Medgivandeutredning och ny rutin

Nu har vi båda läst medgivandeutredningen som innehåller drygt sju sidor. Den känns i stora drag bra. Det är några grejer som vi nog funderar om de gör någon nytta i att vara med och andra grejer som vi kommer på att vi saknar. Men vi har bara ögnat igenom den nu och kommer väl att läsa den igen under helgen. På onsdag kontaktar vi familjerättssekreteraren för att komma med förslag på ändringar.

I dag har också våra referenter blivit kontaktade, vi hade börjat tro att det kanske inte skulle ske, så det börjar verkligen dra ihop sig.

Jag och Tobias har införskaffat en bok där vi ska skriva några rader i veckan om våra tankar kring adoptionen eller kort och gott som jag skrivit att den heter, "Vår resa till dig". I dag skrev jag första inlägget:

Jag tycker att anteckningsbokens framsida
är rätt så mitt i prick.

Avesta 31 juli 2015
Klockan är 15.28.
"I dag, faktiskt om några minuter eller högst en timme, väntas familjerättssekreteraren lägga utredningen om oss i vår brevlåda. Det känns stort och viktigt. Näst intill overkligt. Hur nära oss finns du nu?"
Jag tvekade lite innan jag skrev under med signaturen Mamma.

Min man har skrattat åt mig och dragit paralleller när jag började med att pissa på graviditetstesterna i tid och otid med att jag nu hann springa ut till brevlådan säkert fem gånger innan jag fick napp klockan 16.40. Då höll jag masken ända tills jag stod mitt framför Tobias och kunde vifta med kuvertet. Det bubblade i mig för att nu hade jag ju något positivt att komma med. Och bubblar gör det förstås fortfarande.

Nyfiken i en strut

Källa: giphy.com

Jag när familjerättssekreteraren sagt att hon ska lämna medgivandeutredningen i vår brevlåda efter jobbet på fredag.

Ett steg i taget

Är på semester "hemma" i Gällivare i och med att kusinbarnet döps imorrn. Jag kunde inte låta bli att köpa dessa pytteskor till vår blivande knodd. Inte hela världen om de inte passar, då är det väl bara att ge bort dem. Har sagt åt maken att han får hejda mig om han märker att jag börjar inreda en hel garderob eller barnkammare. Men ett par skor som känns lite one of a kind är det klart att jag kan köpa och få längta. Tänk när barnfossingarna kommer hem och varsamt stoppas däri. Smäller av, så sött.

Veckans tre tankar om rasism

Jag har tänkt mycket på rasism de senaste dagarna. Jag har lyssnat mycket på Adoptionspodden och tänkt tillbaka på när jag var barn, tonåring. Det här med att det kan finnas ungdomar som får smeknamn som "Neger-Tobias" eller "Kines-Lina" när de ska beskrivas för någon annan. "Du vet, Neger-Tobias ..." och så tycker umgängeskretsen, andra utomstående, att det är okej att säga så, för "han säger själv så". Men egentligen kan man ju undra, vad har man för val när man får det smeknamnet? Hur många tonåringar törs säga ifrån, mer än en gång, och hur ofta hjälper det? Undrar om dessa vansinniga smeknamn, kan man ens kalla det för det egentligen, förekommer hos yngre generationer i dag?

Jag vill inte blanda in jobb för mycket, men kan kort berätta att vi och flera andra tidningar nyligen skrivit om en kommunal tjänsteman som har ett nära förflutet som talesperson i en vit makt-organisation inom extremhögern. Reaktioner på vår publicering? Främst att det är synd om mannen som blir uthängd. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Varför vill människor att man ska vara tyst om höga tjänstemäns bakgrund? Varför vill man inte ha förklaringar? Jag tänker att det nog speglar samhällsklimatet på något sätt.

Jag tänker också på när Adam Tensta reste sig upp och gick ur studion vid TV 4 Nyhetsmorgons direktsändning. Bakgrunden vet nog de flesta, att han tycker kanalen borde be om ursäkt för att kanalen i maj månad bokat in en ung kvinna som uttryckt sig rasistiskt och kränkande i ett youtubeklipp. Han gjorde ett statement för att han anser att TV 4 normaliserar rasism. Här är hans debattartikel i Aftonbladet.

Adam Tensta har fått mycket beröm i media och sociala medier efteråt, men har också fått ta mycket skit. Liksom hon som uttryckte sig rasistiskt också har fått mycket skit och kränkningar men också mötts av personer som står upp för henne.

För mig blir mycket av detta numera väldigt personligt. Jag tänker på vårt blivande barn. Att hen antagligen kommer stöta på kränkningar som varken jag eller Tobias kan relatera till för att vi ser ut som, vi är, normen. Men det känns viktigt att vara lyhörd, att lyssna på vårt barn. Inte förminska den upplevda rasism som vårt barn kan råka ut för.

Det funkar inte att normen pekar med hela handen, bestämmer vad som är rasistiskt och inte. Bestämmer vad personer som inte är normen ska tåla. Vi som är en del av samhället och har makten att forma det, har ett ansvar att inte befästa fördomar bara för att "så har man alltid sagt" eller "Jag kände en som tyckte det var okej att kallas för Kines-Lina, så jag sa så för att alla andra sa så. Hon kallade sig själv det". Nej, det är att blunda för problemen som tillhör hela samhället.

Att längta tillsammans

Flera i vår omgivning hittar så fina sätt att längta tillsammans med oss. Min kusin Marion berättar malligt för omgivningen att hon ska bli moster snart igen och så läxar hon upp dem som råkar lägga huvudet på sned och säga "Åh, så det blev inga egna barn för dem" eller annat tokigt. Det värmer i hjärtat. Hon tar vår strid när vi inte kan vara där och förklara. Och som hon gör det!

Senast när vi var hos svärisarna fick vi en fototavla med orden "Den vackraste stunden i livet, var den när du kom" att ta med oss hem. Den ska förstås hänga i barnkammaren så småningom. Vi fick också en bok om adoption, som min svärmor mottagit av en kvinnlig bekant som adopterat för några år sedan. Den har min svärmor sträckläst med stort intresse och det gör mig så glad. Det är något väldigt lärorikt och vackert med att kunna prata om anknytningsteorier och andra adoptionsreflektioner, som vi ju är insnöade på, tillsammans med familj och släkt.

Och så min rara vän, fantastiska Silvia som försiktigt manat mig att våga tro på framgång. Under sista ivf-försöket fick hon mig att våga köpa bebiskläder och jag ångrar det inte ett dugg. Det gjorde inte sorgen svårare när sedan minusstrecket kom. När hon och hennes man var förbi i lördags hade de med sig en present. En pyjamas för en tvååring. Jag blev så rörd och varm inombords. Just att det kommer från någon som får en att våga längta. En sådan uppskattad gest.

Tänk, vilka vackra sätt omgivningen hittar att längta och vänta med oss.

Bara mänskliga

Dagarna bara rusar förbi. I helgen som gick var det bröllop. Riktigt trevligt, även om det blev en aningens mycket av det goda. Nu är det bara en och en halv vecka kvar till vår semester. Det är mycket som ska vara i ordning på jobbet innan det är dags att koppla av. Så det här är den första perioden på länge som jag inte tänker särskilt mycket på vårt icke-föräldraskap. Det är skönt. Men jag kan också känna att jag senare inte vill att jobb och annat ska vara en så stor del av livet som det är nu.

Som säkert framgick i förra inlägget grubblar jag över adoption mycket ändå, på andra sätt. Jag tänker på vad vårt barn kommer möta för frågeställningar, hur stor risken för människohandel är vid adoption och sådana tråkiga saker. Men tro inte att det avskräcker mig från att adoptera att ventilera sådant. Nej. Jag tror bara det handlar om min källkritiska sida, den lilla journalisten i mig. Så är det nog för både mig och min man. Ingen av oss kan naivt gå in i en adoptionsprocess. Vi måste syna den i sömmarna. Sedan sover vi tryggt.

Och när det kommer till adoptivfrågor, så kan jag ändå känna att jag inte kan stänga av hörseln när människor som är adopterade berättar om sina känslor och funderingar. Jag vill veta och då måste jag lyssna och ta till mig.

I dag har jag lyssnat på ett jättebra avsnitt av Adoptionspodden där svenska Rebecca som är adopterad från Thailand intervjuas. Hon kommer inte in på tacksamheten utan mer att det funnits en tid i hennes liv där hon känt att hon varit "det svarta fåret", att hon inte varit så perfekt som hon tror att hennes föräldrar hade velat och tänkt sig när de kämpade för att få barn. Jag vet fler adopterade som berättat att de känt så, i och för sig givetvis även icke-adopterade. Ett jättebra poddavsnitt. Men oj, oj. Så många minor det finns att trampa på som förälder.

Jag tror att när jag tänker på vår resa mot att bli föräldrar, visst målar man upp en viss bild och den bilden blir rätt lätt stor när man väntat så länge som vi gjort. Men förväntningarna och förhoppningarna ligger ju hos oss, inte att vårt barn ska vara på ett visst sätt. Det får vi ju se hur det blir med det och det i sig är vansinnigt spännande.

I framtiden är vi beredda på att det nog blir tonårsgräl, smäll i dörrar, kläder som doftar tjuvrök eller att vi tvingas byta ut wifi-koden på grund av för sena nätter på nätet. Det är sådant som händer i en tonårsfamilj. En vardag, ett liv. Jag tror inte på svarta får men jag tror inte på några helgon heller. Vi, liksom vårt barn hur oändligt älskad hen än kommer att vara, är ju för tusan bara mänskliga.

Jakten på lyckorusen

Den här veckan är lätt hektisk men i barnlöshetsvärlden händer inte så mycket. I dag gjorde jag första dagen som tf nyhetschef i rask takt och tiden efter jobbet har mest gått åt till att planera inför helgens stundande bröllop där jag är med och roddar. Hektiskt. Lite som jag misstänkte att denna vecka skulle bli. Men just nu är jag är oerhört glad över att vara en strängt upptagen kvinna.

I tisdags hade jag och maken treårig bröllopsdag. Det firade vi med middag ute, inget märkvärdigt, efter jobbet. Jag tror inte att vi har köpt presenter till varandra vid någon av bröllopsdagarna. Det känns som att vi ser varandra och bekräftar varandra ändå. Vi har tid för varandra och överraskar med gåvor då och då "bara för att". Men i veckan funderade jag på om det kommer kännas viktigare att uppmärksamma just bröllopsdagen ordentligt när vi blivit föräldrar och kanske ännu mer när vi börjat samla på oss några år. Föräldralivet kanske annars är en sådan tid när man lätt fokuserar på barnet 24/7 och glömmer bort att prioritera att hylla kärleken till varandra, bara vi två?

När jag tänker på vår bröllopsdag, är hur som helst det allra, allra bästa med den dagen morgonen när vi vaknade. Den lilla stunden vi hade helt för oss själva, i en husvagn på en vändplan, innan det var dags att fira dagen tillsammans med 120 andra personer. Vi låg och pratade om vad som komma skulle. Regnet smattrade försiktigt mot husvagnstaket och fastän det var den vardagligaste grejen så var jag full av något som inte kan beskrivas som annat än magi inombords. Åh, det var en sådan förväntan. Den känslan fyller hela mig när jag tänker tillbaka på vår bröllopsdag. Det var dessutom ett halvår in i försöka skaffa barn-livet, så man gick på rosa moln över det också.

Citatet i toppen tror jag att många av oss ofrivilligt barnlösa makar känner igen oss i: "Ett starkt äktenskap har sällan två starka människor samtidigt. Det är en man och en hustru som turas om att vara starka för varandra i stunder när den andra känner sig svag."

Min kusin uttryckte en känsla väldigt bra när hon tog studenten från gymnasiesär för två år sedan: "Lina, visst kommer du nästa gång jag tar studenten också?". Ungefär så känner jag med bröllopet: "Visst kommer ni nästa gång vi gifter oss också?". Vi kommer nog att förnya våra löften efter tio år eller så, men det är ju inte riktigt samma sak.

Visst är det vardagen som är allra viktigast, att man hittar sin lycka i den och det känner jag att jag har gjort och gör hela tiden. De allra mest häpnadsveckande-så-in-i-bomben-makalösa-fantastiska-obeskrivligt-man-tror-inte-det-är-sant-lyckorusiga grejerna i livet upplever vi nog bara en gång och så får vi återuppleva det genom att hitta något nytt som slår det? Det tror jag, ja, jag törs nästan säga vet jag, att jag och Tobias har framför oss ...