Mars, mars, mars ...

En stilla uppdatering är väl på sin plats. 

I dag fick vi veta att vårt ärende är inplanerat att skickas till domstol i mitten av september. Första reaktionen var att luften gick ur mig, eftersom vår rimligaste gissning då är att få åka i mars månad. Jag tänker på att när väl internationell adoption är beslutat borde det sedan gå undan i den mån det går. Absolut för väntande familjen, men främst för barnet. 

Sen förstår en logisk sida av mig att socialarbetarna har fler ärenden att hantera, vi är inte unika. Flera barn väntar på sina familjer och att ärenden skickas till domstol. Parallellt med allt annat arbete socialarbetare har att utföra, förstås.

Jag tröstar mig med Desperate Housewives och att göra planer för hur vi sysselsätter oss under väntan. Jag försöker tänka ur Hannas perspektiv. Det blir bland annat fjärilshuset, äventyrsbad och hotellnatt. Tips mottages tacksamt!

Att landa i läget

I dag har jag börjat landa i läget och något sånär börjat smälta den mentala tröskeln. 

När ett år övergår i nästa är det lätt att glömma mantrat "Ett par månader hit eller dit, vad påverkar det i långa loppet. Att det finns en bra tillfällig lösning för honom just nu och att rättsprocessen går rätt till är det viktigaste här och nu". Men det är ju så det är och jag ska försöka behålla min mentala hälsa och komma ihåg det.

Det underlättar att jag fokuserar lite på nätshopping. Matsmart samt födelsedagspresenter och julklappar till Hanna, så inte helt överstyr. Jag drömmer om en ursnygg shaved ice-maskin att göra shaved mango, vilket är riktiga Taiwanvibbar. Ska köpa den snart, behöver bara göra lite plats först.

Längre bort eller närmare än någonsin

Om frågan var om det är möjligt att längta ännu mer så visar sig svaret vara en knytnäve rätt i magen så luften går ur-ja. I dag fick vi träffa honom  via Skype. Det var mysigt och rörigt och alldeles nu fånler vi tills käkarna fastnar-underbart. En rätt blyg pojke i främmande miljö trots fostermammans trygga famn. Men många roliga leksaker gjorde att han sken upp och då och då tittade han försiktigt mot oss, inte minst sexåringen som showade så gott hon kunde för att fånga 2,5-åringens uppmärksamhet. Kanske är han lite mer med på banan nästa gång. Men vi var så glada bara att äntligen få kontakt. För trots att jag och Tobias genomgått detta en gång förut, så blev det ju plötsligt verkligare.

Nu har jag fått se honom i realtid och nu känns han längre bort än någonsin, fast vi borde vara närmare än någonsin. Det är väl eftersom vi först hade drömscensriot att få åka i juni-augusti. Men nu står vi här och inte ens november känns realistiskt. Vi pratar antagligen 2022, förvisso förhoppningsvis januari eller februari men aj i hjärtat alltså. När pappren skickas till domstol, vilket vi hoppas sker väldigt snart, är vi troligen 4-6 månader från Taiwan beroende på hur pandemin dessutom påverkar.

Jag vill mata min lilla pojke med jordgubbar och vindruvor och leka med honom ute, allt det som jag fått veta att han tycker om så. Jag vill somna med honom och finnas där när han vaknar, som jag fått lära mig är viktigt för honom. Jag vill, jag vill, jag vill ... 

Snart, snart, snart ... Får väl se till att fylla frys, rensa förråd, läsa kinesiska och brodera under tiden bara. Och sist men inte minst passa på att njuta av känslan att kunna ge min nästan sexåring odelad uppmärksamhet.

Vi ses i morgon älskade du

Älskade pojke. Älskade son. Jag har lagt mig till ro med ett korsord, men visst är det du som tar upp min tankeverksamhet så här kvällen innan det stora samtalet. Vi har testat det praktiska. Teknikens makter är med oss. 

Jag förstår, fast ändå inte, att nu händer något stort. I magen och bröstkorgen känns det som en berg- och dalbana när jag tänker på det. Det är faktiskt en ganska bra liknelse. Sakta uppåt, uppåt, brantare och stanna en stund på toppen lagom för att känna pirret och suget i magen. För det är så läskigt att älska dig utan att ännu vara med dig och det är så läskigt att tänka på att jag måste, ska, göra mitt bästa för att skydda dig från allt ont eller åtminstone finnas där för dig när du kommer ut tilltufsad på andra sidan genom livets små och stora strapatser. När jag väl släpper rädslan i berg- och dalbanan, när vi åker okontrollerat i full fart neråt och det är ingen idé att tänka efter utan bara tjuta och njuta av åkturen, då gör jag just det. Njuter. Njuter av att jag ska få uppleva det stora i att bli mamma till dig, bli tvåbarnsmamma och vara din familj. 

Vi ses i morgon, älskade du.

Städa, plocka, längta skype

I vanlig ordning råder leksakskaos i barnrummen varför sista semesterdagen ägnats åt städning. Ett kärt besvär när det är skypetid på tisdag, men lite motigt att komma igång var det ändå. Nu är vi så gott som klara.

Eftersom vi inte visste när vi får åka till Taiwan, vi hade ju förhoppningar om augusti, bestämde vi oss oss att inte ordna med fritids till Hanna. Vi kände att det skulle bli så mycket nytt att utsätta henne för på en gång. Så nu är det ett väldigt pusslande vi har framför oss, kanske ända fram till november eller december. Tack och lov har vi hjälpsamma föräldrar att lägga pusslet tillsammans med. Skolan har också sagt att hon får börja fritids om vi märker att det inte funkar, så det känns skönt att ha det alternativet också. När sen Alfred kommer är det ju rätt lång tid hon inte går på fritids, eftersom föräldraledig förälder är hemma.

Ju närmare skolstarten vi kommer, desto tryggare känns det och det är ju ett gott tecken. Vi har fått en väldigt fin övergång mellan förskola och skola, även om vi var väldigt nervösa över att det inte är samma slags inskolning som vid förskolestart utan nu är vi beredda på att bara vinka hejdå och sen lämna henne där resten av dagen. Overkligt men allt mer verkligt! Jag tror och hoppas ändå det kommer att fungera bra. 

Vi cyklade förbi skolan häromdagen för att visa min kusin som hälsat på och då lekte flera barn utanför fritids, bland annat en av kompisarna från förskolan. Så kom också rektorn fram samt sen en av fröknarna och båda sa "Hej Hanna!" och frågade lite om vi vet något mer om Taiwan. Ännu mer trygghet laddat i hjärtat. Har jag sagt att jag älskar att vi valde detta lilla samhälle att bosätta oss i?

Visst finns han och nu närmare

Jag hade mina aningar om att tankarna och kroppen skulle behöva lämna Gimo för att uppdatering i adootionsprocessen skulle komma och mycket riktigt skedde så, när jag såg ett mejl att läsa på rastplatsen i Tönnebro.

Tobias jobbar denna vecka och jag och mamma bestämde oss för att boka hotell i Sundsvall för att äntligen hälsa på min kusin med familj ett par dagar.

Mejlet som kom i måndags var kort, med andemeningen "Kan ni skype nästa vecka på tisdag?" och så klart vi löser det. Tänk att skype som från början skulle varit 6 maj, äntligen är inbokat på nytt. Största och gladaste överraskningen var att vi fick ett datum så nära inpå som en vecka när väl frågan kom. Som grädde på moset kom bilduppdatering igår. Åh, han växer och utvecklas så. Lilla fantastiska människa. Dessa små uppdateringar, vilka lyckoinjektioner rätt in i hjärtat. Extra värdefullt när det gått så lång tid att man börjar undra om man inbillat sig alltihopa, att han kanske inte ens finns. Men visst finns han och snart ska vi få "träffa" honom. Komma närmare. 

Vi var alltså i Sundsvall måndag till onsdag och jag som annars mest åkt igenom blev i stort positivt överraskad. Inget slog förstås att träffa sitt 10 månader lilla kusinbarn för första gången. Men det fanns roliga lekparker och förtjusande drakar för barn att klättra på lite här och var. Så var vi också till Norra berget, ett mysigt friluftsområde.

Drakdrottningen och en rädd förbipasserande.

På Norra berget fick barnen prova cirkusaktiviteter och en sån här balansbräda kom Hanna fram till att hon vill göra med farfar. Det blev mycket tjatprat om det samt att en liten behövs till Alfred men hon vill ha sin först. Viktigt.