"Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?"

Ja, vad ska jag säga.

I dag skulle vi äntligen, efter 1,5 månaders väntan sedan mötet bokades in ha vårt efterlängtade uppstartsmöte med familjerätten. Men i morse ringde vår utredare för att meddela att de inte kan starta en utredning nu eftersom de har så många andra ärenden de måste hantera. Hon menade att hon försökt ringa flera gånger för att berätta det, men jag förstår inte hur det kan stämma eftersom jag inte har några missade samtal eller mobilsvar.

Jag blev väldigt ställd, chockad och ledsen, vilket jag också sa. Det bemöttes med något som gjorde mig ännu mer ställd. "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen? Ni har ju adopterat en gång förut?". Jag förstod inte riktigt vad hon menade, förrän senare när hon utvecklade att "Det här måste ni ju veta att det tar tid". Jo, tack, vi vet mycket väl att det tar tid, det är ju just därför vi vill ta oss någonstans. Samtalet avslutades med att vi var välkomna dit i dag eftersom vi avtalat en tid, men det var väl knappast någon idé för oss att dyka upp eftersom vi inte skulle kunna boka in några fler möten. Wow, vilken toppenstart.

Vi har inte fått något nytt datum eller ens en höftad tidsram utan de hör av sig när de är klara med "allt annat" ungefär. Vi har skickat in vår gamla medgivandeutredning och våra livsberättelser, men ja, jag vet inte riktigt hur vi tar oss vidare eller när. Vi behöver samla kraft och energi.

Jag försöker att sätta mig in i hennes situation, alla vet hur de sliter på socialförvaltningen i varenda kommun. Vi är en pinne i statistiken, vi är inte kött och blod, hon måste göra "viktigare saker" än adoptionsutredningar, men det som ekar i mitt huvud är den där svidande meningen "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?".

Det är kluvet att dela med mig av detta, för vi är ju i en sådan beroendeställning när vi genomgår en medgivandeutredning. Jag har så många känslor som brinner i bröstet. Men jag tänker att jag stannar här.

En frustrerande maktlöshet

Jag kommer att förlora det jobb jag älskar. Det är inget personligt, utan det är neddragningar och sist in, först ut. Tack och lov finns en tjänst att omplaceras till. Men det är inte det jag jobbar med i dag utan inom kundtjänst.

Men mest när jag ägnat tid åt att tänka på jobbet har jag gråtit på jobbet, gråtit på bussen hem, gråtit hemma och nu gråtit på semestern. Så jag försöker undvika att tänka på det så gott det går.

Det går i vågor det där. Ibland får jag världens ryck och söker andra kommunikatörsjobb när jag inte fantiserar om att börja lärarutbildningen.

Många känslor kommer på en gång och det påminner om den ofrivilliga barnlösheten och adoptionsprocessen på så sätt att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och inte kan göra något nu för att få behålla mitt jobb. Jag har gett så mycket jag förmått av mig själv. Det är en så frustrerande maktlöshet och kanske är det likheten med de tidigare känslorna som gör att jag tar det så hårt.

Det är schyssta kollegor och säkert bitvis intressant. Men det är inte självvalt. Hade det inte varit för att vi vill adoptera igen hade jag nog vågat chansa mer, kunnat hoppa på något spännande vikariat eller så. Men jag vill inte göra något som riskerar att äventyra våra chanser att bli godkända för adoption. Tajmingen suger helt enkelt.

Jag och Tobias kliar oss i huvudet för vi kan inte begripa hur vi har sådant oflyt, eller flyt, att så fort den ena äntligen hittar ett jobb, förlorar den andra sitt.

Ville bara förklara varför inspirationen till att blogga inte är på topp just nu. Det blir bra så småningom. Men det är tufft att vara mitt i.

Att älska flera barn

Jag är lite trögstartad. Jag låg och tänkte på det där när jag nattade Hanna och stor del beror väl på att jag är så uppslukad av just henne. Vi vet ju dessutom ingenting om det framtida syskonet och har knappt kommit igång med någon process, så det faller sig kanske ganska naturligt att jag är trögstartad när bloggen faktiskt ska ha fokus på det framtida barnet, inte det barn vi redan har.

Då jag ligger och betraktar Hanna slår det mig att jag nu smyger in i fasen "Tänk om jag inte älskar mitt andra barn lika mycket som Hanna? Kan jag ens förvänta mig att det är möjligt att göra det?" och jag vet att alla säger att de själva tänkt så och att det är fullt möjligt och fullt naturligt att älska alla sina barn lika mycket. Det har jag ju själv sett som självklart i alla år. Men nu ligger hon här bredvid mig, denna fantastiska lilla människa, och jag försöker begripa att hon kommer få en lillebroster som jag högst troligt kommer älska precis lika mycket fast antagligen på lite olika sätt, för att det ju är två olika individer, och det är ju så galet mycket kärlek att det är svårt att alls tro på att den finns.

En ytterligare påminnelse om vad det innebär att bli tvåbarnsfamilj, med två barn i fokus, får jag när jag läser instruktionerna för att skicka fotoalbumet till St Lucy. Gärna ha med syskonet (Hanna, alltså), på ett par bilder. Men det är inte vårt nuvarande barn som ska vara i fokus här, utan det är ju vi föräldrar som vill adoptera ett barn och det blivande barnet som ska vara i fokus i denna ansökan. Därför är det, förstås Hanna och närmsta släkt på enstaka bilder, men främst bilder på oss enskilt och tillsammans samt miljön runtomkring (rum i huset, lekplatser nära etc.)  Ja, jisses. Hur många bilder tror ni ens finns på mig eller Tobias - och dessutom utan Hanna? Vi har lite att styra upp. Men jag måste säga att utredningen i sig och fotoalbumet förstås är en bra övning och bearbetning i att få ett till barn att älska.

Jag var tvungen att leta i arkivet. Vilken tur att vi snofsat till oss i maj, då vi var på bröllop! Annars innehåller de flesta bilder där vi råkar fångas tillsammans (planeterna och stjärnorna i universum ligger rätt osv.) antingen 1. Det väldigt älskade barnet, 2. Katten, 3. Varsin drink