Ingen ork

I dag gick det inte att blunda för mensen och jag känner mig så tom. Jag orkar inte prata sönder det med min make. Jag orkar inte bli ledsen. Jag orkar inte vara med om detta. Jag vill bara att röda dagarna ska vara slut, så att vi kan låtsas vara ivriga att ta tag i nästa chans. Tomheten. Sorgen.

En resa jag inte ville göra

Vi reser bort en vecka och det ska bli så skönt. Vi ska bland annat åka på ett bröllop i England. Det har varit bestämt länge. Jag minns när vi tackade ja. Då hoppades vi att vi skulle bli tvungna att tacka nej, för att jag skulle vara höggravid.

Men nu packar jag väskan, med glädje och sorg. För att strö lite salt i såren, moder jord, tant röd eller vem som nu gör det, så tvingas jag packa ner mensskydden för att dag 28 snart är här. Denna förpestade dag. Förhoppningsvis behöver jag dem väl inte, men jag har ju ingen aning om hur det blir med den saken.

Åh, vad jag hoppas att jag får slita upp de ur väskan och slänga de i en papperskorg, eller ut från flygplanet, eller ut genom hotellfönstret, eller täppa till truten med tampongerna på alla de frågvisa som kommer med pikar hela tiden. Jiiiha.

Förresten: jag var in i den lokala second hand-butiken och såg att de hade några paket bindor till salu, oanvända självklart. But still. Det såg lite roligt ut att ha de liggandes i en bokhylla som också var till salu.

England, here we come!

En tro

Ibland undrar jag hur min resa genom den ofrivilliga barnlösheten skulle se ut om jag var troende. Skulle det vara lättare? Skulle det vara svårare? Eller kanske bara annorlunda?

Om jag trodde på en högre makt, kanske jag skulle sätta min tillit i att den visste mitt bästa. Kanske skulle jag hysa större hopp. Kanske skulle jag ha lättare för att se ljuset i tunneln. Det kanske skulle kännas lättare att knäppa händerna och be en bön. Då skulle jag kanske tänka att det inte fanns något jag själv kunde göra för att påverka situationen, utan att makten låg hos en gud.

Men kanske skulle det vara svårare. När jag inte blev gravid. Kanske skulle jag i stället tro att det var mitt fel, att jag inte förtjänade att bli det. Att jag gjort något som gör att jag förtjänar att gå igenom det här helvetet.

Eller så kanske jag skulle tänka lite som nu. Att om vi kan ta oss igenom det här, utan några större skråmor, så kan vi ta oss igenom vad som helst. Att även om jag inte tycker om den här resan, så gör den oss starkare. Fast så orkar jag bara tänka ibland.

Inre konversation

Jag: "Yes! Rätt konsistens på flytningen. Vi prickade in ägglossningen."
Jag: "Tänkte du just det där? Herregud. Du är störd. Alldeles för på. Hur ska en bebis tordas ta sig hit?"
Jag: "(...) Snälla blivande bebis! Låtsas inte om det här. Jag är inte så här konstig egentligen. Det har bara blivit så. Vi är helt normala. Snälla, snälla kom hem till oss. Om du vill alltså."
Jag: Fan också. Nu gjorde jag det igen.

Drömmen om ett barn

Jag hatar när man vaknar efter att ha drömt att man är gravid, antingen visar stickan ett plus eller så har man en gravidmage. I drömmen tänker man "Äntligen! Det kan inte vara sant! Jag måste drömma! Nej, det är på riktigt!" Och så är det inte det. Eller att drömma att man håller i ett litet barn, sitt eget barn. Känner den lilla, lilla handen i sin innan bilden tynar bort. Hugget i bröstet när man vaknar. Sorgen. Tomheten. Paniken.

Lika mycket som jag älskar känslan i drömmen, lika mycket hatar jag känslan som kommer sedan.

Nattgrubblerier del III

Alltså. Det brukar ju stå lite klämkäcka rim i födelseannonser. En grej är "Flaggan i topp, det blev en med snopp". Finns det något motsvarande för när det blir en tjej? Då menar jag inte nåt i stil med "Vilken grej, det blev en tjej" (så brukar nog inte ens folk skriva, låter ju fruktansvärt lamt). Utan jag menar nåt där könet står i fokus. Nog skulle man sätta kaffet i halsen om man fick läsa "Kom och titta det blev en med..."

Nu är ju kanske f-ordet lite grövre än snopp. Men det är svårt att rimma på snippa. "Nu kan vi sluta pippa, det blev en med snippa". Njae, låter så där måste jag säga. Snopprimmet är ju inte heller särskilt imponerande, men välanvänt genom åren.