En glimt från längtansvardagen

Jag rensade litegrann och snubblade över detta dagboksinlägg i filmformat. Filmen spelades in i augusti förra året. Jag borde komma ihåg att göra fler sådana här filmer till vårt barn, tror jag har två till liggande nånstans.

Nu gaskar vi upp oss

Jag har åkt på en dunderförkylning som Tobias startade förra veckan med. Drygt, men skönt att det bara är en förkylning och inte magsjuka eller så samt att den slog till igår i stället för förr eller senare. Katt- och husvakter är ordnade, nyinköpta väskorna (där vi hade storleken i åtanke att vi kommer behöva dessa lite större väskor när vi åker till Taiwan) är packade och i morgon drar vi till Kreta! Dags för de här två ledsengurkorna att gaska upp sig lite.

Här hade Tobias precis friat, med en Hello Kitty-ring.
Då var vi utanför Malaga.

Trettiosex veckor

"Låt därför livet bära med sig vad det vill,
och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder".

Astrid Lindgren (1907-2002)

Två elefantungar på jäsning

Ju närmare vi kommer att ha befunnit oss i Taiwankö nio månader, desto oftare möts vi av reaktionen "Jaha! Då har ni snart väntat lika länge som en graviditet". Oftast orkar jag inte riskera en dålig stämning. Jag förstår att det bara är en grej man råkar kläcka ur sig utan närmare eftertanke.

Fast inombords tänker jag ironiskt "Ja, preciiiis så är det". Nej, det här är inte likt en graviditet alls på det sättet. Ska vi leka den leken så har jag varit gravid i 54 månader. Det är längre än två frickin elefantgraviditeter. En elefanthona är dräktig knappt två år.

Lägg dessutom till att när vi väl får vårt barnbesked så återstår de sex längsta månaderna av vårt liv i väntan på att få ett resebesked. Vilket kan visa sig bli åtta månaders väntan i stället (prova gå två månader över tiden, där har ni en utmaning). 

Såja, behövde nog bara få det ur systemet. Nu kan jag gå tillbaka till att nicka nästa gång, och nästa gång, jag hör att vår väntan är "lika lång som en graviditet".

Jag och Tobias med en av våra två elefantbebisar: 

via GIPHY

Nalleapan har anlänt

I torsdags kom så gosedjuret vi köpte för att uppmärksamma åtta månaders väntan i Taiwankön. Det är en urgullig apa från Yawama of Sweden. Den är handstickad i ekologiskt bomullsgarn.

Så här står det på Yawama of Swedens hemsida:
"Bakom produktionen finns kvinnor i Zambia, som genom att sticka gosedjuren får sig en välbehövlig inkomst. Varje vecka samlas kvinnorna hos Little Ndaba, för att hämta nytt garn och kvalitetskontrollera sina produkter. Träffarna är en viktig mötesplats och många djur stickas också där - på en filt i skuggan av hyddan". Läs mer här.

Hur söt?

Både jag och Tobias fastnade för just denna apa och när jag kikar på barnrumstapeten så noterar jag att vi valt ett gosedjur som matchar med färgen och mönstret på väggarna. Kanske har mer färgkänsla än vi tror?

Åh, den här "nalleapan" åker nog med oss till Taiwan.

Om vi ska ta jättehoppet till midsommar så blev det en midsommar i Gimo detta år. Vi var nere vid firandet vid "Idrottsgården", där vi gifte oss för fyra år sedan, och när vi såg barnfamiljerna anlända kände jag att det brände till under ögonlocken av alla intryck och den längtan som ständigt finns där. Jag var lite orolig att jag skulle panika men jag behärskade mig och sedan var det faktiskt riktigt trevligt. Vi träffade en fin (adoptiv)familj som jag fått kontakt med via Tobias mamma. Mamman är så himla härlig och hon vet ju precis hur jag mår just nu, skulle man kunna säga även fast vi inte vet särskilt mycket om varandra så vet vi mer än någon utomstående kanske kan föreställa sig. Det är häftigt.

När jag lade huvudet på kvällskudden kände jag ungefär att "Jaja, vi behövde inte lägga oss under någon sten. Vi tog oss ju i genom denna midsommar också, egentligen en dag som alla andra, utan att fullständigt bryta ihop" och det är ju en bedrift i sig.

Nu gruvar vi oss en del över att vi med stor sannolikhet kommer uppleva ytterligare en barnlös jul eftersom när vi än får barnbesked, så är väntan tills vi håller vårt barn drygt sex månader. Det är ganska ångestladdat. Förhoppningen är att vi är alldeles adrenalinstinna av att ha fått barnbesked eller rentav resebesked så tar vi oss igenom julen utan problem ändå. Men det vet vi ju inte riktigt förrän julen står för dörren.

Trettiofem veckor

Väntansvecka 35, enligt babyhjälp.se:
"Den blivande modern har sannolikt ont i ryggen eller bäckenet under den här perioden".

Nej, bara i hjärtat.

Åtta månader bakom oss och gissningsleken fortsätter

I dag har åtta månader gått och vi bestämde oss för att uppmärksamma det genom att köpa ett gosedjur. Om några dagar kommer det nog på posten, så då får ni se vad det blev. 

Jag har noterat det i "Fantastiska jag"-boken. Där känns det viktigt med den positiva biten av väntan. Att kunna berätta något konkret om hur vi väntade innan vi visste vem vi väntade på. I den skriver jag aldrig att det gör ont för mamma och pappa att vänta och längta. Två meningar per månad om bio, wraps och gosedjur. 

Gissningsleken fortsätter. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader


Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Jessica:

19 juli, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Resan till dig:

8 augusti, pojke, 16 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Jenny:

2 november, flicka, 

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Äntligen lite distraherad igen

Har jag berättat att jag är tillförordnad nyhetschef på jobbet igen? Det är inte märkvärdigt eller glamouröst alls utan rätt tidskrävande, mycket ansvar och så är det bitvis stressigt förstås. Men visst är det intressant och på många sätt älskar jag det. Inte minst för att det gör att jag åtminstone på jobbet ofta glömmer bort att tänka på barnväntan. Längtan får en chans att, mikroskopiskt men ändå, stå åt sidan. Något annat händer här och nu.

Det ser ut att bli fram till oktober-november, vilket passar mig ypperligt. Precis som förra vändan går de extra cashen, det blir några tusen i månaden ändå, till adoptionsavgifterna liksom allt annat vi lägger undan just nu. Kanske går jag ut lite för kaxigt nu - men jag har svårt att se att vi kommer behöva ta något lån alls för att finansiera de adoptionsavgifter som är. En fördel är ju att vi inte betalar en klumpsumma, utan kostnaderna pytsas ut under väntanstiden. En stor del är redan betald, en del betalas i samband med barnbeskedet och så är det ju resan som inte är förrän drygt ett halvår därpå. Positivt att slippa lån - men visst hade vi gärna sett ett lite högre tempo i processen.  


via GIPHY

Nä, känner mig långt ifrån lika cool som "Like a boss"-Khaleesi i Game of Thrones. I eftermiddags var jag sist hem och så disträ att jag inte märkte förrän jag promenerade mot bilen att jag fortfarande hade inneskorna på mig. Japp, inneskor, så ball är jag.

På det tionde ska det ske?

Det börjar vara länge sedan det kom något barnbesked alls från St Lucy (via vår organisation). 26 april var senast. Gissningsleken fortsätter och gissningarna fortsätter droppa in. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Hittills har nio personer gissat fel datum - kanske är den tionde gissningen guldgissningen? Teoretiskt sett kan Kai inte ha rätt, då den nittonde infaller på en söndag. Men vi kan ju hoppas att gissningen är väldigt nära i alla fall ...

Av 30 gissare, hittills, är det bara åtta som tror att vi får en flicka. Spännande. När det gäller internationell adoption så är det något fler pojkar som är i behov av en familj. Men jag tror inte det är så extremt stor skillnad. Senaste tidens barnbesked från vårt barnhem har det nog varit ganska blandat.

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Jessica:

19 juli, pojke, 13 månader
Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Resan till dig:

8 augusti, pojke, 16 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Jenny:

2 november, flicka, 

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Sommaren och livet fortsätter

Bakom vårt hus spelar grannbarnen fotboll och på altanen är nu en sällsynt vacker blomma i en av födelsedagsbuketterna utsprungen. Hon tog tid på sig, men så skön hon till slut blev.

Kramkalas och välgörenhet

Förresten så fick jag några speciella presenter när jag fyllde år. Bland annat valde flera att skänka pengar till välgörenhet, vilket förstås gjorde mig superglad. Barnens Vänners biståndsverksamhet fick till exempel en slant.

Sedan fick vårt blivande barn ett urgulligt matset à la Elsa Beskow med bilder på Tomtebobarnen samt barnboken Krama mig som jag ser framför mig kommer läsas om och om igen innan läggdags.

Vem går inte upp i vikt av att vänta barn?

En av de stora fördelarna med vår barnväntan är att jag kan äta och dricka det som faller mig in. Vilket är en stor fördel när ens cravings till och från handlar om ett glas rosé så här i sommartid. Gärna tillsammans med en varm macka toppad med chevrè och honung som ringlas över det. Mums.

Nackdelen är givetvis att jag och maken kommit på oss själva med att tröstäta. Snarare tröstfrossa, faktiskt. Vi tycker också så synd om oss själva i denna barnväntan att vi inte förmår gå till gymmet. Riktiga soffpotatisar är vi, värre än någonsin skulle jag säga. Men nu låter vi det vara så ett tag. Vem går inte upp lite i vikt av att vänta barn?

Trettiofyra veckor

A child born to another woman calls me mom.
The depth of the tragedy and the magnitude of the privilege
are not lost on me.

Jody Landers

När bitarna faller på plats

Många runt omkring oss blir föräldrar just nu. Nyligaste tillskottet kom för drygt en vecka sedan och presenter är givetvis inhandlade. Ett rosa kort fick kompensera att det blev så himla blå grejer, haha. Det är helt fantastiskt och allra, allra oftast tänker jag, handen på hjärtat, på hur innerligt glad jag är för alla nykläckta familjers skull. Och för vår skull, för vårt barns skull som får en massa andra relativt jämngamla barn i sin närhet.

Men det är ett sting i mammahjärtat att extra ofta påminnas om att vi inte är där. Att det här med att bilda familj skulle vara så himla svårt för just oss, att vi inte har en aning om när det verkligen är vår tur. Dag efter dag. År efter år. Ja, jag är avundsjuk på att andra får uppleva det som vi så innerligt vill uppnå.

Senare i livet kommer det spela noll roll. När vi väl har vårt barn i våra armar kommer jag vara så tacksam att väntan var evighetslång, att det var tack vare det som det ju blev just vi som blev familj. Alla bitar faller på plats. Men i den här cirka 1642 dagar långa längtan är det förstås lätt att dras in i tvivlet på att vi alls kommer hamna där. Det är så fruktansvärt abstrakt 80 procent av tiden.

En tröst är att se att mycket hänt under den tid som förflutit. För två år sedan hade vi inte ens påbörjat vår första ivf-behandling. För ett år sedan hade vi avslutat vårt sista ivf-försök två månader innan och visste inte att Taiwan skulle bli vårt land även om det fanns med i diskussionerna, medgivandeutredningen var inte ens färdig. En stor fundering för ett år sedan var "Hur nära oss är du nästa midsommar?".  Inte sådär jättenära även om vi kommit långt, skulle jag säga.

Jag längtar så efter det stora samtalet. Längtar så efter att ha en bild att hänga på kylen. Få veta vem det är vi väntar på. För att inte tala om det liv som väntar sedan. När den där bilden på kylskåpet, i plånboken, på den lilla anslagstavlan vid arbetsplatsen förvandlas till en faktisk liten minimänniska som vi får äran att älska, att leva tillsammans med. Bitarna som faller på plats.

Enfalden, mångfalden och barnböckerna

Igår publicerades en viktig debattartikel i Metro. Den berättade att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Debattartikeln bygger på en rapport från Svenska barnboksinstitutet, som berättar att bara fem procent (15 titlar) av de bilderböcker för barn som gavs ut så sent som 2014 hade en huvudperson med "icke västerländskt utseende".

"I en stor del av barnböckerna fanns inte en enda karaktär med icke västerländskt utseende. Många av oss som bor i Sverige fanns alltså inte ens med som statister i bakgrunden", berättar författarna bakom debattartikeln. 

Du hittar debattartikeln här.

Ur Kenta och barbisarna.

Jag är inte förvånad. När jag besökte vår lokala bokhandel för en tid sedan letade jag barnböcker med mångfald. Jag gick förbryllad igenom hylla upp och hylla ner och hittade sammanlagt två som jag köpte.

Den ena barnboken, Kenta och barbisarna skriven av Pija Lindenbaum, handlar om Kenta som hellre vill leka med dockor än spela fotboll. Runt honom finns barn med olika hudfärg och så tar boken upp könsnormer på ett väldigt pedagogiskt sätt. En bok för lite mindre barn hittade jag också. Lilla foten av Emma Adbåge. Lite som Max-böckerna med tvåordsmeningar fast med en flicka som skulle kunna vara adopterad från till exempel Taiwan. Det roliga är, att när jag googlade på författaren så har hon gett ut en bok som handlar just om adoption! Hämta Joel gavs ut 2004 och som jag förstått det på en del föräldrar känns den bitvis ganska förlegad i dag även om meningarna går isär. Vi kommer nog ändå köpa den liksom fler barnböcker som tar upp adoption på ett pedagogiskt sätt, precis som vi kommer ha flera av de klassiska barnböckerna kommer finnas i bokhyllan också. Sedan kan jag inte nog understryka hur glad jag blir när det finns böcker där mångfald utan krusiduller är en naturlig del av bilderna och berättelsen.

Ur Lilla foten.

Jag tog hur som helst upp med bokaffären att jag, inte minst som blivande adoptivförälder, verkligen saknade mångfald i deras barnbokssortiment. Jag förklarade att jag vill att vårt barn ska kunna hitta karaktärer att identifiera sig med. "Det barnet ser ut som jag!" eller "Den familjen ser ut som vår!". De hade inte riktigt tänkt på det lät det som, sjukt tråkigt, men var öppna för förslag på vad för barnböcker med mångfald som de skulle kunna beställa. Tummen upp!

Inte i dag heller

Gissningsleken fortsätter. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Here we go again

Så där lagom till semestern. Suck. Jag tycker det är en osmaklig rubrik. Men visst, jag är väl "lite känslig" när jag vet hur mycket smärta och hur många kamper och tårar som finns i ämnet.

Skärmdump från Aftonbladet.

Det efterlängtade stöket

I dag har en 1,5-åring skramlat med kastrullerna i vårt kök och lekt med sakerna i barnrummet. Leksaksspisen har gått varm, så att säga. Vilken härlig känsla att få höra, få se. Och ja, fantastiskt att se stöket efteråt här hemma. Det som vi längtar så mycket efter att få sucka och le åt.

Hur plockar vi upp bitarna?

Ni ska få det så naket som jag orkar skriva just nu.

Vi är förkrossade, bit för bit går vi sönder tillsammans. Minustecknen på stickorna, är så svaga jämfört med det som upplevs nu. Till och med det sista minustecknet för drygt ett år sedan. Det är som att vi, liksom i SVT:s succé Mästarnas mästare, utkämpar en ny nattduell varenda dag. Rättare sagt pågår den under kontorstid, så stänger telefontiden och vi vet att vi står som förlorarna än en gång. Stavarna som slocknar plockas av någon annan kraft vi inte rår på. Eller så är det som att vi kastas in i samma långa mardröm, dag efter dag. Efter dag. Inget, inget barnbesked. Den högljudda tystnaden som vi inte rår på. Bara när vi sover är vi avslappnade, trygga.

För även om drömmar om att vi blivit föräldrar smyger sig på, får vi vara det för stunden innan vi slits tillbaka in i sanningen. Denna ständiga kamp, som vi oavbrutet utkämpar utan att kunna påverka utgången eller vägen dit på något sätt. Denna passivitet är fruktansvärt smärtsam att genomlida samtidigt som livet över allt annars rullar på. Jorden slutar inte snurra fastän vi dag efter dag vistas i detta gap av sorg.

Vi kämpar oss igenom en av de värsta perioderna i vårt liv just nu och har inte en susning om när det vänder. I morgon? Ska vi tvingas vara vakna med detta svarta hål i bröstet hundra morgnar till innan det är över? Är vi trygga om hundra nätter eller har något annat hinder kommit i vår väg då? Jag försöker med tankens kraft påverka telefonen att ringa, tror på något sätt att det ska fungera. Det stora samtalet. Men tystnaden gör ont.

Vi försöker trösta varandra. Men vad för tröstande ord finns att säga när vi inte har några svar att ge? Vi vet, hoppas, att vår tid kommer någon gång. Kanske snart. Huvudet säger det. Men det är svårt för hjärtat att förstå när vi inte vet varken ut eller in hur nära vi är. År av förtvivlan sätter sina spår medan vi försöker bära varandra. Vad ska vi tro egentligen? Åh, vi försöker ha tillit till livet men orken är svag.

Hur plockar vi ihop alla de där bitarna som blir? Vi har inget svar på det. Det vi kommer fram till är att vi behöver komma bort från vardagen, från sådant som påminner om den sorg som hela tiden är närvarande. Ni minns väl Sällskapsresan: "Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting". Två försök att leva utanför den energislukande väntansbubblan är på gång:

1. Tobias 30-årspresent till mig: En natt på hotell tillsammans och Beyonce i Friends Arena (Oh my!)
2. En vecka i en liten by på Kreta i sommar, tillsammans förstås. Hittade rena fyndresan för cirka 2500 kronor/person och slog till.

Vi trodde inte att vi skulle boka en charter i väntansprocessen. Det kändes onödigt. Men nu är det den bästa medicin vi kan komma på. Vara bara vi två, i en helt annan miljö. Efter det kanske vi orkar ta ett djupt andetag, samla energi, fortsätta vänta.

Många känslor i varsin bild

Efter födelsedagsfirandet rensade vi kameran. Då hittade jag en bild som jag tagit på Tobias och en som han tagit på mig när vi var med på Barnens Vänners årsmöte i Göteborg.

Ganska precis så som vi ser ut, kände vi oss. Lycka, längtan, lättnad, hopp, förväntan. Orden låter så tunna när de skrivs, men är verkligen starka när man lägger sitt hjärta i dem. Allt fanns där. I ögonen, i sinnet, i stunden. Båda sitter vi och riktigt fånstirrar på barn när bilderna tas, drömmandes om framtiden. Tänk att en bild kan avslöja så mycket. Längtan är stark, då som nu.

Tyvärr hade inte dagens gissare i gissningsleken heller rätt om vårt barnbesked. Här är den uppdaterade listan:

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader