Alla dessa statusar

Dagar, veckor, månader går. Jag tänker på det när man ser på Facebook alla bekanta som outat graviditeten med en ultraljudsbild, berättar om barnens första leende, statusar om första tanden, en film på de första stegen, statusar om lyckan, kommande småsyskonen och så syskonen. Och så lyckan.

Det börjar liksom om igen hela tiden. Ja, känns som man hade kunnat hinna få hur många barn som helst under den här tiden. Well, well. Inte mycket man kan göra för att påverka det så här vid frukostbordet. Det är så det är, helt enkelt!

Men tanken slår mig: tiden innan Facebook. Slapp man sånt här då? Då visste man ju inte lika mycket om den där gamla klasskompisen i mellanstadiet man aldrig umgicks särskilt mycket med och som visst flyttade till Motala. Kanske dags att göra en rensning, så man slipper en del statusar i alla fall. De blir ju liksom lite väl mycket salt i såren.

I helgen blir en bra helg. Dags att träffa efterlängtade släktingar i Stockholm, så ska vi bonnläppar göra stan lite osäker!

Livet på en pinne

Tvättmaskinen är i gång, diskmaskinen tömd och snart ska jag kila i väg till jobbet. Men viktigast av allt. Jag är fortfarande glad över en trevlig falafel- och spelkväll i goda vänners lag. Och: jag accepterar att mensen kom också den här gången och det känns helt okej att inte vara gravid just nu. 

Att tänka det, att skriva det, och faktiskt känna att jag menar det (just i dag, kommande dagar tänker jag inte sia i) är en befrielse.

Jag och min make är relativt nyinflyttade i det samhälle vi lever i. Det kanske inte hade känts som att vi var det om vi flyttat till en plats där vi kände några innan, nu förde jobbet oss till ett relativt litet samhälle som ingen av oss varit i innan.

De få vänner jag har här, är genom jobbet. Det gör sådana här mysiga spelkvällar i höstmörkret, med tända ljus, till något att värna om. Det är det som får en att trivas, att orka kliva upp fastän den där tröttsamma mensen valde att knacka på igen. Jag vet inte om det underlättar att vännerna vi hängde med nu allihopa är barnlösa. Noll barnprat alltså.

Det är förstås en klyscha, men likväl sant, att man ska glädjas åt det man har i stället för att sörja det man inte har (ännu). Så den klyschan ska jag, med värme, ha i åtanke i dag, när de ledsna tankarna letar sig in i hjärnans mörka skrymslen och vrår.

Ljuset i tunneln

"Många är så bra på att stötta,
det finns ett ljus i tunneln där nånstans"

Det slog mig häromdagen att det gett mig så mycket att sätta ord på den ofrivilliga barnlösheten, att läsa om den på andra bloggar och inte minst att prata om den med andra som går igenom samma sak. Genom kommentarer, genom forum.

Hur gjorde jag innan bloggen? Bar på det onda i det tysta. Men sen jag började hitta till bloggar och forum i ämnet, så känns det verkligen mindre ensamt. Vi är ju ett helt gäng som tar oss igenom dessa långa resor. Vi har så många berättelser om det också. Det hade jag aldrig reflekterat över innan vi förstod att det inte skulle vara särskilt lätt för oss att bli med barn, just när vi började förstå att det var svårt tänkte jag inte heller på att det är flera som har det så här. Nu vet jag. Många går igenom samma sak som vi. Och många är så bra på att stötta, det finns ett ljus i tunneln där nånstans. Det finns hopp för oss, för er. Nånstans finns en massa små som bara väntar på att hitta hem. De råkar bara ha lite mer tålamod än oss och väljer med omsorg.

Äh, jag vet inte. Jag vill väl bara säga
Tack hörni.

Ettårskalas på gång

En inköpt ettårspresent.

Dags för ett ettårskalas snart. Blandade känslor, givetvis. Jag försöker inbilla mig att det blir lättare med tiden. Men jag vet inte. Det är snarare sinnesstämning än tid som verkar påverka hur det känns att inte vara förälder ännu. Nu närmar det sig två år sedan vi började försöka. Två år. Det känns overkligt och svårsmält. Vad har hunnit hända sedan dess? Det är som att tiden stått stilla, men ändå gått så fort. Stått stilla för att inget hänt på bebisfronten, gått fort av samma anledning. För att månad för månad gått oss förbi. Vi har flyttat in i hus, gift oss, skaffat katt, skaffat en till katt, köpt större bil, firat fem år tillsammans...

Nu ska vi på ettårskalas hos en liten knodd. Jag minns när han låg i en mage. Då hade vi försökt i ett halvår. Då tänkte vi inte att det skulle ta så här länge, då var det pirrigt. Då hette det "vi försöker". Nu säger jag aldrig så, nu heter det "vi har försökt men inte lyckats". Då var det som att varje försök, var ett steg närmare en bebis. Jag minns att jag tänkte att "Ja, men ett år är ju normal tid. Så inom några månader borde det hända nåt". Nu känns varje försök, som ett steg längre bort.

Jag är inte negativ av naturen, jag är verkligen inte det. Men ja, ni vet vad det här gör med en. Åh, vad de här känslorna kan göra med en. De förstör någonting inom mig, så att jag inte alltid känner igen mig själv. Jag känner mig lurad när jag tänker positivt och det ändå inte går vägen. Det går emot allt jag lärt mig. Jag har försökt tänka på det, försökt att inte tänka på det. Men det är som sin egen värld. Opåverkbart av vad jag vill, tycker eller känner.

Kvällsgrubblerier

Jag undrar om det finns någon slags stödgrupp för oss som ligger kvar i sängen efter myspys och liksom hoppas att de där rackarna ska få lättare att hitta i mål. Och om man väl, försiktigt, försiktigt, reser sig upp efter ett tag så går man som i slowmotion, med benen tätt ihop, för att inte störa de små liven. "Vad gör du?" undrar maken. "Eh... Ingenting." Sakta, sakta...

Undrar om man hittar en sådan stödgrupp i gula sidorna? Och under vilken rubrik i så fall, tro? Anonyma spermievänner?