När något skaver

I går var halvt om halvt en sådan där dag där jag trodde att jag mådde prima vad gäller adoptionen. Jag hade lite andra saker som låg och gnagde i sinnet, störde mig. Men inte adoptionsprocessen vad jag kunde se. Så tog jag mig till gymmet, vi börjar ju bli ganska bra på det där nu (klapp på axeln). Passet som jag var inbokad på inleddes med några yogaövningar och en låt som gjorde att jag trodde det skulle brista för mig. Men jag stod ut!

Ni har garanterat hört Ed Sheerans låt Photograph. Det har jag också, men nu blev det så väldigt tydligt att bitar av den gick att applicera på vår situation. När den börjar "Loving can hurt sometimes" och senare fortsätter med "Wait for me to come home" trodde jag nästan båda gångerna att jag skulle rusa ut från passet. Men jag bestämde mig för att hitta energi i stunden i stället och det gick bra.

Det blev en oväntad pusselbit som påminde mig om att nästan alltid när andra banala vardagssituationer känns påfrestande relaterar jag det inte till adoptionen förrän jag ser det tydligt framför mig, som denna kväll. Det gjorde mig lite lugnare. Men helt otroligt att man efter så här lång tid med sig själv över huvud taget och i denna process inte känner sig själv så pass väl att man förstår att det givetvis är det som skaver. Det är väl så att ibland är inte det positiva tänkandet, som vi ändå har större delen av tiden, i synk med orkeslösheten. Nya tag i morgon, i mars!

Ed Sheeran - Photograph

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it's the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin' me closer
'Til our eyes meet
You won't ever be alone
Wait for me to come home

Loving can heal
Loving can mend your soul
And it's the only thing that I know (know)
I swear it will get easier
Remember that with every piece of ya
And it's the only thing we take with us when we die

We keep this love in this photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Our hearts were never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin' me closer
'Til our eyes meet
You won't ever be alone

And if you hurt me
That's OK, baby, only words bleed
Inside these pages you just hold me
And I won't ever let you go

Wait for me to come home

Oh you can fit me
Inside the necklace you got when you were 16
Next to your heartbeat
Where I should be
Keep it deep within your soul

And if you hurt me
Well, that's OK, baby, only words bleed
Inside these pages you just hold me
And I won't ever let you go

When I'm away
I will remember how you kissed me
Under the lamppost
Back on 6th street
Hearing you whisper through the phone,
"Wait for me to come home."

När väntan får vila på hyllan en stund

Vi tror att vår Hanna är supersmart, så här är ett kul pussel vi hittat. Äh, mest vet vi ju att hon gillar babblarna. Sedan verkar detta vara ett fiffigt sätt att kunna prata om "bakom" och "framför" tycker jag, tillsammans med färger och former.

Många böcker har det blivit också, även om vi säger till oss själva att "nu behöver hon inga fler". Men så har det ju varit bokrea där vi hittade några guldkorn (igen) ... Så nu tänkte vi bege oss mot Jysk där vi tror oss hitta någon liten bokhylla till hennes rum. I dag hade vi över en av Hannas blivande kompisar på pannkakslunch. Han inspekterade lekrummet och älskade det, så till den grad att han blev ledsen när det var dags att lämna leksakerna därhän. Ett gott betyg från en tvååring. Det blir spännande att se vad nästa helgs ettåring och fyraåring säger om leksakerna.

Vi har fått en ny skypetid! Om ungefär två veckor är det dags för mig, Tobias och Bobbo att vinka till Hanna genom datorn igen. Hurra! Då har vi kommit en liten bit in i mars. Det rullar på, ändå. Även om vissa stunder känns vansinnigt jobbiga, tycker jag att vi klarar det rätt bra. Jag tänker tillbaka på barnbeskedsväntan, hur frustrerande den var. Det här är inte lätt som en plätt, men vi klarar det med humöret någorlunda i behåll skulle jag säga. Jag mår än så länge bättre än när vi väntade på barnbeskedet och det tror jag inte att alla som befunnit sig i en adoptionsprocess med så lång väntan mellan barnbesked och resebesked kan skriva under på. Men alla är vi olika.

I fredags när jag kom hem från jobbet hade Tobias tappat upp ett bad till mig, kombinerat med rödvin och yatzy innan det vankades käk och På spåret. Det är kärlek det och förstås en sådan där inte allt för kostsam detalj som gör att väntan kan få vila på hyllan en stund.  

Nu vet domstolen vilka vi är!

I fredags fick vi flera nya bilder och filmer på vår lilla tjej. Det är förstås helt fantastiskt att få ta del av. På några bilder och i en film bläddrar hon i boken vi skickat. Hon ser så nöjd ut när hon ser sig själv på fram- och baksidan. Lillstumpan.

Fredag var också den dagen som vårt ärende var upp i domstolen! Så nu kan vi återigen försöka räkna hur länge det är kvar tills vi får åka. Nu pekar allt mer mot maj månad, april verkar nästintill osannolikt. Den här delen i processen uppskattas ta mellan en och tre månader, där drygt två månader brukar vara det normala. Efter det återstår ytterligare en månad, som kan bli två om vi har otur. Därpå kommer resebeskedet, mellan två och fyra veckor innan avfärd. Så ja, vi kan också hinna gå in i juni innan väskan packas.

För vår skull är jag förstås lite moloken det tar längre tid. Men jag ser ju att Hanna har det bra där hon är just nu och för henne spelar nog inte april eller maj någon roll. Visst är det alltid bra om det inte blir en segdragen process, men samtidigt får hon ju utvecklas denna korta period i den trygga miljö hon är nu. Desto viktigare är ju att allt går rätt till, att det finns en oberoende instans (domstolen) som kan säga "Det här är det bästa för Hanna", inte att processen skyndas på och missar några viktiga steg.

Att slicka på en köttbulle

Jag har slitits lite fram och tillbaka, lite hit och dit, vad gäller det här med kosten för Hanna. Både jag och Tobias är vegetarianer. Vi äter varken kött eller fisk, däremot äter vi ägg- och mjölkprodukter. Det vi väl kommit fram till, kanske mest jag eftersom det är jag som är hemma och står för matlagningen först, är att vi inte vill ta ifrån Hanna kött och fisk som hon ju faktiskt äter i dag.

Omställningen med en helt ny familj, ett helt nytt land och ett helt nytt liv är nog så stor är väl en tanke som vi har. Sedan har vi nog båda reflekterat som så, innan föräldraskapet, att aldrig "förbjuda" kött eller fisk. Tidigare har vi pratat en del om att vi kanske inte lagar det hemma, men att det inte är konstigt om vårt barn äter det hos andra. Nu när föräldraskapet närmar sig resonerar vi att det nog är svårt att ha en helt vegetarisk kost hemma och då äta kött eller fisk extremt sällan, att hon riskerar att få ont i magen eller må dåligt.

Så det blir lite utav en omställning. Jag ser ännu inte att jag själv kommer att börja äta kött eller fisk. Det finns inget sug efter det. Jag och Tobias pratar i stället om att dra ned på ägg- och mjölkkonsumtionen ännu mer ur miljösynpunkt. Vi kollade på dokumentären Cowspiracy i dag och det är ju skrämmande hur stor miljöbov som människors kött-, fisk-, ägg- och mejerikonsumtion är.

Det kommer trots allt bli mycket vegetariskt för Hanna, det är jag säker på. Men så torde det se ut för resten av världen också i sinom tid. Så det är väl bara bra att hon är van med vegokäk tidigt. Cowspiracy menade att i dag konsumerar en amerikan i snitt 250 gram kött per dag - men skulle behöva gå ner till cirka 50 gram i veckan om jorden ska klara det. I Sverige verkar vi ligga på cirka 170 gram per person och dag. Men då verkar inte kyckling vara medräknat av någon anledning (inte heller fisk och vilt)?

När vi köper kött kommer vi leta efter det bästa alternativet, så närproducerat som möjligt. Det blir väldigt ovant för denna vegetarian att provsmaka maten, så det inte är för varmt. Men för mitt barns skull går jag ju genom eld om det skulle krävas, så att smutta på en fiskgryta eller slicka på en köttbulle ska nog inte vara några problem.

Bobo gör succé igen

Skypen igår var förstås alldeles underbar. Det var lite teknikstrul och en kameraman som lite för ofta inte hade så bra koll på hur hen skulle filma vår lilla tjej så att vi såg henne. Men vi var så glada att få se glimtar av henne och så glada att veta hur det går för henne. Nu går hon i princips obehindrat, hon kändes lite modigare än sist. Nu gör hon "give me five!" - vilket hon också gjorde med oss mot skärmen! Fantastiska lilla människa. Bobo från Babblarna har vi än en gång fått se är en riktig hit. Som hon älskar den röda lilla filuren! Nu busade hon ännu mer med honom (och oss!). Bobo är en av de viktigaste grejerna att packa ner till Taiwan, faktiskt.

Jag förväntar mig nog, och andra också, att jag ska vara alldeles salig efteråt. Men igår var jag inte det. Visst var en stor del av mig otroligt glad och tacksam. Men det är riktigt tufft och ledsamt också. Vi ser vår lilla tjej, cirka 855 mil bort och inte nog med att inte vi kan vara tillsammans med henne just nu så kan vi inte vara de som avgör hur ofta vi ska höras eller när vi ska få bli en familj. Vi kan bara finna oss i denna situation och ha tålamod. Vi försöker tänka positivt, givetvis. Men den här märkliga situationen är bitvis tuff när ett hjärta nästan slits sönder av längtan ibland. Med det inte sagt att det är en situation, eller livserfarenhet, vi skulle vilja vara utan. Det är ju på detta sätt vi tar oss till vår Hanna!

I dag såg vi i alla fall till att unna oss lite fint. Det blev ett spjälsängsskydd i Babblarna-stil till Hanna och även ett pussel med Babblarna. Nu har åtminstone vi lite Babblarna-stopp för ett tag framöver. Men det ska bli mysigt att knyta fast spjälsängsskyddet, som hänger på tork nu.

Vad gäller domstolen har vi inte hört något nytt ännu. Men vi hoppas att det kanske kommer någon uppdatering till oss nästa vecka.

Mästerkock eller fotbollsproffs?

Det är så skönt med lediga vardagar! Särskilt när man jobbat tio dagar i rad. I dag har jag haft en väldigt lugn dag men ändå hunnit med mycket - och så börjar jag inte jobba förrän på måndag! Galet skönt.

Något extra mysigt med lediga vardagar, är att jag och Tobias får en chans att luncha nere på stan tillsammans. Så blev det förstås i dag och sedan begav jag mig mot leksaksaffären, där jag hittade några minikastruller till Hanna. Hon har ju visat oss vilka matlagningsskills hon har. Inne på H&M fanns en landslagsdress på rea, så den slank också med. Nu får vi se om det är ett litet fotbollsproffs eller blivande mästerkock som springer runt här hemma i sommar.

Jag knatade vidare mot apoteket, där jag påbörjade vårt "miniapotek" så smått eller vad man ska kalla det. Nu har Hanna: Parfymfria våtservetter, tvättlappar, tandkräm, tandborste, schampo. Sedan har det blivit nåt mer som jag inte kommer ihåg ...

Vi ska köpa alvedonsuppar också, eller panodil eller ipren? Spelar det någon roll, förresten?

Så är det förstås en massa mer grejer vi behöver. Jag tänker inte minst på febertermometer och blöjor, givetvis. Men vad mer är bra att ha till en 1,5-åring? Dela gärna med er av både självklara och kanske inte lika tippade grejer!

Nu ska denna mamma pallra sig mot gymmet. Det var ju den där ryggen som skulle bli stor och stark ...

När blev du mamma?

via GIPHY

Lite glädjedans här hemma då, sedan vi fått veta att det snart är skypedags igen! Igår kväll var jag så där riktigt ynklig (efter träningen) och funderade så där förtvivlat över om vi någonsin skulle få se vår Hanna igen. Jag tänkte "Jag står verkligen inte ut en dag till utan att få veta!". Men mycket riktigt. När man tror att man inte orkar mer ... Då kommer det där fantastiska mejlet, att vi har en skypetid! Redan nu på fredag! Åh, det är bara för ljuvligt.

För hjärnan och hjärtat börjar verkligen bli trött. "Är hon verkligen er?", undrar ena halvan. "Ja, ja! Hon är vår!", säger andra. "Men varför är hon inte hos er då?" undrar den jobbiga sidan. "Om ni nu är hennes mamma och pappa, varför kan ni inte ta hand om henne nu?", "Hur kan hon vara er om ni inte är med henne? Ger henne trygghet? Du luras! Hon är inte alls er.". Så blir den glada halvan trött. "Jo, men så klart vi är hennes föräldrar" ... "Eller?" ...

Tobias och jag pratade om det där tidigare. När blir vi, blev vi(?), föräldrar? Det känns olika i olika lägen. Jag är verkligen Hannas mamma. Men det är inte jag som ger henne tröst. Det är inte hos mig hon är trygg. Det är inte med oss hon lever. Hon vet inte, på riktigt, vem jag är. Så hela mitt hjärta skriker att jag är hennes mamma, men ändå är jag det inte på många andra sätt. Det är tufft ibland.

Men i det där tuffa finns nu ett skypesamtal att se fram emot. De små, små stegen mot att få bli mamma fullt ut.