Något att sakna

Under kategorin "Saker jag kommer sakna när vi blir föräldrar" återfinns definitivt:
Planera onsdagsmiddagen utifrån frågeställningen "Vad passar med rött vin?"


via GIPHY

Svaret denna gång? Varma mackor med lyxig svampstuvning. Tillbehör: Lyxost. Efterrätt: Chilinötter och chips.

Tjugotre veckor

Vad stort sker, det sker långsamt;
inte ens en druva eller ett fikon kommer till stånd på ett ögonblick.

Epiktetos, grekisk/romersk stoisk filosof

Grönt är skönt

Voilà! Det gick lätt som en plätt för Tobias och hans pappa att få upp fondtapeten. Vi har satt in några av möblerna för att känna in det lite. Men ännu känns det inte riktigt som barnrummet. Det saknas ju lite på väggarna och så något mer. Någon.

Det kanske blir något litet inköp då och då men i stort stannar vi nog här åtminstone tills vi vet vem som flyttar in. Det är verkligen rogivande och jobbigt på samma gång att det nu är stopp eller åtminstone en kraftig inbromsning.

Den stora nallen med den gröna rosetten hade svärisarna med sig i helgen. Så söt! Och så gott hen sitter i fåtöljen.

Vi skojar om att "Nu har vi gjort vår bit. Nu är det bara att de ringer!". Man kan ju alltid drömma ...

Barnrum in progress

I helgen som var började vi med barnrummet. Så här såg det ut efter ett lager färg. Andra vändan fick vi bort de vita fläckarna. Båda är vi jättenöjda med färgen och glada att vi valde skönt grönt. Vi är nog löjligt stolta över att faktiskt ha åstadkommit detta. Vi fungerar lite så när det kommer till praktiska ting i hemmet. På väggen vid stegen ska den efterlängtade fondtapeten upp. Bästa svärisarna hjälper till med det nu i påsk. Även om jag är i en dipp just nu så är jag sjukt peppad på att se hur det blir utan maskeringstejp, utan plast och utan stege mitt i rummet samt med fintapeten. Hur tuff väntan än är stundtals, ibland långt värre vissa dagar än andra, så har den verkligen sina ljusglimtar. Att se ett barnrum växa fram är en sådan grej.

I samtal med mamma i dag kunde jag sätta fingret på det. Hon föreslog nyttan i regelbundna långpromenader, att det är ett bra sätt att rensa tankarna och lösa problem. Det är det, förvisso, nio gånger av tio. Men adoptionsprocessen - där kan jag inte utsätta mig för en långpromenad där bara jag och tystnaden finns. Tankeverksamheten triggas igång och problemet (väntan) går inte att lösa. Den bara är. Då får jag en inre stress. Nä, det är nog bättre för mig att tackla detta på andra sätt. Jag kommer i alla fall på mig hela tiden med att acceptera sorgen. Jag behöver inte vältra mig i den, men den går inte att ignorera. Den finns där just nu men kommer att gå över.

Tjugotvå veckor

Tjugotvå veckor. Jag försöker vara positiv. Men i dag är väntan ett tungt ok att bära. Inuti värker hjärtat. När jag äntligen får stänga om mig, bränner tårarna. Koalan är stor som ett lejon just nu.

Fem månaders väntan

Fem månader i Taiwankö i dag. Om vi varit gravida hade vi vetat att över halva väntan var gjord. Människor fortsätter fråga om vi hört något eller hur lång tid det kan vara kvar. De frågorna går inte alls att svara på. Men fem månader har vi köat i alla fall och den lilla milstolpen firades i morse med brakfrukost på stans hotell.

Vi pratade om ditt och datt och vårt stundande familjeliv. Ja, tänk att ett sånt finns inom räckhåll.

Man märker det inte förrän man tagit sig därifrån

I dag publicerade Barnens vänner lite ny information om Taiwan på sin hemsida. Ingen del berör oss direkt, men det är givetvis intressant att veta ändå vad organisationens besöksresa gett och hur situationen ser ut i Taiwan.

Utifrån den information som ges på hemsidan verkar stor del av samtalsämnena under resan ha handlat om att många av de kvinnor som söker hjälp hos organisationerna allt oftare har en komplicerad bakgrund. Det kan handla antingen om missbruksproblematik eller sociala svårigheter, till exempel. Barnens vänner uppger också att medvetenheten om Sverige och flyktingsituationen är stor i Taiwan och att det diskuterats på alla möten (bland annat Sveriges stängda gränser och hur det påverkar handläggningen av adoptionsärenden).

Nytt för den som önskar adoptera genom St Lucy, är att kravet på äktenskapstid ser ut att ändras från två till tre år (undantag kan fortfarande göras vid långt samboskap). Till sommaren firar jag och Tobias "fruktbröllop". Hur många år det är kan ni säkert få hjälp av oraklet Google att lista ut.

Adoptionen kan fortfarande kännas otroligt abstrakt ibland. Vissa stunder, perioder, har jag så svårt att förstå att vi kommer bli föräldrar. Andra gånger är det inte svårt alls utan bara så självklart. Nu verkar jag i alla fall ha lyckats dra mig upp från en rejäl dipp som hållit i sig mellan februari och alldeles nyss. Jag kan känna det, att jag blir piggare, gladare och mer stärkt i mig själv. Man märker det inte förrän man tagit sig därifrån men jag har nog mått ännu sämre än jag velat erkänna den senaste månaden. Först nu känns det som att jag är tillbaka, är mig själv igen.

Jag tror att solen gör mycket, ger lite hopp om liv och så där. Igår hade jag en släng av söndagsångest och deppade över att vi inte är föräldrar ännu. Men jag röjde upp rätt ordentligt hemma, hittade grejer att fokusera på och det hjälpte. Att göra nytta med något i livet fick mig nog att må lite bättre.

Tjugoen veckor

I keep myself busy with things to do, 

but every time I pause I still think of you.

Okänd

Något att se fram emot

Ett flicknamn som hängt med sedan starten, är Chelsea. Inte som tilltalsnamn men nånstans däri. Namnet kommer av att min man är ett stort Chelseafan. Jag gillar namnet och hyllningen, det är lite coolt. Men vi får väl se hur det passar med de andra namnen, om vi skulle få en liten tjej. Kan väl förresten inflika att jag förstås följer laget något sånär, det kommer lite på köpet.

Vid andra ägginsättningen hade jag på mig
Chelseatröjan som lite "Vi håller tummarna".  

Hur som helst bestämde vi oss för några veckor sedan, på mitt initiativ, att om vi inte får något barnbesked nu i vår (innan juni? Lite löst i kanterna än så länge) så bokar vi in en Londonresa och kollar på en Chelseamatch i början av hösten. Det är något som jag vet att Tobias velat göra länge, men aldrig kommit sig för att göra. För 2,5 år sedan tog vi oss till arenan, men någon match spelades inte då.

Vi resonerade oss nu fram till att en fotbollsweekend i en stad vi redan känner och älskar är perfekt. Ingen av oss skulle nog stå ut att åka på en charter i denna längtan. Ligga i en solstol och gråta "Varför ringer de inte?". Nä, så ser nog inte alla det och vi skulle väl inte gjort det heller. Vi var ju till Madeira för drygt ett år sedan och det var ju ljuvligt. Men vi behöver lite fart och fläkt. En charter kostar dessutom lite för mycket i semesterdagar och semesterslantar. Vi vill inte sitta och äta burksoppa på hotellrummet riktigt. Då blir en weekend alldeles ypperligt. Bra också med lite framförhållning så vi hinner spara ordentligt.

När vi var i London på semester 2013
var för övrigt detta toalettdörren
i det minimala hotellrummet.
Tankevurpa, eller?

Första gissningen avklarad!

Kommer ni ihåg gissningsleken?
Jag uppmanade er att gissa när vi får barnbesked. Nu har vi kommit så långt in i processen att första gissningen kan strykas! Tyvärr Marika B, men tack för optimismen. Får se om du kanske prickar in kön eller ålder i stället?

Lämna en kommentar om du vill vara med och gissa!
1. När får vi barnbesked?
2. Är det en flicka eller pojke?
3. Hur gammalt är vårt barn vid barnbeskedet?

Bra bakgrundsinfo för dig som vill vara med och gissa:
1. Vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn mellan 0 och 3 år.
2. Vi är ganska öppna inför särskilda behov.

Här är alla gissningarna i repris:

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Det där med sömnen ...

För ungefär en vecka sedan sov vi hos vänner med barn. En nyfödd och en treåring. Barnen var änglar denna natt när gäster sov över, men vi hade lite svårt att sova ändå. En salig blandning av "sovit rätt illa"-faktorer som kan bli när man är någon annanstans än hemma.

Det hade absolut inte varit någon fara, det där hade man lätt kunnat ta igen, om det inte var just för att barn är så oförskämt morgonpigga. Gulleungen blev ju förstås ledsen när vi inte var vakna före sju och detta åtgärdades givetvis.

När jag kollade mig i spegeln kände jag inte ens igen mig själv, så trött var och såg jag ut. Jag har aldrig sett så stora påsar under mina ögon. Var tvungen att föreviga med en selfie.

Var är jag? Vem är jag?

Summa summarum blir ju det där med sömnen lite utav en omställning när vi blir föräldrar.

Tjugo veckor

"Du är modigare än du tror, starkare än du vet och smartare än du förstår"

Bildkälla: Pinterest

Dagens fundering

Tänk att om prick två veckor har vi väntat i fem månader. Pampigt, känner jag på något sätt. Fyra månader låter rätt mesigt i jämförelse. Fem månader, alltså. Jag blir nästan lite rak i ryggen och erfaren på något sätt. Vet inte riktigt, Nervvraket jag känt mig som i några veckor börjar sakta lappas ihop tror jag. Det kommer väl hinna vara så i några vändor.

Jag måste komma ihåg att läsa ut månadens bok. Den har legat obläddrad i veckor, men det är bara några kapitel kvar.

I dag beställde Tobias den här boken i lokala bokaffären. Den blir riktigt intressant att läsa. Carolina Skyldberg som skrivit Adoption: låta själen läka är adopterad från Colombia och berättar om återresan hon gjorde, då hon träffade sin biologiska mamma. Jag tror att boken släpptes bara för några dagar sedan, en bekant tipsade om den.

"Facebook or it didn't happen?"

Sent igår kväll gjorde jag något som jag väntat länge på att tordas göra. Jag "kom ut" som ofrivilligt barnlös på Facebook, självklart med stöd från Tobias. Jag frågade honom, precis som förr, om det skulle kännas okej och han peppade och sa "Klart du ska. Kör på bara". Denna underbara man.

Mest var det väl för min egen skull. Men också för andra i samma sits, så som när jag började blogga. Sedan vill jag självklart sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet, om ivf och om adoption. Vi ofrivilligt barnlösa är givetvis inte en homogen grupp, men jag tänkte att det här gör jag för fler än mig själv. För att jag önskar att jag hade sett ett sådant inlägg poppa upp i mitt Facebookflöde när den ofrivilliga barnlöshetens svarta hål var som störst.

Inlägget har fått så otroligt bra respons, nästan så jag blir lite generad. Folk jag känner och många som jag inte ens känner har läst, kommenterat, diskuterat och tryckt på gilla-knappen. Kul! Och BRA. Då vet jag att jag nått ut med ett ämne som mitt hjärta klappar för. Så här skrev jag:

"Brukar du ställa frågan "När ska ni skaffa barn?". Snälla, sluta. I dag skulle du antagligen inte kunna få stopp på mig att prata om adoptionsprocessen och det tämligen tabubelagda ämnet ofrivillig barnlöshet om du hade fräckheten att fråga. Men för några år sedan, innan jag lärde mig att bli förbannad, var det den mest ångestfyllda fråga jag kunde tänka mig att få. Inte minst om man hade en misslyckad ivf färskt i minnet. Till dig som är ofrivilligt barnlös vill jag bara säga: Det är en klen tröst, men du är inte ensam."

Sedan skrev jag att den som är ofrivilligt barnlös och vill känna sig mindre ensam, eller den som bara vill veta mer om ämnet, är välkommen till min blogg. Jag länkade till ett inlägg som blivit väldigt läst nu, Den ofrivilliga barnlösheten och jag.

Även om jag bitvis känner mig oerhört sorgsen i adoptionsprocessen, i princip enbart på grund av frågan "när?", så är det inget emot hur jag kände för ungefär ett år sedan. Jag valde att fokusera på hur det kunnat kännas när jag delade med mig av min historia på Facebook, för jag tänker att det kanske är en del som läser och är där nu.

Folk brukar ju säga "Facebook or it didn't happen". Så jag tänkte att det väl var lika bra att skrika ut känslorna på riktigt. Förhoppningsvis hjälper det någon och allmänbildar en annan. Och så tänker jag självklart på er som är i samma sits som jag varit men inte vill eller vågar berätta. Kanske någon av era ytligt bekanta eller nära och kära nåtts av min status och fått sig en tankeställare. Något annat än barn-, bebis- och ultraljudsbilder ska väl finnas i våra Facebookflöden? ;)

Och ni nya bloggläsare: Varmt, varmt välkomna. Ni fick ett relativt deppigt inlägg. Jag vill uppdatera ytterst kort och berätta att de blivande föräldrarna allt som oftast mår alldeles ypperligt i väntan på det efterlängtade barnet. Bildbevis på det från när vi besökte adoptionsorganisationen i Öjebyn för drygt ett år sedan:

Varmt tack ...

… för kloka och insiktsfulla kommentarer kring surrogatmödraskap! Jag gillar när andra kan utmana mina tankar och föreställningar.

Det är en komplicerad fråga och jag kan inte bara säga "Självklart ska det vara tillåtet!" men jag hoppas ni förstår att jag inte heller är någon som säger blankt nej utan att det är ett ämne som jag försöker bilda mig en uppfattning om och då blir min ryggmärgsreflex till en början "Stopp. Vänta lite. Njää".  Jag har  förståelse för att andra känner så inför internationell adoption också. Att där min magkänsla säger ja eller nej, säger andras precis tvärtom.

Jag kom att tänka på en annan ingång igår kväll, som jag känner att jag missade i inlägget, att när en människa väl kommit till världen så är det ju i slutändan ganska oväsentligt hur det skett för alla andra utom en själv. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre än att här finns man ju, och så är det med det.

Regeringens nej till surrogatmödraskap

Har ni hängt med i skriverierna om surrogatmödraskap? Regeringen sade nyligen nej till att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige, alltså att en kvinna bär och föder ett barn åt någon annan. Antingen är barnet genetiskt delvis hennes, eller så har en annan kvinnas ägg befruktats och satts in.

Vad tänker då jag kring surrogatmödraskap? Jag och Tobias har inte ens snuddat vid tanken. Precis som vid äggdonation (alltså att vi skulle försöka bli gravida med en annan kvinnas ägg) har det inte känts som något för oss. Vår starka längtan har inte funnits i en graviditet eller föra vår hårfärg eller ögonfärg vidare utan i att bli föräldrar. Kanske har det också att göra med att man känner människor som är adopterade och har adopterat, fått en inblick i deras känslor, men inte pratat med någon som gått igenom ett surrogatmödraskap eller blivit till genom surrogatmödraskap. Främmande landskap.

Ena biten av mig pustar ut och tycker det är bra att surrogatmödraskap inte tillåts i Sverige. Det finns många sätt att bilda familj på, behöver detta vara ett av sätten? I vilket syfte? Ja, jag och Tobias adopterar för vår egen skull, vårt barn gör inte valet, men samtidigt finns barnrättigheterna med. Innan vi får adoptera vårt barn, har möjligheterna till nationell adoption utretts. Vårt barn har kommit till världen när vi utreds för att bli föräldrar till henne eller honom eftersöks en familj. Så fungerar ju inte riktigt ett surrogatmödraskap. Men visst, långsiktigt när det kommer till adoption går förstås att ifrågasätta att så länge länder i väst adopterar - kommer internationell adoption att existera och andra länder behöver inte bry sig om abortlagstiftning och inte heller möjliggöra för kvinnor att vara ensamstående.

Samtidigt är det en annan bit av mig som undrar om jag inte borde ta och dra något gammalt över mig gällande mina tankar kring surrogatmödraskap. Vem är jag att ifrågasätta, knorra över, detta sätt att bilda familj?

Ibland fungerar ju inte ivf, äggdonation, spermiedonation eller adoption. Reglerna kanske sätter stopp. Då landar vi i frågan "Är det en rättighet att bli förälder?". Lätt för en som aldrig behövt gå igenom ofrivillig barnlöshet att utan att blinka säga att det inte är en rättighet. Jag vet hur fruktansvärt dåligt man kan må av barnlängtan. Men nej, ur mitt perspektiv är det absolut inte en rättighet att bli förälder.

Så lätt för mig att säga, ändå, som (än så länge, förutsatt att jag har hälsa och inkomst för det) har privilegiet att kunna adoptera. Det är väl det som är problemet, att det inte finns några svartvita svar i sådana här moraliska dilemman.

Ett svårt ämne med många sidospår som jag inte riktigt lyckas reda ut. Vilken tur då att det finns andra som är bättre på att uttrycka sig kring detta:
Här är en ganska personlig text av en blivande pappa på nyhetssajten KIT.
Här är en annan personlig text i ämnet, skriven av en kvinna som är adopterad.

Den andra texten är riktigt tänkvärd. "Är längtan efter barn viktigare än barnen?" frågar sig debattören Lisa Wool-Rim Sjöblom som är adopterad från Korea. Hon saknar barnperspektivet i debatten, både när det gäller adoption och surrogatmödraskap.

Jag och Tobias har vänt ut och in på oss själva i denna barnlängtan och adoptionsprocess. Vi landar i att vi aldrig kommer kunna veta om vårt barn hade fått ett bättre liv i sitt ursprungsland, med sina biologiska föräldrar om det hade varit möjligt eller på barnhem. Men vi vet att vi kommer vara föräldrar till vårt barn. Vi vet att vi kommer göra vårt yttersta för att vara de absolut bästa föräldrarna för just vårt barn och vi vet att vi kommer finnas där vad som än händer. Det är vår allra största vilja (och förbannade skyldighet).