Man märker det inte förrän man tagit sig därifrån

I dag publicerade Barnens vänner lite ny information om Taiwan på sin hemsida. Ingen del berör oss direkt, men det är givetvis intressant att veta ändå vad organisationens besöksresa gett och hur situationen ser ut i Taiwan.

Utifrån den information som ges på hemsidan verkar stor del av samtalsämnena under resan ha handlat om att många av de kvinnor som söker hjälp hos organisationerna allt oftare har en komplicerad bakgrund. Det kan handla antingen om missbruksproblematik eller sociala svårigheter, till exempel. Barnens vänner uppger också att medvetenheten om Sverige och flyktingsituationen är stor i Taiwan och att det diskuterats på alla möten (bland annat Sveriges stängda gränser och hur det påverkar handläggningen av adoptionsärenden).

Nytt för den som önskar adoptera genom St Lucy, är att kravet på äktenskapstid ser ut att ändras från två till tre år (undantag kan fortfarande göras vid långt samboskap). Till sommaren firar jag och Tobias "fruktbröllop". Hur många år det är kan ni säkert få hjälp av oraklet Google att lista ut.

Adoptionen kan fortfarande kännas otroligt abstrakt ibland. Vissa stunder, perioder, har jag så svårt att förstå att vi kommer bli föräldrar. Andra gånger är det inte svårt alls utan bara så självklart. Nu verkar jag i alla fall ha lyckats dra mig upp från en rejäl dipp som hållit i sig mellan februari och alldeles nyss. Jag kan känna det, att jag blir piggare, gladare och mer stärkt i mig själv. Man märker det inte förrän man tagit sig därifrån men jag har nog mått ännu sämre än jag velat erkänna den senaste månaden. Först nu känns det som att jag är tillbaka, är mig själv igen.

Jag tror att solen gör mycket, ger lite hopp om liv och så där. Igår hade jag en släng av söndagsångest och deppade över att vi inte är föräldrar ännu. Men jag röjde upp rätt ordentligt hemma, hittade grejer att fokusera på och det hjälpte. Att göra nytta med något i livet fick mig nog att må lite bättre.