En pannkaksmamma

I morgon är då dagen D. Jag tänker inte på särskilt mycket annat, i de fall jag gör det så går hjärnan på autopilot. Fast lite annat än IVF tänker jag på.

Jag tänker att jag kommer att vara den mamma i kvarteret som gör världens godaste pannkakor. Det tänker jag på.

Gästblogg: Föräldrar utan ett barn

Bildkälla: allthetests.com

Jag bad min man att skriva ett inlägg till bloggen, om hur han känner och vilka tankar han har kring svårigheterna att bli pappa. Snäll som han är, så har han gjort det! En mini-varning till den segis som inte upptäckt en av tidernas bästa tv-serier typ tio år efter att den lagts ner: han berättar om en grej som händer i sista säsongen av tv-serien Vänner.

Here it goes:

I den sista säsongen av komediserien Vänner kämpar Monica och Chandler, som länge försökt att få barn, med att få adoptera en bäbis. Mamman till barnet är till en början skeptisk till att adoptera bort barnet till paret, men när Chandler säger att Monica så länge varit en mamma utan ett barn ändrar sig mamman. Chandler och Monica får till slut sitt barn.

Då trodde jag inte att jag skulle tänka något mer på den scenen, men nu beskriver den väldigt tydligt vad jag och min fru just nu går igenom. Vi har i över två år försökt att bli med barn utan att lyckas och under tiden har det mer och mer börjat kännas som att vi båda redan är föräldrar. Vi är redo, men av någon anledning har det inte blivit av.

Efter flera tester av både spermier och gynekologiska undersökningar vet varken jag och min fru och den medicinska expertisen varför vi inte lyckats – för några ”fel” har inte hittats. Det är jobbigt att hela tiden mötas av ännu ett misslyckande. Det blev liksom inget den här månaden heller. Det är otroligt jobbigt att se min frus förtvivlan över detta. Allt jag vill är att ge henne och mig själv ett barn.

Ibland har det känts som vi aldrig kommer att bli föräldrar – att det inte är tänkt så. De tillfällena kommer och går, men innerst inne vet vi båda att det någon gång kommer att ske. Vi kommer att bli föräldrar. Det är vi inställda på och när vi vågar diskutera flick- och pojknamn, var barnsängen ska stå och vilket rum våra tonårsbarn ska ha känns allt lite lättare. Man måste tänka så – annars blir det för jobbigt.

Jag och min fru är precis som Monica i Vänner – föräldrar utan ett barn. Om några dagar påbörjar vi nästa steg i vår kamp och ska förhoppningsvis få prova på provrörsbefruktning. Kanske, kanske kommer det ett barn till oss inom ett år.

Vi ska planera allt utom barn, eller?

Den här ofrivilliga barnlösheten har fått mig att känna skuldkänslor över min förmåga att planera. Visst, jag vet nu mer än någonsin att man inte kan planera ett barn. Men varför skuldbelägger jag mig själv å det grövsta för att jag inte reflekterat över det innan? Är det så konstigt att jag gått in med den inställningen, egentligen?

Folk sätter sina ungar i bostadskö innan de kan gå. Planering. Ens omgivning uppmuntrar en till att skaffa barn först efter studierna, körkortet och helst efter att man har en tillsvidaretjänst och helst en buffert. Planering. Så uppmuntrar ens omgivning en att man (verkligen, verkligen, verkligen skrivet i sten) ska känna att man har träffat rätt person, att man rest klart och "hittat sig själv" innan man skaffar barn. Planering.

Spara till sitt barns körkort och kanske ytterligare en extra slant. Planering. Och till sig själv ska man tänka på att pensionsspara helst i gymnasieåldern. Planering. Om man stod i fel bostadskö, typ Stockholm men vill bo i Göteborg, så gäller det att komma på det i god tid om man inte ska vara inneboende. "Mäh, tänkte inte dina föräldrar på det när du var liten?". Planering. När vill du ha din semester om sex månader? Planering. Dagisplats. Planering. Vi ringer inte på spontant, utan bestämmer träff med varandra över telefon. Gärna klockslag. Planering.

Hela vårt samhälle banar ju för planering. Vi blir hånade och får skylla oss själva när vi inte har tänkt på att planera vår tillvaro. Är det så jävla konstigt att jag råkade utgå från att vi skulle kunna planera när vi blir föräldrar?

Förresten: När vi bestämde oss för att bilda familj var vi ogifta, utan kombi och bosatta i en tvåa. Så den planeringen har ju hunnit ifatt och förbi skulle man kunna säga.

Bäst före

Iiiih ... Man vet att ett efterlängtat datum närmar sig när det står med som "Bäst före" på äggpaketet. Och när det står med på mjölken. Då ni, då jävlar närmar det sig med stormsteg. Men där är vi inte riktigt ännu.

Även om det ju råkar vara sådana tider så är det ju smått komiskt ändå, att det är just på äggpaketet som jag hittade igen datumet för vårt första riktiga IVF-möte.

Glad påsk!

Testhetsen

Jag fick ett mejl av ett företag som var intresserat av ett eventuellt länkbyte i min blogg. Företaget ville att jag skulle länka till dem i ett inlägg om ägglossningstest och/eller graviditetstest och kanske ha en tävling där testen lottades ut. Då skulle jag få produkter eller marknadsföring. Ni kanske känner igen det?

Jag kände inte för att vara så där supervänlig (även om jag avslutade med vänliga hälsningar). Så jag skrev att jag inte tror att han som mejlade läst igenom bloggen särskilt väl och att jag skrivit om att jag är kritisk till både ägglossningstester och graviditetstester. Jag skrev som jag tycker, att det känns som att "anything goes" när det gäller att tjäna hutlösa pengar på folk som förtvivlat försöker bli gravida. 

Han bad om ursäkt men höll givetvis inte med (förutom om delen att han inte hade läst bloggen särskilt väl, för det hade han inte) utan att de var ett seriöst företag som jobbade med att kvalitetssäkra sina tester och så vidare. Han menade att om testerna var värdelösa skulle ingen köpa dem, att efterfrågan styr.

Där kände jag att mejlkonversationen var över. Vi ser på saken från två skilda håll. Jag ser inte kvalitetssäkring av tester som något positivt (haha) för vare sig mig eller andra personer i en liknande situation. Läs: ofrivilligt barnlösa. Det spelar ingen roll om jag får se minustecknet digitalt (inte gravid/ei raskaana), som ett streck eller en ledsen gubbe (det sistnämnda finns väl inte ännu?). 

Jag gillar inte att företag marknadsför ägglossningstester med "bli gravid snabbare" och inte heller att man kan testa sig flera dagar innan förväntad mens med si och så säkert resultat. Är det negativt fyra dagar innan, så kanske nåt av de tre andra testerna jag hinner göra de nästkommande dagarna visar positivt? Jag mår inte bra av den skiten. Det är därför jag försöker låta bli att använda testerna, eller åtminstone göra det så sällan som möjligt. 

Visst förstår jag att de som producerar alla pinnar, som kostar olika mycket att kissa på, gillar att produktutveckla och vara det de kallar för seriösa. Men för mig räcker med att jag använder surt fördärvade slantar till att sponsra de olika företagen genom att köpa några pinnar då och då. 

Tabun i livet

På jobbet har vi skojat om att för att få de yngre männen att stanna kvar (vi har en historia av hög personalomsättning) så ska vi få dem att hitta kärleken i trakten. När jag nu börjar ha en del tjejkompisar har vi skojat om att det kanske skulle gå att tåta ihop någon av dem med någon av killarna på jobbet.

Så kolliderade kompisvärlden med jobbvärlden igår, och tjejen från jobbet kläcker ur sig att "Åååh, är det du? Dig har vi skojat om att du ska bli ihop med x på vårt jobb, eller y. Fast det vet inte du eller de om." Jag förstår henne, det är hennes framfusiga sida och hon menar inget illa alls. Men det slog mig när hon sa det, att fasen. Det är ju just så där drygt det är att vara singel. Folk vill para ihop en med "nån som skulle passa" i tid och otid utan att man bett om hjälpen. Och jag tänker att det är väl ungefär som den besvärande frasen "Jaha, när ska ni skaffa barn då?".

Förresten, så frågade en kollega på en annan ort just "När ska ni skaffa barn då?" när hon var in på jobbet en sväng förra veckan. Jag fann mig och sa "Vi har faktiskt försökt i över två år men inte lyckats. Så vi ska snart på vårt första möte för provrörsbefruktning." Haha! Där fick du för att försöka prata om "skaffa barn" som om det vore lika trivialt som att prata om vädret, tänkte jag och kände mig lite mallig.

Singelkompisen tog det hur som helst med ro, jag förklarade att vi skojat om att det vore enda sättet att minska personalomsättningen. Men hon hade den besvärade minen. För mig är det nog lika tabu att fråga "Varför är du singel?" som att fråga "När ska ni skaffa barn?" när man nått ett visst ålderspann. De ämnena bör undvikas när man inte känner personen särskilt väl, tänker jag. Jag vill inte slänga min jobbarkompis till hyenorna här, jag tycker om henne väldigt, väldigt mycket. Men det slog mig bara att jag nog blivit lite känsligare för det här med tabubelagda ämnen nu när jag går igenom detta.

En liten familj

Syskonkärlek på 80-talet

Jag har alltid, alltid tänkt att det är viktigt att ge mina barn syskon. Jag är till störst del uppvuxen som ensambarn och jag tycker att det har blivit jobbigare med åren. Vi var två från början. Min bror dog i en olycka innan han hunnit fylla tio, jag skulle fylla fem.

På många sätt tror jag den saknaden kan vara större än att ha varit ensam från början och att det kanske inte alls är så att om vi får ett ensambarn så känner den sig lika ensam som jag gjort. Det är ju så att den tomhet och saknad min familj fått uppleva, ännu upplever, är något väldigt sällsynt.

Men så tänker jag på mormors begravning. Och hur vi var en så liten familj där. Medan mina kusiners familjer kändes så mycket större. Visst, släkten är familj. Men det är den yttre familjen på något sätt, inte den inre kärnan. Jag tänkte på det när vi gick mot kistan familjevis och sa hejdå. Jag, mamma och min man, så skört. Så tänkte jag på det när jag tröstade mamma, att jag kände mig skraj över att hon ska känna sig ensam om inte jag finns hos henne. Det känns sårbart. Jag längtar efter den speciella, sociala, värme och kärlek som jag ser hos en stor familj. Samtidigt har jag märkt att det band som jag och mamma har är sällsynt. Det är något utöver det vanliga. Vi slösar inte dyrbar tid på att vara elaka med varandra eller bråka. Vi tar hand om varandra när det stormar. Och stormat har det gjort.

Jag antar att mina nya tankar på att det känns okej att bli ettbarnsmamma kommer av att jag förlikar mig med att det kanske är så det blir nu. Vi kanske inte kan få fler barn utan får vara glada om detta lyckas en gång. Då måste det kännas okej, ungefär. Och inte bara att det måste, utan att det faktiskt gör det. Det kommer ju kännas helt fantastiskt. Men det är en ovan känsla, att bilden av den stora familjen krymper i tankarna.

Jag vet inte vad jag är rädd för med att vara en liten familj. Även om en stor familj rymmer mycket värme och kärlek, så gör ju en liten det också. Bara på ett annorlunda sätt.

Helt normal gissning

Mannen: Gissa vad jag har för stor nyhet att berätta! Något som vi pratade om igår ...
Jag (hoppfullt): Är jag gravid?!
Mannen: Nää ... tror inte det. Men nu har äntligen andra säsongen av Homeland kommit ut på Netflix! Det är nästan lika bra va?
Jag: I guess ...

Varning för baby-cravings!

Jag dööör sötdöden. Men varning för baby-cravings om du kollar på denna reklam!
Spoiler alert: Den innehåller en massa söta bebisar.

Ett barnlöst bloggår

I dag är det ett år sedan som jag startade den här bloggen! Jag tvekade först om jag skulle börja skriva om den ofrivilliga barnlösheten. Men jag är glad att jag valde att göra det. Det har lett till att jag fått veta att vi är så otroligt många som går igenom den här tunga, tunga resan. Det har också lett till att jag kunnat lära känna mig själv, lära mig att sätta ord på de här svårigheterna. Hur mycket visste jag ens om ofrivillig barnlöshet innan jag tordes sätta ord på den? Bloggen har också hjälpt mig att ha någonstans att kanalisera den absurda infertilitetshumor som ploppar upp i knoppen ibland.

Min man brukar skoja ibland om att jag ju inte kan gå och bli gravid nu när jag fått en så trogen läsarskara. Trots att det ofta är glest mellan inläggen så är ni ständigt mellan 100 och 200 personer som tittar in här varje dag, ibland fler, under det år som jag haft bloggen har över 33 000 besök trillat in. Det brukar också dimpa ner mejl i inkorgen då och då. Jag är dålig på att svara ibland, men är tacksam över de berättelser och bloggar jag får ta del av både i inkorgen och kommentarsfältet. Det märks att vi är många som grubblar och som är förtvivlade. Men så hyser vi ju också det där viktiga hoppet, hoppet, hoppet. Det fina med den kråksången är förstås att vi, mitt i den där hopplösheten, kan påminna varandra om hoppet och framtiden när nuet känns som ett tungt kors att bära. 

Ja, hörni. Ett års skrivande, nästan 2,5 års barnlöshet. Nu fortsätter jag hålla tummarna för oss allihopen.

Kram!

Dag 30 - en plåga

Just nu känns det lite sådär. Det är som att Moder natur jäklas en massa med mig. Jag har ännu inte fått något som liknar mens, trots att det är dag 30 och den brukar inledas dag 28. Jag känner mig inte gravid (hur det nu känns) och jag har testat mig både i dag och igår. Men inte positivt. Annars brukar ju ett negativt test kunna göra att den kickar igång. Nåväl, inte så mycket att grubbla över. Men visst är det någon slags tortyr för huvudet att bara gå och vänta på de där första bloddropparna. En förkylning verkar vara på intåg, kanske det som skjuter upp den lilla cykeln.

Uppdatering: Se där, man behöver bara skriva av sig om det så sköter Moder natur resten. Att dröja med mensen till  dag 30, på första aprils eftermiddag, måste väl ändå vara Moder naturs sätt att säga "April, april din dumma sill ..." Eller på ren svenska: "Screw you!"

Positivt är att åtminstone vi nu är inne i samma månad som vi ska få besöka IVF-kliniken för första gången!