Sista julen som ettbarnsfamilj?

Vi njuter av julledigt tillsammans men visst är det lite tungrott att höra ljudet av telefonen som inte ringer. Min sinnesstämning är som sådan att måndagarna är jobbigast och då särskilt tiden när jag vet att "Nu stänger kansliet för dagen". 

I pandemin är det också svårt att hitta sysselsättning tycker jag. Vi är främst hemma. Nu har jag ändå scannat nätet och hittat tapeter till Hannas rum och eventuellt till Pyttes rum, så jag har börjat förbereda för det. Jag plockar, rensar och städar för att tömma hjärnan en stund. Hinner tillåta mig att tänka att detta trots allt nog är sista julen som ettbarnsfamilj.

God fortsättning!

Nio månader plus

Ja, då har det hänt igen Pytte, att jag missar att i rätt tid skriva ett par rader om att en månad hunnit gå. Det betyder inte att vi inte längtar, tvärtom. Självklart uppmärksammade vi väntan i helgen som var. Vi provade att göra kinesiska salladslökspannkakor, de blev så där nu första försöket. 

Jag fantiserar om att du är hos oss nästa lucia. Undrar just om du här utklädd till en liten tomte eller tärna då. Din storasyster, som pratar så mycket om dig, kom inte på vad hon önskade sig när tomtenissarna bad om en önskelista. Det hon kom på var en handkontroll till dig, så ni inte skulle bråka om hennes. 

Ja, syskon, ni kommer nog hinna bråka om både det ena och det andra. Fast förhoppningsvis mest skratta tillsammans.

Att välja böcker till barn

Har ni hängt med i kritiken av influencern Margaux Dietz  barnbok som släpptes tidigare i höst och nu nominerats till Adlibrispriset i kategorin Årets barnbok 0-6 år? Boken heter Arnold reser till Sydafrika och de enda människor som porträtteras är vita. Därav kritiken.

Författaren försvarar sig med att de enda människor som porträtteras är barnets familj, som ju är vita, sen är det bara djur med i boken. 

Jag sällar mig till kritikerna. Här har hon haft världens chans att göra en inkluderande bok. Men hon har inte sett det, inte heller hennes omgivning verkar ha gjort henne uppmärksam på det eller undrat varför Sydafrika ens är med i titeln.

Fast allra mest är jag nog kritisk till nomineringen, att inte juryn har sett det. För att barnböcker ofta är usla på att vara inkluderande vet jag redan. 

Jag har fått leta så många gånger för att hitta barnböcker som inte bara porträtterar vita och ännu mer för att hitta barnböcker där det finns en huvudrollsinnehavare eller åtminstone en namngiven karaktär med annan hudfärg än vit. Detta är också något jag uppmärksammat bokaffärer på inte bara en gång. Jag minns när jag frågade på en bokaffär i Borlänge var jag kunde hitta nån bok där alla inte karaktärer var vita och butiksbiträdet tänkte efter innan hon svarade "Pelle Svanslös kanske?" och jag svarade lite syrligt att han ju är en katt. Det här är ju genomgående också vad gäller filmer och leksaker.

Hanna har en välfylld bokhylla, men jag är väldigt selektiv i vilka böcker jag köper. Det är extremt sällsynt att se mig köpa en barnbok där karaktärerna endast är vita och det är ytterst medvetet. Undantaget är ett par böcker av Astrid Lindgren. Hon har också ärvt Pettsson-böcker och Alfons-böcker. 

Olikaförlag har jättebra, inkluderande, böcker för barn.  

Ett instagramkonto som är fantastiskt på att belysa och problematisera detta och annat, prata om rasism, rasistiska strukturer och antirasism helt enkelt, är action4humanity_se. Ett till följtips är svarthistoria. 

Åtta månader och lite till

Som kombinerad fars dag-present och åtta månaders väntan blev det varsin bagagetagg till barnen samt passfodral och bagagetagg till föräldrarna.

Hanna tjöt av lycka och ville direkt sätta fast bagagetaggarna på väskorna till sig och Pytte. Ja, fortfarande är det Pytte och om man frågar vad hon tycker lillebror eller lillasyster ska heta säger hon "Han heter Pytte". Nja, på den, men definitivt ett smeknamn som kommer hänga med ...

Jag vet att många väljer att inte berätta för barnen, bland annat på grund av oro att de ska tycka den långa väntan är jobbig och lång vilket den ju är. Men jag måste säga att Hanna tar det fantastiskt bra. För vår familj skulle det inte fungera att hålla henne utanför väntan. Hon vill och behöver känna sig inkluderad. 

Vi längtar efter dig, Pytte!

Sjunde månadens sista dag

Förra veckan vände mitt mående till det bättre. I dag har jag mått så där men tänker att jag har tagit mig igenom denna dag också. Ja, faktiskt denna månad i och med att vi går in i den åttonde väntansmånaden i morgon. Jag får visa vid tillfälle, förhoppningsvis imorrn, vad som blev för att fira det. En liten grej men glädjetjutande tjej, kan jag meddela.

Jag broderar en del, nätahoppar desto mer och så har jag laddat ner appen Memrise och tränar nu kinesiska för fullt. Väldigt roligt! Svårt, så klart, men inte omöjligt. 

Zài-jiàn!

Att inte drunkna i sorgen och längtan

Nu kämpar jag för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Försöker att fokusera på närmsta målet, att ta sig fram till nya väntansmånaden november utan att drunkna i sorg och längtan.

Det började igår och så har sorgen stegrat. Jag har suttit i digitala jobbmöten och fått anstränga mig så för att inte börja gråta. I dag när arbetsdagen äntligen slutat och jag hämtat från förskolan, har jag kunnat gå undan en stund för att få gråta ur mig. Det är inte roligt att visa sorg inför sitt barn. Men ibland måste vi. Visa och förklara så enkelt och åldersadekvat som möjligt.   

Varför kommer det nu? Jag tror att flera faktorer spelar in. Förra gången var det ganska precis så här länge vi hade väntat innan det började bli riktigt jobbigt oftare. Då hade vi en sommar framför oss och bokade in en charter. Nu däremot är det höstgrått ute, jag jobbar hemma ensam i ett tyst hem utan kollegor att tjattra bort fikarasterna med och på grund av corona träffar vi knappt människor på fritiden heller. Av samma anledning åker vi inte heller till köpcentrum eller restauranger. Vi är mest hemma. 

Förra gången vi väntade skrev jag en dikt eller ett citat varje vecka. Jag räknade ut att vi är inne på vecka 32 nu och då hade jag skrivit detta citat som tillskrivits Johnny Depp förra gången: "People cry, not because they are weak. It's because they've been strong for too long". 

Citatet passar in ganska bra i dag kände jag. Nu ska jag lägga huvudet på kudden och berömma mig själv för att jag tog mig igenom denna dag helskinnad, fast jag tyckte att det var så vansinnigt jobbigt.  

 

Gimovarianten på mjölk- och äggfria taiwanesiska ananaskakor

Så här gjorde jag en väldigt god taiwanesisk ananaskaka (Taiwanese Pineapple Cake), där jag utgick från detta recept med superbra instruktionsvideo men freestylade utifrån vad jag hade hemma. 

Vanligen görs taiwanesisk ananaskaka på vintermelon, som jag förstått det. Men denna variant är alltså på ananas. 

Formarna

Aluminiumfolie

Gör så här.

Riv av en bit aluminiumfolie, bred som en A4 ungefär. Vik så att du har en lång remsa, som du formar en ihålig kvadrat av. Jag "fäste" mina med att linda en foliebit i hörnet där folien "sattes ihop". 

Tips! Är det inte så noga för dig hur formen blir, kan du använda pepparkaksformar i stället och få lite hjärtan etc.

Fyllningen

0,6 dl rörsocker

0,6 dl socker 

3 dl krossad ananas

1 tsk citronkoncentrat

Gör så här:

1. Sila ananasen och få bort vätskan. 

2. Koka ihop med de andra ingredienserna, cirka 10 minuter. 

3. Låt svalna tills det stelnat. 

Kakan

Du behöver kakmjöl/cake flour: Det verkar inte finnas i svenska affärer, finns något som heter kakmjöl men verkar inte vara samma sak. Jag googlade och följde denna instruktion: Mät 2 msk maizena och placera i en kopp som rymmer 2,4 dl. Häll försiktigt vetemjöl över maizenan tills du kommer upp till 2,4 dl sammanlagt. Du ska inte "packa" mjölet. Gör detta för varje mått du behöver, du kan göra mer och spara till senare. Sila blandningen 4-6 gånger. Redo att användas. Det beskrivs bli lite "fluffigare" kakor av mjölblandningen. 

3 dl kakmjöl/cake flour

3 msk kikärtsspad (1 ägg)

0,6 dl florsocker

En nypa salt

2 tsk bakpulver

110 gram mjölkfritt margarin

En skvätt havremjölk

Obs! Receptet jag utgått ifrån innehåller egentligen i stället för 2 tsk bakpulver och en skvätt havremjölk 1 tsk bakpulver och 0,6 dl torrmjölk

Gör så här: 

1. Sätt ugnen på 170 grader.  

2. Vispa smör och florsocker först. 

3. Tillsätt salt, bakpulver, skvätten mjölk och kikärtsspad. Fortsätt vispa. 

4. Tillsätt "kakmjölet". Vispa. 

5. Mjöla en yta och knåda degen till en korv. Dela i tre delar, så det blir tre nya korvar. Dela igen. Det ska bli nio bitar totalt.

6. Rulla de nio bitarna till bollar. 

7. Ta en boll och platta ut till en cirkel i handflatan, ungefär så stor som handflatan. Skopa i fyllning. Det ska gå att stänga igen degknytet, Nyp på alla sidor. Rulla till en smidig boll. Gör samma sak med alla bitarna.

7. Lägg bollarna i varsin form på en plåt. Pressa försiktigt med handflatan. 

8. Baka i förvärmd ugn i tio minuter. Lyft ut plåten ur ugnen. 

9. Vänd försiktigt på formarna, så att den del av kakan som låg nedåt nu är uppåt. Baka ytterligare 5-7 minuter. 

10. Ta ut kakorna, ta bort formarna och låt svalna på galler. 

Klart!  

Sju månaders väntan och Happy ten-ten!

I dag har vi väntat sju månader på dig, Pytte. Det är ungefär så länge det känns som att vi väntat, varken mer eller mindre. Det känns länge, men vi är alltför medvetna om att det kan vara lika länge kvar och så är det med det. 

Jag bara går och väntar på att ett barnbesked ska komma snart och hoppas förstås att det är vårt barnbesked som står på tur.

Vi firade sju månader bakom oss i helgen kan man säga, när vi firade Ten-ten day. Hanna tyckte det var en jätterolig dag. Så kände jag också. Det var lite som att förbereda för jul, nyår, påsk eller midsommar. Vi hade så mysigt tillsammans med Hannas farmor och farfar samt farbror.

Hurra! En familjebild. Dessa är sällsynta! Hanna ville dessutom ha den klänning hon fick i fyraårspresent, vilket gladde mig då hon inte velat använda den tidigare. "Ska aldrig i hela världen ta av mig-skön" men trist att den inte hade snurr, var betyget. Min klänning är en av de två jag beställde och tänkte att jag kanske ska ha vid skajparna med Pytte samt sen i Taiwan. Men det blir nog inte den då, skön i Oktobersverige men lite för varm för en nervös blivande mamma på en skinnsoffa i Taiwan, tror jag.

Efterrätten! Ananaskaka, som jag ska lägga ut recept på sen. Mycket god! Påminner om kubb, fast saftigare i och med fyllningen. I skålen finns fruktsallad med mjölk, kondenserad mjölk och kuber av sjögräsgele. Det sistnämnda spottade både jag och Hanna instinktivt ut när vi provade bara det från skärbrädan. Inte för smaken, smakar knappt nåt, utan konsistensen. Men tillsammans med det andra var det fint! 

Vi drack också bubbelmjölkste, vilket var väldigt enkelt att göra och som Hanna till min stora förtjusning gillade. Man köper alltså gelekulor som man kokar. Så låter man te dra, häller i mjölk, kondenserad mjölk och slutligen de små kulorna. Man kan gärna ha krossad is också, men det glömde jag fixa.

Mjölk- och äggfri ananaskaka

Jag vet inte hur det smakar, förrän på lördag. Men en mjölk- och äggfri har jag lyckats åstadkomma!

Om det blir gott lägger jag förstås ut receptet här.

Hannas och Pyttes flagga

Hurra! Nu kan vi flagga när det flagga bör.

Double Ten Day på ingång

Vi förbereder lite inför Double Ten Day, Taiwans nationaldag 10 oktober, och har spikat att Tobias sköter huvudrätten så ordnar jag efterrätt(er). 

Jag har dessutom beställt en fasadflagga som kom i dag. Beställde svenska flaggan också och tänker att framöver vid lite "firande-dagar" som familjedag och födelsedag kan Hanna och Pytte få välja vilken av sina flaggor de vill flagga med.

Vi slår ihop Double Ten Day med att fira sju månaders väntan och jag har nu varit så pass ambitiös att jag 

1. Letat och fått hjälp att hitta recept på taiwanesisk ananaskaka som jag kan göra äggfri. Däremot hopplöst att hitta de formar jag skulle behöva! Det står på inköpslistan när vi åker till Taiwan. Nu får jag göra egna i aluminium. 

2. Köpt sjögräsgelé på konservburk och hittat receptförslag. "Grass jelly" är en vanlig dessert i bland annat Hong Kong och Taiwan. Ofta skärs den i kuber och serveras med sirap och mjölk eller kondenserad mjölk samt frukt om man vill. Jag tänkte göra frukt på sidan om, så kan man "bygga" sin egen efterrätt med det man är sugen på. Det krävs ju lite mod att göra annat än en plain fruktsallad tror jag, hehe.

3. Hittat recept på bubbelte som jag vill prova att göra. Receptet är enkelt och på svenska, något som jag inte lyckats hitta när det gäller de andra recepten. 

Det blir kul att se vad Tobias lagar för käk! Jag har köpt torkad shiitakesvamp som jag hittade på orientalisk livs i dag. Inte sett tidigare, så jag var nöjd. Köpte också en japansk kaka, sesam-mochi, som jag blev sugen på att testa.

De där väskorna hjälper till

Det är ganska sällan jag unnar mig att stanna upp och alltså på riktigt, RIKTIGT reflektera över att de faktiskt ska bli två, våra barn. Men när de där resväskorna levererades hem och jag ställde dem bredvid varandra slog det mig verkligen. Oj, oj. Det är på riktigt. Det är väl just därför de där förberedelserna är så värdefulla för mig, det blir mindre abstrakt. 

För Hanna är det också små steg på vägen. Hon älskar sin väska och undersöker då och då också Pyttes, som hon är så noga med att ställa undan i väntan på.

Att ringa på kontorstid

Den senaste veckan har Tobias ringt mig på kontorstid tre gånger. Nej, inte en gång med ett barnbesked.

1. " Jag ska köpa en nästrimmer. Behöver du nåt från Clas Ohlsson?"

2. "Det är lite drama här. Vet du var Hannas favorit-tandkräm är?"

3. " Vi åker till Thuns för att köpa fodrade stövlar."

Jag älskar den mannen men ringer han på kontorstid en gång till närmsta veckan utan ett barnbesked är han skyldig mig en ... Äh, jag vet inte vad men fint ska det va'. 

Ett helt halvår bakom oss

Tänk att det redan gått ett halvår! Det är faktiskt helt otroligt. För att markera denna speciella milstolpe fick Hanna köpa varsin rullväska till sig och dig, Pytte. Det var mycket viktigt, för henne, att ni fick likadana.

En annan viktig förberedelse

Ni som hängde med förra gången minns kanske att jag bestämde mig för att använda samma klänning på alla skype-samtal och sen hade den när vi träffade Hanna första gången. Hon tycker om när jag berättar om det och det är fortfarande en favoritklänning både för henne och mig. 

Så jag kör på samma tema nu tänkte jag! Denna gång tog jag inte nåt ur garderoben utan tänkte hitta något annat. Jag klickade hem två stycken från Beyond Retro. Den ena utesluter jag helt från Taiwan, skön men vilken årstid det än är kommer den bli alldeles för varm. Den andra tänkte jag först "Njaaa ... Åker med till Taiwan men är nog inte 'den' klänningen". Men ju mer jag bär den, desto mer som 'den' klänningen känns den. Ja, ni hör ju vad vi har att stå i.

BB-väskan påbörjad

 

Ja. Nu är champagne inhandlat, BB-väskan inför det stora samtalet packas, så att säga.

Vi har kontakt med fler som väntar från samma barnhem. Eller, ja, jag och andra mammor har kontakt som det nog oftast ser ut. Så värdefullt. Förhoppningsvis träffar Vi en av familjerna väldigt snart. Tänk att våra blivande barn kanske redan känner varandra. Svindlande! 

Apropå BB-väskan har jag inte kommit rätt ringsignal ännu. Förslag tas tacksamt emot. Med Hanna ringde telefonen "Hejsan morsan, hejsan stabben ..."

Inte vår fyraåring

Jag kan säga att första dagen på jobbet, i måndags, hoppade hjärtat till och adrenalinet började pumpa. 

På Facebook såg jag att Barnens Vänner lagt ut en text om att St Lucy letade efter en familj till en fyraårig flicka. Vår ansökan ligger ju hos BV och jag förstod att de inte glömt oss men kände ändå "Jag måste ringa! Tänk så skiljer det i alla fall nästan ett år mellan henne och Hanna?". 

Det visade sig handla om snarare ett halvår emellan, så det var inte vår tur ännu. Jag hoppas i alla fall att de hittar en lämplig och kärleksfull familj till flickan, förstås. Vi fortsätter vänta tålmodigt på vår blivande familjemedlem.

Kanske nästan halvvägs

 

Jag tyckte det var dags att komma på något nytt i Pytte-väntan i stället för sånt man äter. Vi har tänkt varsin rullväska till barnen, men lite längre fram. Mycket annat är svårt att köpa i förväg.

Så borstade jag tänderna igår kväll när det slog mig. En tandborste till Pytte. Toppenidé tyckte både pappan och blivande storasystern. Så i dag köpte vi just det. Hanna fick välja en till Pytte och en till sig själv och sen betala. Den med kaniner på är till Pytte, även fast hon nog helst hade behållit båda själv. Fem månader bakom oss i dag. Nästa väntansmilstolpe har vi väntat halva den tiden som vi väntade på Hanna.

Det rör på sig

En gång i månaden skickar vår adoptionsorganisation ut ett nyhetsbrev till oss som väntar på antingen barnbesked, som vi, eller resebesked. Dagens nyhetsbrev var ganska upplyftande av flera orsaker. Vi fick veta att det ser ut som att Taiwan gjort vissa lättnader gällande Covid-19. Nu har en familj rest till sitt barn i Taiwan och i nyhetsbrevet framkommer att det också finns de som planerar att resa. Jag har sett att det är liknande för dem som adopterar via annan organisation och från andra länder. Det rör på sig!

Det som verkligen berör oss, och som vi hoppas förblir så, är att Taipei Mission meddelat att de nu kan utfärda visum till medföljande barn till dem som står omnämnda i domstolsdokument. Tidigare har det framgått att bara de blivande vårdnadshavarna får åka till landet, inte barn som redan finns i familjen. Om det vänder och blir en sådan situation igen, skulle det i vårt fall med stor sannolikhet innebära att bara jag eller Tobias kan åka och den andra stanna hemma med Hanna. Vi hoppas förstås att det rör på sig ännu mer åt andra hållet, det vill säga att vi har möjlighet att ta med oss förstärkning i form av mor- eller farföräldrar eller både och om omständigheterna tillåter.

Fortfarande är det två veckors karantän, instängd i ett hotellrum på något av de särkilda hotellen, som gäller innan det går att lämna hotellrummet. Men nu ser det ut som att det ibland kan gå att ordna så att det går att få bo hela familjen tillsammans. Detta har inte varit möjligt tidigare under pandemin, utan reglerna har sett ut som sådana att det är en vuxen per rum som gäller. Också här hoppas vi givetvis att det hinner förändras så att karantänen inte längre behövs. Men det löser sig givetvis om det är så.

Jag har haft kontakt med några som fått barnbesked från Taiwan den senaste tiden. Nu har jag skrivit i den St Lucy-grupp vi är med i om någon liksom vi fortfarande väntar på barnbesked. Det skulle vara så skönt att ha kontakt med någon som är i samma steg i processen, ja, utöver min man då.

En mantel av längtan

Fina, rara, Pytte. Det är tyst i huset, så när som på golvuret i köket, bara jag är vaken och i kväll har jag en liten dipp i längtan och då minns jag att jag hade det ungefär denna tid förra gången. Fast då hade vi väntat längre. Då hade det gått åtta-nio månader, nu bara fyra. Likheten är att det då liksom nu var mitt i sommaren. När mycket annat står stilla. Det sunda förnuftet säger att ju längre barnbeskedet dröjer, desto större förhoppning att världsläget hunnit lugna ned sig och resandet bli smidigare. Hjärtat däremot skriker, gråter, efter dig just i kväll.

Strunt samma att vädret är skit denna sommar och semester, varje dag bakom oss är en viktig väntansdag som passerat. Ett steg närmare mål. Jag är till stor del i nuet, i synnerhet dagtid, men kvällarna då lugnet lägger sig och bereder längtan plats är nog ibland tyngre än jag vågat medge för mig själv.

Jag brottas mellan att vara tacksam över att ha fått mer än jag kunnat önska mig, bli mamma till ett barn jag älskar så, och att ha mage att längta efter mer, efter dig. Det är egentligen så privilegierat, så förmätet och så "mycket vill ha mer" men det är också så det blir att ge sig in i en adoptionskö. Vi står här för att vi längtar efter dig och det går inte att tänka "Nä, det är lika bra att slappna av och försöka längta lite mindre nu när vi har det så bra. Någon måtta får det vara. Det gör inget om det inte går vägen, vi kanske till och med struntar i det.". Vi är inne med hull och hår, ja, med rubbet. Oftast med känslorna innanför, ändå, men i kväll är det tyst i huset och känslorna kryper ur skinnet och ligger utanpå kroppen som en osynlig mantel.

Denna veganska citronkladdkaka med vit chokladtryffel, recept från fridasvegobak, gjorde jag när vi väntat i fyra månader (och en dag) som efterrätt efter att vi käkat asiatiskt. Så litet och blygsamt i sammanhanget, men betydelsefullt ändå.

Ja. Vi bär våra osynliga mantlar i tystnaden och längtar efter dig, Pytte. Nog mer än du någonsin kommer förstå.

Att njuta i nuet

Fortfarande har jag så svårt att föreställa mig att vi ska bli fyra. Ibland tror jag nästan det är svårare att tänka sig än när jag skulle förstå att vi skulle bli tre. Det logiska jag kommer fram till är att det beror på att jag inte hinner reflektera så mycket över det på egen hand som förra gången, än mindre reflektera över det tillsammans med Tobias.

Vi fick liksom fundera, stöta och blöta, inför beslutet men sedan är det bara att hänga med på resten av livet. Det enda jag vet är att jag inget vet hur det blir. Det är en ganska befriande känsla att inte ha kontrollen. Att bara passivt vänta.

Vi får ungefär lika ofta som förra gången frågan "Hur går det? Har ni hört nåt?" och jag påminns om att jag så lätt glömmer att för oss är det normaltillstånd att vi inte hört något redan men att det för andra inte är det.

Jag har ju gissat att vi får besked i höst. Jag ändrar inte datum, men tror faktiskt mer på vårkanten.

Jag vet att Hanna också längtar och det gör ibland ont att inte kunna säga att Pytte kommer snart. Men samtidigt vet jag att det kommer ta mycket kraft och energi för henne att bli storasyster. Hon kommer antagligen få det väldigt tufft många stunder. Så jag försöker att njuta av att verkligen få finnas där för just henne just nu, innan jag ska räcka till för ännu ett barn.

Tre månader bakom oss

Tre månaders väntan och längtan har vi bakom oss. Vi firade med en kaka i dag.

Det slog mig i dag att i väntan på Hanna var mycket fokus på oss själva. Vi visste ju inte riktigt hur det skulle vara att bli föräldrar, särskilt till ett barn som redan finns.

Nu vet vi inte hur det blir att vara tvåbarnsföräldrar men jag tänker mycket på dig och Hanna nu. På din bakgrund, hur du kommer uppleva det att vara adopterad.

Jag surfar runt och funderar på att läsa en nybörjarkurs i kinesiska för att underlätta kommunikationen med dig i början och förstås för att jag är intresserad av det språk som talas i ditt och din systers ursprungsland. Helst tillsammans med din pappa, men det är inte riktigt förankrat hos honom ännu. Vi får se vad som blir.

Återkommer.

Ungefär som med paraply

Ja, lite så här är väntan just nu. Ungefär som med paraply.

Distrahera mera

I dag lämnade vi efter att ha varit lite sega in en översättning av uppdateringen om att jag fått nytt jobb.

Det är ett sånt moment som överrumplande påminner mig om att vi väntar. Så hinner jag tänka en sekund att "Åååh! Vi väntar barn! Tänk så ringer de I DAG!? I DAG! Snälla, snälla kan de ringa i dag?" innan jag landar med fötterna på jorden igen och kommer ihåg att samtalet kan vara ett år bort. Den landningen är tuff att göra.

Men vi, nog särskilt jag, donar på här hemma med att sortera, slänga, sälja diverse saker. Möblerar om i ena och andra rummet. Alltså, jag kommer på att jag vill ha ut en otymplig bokhylla ur Hannas rum och ställa in i tvättstugan, så jag är jag ut en garderob till garaget för att inse att tvättstugans andra garderob är väggfast och så tänker jag om och ser något annat och något till som ska bort och så fortsätter det. Ännu har det nog inte riktigt burit frukt men vi knogar på med att fixa här hemma.

Jag drömmer mig bort på Pintrest och försöker fokusera på det jag kan påverka. I dag köpte vi lite större förvaring till kläderna som blivit för små för Hanna och som Pytte kanske kan ha. Jag har gett bort så mycket 86/92 men ändå finns massor, massor kvar, likadant med 98/104, så det är förstås en del att sortera och hitta lämplig plats för. Det är på gång, bara jag möblerar om lite mer ...

Oftast redo

I dag är diktafonen med mig för första gången. När jag hämtade ut den i helgen blev jag lite pirrig. Det är ett steg närmare att förstå att vi ska få uppleva detta stora en gång till. Jag sa till Tobias, att vi behöver köpa champagne att ha på kylning.

Det är läskigt att längta. Man kastar sig ut i ovissheten och gör sig sårbar. Frågan "Hur länge ska jag vara i detta?" finns inget svar på, inte ens ett "ungefär" framför räcker till. Men att få känna är ju också stort, magiskt, och det vill jag inte vara rädd att uppleva.

Så. Diktafonen. Det får ta en vecka, en månad, fast ett år. Nu levlar vi upp den här längtan. 

Två månader och tre år

Älskade Pytte,
Ibland tvekar jag nästan på att du verkligen finns. Inte för att vi inte längtar, eller för att jag inte vill, utan endast på grund av den ovissa världen utanför som tränger in i längtansbubblan. I en adoptionsprocess är det vid normaltillstånd många faktorer vi inte kan påverka, nu känns det som att det är så många fler. Jag tänker på att coronapandemin i det långa loppet till exempel skulle kunna leda till att någon av oss förlorar jobbet, blir väldigt sjuk eller att vår adoptionsorganisation faller och vi inte orkar börja om hos någon ny organisation.

Tankarna är ändå ganska lätta att slå bort eftersom att det inte är något som tyder på det just nu. Barn behöver familjer och barnbeskeden och domstolsprocesser rullar på även om resebesked av förklarliga skäl står stilla. Det är bara försöka tänka att vi får leva i nuet och utgå från att du faktiskt finns för oss och vi för dig och vi kommer bli en familj och resten vet vi inget om.

I dag var en speciell dag i vår familj. Framför allt för att det är tre år sedan vi fick din storasyster på ert barnhem i Taiwan men också för att det i dag är två månader som vi stått i adoptionskön i Taiwan i väntan på dig. Vi överraskade din syster med ett tokigt spel som hon önskat sig efter att ha sett på Youtube, ett där man sätter en snurrande hatt med godis och grönsaker på huvudet och ska försöka äta dessa utan att använda händerna, och berättade att det spelet är hennes och ditt tillsammans. Det gjorde henne väldigt glad och hon är så peppad på att lära dig att spela, så snart hon fått in snitsen. Jag vill varna dig för att det fuskas hejvilt, men jag har en känsla av att du kommer använda ungefär samma metoder.

Wow, Pytte, två månader alltså. I dag (ja, jag vet, det här skulle vi gjort för länge sen men du kommer lära dig att vi ibland är lite "skulle varit gjort igår"-människor ... ) har förresten din pappa hittat sin diktafon och jag beställt min, så snart kan samtalet veeeeerkligen få komma.

En speciell tisdag framför oss

Det har trillat in flera barnbesked från St Lucy sedan vi började köa. Tror det är fem(!) stycken. Jag har ingen aning om hur lång väntan varit, bara att det varierat. 

Vi lunkar på i vårt, känner ingen sorg över att det inte är vi. Herregud, vi upplever att vår väntan bara börjat och skulle bli väldigt ställda om frågan kom redan. Vi har pratat om det, att vi nästan skulle bli lite stressade. Men det är klart, sånt där går inte att styra och kom samtalet redan skulle det ju vara väldigt mysigt och roligt också. Intet är som väntans tider ... 

Särskilt för Hanna kan jag hoppas att vi blir fyra snart. Även om vi ganska sällan pratar om Pytte, pratar hon desto mer. Ofta innan läggdags. I kväll visade hon mig var hon och Pytte skulle ligga, att hon ska visa Pytte det sen. Jag säger att hon är så go' och förklarar att "Det är länge kvar innan Pytte kommer till oss. Först har vi sommarlov. Sen fyller du fem år och vi hinner till och med fira jul". Så säger hon "Oj!", men inte på ett ledset sätt utan lite fascinerat och att man ser att hon tänker på roliga saker hon har framför sig. 

På tisdag är det inte bara två månaders väntan bakom oss vi firar, utan det är också dagen när vi kom till Hanna på St Lucy för tre år sedan. Helt otroligt, ett helt liv sedan. Vi firar vår familjedag 20 maj, när vi kom hem till Sverige. 

Konsten att skingra tankarna i en adoptionsprocess

Det hände en rolig grej dagen efter att vår adoptionsansökan blivit godkänd. Jag blev erbjuden ett jobb jag inte ens sökt. Min spontana reaktion och det jag kläckte ur mig var "Nej, vi har nyss blivit klara med vår adoptionsprocess, så jag vill inte ha något nytt jobb. Trist tajming, du får hitta någon annan". Ja, precis den sunda reaktion som nog varenda kotte i en adoptionsprocess skulle ha även fast alla kanske inte säger det rakt ut. Men hon bad mig fundera om jag ändå inte var intresserad och det är samma arbetsgivare, så det förenklar det ju betydligt.

Jag är lite för nyfiken av mig och tackade så klart ja efter några dagar, även om det kändes trist och läskigt att lämna mitt gamla jobb som jag trivts väldigt bra med. Men det nya jobbet känns mer utvecklande för mig och en stor fördel är att jag inte har låsta arbetstider på samma sätt som i en kundtjänst utan kan styra det lite bättre.

Sedan i torsdags jobbar jag då på socialförvaltningen i vår kommun som samordnare för chefer kan man nog enklast beskriva det som, främst enhetschefer ute i verksamheterna så att de får fokusera på att vara just chefer medan jag ska rodda med bland annat inköp, bokningar och kommunikation. Kommunikationsdelen är den minsta men mest avgörande biten för mig som ju älskar just kommunikation. Det är en helt ny tjänst på den förvaltningen, vilket är både svårt och roligt på samma gång. Socialchefen som erbjöd mig jobbet, ska sägas, har ju inte alls varit inblandad eller ens haft koll på vår adoptionsprocess.

Det som behöver göras nu är att jag får ett nytt arbetsgivarintyg och att jag skriver några rader på engelska om att jag har ett nytt jobb, vad det går ut på och hur arbetstiderna ser ut. Sedan översätts det till kinesiska och skickas till vår akt på St Lucy. Sedan behöver den ekonomiska rapporten uppdateras något.

Topp fem på sånt som gör att jag känner att tankarna, mycket på gott och lite på ont, är lättare att skingra i denna väntan:
1. Hanna.
2. Hanna.
3. Hanna.
4. Nytt jobb.
5. Corona.

Tips på taiwanesiska filmer

En lista flimrade förbi i flödet på Facebook. Det är tips på inte mindre än sex taiwanesiska filmer som finns på Netflix! Jag har inte sett en enda av filmerna, så det ska bli så kul att plöja igenom dem. Helt galet kul.

Listan hittar du här. Där står också på engelska kort om vad varje film handlar om. Vi letade som tusan efter taiwanesiska filmer i förra väntan, men det var svårt att lättillgängligt hitta annat än Hulken (där regissören Ang Lee är från Taiwan).  

Nu vet vi vad vi har att göra flera av månadsdagarna i väntan. 

Teknikförberedelser inför Det stora samtalet

Jag har försökt få till det och googlat med inspelning på min telefon på samma sätt som vi enkelt kunde spela in barnbeskedssamtalet som vi fick med Hanna. Men nya, skärpta, regler gör att det inte går att spela in samtal så lätt direkt i telefonen längre. Min röst spelas in, men inte den som ringer om jag inte slår på högtalaren. Så nu ska jag köpa en diktafon och en hörlur med mikrofon, Tobias har redan detta, och så får vi helt enkelt hoppas på att ha dessa till hands när adoptionsorganisationen ringer. Sen förstås att när den får samtalet ringer den andra försöker komma ihåg att spela in det också.

Vi får se om vi lyckas, annars får vi tänka på att det finns ju andra roliga sätt att bevara minnet av stunden för detta barn även om det inte blir exakt likadant som med storasyster. Nu har vi ju en chans att filma storasysters reaktion, till exempel och så kanske vi kommer ihåg att tänka på att dokumentera det på något annat sätt, lika fint men bara annorlunda beroende på hur situationen ser ut.

Jag ska erkänna att resebeskedssamtalet kommer jag knappt ihåg eftersom det egentligen blev några samtal fram och tillbaka innan ett datum verkligen spikades. Men nu minns jag det vagt när jag tänker på det, jag minns var på kontoret jag befann mig. Själva barnbeskedssamtalet däremot, som kom ett halvår innan, när Tobias ringde mig, är så extremt tydligt.

Nu ska jag alltså se till att diktafonen är med mig 24/7, eller åtminstone kontorstid på vardagar när Barnens Vänners nummer kan ploppa upp på displayen.

Gissningsleken fortsätter

Då det trillat in lite nya gissningar, var det så klart dags att uppdatera listan. 

Min gissning: 16 september 2020, flicka, tre år
Tobias gissning: 11 maj 2021, flicka, tre år

Fler som gissat:

Silvia: 5 juni 2020, flicka, 2,5 år.  
Farfar: 5 augusti 2020, flicka, 1,5 år.
Björn: 21 augusti 2020, pojke, 2 år.
Farmor: 25 augusti 2020, pojke, två år.
Helen: 14 oktober 2020, pojke, två och och två månader.
Nybliven mamma: 19 oktober 2020, flicka, 2,5 år.
Lottie: 21 oktober 2020, pojke, 2,5 år.
enlångväntan: 4 november 2020, flicka, två år.
Nanne: 11 november 2020, pojke, 19 månader.
Anonym: 20 november, pojke, 2,5 år
Jennelie: 18 december 2020, flicka, 18 månader.

Sysselsättningsgrad

Jag har fnulat på vad som finns att sysselsätta sig med i denna väntan, även fast jag fortfarande inte riktigt fattat att vi väntar. I söndags passerade vi enmånadsstrecket!

En sak jag kom på, var att passa på att beställa ett par klädesplagg till barnhemmet nu när det är flera reor. En body och två par byxor. Samtidigt fick Hanna en tröja med grävmaskiner på, vilket kändes vältajmat eftersom när kag hämtade henne från föris häromdagen hade hon stått och kollat på en grävmaskin i 45 minuter. Nöjd tjej, och våra språkvänner som just fått en knodd köpte jag en body till. Lite win-win-win.

När vi vet vem vi väntar på och vilken storlek hen har brukar det vara standard att köpa ett klädset i den storleken och lämna till barnhemmet, eftersom vi självklart vill att vårt barn ska få behålla ett set kläder därifrån som minne. Vi köpte också en leksak i gåva förra gången, så det gör vi nog nu också. 

Personalen fick svenskt godis och i händelse av att vi eventuellt skulle få träffa biologisk familj hade vi med oss lite olika typiskt svenska grejer (bla. dalahäst) och ett halsband med Hannas månadssten, likadant som Hanna har. Men såna grejer känns lite mer personliga samt färskvara och mer aktuellt att fundera över när vi närmar oss på riktigt.

När Pytte inte är så pytteliten

Det är lätt att tänka att det kommer bli konstigt för Hanna när Pytte inte är så pytteliten. Jag tror att hur mycket vi än förklarar, ger exempel på kompisar till henne som är ett eller två år yngre, ser hon en av sina dockor framför sig. Vad händer när det visar sig vara Pytte 3,5 år?

Jag tänker så här.

1. Är det inte alltid extremt svårt för barn i förskokeåldern att föreställa sig hur litet eller stort ett syskon är? Jo, ett relativt färskt och urgulligt exempel är när Hannas syssling fick en nyfödd lillebror och undrade när han skulle kunna hoppa studsmatta med henne.

2. Hanna blir storasyster. Hur stor Pytte än är på pappret, är hen fortfarande ett barn som kommer till ett helt nytt land, ett helt nytt språk, en helt ny kultur, en helt ny familj, ja, ett helt nytt liv ... Herregud, då om någon gång blir man nog väldigt liten innan man sakteliga växer.

Jag är så glad för Pytte, som får Hanna till storasyster och så glad för Hanna, som blir storasyster.

En månad, ungefär

Älskade pytte,

Igår firade vi att vi stått i kö i Taiwan i en månad. Fast det är ju inte riktigt sant. Vi har officiellt varit i kö tre veckor och inofficiellt i fem veckor, så det blev lite i mitten vi firade. För lite så är ju livet nu jämfört med förr, att det bara är att hänga med. Vi tar oss inte så lätt eller gärna till Uppsala i dessa tider och nu råkade kommunens lyxrestaurang ha take away-special på asiatiskt tema.

Din blivande storasyster tänker mycket på dig. Det vet jag, för från ingenstans som i dag när farfar satte upp ett staket sa hon åt honom att han måste göra det så att du inte kryper under och igår vid läggningen pratade hon om allt hon ska lära dig. Hur man klappar vår katt (vi är jättetacksamma för det men ännu gladare om hon själv lär sig att sluta reta katten snarast möjligt), läsa böcker och att leka. Hon har så mycket hon vill lära dig, göra med dig. Men mest vet jag att hon tänker på dig för att hon säger "Saknar Pytte". Jag och din pappa saknar också dig, Pytte. Men nu är vi en månad närmare varandra. Ungefär.

Allt rullar på i konstiga tider

Ja, det är en konstig tid just nu. Jag tänker förstås på corona och hur det påverkar vardagen för många. Sedan sätter det förstås saker i perspektiv. Man får reda på siffror gällande hur många som dör i vanlig influensa, hur många som dör i svält och så vidare. Jo, jag grottar nog ner mig i så väl corona som andra bekymmer runtom i världen och försöker tassa bort från det med hjälp av för tillfället kökslåderensning och trädgårdsskötsel.

Min pappa tillhör högriskgruppen, så jag och Hanna kunde tyvärr inte hälsa på som planerat i förra veckan. Vi stannade inte heller i Gällivare särskilt länge, utan åkte hem redan under måndagen eftersom det inte kändes bra att vara hemifrån. Särskilt mycket påtande här hemma blev det ändå inte vid hemkomst. Vi har fått bunkra (nåja) toapapper av helt andra anledningar än corona, eftersom Hanna åkte på magsjuka, förmodligen vinterkräksjuka, redan på nattåget och sedan var det snart min och till slut Tobias tur. Alla tre fick vi feber också. Denna vecka är vi äntligen friska och jag har kunnat plocka och dona hemma. Jag har sagt att de kan ringa in mig från jobbet om det blir akut i och med alla sjukskrivningar och vabb som är nu, så löser vi det, men jag hoppas verkligen att jag bara får vara hemma.

Gränsen till Taiwan är nu stängd för utländska medborgare. Det påverkar inte vår adoptionsprocess, utan den rullar på som vanligt. Vi är aktivt köande sedan 12 mars, när vår översättning till kinesiska blev klar. Igår kom fakturan på 10 000 kronor, som vi betalade in direkt.

Vi har nästan allt vårt sparande i fonder sedan knappt ett år. Det har verkligen gått stadigt uppåt, förutom nu då. För några veckor sedan flyttade vi allt vårt sparande till stabilare fond efter att ha tappat det som vi hunnit gå plus sedan sparstarten, drygt 10 000 kronor. Det är ju lite lurigt det där när man vill kunna använda pengarna inom en förhoppningsvis ganska snar framtid. Så nu tänkte vi faktiskt flytta över en liten del till "madrassen", alltså sparkontot, efter att till och med den stabila fonden börjat backa några synliga myrsteg. Det går ingen nöd på oss, corona är ju något helt annat än en småsparares pengar, men det kräver lite ny tankeverksamhet.

Jag känner mig trygg i hur detta hanteras i Sverige, men vill ändå tipsa om denna artikel gällande hur Taiwan agerat. Artikeln är från förra veckan, så fallen har hunnit bli fler i båda länder, men läsvärd ändå!

En semestertripp

En sån där jättemiss vi gjorde när vi blev föräldrar var att inte ta ut föräldrapenning i början. Vi trodde man kunde spara massor av dagar. Nu har vi knogat på att använda dagarna, men står fortfarande med drygt 150 dagar som brinner inne om de inte används innan Hanna blivit 5 år och 7 månader. 

Vi hinner inte ta ut alla, även fast vi ser till att ta ut helger när vi tar en fredag och så där, men använder förstås så många som möjligt. Det viktiga för mig är ändå att vi faktiskt har varit hemma, även om vi nu inte tagit ut pengar under hela tiden.

Fördelen med detta är att i morgon tar jag och Hanna nattåget till släkten i Norrbotten, tillsammans med mormor, och är lediga i över två veckor bara så där. Det är rätt lyxigt!

Så blir det ju en till gång när vi får en ny chans att vara lite smartare ...

Gissningslistan, första upplagan

Vad roligt med alla gissningar som trillat in. Tack!

En försiktigt pessimistisk gissning får man väl säga att Tobias står för, som inte tror på barnbesked förrän till försommaren nästa år! Jag har spanat lite i den St Lucy-grupp för svenska familjer som vi är med i och förstår hans gissning utifrån det. Det är ju verkligen allt från bara några månader, väldigt sällsynt, till runt ett år eller över ett år som det kan ta att få barnbesked.

Min gissning: 16 september 2020, flicka, tre år
Tobias gissning: 11 maj 2021, flicka, tre år

Fler som gissat:

Farfar: 5 augusti 2020, flicka, 1,5 år.
Farmor: 25 augusti 2020, pojke, två år.
Helen: 14 oktober 2020, pojke, två och och två månader.
Nybliven mamma: 19 oktober 2020, flicka, 2,5 år.
Lottie: 21 oktober 2020, pojke, 2,5 år.
enlångväntan: 4 november 2020, flicka, två år.
Nanne: 11 november 2020, pojke, 19 månader.
Jennelie: 18 december 2020, flicka, 18 månader.

Det här är säkert svårt för mig att komma ihåg, senhösten när löven nästan förmultnat på marken och vi fortfarande väntar, men när vi väntade på Hanna Wei-Ching och vi äntligen fick veta vem vi väntade på kände jag ett sådant lugn och att hade jag vetat att det var henne jag väntade på att få bli mamma till hade jag kunnat vänta minst lika länge till om jag var tvungen. Det var så fantastiskt och rofyllt att äntligen veta och att få se henne.

Gissningsleken är i gång!

Det börjar snart vara dags för en gissningslek. Jag har inte landat i något datum att gissa på ännu. Den här gången tror jag att barnbeskedet kommer snabbare än förra gången eftersom vi är öppna för ett äldre barn i vår ansökan. Sen ser jag framför mig att när vi väl blir presenterade och det finns ett barn i familjen, talar det för oss att hon också är adopterad från Taiwan och dessutom St Lucy. Men det är ingen organisation eller någon annan som sagt det, utan bara en känsla jag går på. Jag tror också att det är en treåring vi väntar på och att det är en lillasyster. Där tror jag och Tobias ganska lika.

Nu har jag sagt så mycket, så nu måste jag ju nästan bestämma ett datum. Nej, jag ser inte framför mig att något barnbesked kommer redan under våren eller sommaren. Däremot är jag inne på hösten och nosar. Det låter så optimistiskt och nästan "kaxigt" att säga september, egentligen ens i år, så jag hade tänkt dra till med november eller rent av nästa år. Men jag väljer att gissa på september ändå eftersom jag dras till den månaden. Är det fel så är det så och jag får nya chanser att gissa.

Leken lyder alltså:

• När får vi barnbesked?
• Är det en flicka eller en pojke?
• Hur gammalt är barnet?

Här kommer min gissning:

• 16 september 2020
• En flicka
• Hon är tre år

Vad tror du?

Min lilla katt och jag. Från början när vi väntade trodde jag att hon skulle vara en 17 månader gammal pojke och att beskedet skulle komma 26 september 2016. Inte långt innan beskedet kom 21 oktober, kände jag starkt att det nog var en tjej trots allt. Och det var det ju! En Wei-Ching som skulle fylla ett dagen därpå.

Första prylen till Pytte

I dag ringde jag Barnens Vänner för att kolla att allt kommit fram och var i sin ordning. Det var det. Hon berättade att akten skulle skickas för översättning till kinesiska i eftermiddag. När den är översatt är vi aktivt köande. Men så la hon till, att även om det är väldigt ovanligt så kan vi redan i detta skede bli föreslagna som familj. Det är ingenting vi ska förvänta oss, men ändå vara beredda på. Min första inre reaktion var faktiskt stress, haha. Hur galet är inte det? Sedan blev jag i stället pirrig av att veta att även om det kan vara ett helt år kvar, så kan det vara i morgon eller nästa vecka som samtalet kommer ...

Kanske var stress min första reaktion för att jag vill göra i ordning så mycket för Pytte, så som vi gjorde för Hanna. Det är inte samma sak att adoptera när man redan har ett barn, det behöver jag förstå. Men jag kan känna skuldkänslor även fast jag förstår att det är logiskt att jag fokuserar på det barn som finns i familjen nu, i stället för att lägga allt för mycket kraft och fokus på det barn vi inte vet vem det är ännu, om hen ens är född. Det blir ju en annan sak när samtalet väl kommer. Det minsta jag kan göra är i alla fall att ha hunnit ändra ringsignal så som förra gången, då hade jag "Hejsan morsan, hejsan stabben ..." men har inte riktigt bestämt mig för vad det blir nu. Dessutom vill vi så klart spela in samtalet också denna gång! Men det verkar vara krångligare än förra gången att ha en inspelningsapp, så det behöver vi kika på.

Jag tänker lite på en kollega som fick sitt andra barn nu i januari. Sista gången vi pratade hade hon inte ens börjat packa BB-väskan, knappt två veckor innan barnet beräknades komma (med första barnet var det förstås klart flera, flera veckor innan) och om jag inte missminner mig gick hon hem från jobbet på onsdagen och barnet föddes på lördagen, när de dessutom var på annan plats i landet för ett firande. Det är ju ofta så, att tvåan liksom får hänga med i farten utan att vara mindre älskad för det.

I kväll när jag handlade nere på Ica snubblade jag i alla fall äntligen över det som fick bli första prylen till Pytte. "Första ordboken om mig". Jag tror den kommer passa perfekt, oavsett hur stor eller liten Pytte är, och jag kan verkligen se barnen bläddra i den tillsammans när Hanna berättar vad alla saker heter och "förhör" Pytte som den pedagog hon är. Då kommer pirret igen. Det där med att de sliter boken ur händerna på varandra i kombination med skrik, gråt och bråk medan två svettiga föräldrar försöker medla föreställer jag mig förresten också, fast det är lite mer nervryckningar än pirr då.

Samlandet klart! För denna gång ...

Japp. Då har vi skickat utredningen på engelska till Barnens Vänner, så att de kan skicka den för översättning till kinesiska. Nothing left for us to do, denna vända i alla fall. Sedan brukar ju något papper kunna behöva kompletteras eller förnyas i väntan, för att inte tala om när barnbeskedet väl kommer och det blir ännu mer papperssamlande.

När utredningen som vi skickat i kväll väl är översatt till kinesiska skickas den till St Lucy och vi är aktivt köande. Jag detektivade bakåt i mejlen och kan se att förra gången tog det sex dagar från det att vi skickade utredningen till Barnens Vänner till dess att vi stod i kön. Vi får se hur det blir denna gång. Men nu är man bra nöjd att ha roddat klart med detta. Iiiih ... En titt i arkivet visar att vi, trots att vabruari sinkade oss något, var några veckor snabbare denna gången jämfört med förra. Det är väl rätt logiskt när vi gjort det en gång tidigare och visste vilka förberedelser som behövdes, samtidigt har vi förstås har ett helt annat tempo och fokus i livet denna gång med ett yrväder till fyraåring hemma.


via GIPHY

Ett stycke översättning på väg

Jippi! Äntligen är den engelska översättningen av utredningen på väg hem till oss. Tyvärr via snigelpost, så vi får ha lite tålamod. Men förhoppningsvis är den väl hos oss på onsdag så att vi kan scanna in och mejla vidare den antingen onsdag eftermiddag eller torsdag morgon om vi har tur.

Heja, heja! 

Samarin? Mazarin?

Så här roliga är jag och min svärmor i bland.

Vi pratar om hur långt vi kommit i utredningen.
Svärmor: Så sen ska det översättas till samarin. 
Jag hör att ordet är fel, men famlar efter rätt ord, hinner tänka: Samarin? Nää, men ... Mazarin? 

Vi skulle vara en oslagbar duo i På spåret, hehe.

Aldrig varit närmare än nu

Barnens Vänner tyckte att fotoalbumet blev jättefint. Det de rådde oss, i och med att tiden finns, var något som vi själva tänkt på. Nämligen att få till en bättre avrundning i form av en familjebild på sista sidan. Vi bestämde oss för att ta en polaroidbild. Den blev förstås inte perfekt. Hanna, fyra år, gick med på två bilder och sen fick det f*n vara nog tyckte hon. I slutändan blev det ändå ett charmigt, varmt, albumavslut.

Så nu ska vi scanna sista albumsidan till Barnens Vänner, tillsammans med den kompletterande informationen vi skrivit ihop och skrivit under. Jag la vårt signerade BV-kontrakt på lådan i dag. Vi är verkligen i den stora väntansbubblan snart, den när vi bara kan sitta stilla i båten. När den väntan kommer hoppas jag ni är med på en gissningslek igen. Det är så mycket svårare att gissa denna gång! Vi är öppna för ett äldre barn nu, men i övrigt ... Det går inte att säga om vi blir valda snabbare för att vi har ett barn sedan tidigare, eller om det går långsammare för att vi har ett barn sedan tidigare. I dagsläget är inte tiden och den väntan något som bekymrar oss. Men det är svårt att veta hur jag känner om ett halvår. Det är en tuff period, när telefonen kan ringa antingen i morgon eller om 1,5 år. Jag undrar om det kommer vara lika tufft eller till och med svårare nu. En bit av mig ser den risken. Samtidigt är jag något av en person som när jag upplevt en sak en gång, känner jag mig lugnare nästa gång när jag går igenom något liknande.

Att vi ska bli fyra börjar vara så pass verkligt nu att jag googlar mycket på Taiwan för att dels friska upp minnet, dels se lite vad vi inte vill missa denna gång. Olika boenden, utflyktsmål, tunnelbanesystemet ... När jag ser barn med asiatiskt utseende fånler jag och drömmer mig till framtiden, precis som förra gången.

Vägen till att bli fyra må fortfarande vara lång. Men vi har aldrig varit närmare.

Vabruari-väggen

Dra mig baklänges vilken vabruari-vägg vi gick in i. Eller ja, när Hanna äntligen piggnade till var det jag som kroknade. Jag var sjuk och hemma med halvpiggt/sjukt barn och ångade ändå på det jag orkade med adoptionsansökan så fort Tobias kom hem från jobbet på kvällen. Gick tillbaka på jobbet för tidigt och ångade fortfarande på med adoptionsansökan, som jag ju egentligen inte mäktade med. I helgen fick jag därför kasta in handduken helt och bara sova och vila på grund av feber. Samma sak måndag och tisdag orkade jag så smått börja titta på ansökan igen och så var jag tillbaka på jobbet i dag. 

Nu har vi i sakta mak gjort detta:

* Kompletterat utredningen med information som saknades. På engelska har vi fått skriva till:

1. En plan för vem som tar hand om våra barn ifall vi förolyckas.

2. Vilka aktivitetsområden som finns i närheten.

3. Om barnet har eget rum och sover i egen säng.

4. Hur säkerheten i och runt vårt hem ser ut.

*Anlitat auktoriserad översättare som översätter 17 sidor till engelska innan dokumenten översätts till kinesiska. Kostnad och tid: Vi får pappren om sex arbetsdagar, översättningen kommer kosta 8700 kronor.

* Signerat avtal med BV och betalat in halva administrationsavgiften till Barnens Vänner. 49 000 kronor. Här började jag känna "Men HERREGUD, har vi kommit så här långt?! Är vi så här säkra på syskon?! Ja, men gud så fantastiskt!". Det är också världens väckarklocka för oss att vi måste se över våra utgifter vilket jag är vansinnigt peppad på. Jag skriver inlägg om det sen!

* Påtat klart med fotoalbumet som nu ska scannas in och skickas till Barnens Vänner. Albumet visas i digital form för mamman när hon får familjer presenterade för sig. Sedan skickas originalet ner vid barnbeskedet.

Diskret framsida, hehe ...

Ett okej från nämnden (Puh!)

I måndags beslutade socialnämndens arbetsutskott att vi får en ok-stämpel! Hurra! Det visade sig alltså här att socialnämnden beslutade att delegera godkännandet till arbetsutskottet då nämndens erfarenhet av adoptioner är så låg. Jag har sett att fler kommuner gör likadant, vilket verkar vettigt om nu adoptionsmedgivande ska vara på kommunal nivå.

Redan dagen därpå fick vi pappren att skicka till vår organisation. Det visade sig, precis som när vi bodde i Avesta, att tryckfelsnisse varit i farten på ett ställe. Det är ett datum som behöver korrigeras där beslutet står. Så jag hoppas det är gjort till i morgon. Det är först när det är gjort som vår ansökan är komplett och vi kan få ett förmedlingsbeslut från organisationen och då få börja skicka in alla papper vi har på vänt.

Mitt polispapper har kommit på posten, vilket innebär att vi bara inväntar Tobias polispapper innan vårt insamlande är klart för denna gång.

Jag blev väldigt rörd i tisdags när jag förstod att allt från kommunens sida är klart nu. Wow. Den viktiga milstolpen. Nu känner jag verkligen att vi är på väg till Pytte. Men nu är vi ju en barnfamilj och det innebär att vi liksom många andra kastats in i vabruaridimman och jag har inte hunnit njuta så mycket och smälta milstolpen ännu. Vi tänkte fira lite med hämtmat på onsdag kväll men den yngsta familjemedlemmen ville prompt inte sitta vid köksbordet och vi två satt i soffan medan jag ropade "Ja, vad roligt och grattis till oss då!" till Tobias inne i köket. En kollega frågade om vi gjort om firandet i helgen och jag kunde meddela att "Nja. Men i och för sig ... När Tobias kom hem från jobbet och Hanna hade däckat efter sin Alvedon (hon hade 40,5 grader i feber) värmde vi i och för sig varsin panpizza från frysen?". Hanna har verkligen varit på benen i dag och tagit igen allt rollekande som hon missat när hon varit sjuk och legat i soffan.  

Jag är också ganska praktiskt lagd och försöker fokusera på nästa steg, som är fotoalbumet. I helgen har vi fotat det sista och i kväll har vi skickat iväg bilder för framkallning och det ska bli väldigt roligt att scrapbooka på tisdag kväll.

I kväll har vi också suttit med en av tre blanketter som vi vet att St Lucy vill ha. Den handlar om våra ekonomiska tillgångar och utgifter. Vi har fyllt i det mesta, men utgår från den gamla blanketten och vet inte förrän vi har de nya pappren om den ser exakt likadan ut. De andra två blanketterna handlar om vilka särskilda behov vi är öppna för samt själva ansökan om att vi vill adoptera från St Lucy och vilken ålder på barn vi är öppen för.  

Sååå. När vi gjort allt detta har vi en komplett ansökan som vi ska skicka till auktoriserad översättare som kirrar att vi får det på engelska. När det är gjort skickar Barnens Vänner pappren till en som översätter allt till mandarin och sen, mina damer och herrar, susar ansökan äntligen iväg till St Lucy (där älskade lilla Pytte kanske redan finns?!). Vår gamla ansökan kom till St Lucy bara några dagar innan Hanna föddes. Den här gången är vi öppna för att bli föräldrar till ett barn som är äldre än tre år, så länge barnet är ett år yngre än Hanna alltså. Det kan innebära att det går fortare denna gång, men som alltid i adoptionssammanhang så behöver det inte betyda det. Vi har ungefär samma öppenhet inför särskilda behov denna gång som tidigare.   

Att bromsa och gasa samtidigt

På måndag lämnar vår utredare in utredningen till nämnden och måndagen därpå tas den upp i nämnden och sedan är beslutet helt klart på pappret när protokollet justerats efter högst en vecka tror jag det brukar vara. Vi känner att det är en bra utredning och adoptionsorganisationen tycker också att det är det. Vår utredare har varit lyhörd och tagit till sig korrigeringar som vi föreslagit.

Jag trodde att vi skulle kommit längre med fotoalbumet, men måste säga att det är en bit av mig som inte är där riktigt mentalt. Vi fick dessutom veta av adoptionsorganisationen att de håller på att titta på möjligheten att få skicka en digital fotobok i stället för så som det varit tidigare, klippa och klistra på papper, så det har också gjort att vi avvaktat. Ju närmare vi kommer, desto tydligare finns en bromskloss i mig som inte vill "gå händelserna i förväg" och därför har svårt att kasta in oss i nästa steg redan nu. Men helt sysslolösa har vi inte varit.

Vid förra adoptionen behövdes personbevis. Nu är det ändrat, så man skickar in en kopia på sitt pass i stället. Mitt pass har gått ut, så i veckan var jag till polisstationen för att beställa ett nytt. Tobias har fått sitt arbetsgivarintyg och jag väntar fortfarande på mitt. I veckan ska vi skicka efter de polispapper som vi behöver, så är det förberett men samtidigt så färskt som möjligt. Sedan ska vi fylla i barnhemmets egna blanketter "Finansiella tillgångar" och det papper där vi fyller i vilka särskilda behov vi är öppna för. Utöver det, fotoalbumet och översättning av vår utredning till engelska och sedan kinesiska tror jag inte att vi har så mycket kvar innan ansökan kan skickas till Taiwan och St Lucy. Så får vi se när den riktiga väntan kan börja.

När vi väntade på Hanna firade vi på något sätt de 19:e varje månad, datumet som var Ködag 1 i Taiwan, för att uppmärksamma de små milstolparna. Något sådant skulle jag vilja göra nu också. I Hannas "Fantastiska jag"-bok skrev vi upp den 19:e varje månad på vilket sätt vi firade att en månads väntan var bakom oss.

Är det nu man börjar tro på det? Jodå!

I dag har vi haft en träff med utredaren. Det kändes väldigt bra och som att han nu nästan är klar med vår utredning! Vi ska träffas i morgon igen, då för att han ska fokusera på vårt samspel med Hanna. Dagens träff kändes väldigt avslappnad och vi fick i lugn och ro berätta om oss själva, det som hänt sedan förra medgivandeutredningen, medan Hanna lekte hos sin farmor och farfar.

Jag börjar äntligen tro på att vår utredning faktiskt kommer att bli klar och att vi kommer få skicka iväg en ansökan.

I söndags var himlen blå, jag checkade in almanackan och insåg smått stressat att enligt varje rimlig beräkning har vi nu väldigt få förmiddagar, ljusa dagar, som vi kan få till bilder till det album vi behöver skicka till Taiwan när vi äntligen får skicka ansökan dit. Det innebar att jag snabbt drog iväg och tvättade bilen, vilket inte gick så snabbt ändå eftersom det var fler som visst behövde tvätta sina bilar, och sen när jag kom hem haffade vi en granne som fick fota oss framför huset och bilen. Sedan tog vi kort på Tobias föräldrar framför deras hus, med vårt hus i bakgrunden, och några miljöbilder som är bra att ha. På vägen in till jobbet igår satt jag och knåpade ihop några av bildtexterna. Så stoffet som behövs till albumet är snart i hamn.