting händer. Kanske har mitt femåriga jag rentav gett upp? Mitt vuxna jag förstår ju, går att resonera med. "Lina, det är inte samma sak. Det är en helt annan situation du är i nu. Ni kommer att bli föräldrar, ta det lugnt.". Men nånstans djupt därinne finns femåriga jag kvar och en femåring resonerar inte så abstrakt utan behöver konkreta bevis för att förstå att det inte är som det var då.
Jag har så mycket jag vill säga, skriva, som är mycket gladare och intressantare. Men jag orkar inte. Det är ibland som att mitt huvud håller på att sprängas av reflektioner, analyser, som inte hittar ut utan bara stöter mot hjärnbarken om och om igen.
Att befinna sig i vardagslivet, i semestern, och försöka hitta njutning samtidigt som längtan hela tiden finns där är svårt. Jag har nog aldrig haft så svårt att leva i nuet som nu och det stör mig väldigt eftersom jag vet att jag inte mår bra av det. Sen stör det mig ännu mer eftersom jag i grunden känner mig som en väldigt positiv person som för allt i världen inte orkar vara det just nu. Men ni vet hur det är, det går inte att säga "Tänk inte på ett glas mjölk". Vad tänker du på då?
Här kommer i alla fall lite osammanhängande rappakalja, självterapi om man så vill, som jag behöver få ur mig innan jag kan komma vidare i alla de tankeprocesser som pågår samtidigt:
När jag var liten och min bror dog, har mamma berättat att det tog flera månader innan jag förstod att han inte skulle komma tillbaka till oss. Vi var på semester och mamma hade märkt att jag var lite eftertänksam. Besvikna jag, fem år, hade förklarat att jag trott att nu skulle Erik komma tillbaka, för han tyckte ju så mycket om när vi åkte till Örebro. Men att nu i slutet av semestern förstod jag, efter flera vändor av förhoppningar, att han inte skulle komma tillbaka.
På något sätt tror jag att denna passiva väntan vi går igenom nu gör att mitt femåriga jag kommer tillbaka och är förtvivlad och rädd. Jag går och väntar på att denna människa ska komma in i mitt liv, i min familj, men ingenting händer. Kanske har mitt femåriga jag rentav gett upp? Mitt vuxna jag förstår ju, går att resonera med. "Lina, det är inte samma sak. Det är en helt annan situation du är i nu. Ni kommer att bli föräldrar, ta det lugnt.". Men nånstans djupt därinne finns femåriga jag kvar och en femåring resonerar inte så abstrakt utan behöver konkreta bevis för att förstå att det inte är som det var då.
torsdag 7 juli 2016
Fortsatt gissande
Just ja … Inte heller min kusin, tillika vårt blivande barns moster, gissade rätt datum. Synd, givetvis.
Gissningsleken fortsätter.
Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader
Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader
Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader
Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader
Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader
Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader
Annika:
9 juni 2016, flicka, 15 månader
Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader
Miss Hultgren:
16 juni, pojke, 10 månader
Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader
Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader
Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader
Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader
Gissningsleken fortsätter.
7 mars 2016, flicka, 13 månader
16 maj 2016, pojke, 15 månader
6 juni 2016, flicka, 11 månader
6 juni 2016, flicka, 19 månader
16 juni 2016, pojke, 6 månader
16 juni, pojke, 10 månader
19 juni 2016, pojke, 7 månader
Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader
Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader
Jessica:
19 juli, pojke, 13 månader
Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader
Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader
Åsa:
12 september, flicka, 14 månader
Louise:
23 september 2016, pojke, 10 månader
Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader
Marr:
3 oktober 2016, pojke, 16 månader
Tobias:
10 oktober 2016, pojke, 18 månader
Anna:
12 november 2016, flicka, 14 månader
Emma:
22 november 2016, pojke, 19 månader
Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader
Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader
Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader
Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader
28 juli 2016, flicka, 26 månader
Resan till dig:
8 augusti, pojke, 16 månader
Anonym:
10 augusti 2016, pojke, 13 månaderNamnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader
Åsa:
12 september, flicka, 14 månader
Louise:
23 september 2016, pojke, 10 månader
Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader
Marr:
3 oktober 2016, pojke, 16 månader
Tobias:
10 oktober 2016, pojke, 18 månader
S:
28 oktober 2016, pojke, 17 månader
Jenny:
2 november, flicka, Anna:
12 november 2016, flicka, 14 månader
Emma:
22 november 2016, pojke, 19 månader
Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader
Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader
Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader
Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader
Årets bästa beslut
Att åka till Kreta var årets (hittills) bästa beslut. Ja, alla de stora adoptionsbesluten vi fått ta fattades ju förra året. Vi har haft en ljuvlig vecka tillsammans. Bara vi. Inte en utflykt har vi varit ut på utan vi har hela tiden hängt i det lilla samhället Analipsi. Det har bara varit sola (under parasoll), vila, läsa, doppa sig i poolen och i havet. De enda beslut vi behövt fatta dagligen har varit: 1. Pool eller strand? 2. Var ska vi äta middag?
Jag har läst åtta böcker, varav en adoptionsrelaterad. Återkommer om den!
Nu väntar gäster i eftermiddag, delar av släkten har anlänt nedåt och jag ska samla mig lite. Vi kom hem strax innan halv fyra i natt. Det första jag gjorde när jag klev upp var att klippa gräset och rensa undan vissna blommor. Så tänkte jag börja med nästa grej men brast ut i gråt. Så tomt, så tomt att komma hem till vardagen utan vårt barn. Känner att jag hela tiden måste vara i rörelse för att inte bryta ihop men samtidigt behöver ta det lugnt, ta det en kvart i taget, för att inte bryta ihop. Så dubbelt och så svårlöst, ett riktigt moment 22.
Blir eventuellt lite dyrt att åka till Kreta varje vecka för att handskas med denna väntan.
måndag 4 juli 2016
Trettiosju veckor
Tappar skönt nog bort sig i väntansräkningen lite när man är mitt uppe i allt njutande. Men jo, trettiosju veckors väntan i dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)