Sex dagar kvar!

Just nu längtar jag väldigt mycket efter att vi ska åka till Taiwan. Vi åker redan nu på lördag, visst har jag väl berättat det? Det finns hur som helst en massa att göra innan dess. Både hemma och på jobbet. Det stressar mig men samtidigt inte. Inget av det är ju sådant som blir till en livsfara om det inte blir gjort, om ni förstår hur jag menar. Iväg kommer vi ju.

Men jag längtar verkligen efter att sitta på det där flygplanet, verkligen vara på väg och inte fundera om jag hinner göra eller kolla upp ditten eller datten ... Bara få känna "gjort är gjort, nu sitter vi här". Det längtar jag efter.

Det här mellanläget som vi är i nu. Det passar inte riktigt mig.

Sex dagar kvar ...
Wow.

Havregryn och familjen framförhållning

Vi är helt slut här hemma i kväll. Det har varit en lite märklig dag på jobbet för oss båda, med teknikhaveri för våra nyhetssajter och Tobias fick det riktigt hektiskt när den stora industri som ligger granne med oss, Outokumpu, drabbades av ett syraläckage!

Nåja. Vi har vaccinerat oss i dag! Sprutan (skydd mot hepatit a och hepatit b) ska egentligen tas åtminstone två gånger innan avresa och sedan en tredje gång efter några månader. Men vi är ju så långt ifrån familjen framförhållning i sådana här lägen, så vi hann med en spruta. "Bättre en än ingen", sade vårdcentralen. Det är ingen spruta som måste tas inför Taiwan, där vi ju dessutom vistas i stadsmiljö, men den rekommenderas.

Just nu försöker vi länsa frysen, det är lite av dubbel betydelse. Dels för ekonomin, dels för utrymmet. Det går riktigt bra. Igår var en kollega så rar när jag viftade med havregrynen (ej från frysen då, utan rent ekonomisk fråga) och bjöd på lunch! I dag däremot blev det havregrynsgröt till lunch och det var väl lika bra med tanke på att vaccinationen gick på över 500 spänn! I morgon ska jag lyxa till det genom att äta ute med en vän och då passa på att använda slantar från sparbössan (mynten blir ju oanvändbara snart!). Det är absolut inte synd om oss och visst skulle vi ha råd att inte snåla. Men jag riktigt myser av att det är smidigt både praktiskt och ekonomiskt att låta kontot vara ifred så gott det går nu.

En lat kväll, som sagt. Men det kan vi ha med gott samvete i och med att väskorna nästan är färdigpackade. I tvättmaskinen ligger Hannas nya jacka, den är sååå snygg, och lite annat smått. Bara nio dagar kvar tills vi åker nu! Fem arbetsdagar ...

Slutet på en era och början på en ny

De senaste dagarna har jag känt ett starkt behov av att vara nära Tobias. Mellan alla samtal om Hanna, om Taiwan, om packning, så pratar vi om oss. Vi har varit gifta i fem år till sommaren, varit tillsammans i nio när hösten kommer. På bilden ovan, från en studiesresa till Bryssel, har vi varit förälskade i två månader. Nu närmar vi oss slutet på vår egen era, Tobbelina-eran, som fått pågå i nästan ett decennium.

Att hålla om Tobias extra länge på morgonen, ha långa pratstunder om livet och när vi träffades, vardagslyxa bara vi två med att laga god mat medan vi sippar på varsitt glas rött. Minnas när Tobias skickade den här sången till mig. Det är sådant jag njuter av nu.

Om två veckor kommer det in en liten människa i vårt liv, som så länge vi lever kommer att vara i första rummet för oss båda. Vi har flyttat ihop, gift oss, köpt hus och utvecklats i våra yrkesliv. Men för oss är inget av det något mot för det som väntar. Man kan säga upp sig från ett jobb, flytta isär och skilja sig. Men att bli föräldrar till Hanna är den överlägset största och mest livsförändrande omställningen som sker i vårt liv. Föräldraskapet bär vi för alltid med oss, det kan vi inte backa ur ifrån. Mäktigt. Denna längtan som vi burit på i över fem år är på väg att slå in och det kommer ske med en kraft. Vi blir äntligen tre, men det innebär också att vi inte längre kommer att vara bara vi två.

Sedan den där lunchbilden i Bryssel togs har vi hållit varandra i handen genom stora svarta hål, burit varandra genom gapande sorg och tröstat när livet varit som läskigast. Men allra mest har vi fått varandra att skratta. Det stora är ändå inte att det är slutet på en era nu, utan att det är början på en ny. Jag är så lyckligt lottad att få vara gift med min bästa vän och att nu äntligen få barn med honom.

Att bara vara tre

En av mina närmsta vänner undrade när vi bokat biljetterna, vad jag nu längtar mest efter. Jag var tvungen att fundera en stund, men ganska snabbt fanns svaret där:

"Allra mest just nu, mittemellan flygresan dit (herregud, tänk när planet äntligen lyfter!) och att äntligen vara hemma och leva familjelivet, längtar jag verkligen efter att bara vara vi tre. Att Hanna ligger mellan oss i hotellsängen, kanske dricker välling medan jag får stryka hennes hår. De där 'bara vara'-stunderna när vi trevande försöker lära känna och förstå varandra som familj. Det är det jag längtar allra mest efter just nu", berättade jag för henne.

Och det är väldigt precis så det känts de senaste dagarna och en slags målbild som jag har. Det kanske inte blir precis så. Vad gör väl det? Det kanske blir något ännu bättre! Eller bara något annorlunda. Men på vägen, mitt i allt packande och tvättande och förberedande, blir jag stärkt i att se den bilden framför mig.

De första skorna

Skypeträffen var förstås ljuvlig. Väldigt avslappnat. Det kändes som att hon trivdes att sitta nära skärmen och ha koll på oss. Det är framför allt Tobias hon dras till! Han är ju lite mer "laid back" än vad jag är. Sitter ganska tyst och ler. Hennes knubbiga lilla hand petar på hans näsa, hans glasögon och hon sätter sin hand i hans. Sen kommer mamma. Vi får se vad hon gillar arrangemanget "mamma hemma först", haha.  

Väldigt speciellt att det var sista träffen via en dataskärm innan vi äntligen ses på riktigt. Jisses, alltså. Denna lilla människa som ska bli en del i vår familj. Som vi får förtroendet att älska och vårda. Vi pratade här om dagen om att det ju verkligen är det största åtagandet i vårt liv. Det här steget gör oss för alltid sammanlänkade, var livet än tar oss. Det blir inte större än så här för oss.

I fredags efter skypeträffen, när de mätt hennes fot, så köpte vi Hannas första skor! Jag har verkligen varit inställd på ett par billiga dojor, är liksom lite praktiskt och ekonomiskt lagd när det vill sig. Men så har ju Hanna en pappa också. Och det är inte ofta han är den som är drivande när det gäller inköp till Hanna. Så när han hittar ett par skor han vill köpa till henne. Då struntar man i det där ekonomiska och praktiska, för det är så roligt när han väljer och hittar något som han tycker att hon bara måste ha. Det skadar ju inte att de är sjukt söta heller. 

  

Berättelsen om Hanna och fasanen

Tidig tisdag kväll, när vi satt och åt middag, hände något besynnerligt. När jag tittade ut genom fönstret, satt på staketet nära vår husvägg en stor, nästan guldskimrande, fågel. Den var så malplacerad, att jag undrade om det var på låstas. Men när Tobias såg den berättade hanatt det var en fasan. Den hoppade vidare till grannens tomt och var sedan borta. 

Jag hade haft en ganska tung dag, utan samtal från Barnens Vänner, så den där granna fasanen piggade upp mig. Nästa dag hann jag knappt titta på telefonen, så kom ju det där efterlängtade samtalet. Vi kunde göra oss redo för Taiwan. 

Fasanen var svår att släppa, så jag kollade upp om det finns någon slags symbolik vad gäller fasaner. Till att börja med lärde jag mig att fasanen härstammar från Asien. Från början fanns den bara i södra Asien men förekommer numera (jag citerar wikipedia här) "från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan". Visst är det besynnerligt att Taiwan nämns? Sedan läser jag på lite olika sidor som berättar att i Kina och Japan anses fasanen vara en symbol för ljus, välstånd,  beskydd och moderskärlek. Moderskärlek. När Hanna blir stor kommer jag berätta om kvällen innan vi fick samtalet, att man nästan skulle kunna tro att den där vackra fasanen kom med beskedet. 

Sannolikt kommer hon tycka att andra delen i berättelsen är roligare. Kvällen därpå, när vi bokat biljetter och hotell och gick ut för att prata med grannarna, dök fasanen upp igen! Den gav ifrån sig några höga läten och stannade kvar rätt länge. Jag lyckades fånga den på film när den stod på grannens tomt och sedan flög iväg. 

Jag som är lite fågelrädd hoppas att han inte gör det till en vana att hälsa på. Mamma är mycket för det andliga och tror att det är min bror som kommer och säger hej. Den tanken och känslan bär jag nära hjärtat. I dag har fasanen inte synts till, inte heller hörts något.    

Jag hann ju inte ta någon bild på fasanen första dagen.
Men det gjorde granntjejen, så jag bad att få den som minne. 

För den som orkar läsa så här långt ska jag berätta att Tobias råkade ut för ett roligt sammanträffande på tisdagen just när vi fått veta att vi får åka till Hanna. Han intervjuade en person som berättade att han skulle åka med Thai Airways till Bangkok och sedan Taipei, så sa han datumet. Lördag 6 maj. Samma datum som vi åker till Taipei! Det var inte adoptionsrelaterat eller så och han skulle vidare till ett annat land därifrån, men ganska häftigt ändå.

Vi är på väg!

Vilken dag! Nu är vi äntligen på väg. Klockan 10.17 fick jag ta emot samtalet. Det efterlängtade klartecknet från Barnens Vänner! En sådan lycka. Vi är så nära Hanna nu. Fortfarande overkligt att ta in, trots en intensiv kväll.

Kvällen har givetvis ägnats åt att boka både flygbiljetter och hotell. Det faller sig så, nåja någorlunda har vi styrt det så, att vi är två St Lucy-familjer som flyger samtidigt. Både dit och hem! Dessutom bor vi på samma hotell i Tainan. Perfekt! Det är verkligen en trygghet att ha varandra.

Jag är fortfarande omtöcknad, omtumlad och verkligen knockad. En mamma i lyckorus. Så jag orkar inte leverera så mycket mer än dessa rader i kväll.

Vi hörs igen när jag fått smälta detta lite.

Älskade lilla Hanna, snart ses vi äntligen.

Färg, färg, färg

Jag beställde ju lite kläder från nätet (Bonprix denna gång) och igår kom grejerna. De ursöta chinosarna är mina favoriter! Allt detta åker nog med till Taiwan. Det känns som sköna sommarkläder.

Hanna har ju en farmor och mormor som gillar rosa väldigt mycket. I alla fall till Hanna har det visat sig, haha. Jag och Tobias är sådär förtjusta i färgen, både vad gäller kläder och inredning. Det har vi nog varit ganska tydliga med sedan början. För mig handlar det till stor del om att samhället fortfarande ter sig så statiskt i det här sammanhanget. Rosa på flickavdelningen, blått på pojkavdelningen. Det vill jag inte vara med och bidra till. Så härom veckan sa jag lite, med glimten i ögat hoppas jag, att man gärna får handla kläder till Hanna. Det tycker vi är jätteroligt. Men vill man att hon ska använda kläderna ofta, är det ju bra att komma ihåg att säkert nio gånger av tio är det ju något icke-rosa hon kommer att ha på sig så länge föräldrarna får välja. Jag tror att både farmor och mormor tog det ganska bra. Om Hanna själv sedan väljer rosa tio gånger av tio, så är det ju en annan sak. Det handlar inte om att ta ifrån henne någon färg, utan att ge henne en hel färgpalett. Hur skulle hon upptäcka de andra färgerna om det vi presenterade för henne nästan jämt var rosa?

Den där färgpaletten är vi nog båda barnsligt förtjusta i både vad gäller inredning och kläder till Hanna. Det är sååå mycket roligare, tycker vi båda, med färgstarka grejer, än tamare pasteller eller vitt och grått. Det tror vi att Hanna tycker också. Men vi är rätt förvånade att färgglatt är svårare(!) att hitta än just vitt och ljusa färger när det kommer till exempelvis barnmöbler (om man inte vill ha prinsesskronor och rosa eller bilar och blått). När det ju finns en massa starka färger och roliga mönster! Det finns väl inte en unge under fem som svarar "vitt" eller "grått" på frågan "Vilken färg tycker du är finast?". Men jag antar att det är (föräldrarnas) efterfrågan som styr utbudet? Urtrist!

Vi skojar om att Hanna väl kommer dyrka rosa, rosa, rosa och prinsessklänningar bara för att det inte riktigt är vår gebit. Men vi kommer givetvis älska och uppmuntra Hanna oavsett. Vare sig det handlar om prinsessklänningar eller snickarbälten eller både och på en och samma gång. Ja, vill hon skaffa epa-traktor när hon är 16 så ska jag lära mig att meka för att kunna vara ett stöd för henne. Det ska bli så spännande att se vad hon tar sig för!

100 plättar, redo att slukas

Tema tystnad fortsätter. Jag kan säga att Lina, 21, hade hanterat detta med en blöt krogrunda. Men Lina, nästan 31, hanterar det lite mer konstruktivt och med en mindre risk för en ångestladdad morgondag. I kväll inköptes nämligen två plättlägg och så stektes det cirka 100 plättar som nu fryses in. Så vi hoppas att Hanna gillar att äta det. 

Smidigt med plättar. Det går att kombinera med olika grönsaker ibland, eller bär och frukter ibland, tänker jag. Och så det barnsligt roliga i kråksången, givetvis; De går att äta med händerna. Festligt, festligt!

Tänk att hon snart sitter här på sin röda tripptrappstol, iförd haklappen, tar en liten plättbit på minigaffeln eller med mininäven. Gapar stort. Nej, vi har inte riktigt fattat det. Tror fortfarande att polletten ska trilla ned så snart vi fått beställa flygbiljetter. Men det vette tusan. Vid många stora stunder i livet, är det ju faktiskt i de små ögonblicken som "aha"-upplevelserna kommer. Nu bara gör vi. 

Men visst börjar vi skönja mållinjen. Om det är så att vi får träffa henne 12 maj,vilket det ju verkar som eftersom vi inte möts av några stoppsignaler, så är det bara tio arbetsdagar kvar för mig innan vi åker. Tio ynka arbetsdagar. Oj. 

Dofter och inköp

Vi har firat så många högtider som ofrivilligt barnlösa. Men nu har vi påsken bakom oss. Det slog mig i kväll och gör mig varm i hjärtat. Den här påsken har jag varit på jobbet 8-17 varje dag utom i dag. Så i dag tog vi oss till Ikea och kom hem med mycket mer grejer än vi trott att vi behöver. Det drar lätt iväg. Men nu har vi allt från kiss-skydd och täcke till bestick och fotpall. Vi spanar efter en vår-/sommarjacka till Hanna och den kommer vi nog köpa från någon barnloppisgrupp på Facebook. Sedan är det hörlurar till flygresan på gång. Jag har googlat järnet och det jag ser är viktigt att tänka på är:

• Specialanpassade hörlurar som har maxvolym. 
• Att barnet inte ska ha hörlurarna på sig för lång tid. 

För övrigt så har vi sedan igår, på mitt initiativ, börjat sova med Bobbo och Bobbosnuttisen. Det känns lite komiskt med en snutte i sängen för första gången på decennier. Men jag tänker att det är ett smart sätt att de får våra dofter. Så i dag tog Tobias med sig snuttisen till gymmet som svetthandduk att torka sig i. Haha, givetvis inte. Men det hade varit något. 

Apropå det här med dofterna tänker jag att vi ju inte pratar samma språk och då blir dofter ett sätt för Hanna att kommunicera med oss och för oss att kommunicera med Hanna. Som ett komplement till känsel och kroppsspråk. Sedan att doften från vårt hem känns igen och förknippas med det som kanske hunnit bli en trygghet, favoritsnuttisen och favoritgosedjuret.

I morgon, hörni, i morgon hoppas vi att samtalet kommer!

Packning in progress

Det är tidigt, jag vet, men nu är jag i gång med packningen. Rena rama terapin. Det är ganska skönt att kunna ta det bit för bit också i stället för att stå där och slita sig i håret om kvällarna när det är en vecka kvar.

För det är ju en del grejer som ska med nu när vi har en minimänniska att packa till också. Bara miniapoteket känns ju som en mindre arsenal, vi har gått i princip helt efter vad adoptionsorganisationen tipsar oss om att packa:

• Spritservetter
• Febertermometer + febernedsättande för barn (flytande och stolpiller)
• Näsdroppar
• Imodium
• Vätskeersättning
• Zinkpasta
• Skavsårsplåster och vanliga plåster
• Ipren
• Plasthandskar

På miniapotekslistan har vi kvar att inhandla: Blåbärs- och plommonpuré och kompresser. Varför så mycket undrar kanske ingen som är småbarnsförälder. Jag tycker det känns mycket, men BV förklarar pedagogiskt att det ju sker ett miljöombyte både för oss och Hanna, då uppstår infektioner lätt.  

Som sagt, det är gott om tid så jag har hunnit överarbeta vårt miniapotek eller vad sägs om denna fryspåse-lösning?

Miniapoteket ligger i en fryspåse, med påsklämma. Fiffigt värre.

Sedan har vi förstås med oss kex, barnsnacks och lite, typ 10-15, klämmisar till Hanna. Välling köper vi i Taiwan för att få den sort hon är van med. Blöjor inhandlas också där, men nappar liksom matningsskedar har vi köpt på oss. 

Klämmisar hoppas vi ska vara ett mellis som lockar.

Bobbo är inte nedpackad ännu; Vi har ju en skypeträff kvar! Däremot är bland annat Hanna-dockan, fyra pekböcker och några kritor nedpackade i minikånken. Bland det svåraste upplever vi är att veta hur mycket kläder som behövs till Hanna. Men det är väl bara att köra på något. Det är ju inte som att Taiwan inte har några klädaffärer. Vi tänker hur som helst "lager på lager" och siktar in oss på att köpa en tunn jacka och kanske ett par skor innan vi åker ner. Klänningar är ju smidigt, eftersom det funkar med eller utan tajts. Luftigt när det är varmt också. Vi kan ju vänta oss närmare 30 grader och hög luftfuktighet. Puh! Samtidigt kommer vi nog vara inomhus mycket och det kan ju säkert vara lite "AC-kallt", tänker jag. 

Några fler grejer som hunnit slinka ned i väskorna är:

• Bärsele
• Skötväska
• Klädvårdsrulle

Så får vi väl se om vi får plats med några av våra grejer! Vi har fått veta att två grejer är bra att ha med sig utöver passen; Tomrum för att få plats med grejer hem och så det där eftertraktade tålamodet.

Packning in progress.

Inga biljetter ännu

Vi som trodde att vi skulle få boka biljetter förra veckan på måndag eller tisdag, sitter fortfarande utan att få trycka på knappen. Det är inte utan att jag blir lite moloken, eftersom klockan är tidiga kvällen i Taiwan nu och vi vet att det kommer vara tyst fram till på tisdag i och med påsken här hemma.

Jag tror att det som gör att det dröjer, är att domstolsprocessen inte är helt klar. Barnhemmet måste få ett formellt besked om Final Court från domstolen, vilket som jag skrivit tidigare kan ta en månad från First Court Decree. Hittills har det bara gått två veckor emellan.

Nåja, jag håller mig sysselsatt med att jobba hela påsken. Eventuellt tröstshoppa ännu lite mer. Igår blev det allt från klämmisar och handspritservetter till febertermometer och adapter. Vi köpte en termometer som man sätter i pannan, den var "bäst i test". Jag kan visa den sen. En del saker var ju verkligen inte bättre förr, tänker på en kall febertermoteter i baken till exempel. Huu. Närå, två sekunder i pannan känns mycket smidigare och mindre otäckt.

Tobias kläckte förresten en skön kommentar apropå matsäck till Hanna på flyget och att det ska vara lite pillrigt så att barnet har nåt att göra under flygresan. Han föreslog kräftor, haha.   

Små tidsfördriv som hjälper mig att tackla väntan

Vår väntan fortsätter. Nu börjar jag bli nervös och tänker att påsken ställer till det så att vi inte får veta något förrän tidigast tisdag nästa vecka.


via GIPHY

Men än finns hopp!
Sådant jag gör medan hjärnan är i konstant väntansläge:

• Söndag kväll: Klickar hem kläder till Hanna (och hittar äntligen den perfekta kortärmad boleron som täcker över min nacktatuering och matchar klänningen jag har vid vårt första möte med Hanna!). Måndag kväll: Är så nöjd med beställningen att jag måste snegla på den igen. Märker att det bästa plagget till Hanna fått fel storlek och fixar med det. 
• Skippar gymmet (igen) till förmån för att plöja igenom Grey's Anatomy. Nyss påbörjat sjätte säsongen efter en dramatisk avslutning på säsong fem. Men Viaplay har tajmat det lite dåligt genom att serien bara ligger kvar där i 19 dagar till! Jag kommer aldrig hinna se resterande säsonger tills dess. Men de futtiga veckorna som är kvar till föräldralivet gör ju att det ändå inte skulle hinnas med senare, så det är väl jag som är lite sent ute bara ...
• Scannar nätet efter packtips och hur mycket barnmat man egentligen får ha med sig på flyget och finner lite bra information. Enligt Transportstyrelsen får vi ha med oss så mycket barnmat vi behöver under resan. Vi ska bara klura ut hur mycket Hanna vill äta under en flygresa ... I packningsväg hittade jag ett superbra blogginlägg på rullvagn.nu som heter "Konsten att flyga med barn - den ultimata guiden" och där tar jag främst med mig detta: "När det gäller snacks är det perfekt med sådant som tar lite tid att pilla med, som kex, russin, klämmisar eller fruktbitar".

Små tidsfördriv som hjälper mig att tackla väntan. 

En (inte så) liten överraskning

I dag ringde Barnens Vänner och berättade att vi fått ett nytt preliminärt datum för när vi får träffa Hanna första gången ... fredag den tolfte maj! Två veckor tidigare än vad som sades förra veckan, alltså! Bara en månad kvar tills vi åker, i så fall ...

Iiih ... Nu håller vi verkligen tummarna för att det nya datumet är det riktiga datumet.


via GIPHY

Vi får se var vi landar

I dag fick vi veta från Barnens Vänner att det kan dröja dagar innan vi får boka något, men att vi ändå gärna får skicka vår plan. Så det är vad vi gjort nu. Det kan förstås komma att ändras, beroende på om biljetter tar slut eller priserna för just de dagarna skjuter i höjden. Men vi känner oss relativt flexibla där.

Vi får se var vi "landar", men den preliminära planen vi har och skickat vidare till adoptionsorganisationen är att vi flyger med Thai Airways 21 maj-31 maj. Eftersom det senare visade sig att alternativet finns att boka våra tur och retur-biljetter och sedan boka Hannas biljett på det lokala kontoret i Taipei och vi fått veta att det ska kunna gå väldigt smidigt, så känns det till slut som det bästa alternativet. Först kände jag bara "Nej, nej, nej". Men nu känner jag mest "Herre gud, det ska väl inte vara så jävla avancerat att klara den lilla biten om vi nu tagit oss igenom tre ivf:er och snart en hel adoptionsprocess". Så då blev jag lite pepp på den idén, till slut efter att St Lucy-pappan ringt och reket lite med Thai Airways.

Det är svårt att veta hur många dagar i Taiwan som är bäst, för det är ju så otroligt olika för alla. En del upplever att man gärna vill vara kvar många dagar efter första mötet, så man hinner lära känna varandra ordentligt medan man är kvar i Taiwan. Medan andra menar att det är skönt att komma hem relativt tidigt eftersom att det oftast är först då, inte på ett hotellrum, som anknytningen kan ta fart på riktigt. Så är det ju tiden innan, där en del vill turista järnet medan andra mest går runt och grubblar med fjärilar i magen och inte kan fokusera på det alls.

Där känner jag mig rätt lugn, att vi inte kan veta vad som är rätt så vi får bara gilla läget på något sätt. Stressen att det ska strula med bokning av hotell eller flyg känns lite jobbigare, jag vill bara ha det gjort så att vi kan lösa eventuella hinder som uppstår i stället för att behöva vänta in dem om ni förstår hur jag tänker.

Detaljerna, detaljerna

Jahapp. Igår kontaktade jag Thai Airways för att fråga om de har samma rutiner som andra flygbolag, att vi bokar tur- och returbiljetter för oss och sedan lägger till Hanna i bokningen efter det. Svaret blev att vi får lov att boka enkelbiljetter - två vuxna dit och sedan två vuxna och ett barn på vägen hem. Det blir i så fall tusenlappar dyrare och det vill vi förstås helst slippa. Det är så frustrerande att när man känner "Åhå! Lite medvind, så fint!" och tror att man hittat rätta lösningen och ställer in sig på det. Men så kommer bakslaget och vi får ställa om igen. Det är sådant här som gör att glädjeruset får vänta ett tag. Detaljerna, detaljerna.

Skönt i alla fall att vi är fyra. Det verkar hopplöst att kunna flyga via Bangkok till rimligt pris, men den andra St Lucy-pappan ska försöka ringa i dag. De har ju fyra resenärer (plus två barn!) att vinna, eller förlora, på detta sätt.

To be continued ...

Vi håller andan

Det där gröna ljuset som vi hoppades skulle komma igår eller i dag har inte kommit ännu utan vi får snällt vänta med bokningarna. Det är sjukt frustrerande och vi håller andan.

Tobias får ur sig frustrationen genom att spela tv-spel med kompisarna, något han dessutom gärna passar på med eftersom det inte blir så mycket av den varan framöver. Jag ... Jag får ur mig frustrationen genom att chatta med den andra St Lucy-mamman om flygbiljetter. Vi har nu börjat kolla på Thai Airways i stället. Det verkar väldigt bra att ha ett byte tidigt på natten (Bangkok) i stället för tidigt på morgonen (Amsterdam). Vi resonerar också att mentalt är det lättare att drabbas av en försening tidigt på resan, än när man nästan är framme.

Igår eftermiddag var det som sagt också jobbigt att inte få klartecken, utan i stället ett "ni måste avvakta". Då underlättade det verkligen för måendet att det kom ett paket med posten! Hanna fick jordens sötaste outfit tillsammans med solglasögon och hårklämmor från några av mina Gällivarevänner som jag inte träffat på evigheter! Det var så fint och när det var dags för måndagens träningspass hade jag så otroligt mycket energi som jag inte hade haft om det inte var för det där brevet. Så Tobias föreslog att jag skulle be dem skicka presenter varje dag nu fram till Taiwan, haha.

Nu tänkte jag sysselsätta mig med det det som jag "passar på" att göra innan vi är tre i familjen - och det är att plöja igenom Grey's Anatomy på Viaplay.



  

Än så länge är vi praktiska

Vi är båda två fortfarande ganska praktiska och fokuserade. Inga glädjetårar sedan fredagens ljuvliga nyhet ännu. Jag tror vi båda upplever att det är mycket vi ska komma ihåg att hinna med innan vi kan slappna av och njuta av situationen helt och hållet.

Redan i tisdags kväll började jag fundera över packningen och det har fortgått. Det är så mind blowing att veta att visst, vi kan fråga vad andra packar ner till sina 1,5-åringar. Men det här handlar om just vår 1,5-åring. Det är det vi som bestämmer i slutänden. Det är vi som fattar besluten och det är en magisk känsla. När resan börjar närma sig och packlistan (som också påbörjats) retts ut lite mer tänkte jag lägga ut den så kanske ni kan ha lite inspel?

Den där rätta mängden kläder kommer man väl aldrig hitta. Jag tänker att vi försöker packa lite olika storlekar och så får vi köpa på plats det vi märker att vi saknar. Enligt den research vi hunnit med ska det finnas flera "tvättställen" i anslutning till hotellet vi planerar att bo på. Det är lite lurigt väder i Taiwan i maj månad. Mycket, mycket regn - men också väldigt varmt. Maj månad har elva regndagar och temperaturen är mellan 22 och 31 grader. Så jag tänker att "lager på lager" nog är en klok utgångspunkt. Sedan regnkläder, förstås.

Vi har checkat av flyg och hotell under helgen. Det lutar åt att vi åker ner söndag eftermiddag, några dagar innan vi får Hanna i vår vård alltså, och det lutar faktiskt åt KLM (via Amstetdam) i stället för Emirates (via Dubai). Det är ganska liknande priser (drygt 15 000 kronor tur och retur för två vuxna, exklusive ombokningsavgift och annat vi vill lägga till) men KLM verkar klaffa bättre med avgångarna både dit och hem samt att restiden också är ungefär tre timmar kortare per resa vad vi kunnat utröna.

Flyget hem framför allt vill vi väl att vi åtminstone ska kunna skapa förutsättningar för att det ska kunna gå så smidigt som möjligt. Det finns ett som går väldigt sent med KLM, så att vi kan vara hemma runt tio på morgonen lokal tid om jag inte missminner mig. Så det har vi sneglat en del på. Det är ju till Taiwan som vi förlorar tid, varför jag helst vill åka under helgen. Åker vi på söndag under dagen, är det ändå måndag eftermiddag vi är framme lokal tid. Flygresan tar cirka 16 timmar och sedan ligger Taiwan sex timmar före Sverige.

Det ska bli rätt skönt att ha bokningarna ur världen. Bara ha bestämt sig för något och fått bekräftat från flygbolaget att det plus den extra barnbiljetten som vi behöver lägga till i efterhand är ordnat. När det är gjort kan vi boka in hotellet och sedan hitta något lämpligt hotell i Taipei de nätter vi vill stanna där innan vi tar oss vidare mot Tainan.  

Boktips och nya relationer

Vi har varit helt dränerade på energi båda två efter fredagens besked. Igår tänkte vi att vi klär upp oss och går ut och äter med min mamma i Sala efter att hon slutat jobbet. Den första restaurang vi gick till var fullbokad, likaså den andra. Så vi hamnade på ... Sibylla! Haha. Så mycket för att man duschade innan, blåste håret och slängde på sig mascara.

Nåja, det blev ett Green Meal, GB-glass till efterrätt och lite visning av Hanna-bilder. När vi sedan kom hem till mamma kom jag på att jag ju hade köpt en tidig födelsedagspresent/mormorpresent till henne i fredags, som hon kunde få nu. "Mitt barnbarn och jag". Mamma blev verkligen jätteglad när hon bläddrade igenom vad som finns att fylla i och hon ser oerhört mycket fram emot det. Hannas farmor har en likadan bok, hon fick den av sin syster tidigare. Den spänner över från mormors (till exempel) till relationen med barnbarnet. Väldigt mysig! De böckerna ser jag fram emot att läsa.

Vi har också ägnat helgen åt att beställa framkallning av en massa bilder på Hanna. Både bilder att klistra in i album och förstoringar. I fredags anlände surfplatteskyddet som vi beställt. Surfplattan är ju bestämt sedan tidigare att den är Hannas, väldigt uppskattad av henne (och medresenärer? hehe) på resan hem hoppas vi! Vi tänkte tanka den med bilder på Hanna, hennes rum och katterna. Sedan några spel förstås. Tips mottages tacksamt! Ett Bablarna-spel har vi och ett spel på mandarin.

Vi har ju fått chansen att uppleva något så ovärdeligt som kontakt med en annan St Lucy-familj som fick barnbesked dagen före oss, haft skypemöten samma dagar som vi och fått uppdateringar samtidigt som vi. Vi har verkligen följts åt och nu får vi åka ner samtidigt. Som grädde på moset är våra barn ungefär lika gamla och vi bor relativt nära varandra. Vilken ynnest!

En rolig grej är att det är vi mammor som har ganska tät kontakt, mest små Facebookmeddelanden med uppdateringar och PEPP. Pepp, pepp, pepp ... Senare är det våra svärmödrar som fått kontakt genom en "barnbarn genom adoption"-grupp på Facebook! Vi vet inte om våra barn leker med varandra på barnhemmet, de är ju fortfarande så pass små. Men viss kontakt har de garanterat. Så nu är det väl i princip bara kvar för papporna att hitta varandra, haha.