En rastlös privatdetektiv

Ok. Jag erkänner. Jag kanske finner föräldraledigheten liiite ostimulerande ibland. Det händer sällan. Men i dag kom jag på mig själv, mitt i sövningen av Hanna. Vi gick i "vårt" lilla skogsparti, när plötsligt en man i kostym kom gående. I det där skogspartiet syns ju annars aldrig annat än friluftsfolk vilket är extremt sällan, eller jag och Hanna då. Synnerligen märkligt med denna kostymperson alltså, eller inte alls.

När jag var ute ur skogspartiet var jag bara tvungen att ta registreringsnumret på det som troligen var hans bil. Synnerligen märkligt. Eller? Privatdetektiv och barnsövare på samma gång, för en liten stund.


via GIPHY

Gårdagens sövning var inte fullt lika dramatisk. Då gick jag och funderade över varför inte barnens skoltermin och vuxnas semestrar förskjuts. Vore det inte mer logiskt att skolorna drog igång första september? Vårterminen är ju proppad med både lov och röda dagar, så jag tycker inte det vore så pjåkigt om skolan höll på till sista juni. Då kanske det inte skulle vara så jobbigt att vara den som drar nitlotten "tidig semester" heller. Det är ju ofta iskallt fram till juli, tänker jag. Ja, mycket hinner man grubbla över när barnet sover.

När det river i hjärtat

Nu sover hon tryggt i vår säng och det är mycket jag är så glad över att vår lilla Hanna Wei-Ching inte förstår ännu. Som rasism. Häromdagen påmindes jag om det när jag och Hanna promenerade genom hennes favoritgångtunnel, där hon vill att vi sjunger och gör ljud så det ekar. Vi går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nu hade någon eller några klottrat med kritor. N-ordet stod skrivet och så var några hakkors, och försök till hakkors, ritade.

Hanna strålade som vanligt med hela ansiktet och var glad i tunneln, men för mig fick klottret det att knyta sig i magen. Jag avskyr det och jag avskyr att veta att både den osynliga och den synliga rasismen alltid kommer finnas där och hoppa upp i ansiktet på en när man minst anar det. Skillnaden förut, jämfört med nu är att det blir extra personligt. Förut har jag bara blivit förbannad eller ledsen för andra i omgivningens skull. Men nu är det verkligen min allra närmsta familj, den viktigaste människan i mitt liv, som berörs och det river i hjärtat. Hon är jag, jag är hon. Vi är verkligen ett.

Så var vi, liksom halva stan, på Ica i dag där det serverades gratis tårta. Jag och Hanna står utanför butiken när jag hör två kvinnor i 70-årsåldern prata. De gnäller över några människor som är jobbiga och att det ska behöva vara så och då säger den ena att "Ja, men kom ihåg att rösta rätt nästa val!". "Ja, det ska jag verkligen göra den här gången!" skrockar den andra och jag bara vet. Jag bara vet att "rösta rätt" i deras ögon är att rösta på det parti i riksdagen som så sent som 1999 ansåg i sitt partiprogram att "möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa ska upphöra". För dem är vare sig det eller annat som gång på gång avslöjas om den rasism som finns inom partiet något personligt när de går till valurnan nästa år. De påverkas inte av att rasism normaliseras. För dem river det inte i hjärtat när de ser rasistiskt klotter i gångtunneln.

Chokladbollsdiskussionen har jag ju gett mig in i tidigare ... men tanterna gjorde jag ingenting åt denna gång. Det kanske egentligen var Kalle Anka-partiet de tänkte rösta på, vad vet jag som bara hörde konversationen med ett halvt öra. Angående klottret mejlade jag en anmälan till kommunen och när vi gick genom Hannas favoritgångtunnel igen igår, var jag glad att se att det hade tvättats bort.

Fyra fantastiska månader hemma

Det rullar verkligen på. Fyra månader hemma i dag. Imorse pratade jag och Tobias om att det nästan är overkligt att försöka tänka på hur olyckliga vi var innan. Alltså under behandlingarna, under väntan och under nedslagen. Den tiden känns väldigt långt borta, längre bort än första gången vi sågs.

Fyra fantastiska månader.

Berättelsen om den första bulan

Nu har Hanna hunnit med att slå sig några gånger, så som små vilda "toddlers" på upptäcksfärd gör. Men jag berättar gärna om hennes första bula hemma i Sverige.

Jag har nog nämnt att jag och Tobias är föga hönsiga åtminstone när det kommer till Hannas upptäckande. Hon får mer än gärna gunga högt, göra kullerbyttor i sängen, klättra högt, åka själv nedför stora rutschkanan och springa runt på såväl gågator som hemma. Däremot har mormor samt farmor och farfar varit lite nervösare. Det har yttrat sig så att ingen vill att hon gör illa sig just hemma hos dem eller i deras närhet. Vare sig det handlar om att bli klöst av katten eller ramla och slå sig. Nåväl, det är ingenting vi retar oss på utan mer retar dem för.

Min kära mor har ändå varit nojigast då det sträcker sig till att hon blir rädd när gungan har hög fart eller när Hanna tar stora tuggor vid matbordet. Detta hade vi kanske kunnat ana eftersom när vi kom hem från Taiwan märkte vi att "mommo" i samband med väldigt uppskattad städning hos oss hade säkrat undan våra "farliga grejer" etc.

Så förstå ironin när Hannas första bula kommer från att hon slår i huvudet i en liten plastlåda med oroliga mormors undanstoppade "farliga grejer" som hon hittade i badrumsskåpet. Det var ju som inte lådan i sig som ansågs vara ett riskmoment ...

Den lilla bulan i pannan försvann efter bara någon dag, så som små bulor på små nyfikna barn gör.

Att vänta på samtalet

Innan Tobias gick till jobbet i dag nämnde jag, som väntar ett halvspännande samtal eller mejl, att de kanske hör av sig i dag. Så jag säger till Tobias att "Denna måndag känns det som att jag kanske får ett samtal eller mejl". Det slår Tobias först, att "Oj, vad länge sedan man gick och väntade på mejl och samtal." Den där tiden när det var upp- och nedvända världen, då vi var alldeles nedslagna fredag eftermiddag och pirriga på måndagen. 

När Tobias nämnde det slog det förstås mig också, när vi väntade först på barnbeskedssamtalet under drygt ett års tid och sedan på resebeskedssamtalet i nära ett halvår. Jag blev så tagen av när han sa det, att jag nästan började gråta. Lyckan över att vi är här nu, dit vi längtade så länge, är ibland precis så att jag mäktar med den. Det var likadant i bilen på väg till mormor igår, när Hanna Wei-Ching brast ut i ett av sina smittande skratt, att jag slogs av hur fantastiskt lyckligt lottade jag och Tobias är att få älska just henne. 

När tre månader gått sa jag att jag trodde vi var vid den berömda "landningen". Nu är det drygt fyra månader sedan vi fick varandra och jag märker verkligen att vi "landar" mest hela tiden. För oss tror jag något som hjälpt mycket är att vi har just mest likadana dagar hela tiden och nya människor samt "kändisar" och utflykter då och då men verkligen inte som en del i den övergripande vardagen. Så där lagom. Vi får goda möjligheter att tillsammans dela glädje och motgångar utan att ta hänsyn till någon annan. Så får vi möjlighet att lösa de konflikter som uppstår. De känns ju väldigt annorlunda nu jämfört med i början. För det första kan vi hantera det snabbare och bättre, vilket är en lättnad eftersom det då inte blir explosivt lika många gånger. Visst, det blir småkonflikter oftare nu när det finns en starkare vilja och självständighet. Men det är ju ett naturligt steg i både hennes personliga utveckling och i vår utveckling som familj. 

I morse när jag var på toaletten och kom ut därifrån, hoppade Hanna fram från hallen och sa "Bu!". Vi har så klart gjort det tillsammans med henne gentemot den andra föräldern, klassiker, men det var länge sedan. Så det där lilla "Bu!" gjorde att jag nästan exploderade av känslor. Hon utvecklas hela, hela, hela, hela tiden! Hon var en nästan-bebis när vi fick henne och nu är hon en så stooooor nästan-tvååring. 

Två nya trevliga laster

Hanna lägger sig ju så tidigt om kvällen. Det gör jag också i och för sig. Men den brukar ändå vara halv nio innan jag går in till henne och närmare halv tio innan jag somnar.

Sedan någon vecka tillbaka ägnar sig Tobias åt sin kära last Destiny 2 stor del av kvällarna. Ett tv-spel som han kör med några kompisar. Detta, kombinerat med att Hanna numera låter mig plocka undan bitvis under dagen så att jag slipper ha ett kaosstök att ta tag i på kvällen, har gjort att jag funnit två nya laster att ägna mig åt.

Wahlgrens värld. Jag har aldrig varit intresserad av Pernilla Wahlgren eller hennes familj för den delen. Jag har nog istället haft en del fördomar. Men nu behövde jag hitta en serie att titta ensam på och denna är så fantastiskt rolig! Skönast är Pernillas dotter Bianca. En väldigt rolig serie om ni vill ha en last att ägna er åt!

Pinterest. Min nya favoritlast när Hanna somnat. Det är en inspirationsapp kan man nog säga. Folk samlar allt från recept till inredning och sedan är det bara för sådana som mig att söka och oj vad man hittar! Man har sina anslagstavlor där man kan sortera och spara ner sådant man vill prova. Baserat på det man sparar dyker sedan liknande förslag upp. Just nu använder jag Pinterest som inspirationskälla särskilt till Hannas stundande födelsedag.

När 180 centimeter sovyta just isn't enough

Jag har nog inte nämnt vårt sovarrangemang. Sådant brukar förstås kunna vara av intresse. Vi samsover med Hanna, alltså att hon sover i samma säng som oss.

Att sova med Hanna känns självklart i och med att hon tydligt visat att hon vill det sedan dag ett och så har vi ju närmare två år av närhet att ta igen. Man behöver förstås inte ha adopterat för att samsova - jag vet faktiskt inte vilket sovarrangemang som är vanligast hos barnfamiljer överlag? Ett argument som många samsovare kommer med är att "Varför ska barnen lära sig sova själva när inte vi vuxna brukar vilja det heller?". Men det är förstås inte alltid enkelt med samsovning ...

För oss har sömnen bitvis inneburit en stor frustration sedan vi blev föräldrar. Man kommer verkligen in i det snabbt men i början var det ovant att inte sova hela nätter längre och här märks det tydligt att vi ibland blir irriterade på situationen och att det då förstås går ut över varandra, vilket vi inte är vana med sedan innan föräldraskapet.

Hanna sover oftast jättebra. Men man kan tro att hon har en jet-motor i benen om natten ibland! Jisses, så hon sparkar och har sig. I lakanen och mot oss. Jag kopplar bort och sover vidare. Men pappa Tobias, som vi insett är extremt lättväckt ... Han står inte ut!

Hur löser man då detta? Som erfaren observatör kan jag säga att det hjälper inte att sucka högt och uppgivet, vilket förstås gör att barnet förstår att en vuxen är vaken och själv gärna öppnar ögonen. Inte heller hjälper det att försöka resonera med barnet klockan 02.35 med fraser som "du måste sova" eller väsa till sin fru "vad ska vi gööööra?" vid ungefär samma tidpunkt.

Det är också svårt för Tobias att sova när Hanna ligger ovanpå eller tätt intill honom. Jag tycker oftast det är mysigt! Men så har det ju visat sig att jag oftast är en riktig tungsovare. Så ja, vi har fått jobba lite på att förstå varandra.

Han har hur som helst ändå ett hjärta av guld, min man, som envisats med att sova med oss trots att hans humör inte visat sig vara på topp 02.35 om han vaknar av sprattlande ben. Så vi har försökt hitta lösningar.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att parkera en 90-säng bredvid vår kontinentalsäng, som Tobias kunde byta till om sparkandet blev för jobbigt. Men det här går inte Hanna obemärkt förbi, utan då rullar hon gärna ned i 90-sängen och lägger sig hos pappa. Gulligt så det förslår, men hålögd pappa på morgonen och resten av dagen dessvärre.

Så vi hittade en ny lösning! Det blir nog fem av sju fullt godkända nätter måste jag säga och som småbarnsförälder är väl det ändå jackpot?

Först och främst har vi lagt en tjock madrass i 90-sängen, så den nästan kommer upp i ungefär samma höjd som kontinentalsängen. Efter diverse experimenterande är det numera jag som ligger närmast 90-sängen och märker jag att hon behöver mer utrymme, det brukar visa sig med sparkande och vevande, rullar jag ner. Ofta rullar hon efter då det gått ett tag. Så det är inte sällan jag och hon ligger sked i 90-sängen och Tobias själv i 1,80-sängen när det blivit morgon.

Nu sover vi alla tre, allt som oftast, väldigt bra om nätterna jämfört med i början. Så otroligt skönt!

Det går förstås fint att somna lite hur som helst ibland.

Jumboplatsen på prioriteringslistan

Det här med att vara den som är hemma, alltså ... Jag prioriterar mig själv sist. Det är Weijan först, givetvis. Sedan är det matlagningen, städningen, kaffedrickandet (ok, det är ju mest för mig men mycket för att fungera före 06 och framåt), toalettbesöken, lugn och ro (vilket oftast är "internet" och serietittande med maken), städningen igen, räkningarna ... och långt där nere på listan någonstans kommer hygienen.

Jag när jag ska försöka komma på när det egentligen var som jag duschade senast:


via GIPHY

... och när jag kommer på det:


via GIPHY

Tillägg: Just ja, sömnen kommer ju där någonstans mellan kaffedrickandet och toabesöken.

Apropå föräldraledighet

Nu har ungefär halva tiden av min föräldraledighet passerat. Det går verkligen i en rasande fart! Jag har nog aldrig varit med om att tiden gått så fort. Fast då har jag ju heller aldrig kunnat mäta tid på detta sätt.

Tobias och jag pratade i ett väldigt tidigt skede, redan när vi visste att vi ville ha barn, om hur vi såg på föräldraledigheten. Vi vill att vårt barn ska få vara hemma med oss lika mycket och för att det ska ske, så är vi båda föräldralediga lika mycket. Det har liksom aldrig varit något snack om saken och det är nog därför som det känts så självklart för oss hela vägen.

Jag gick hem i maj och kommer börja jobba i januari. Tobias har varit hemma åtta veckor med oss i sommar, det vill säga bränt alla semesterdagar samt ett gäng dubbeldagar. Jag kommer ha mycket semester att ta ut nästa år i och med att jag knappt tagit ut någon i år. Sedan är vår plan att Hanna Wei-Ching börjar förskolan under hösten 2018. Jag har inte tagit ut föräldrapenning ännu, bara under våra dubbeldagar i augusti (även fast försäkringskassan, surprise, krånglar där just nu). Det märks förstås i plånboken, så jag ska ta tag i det där nu. Vi får se när nästa höst närmar sig om vi vill att Hanna får en extrem mjukstart i förskolan, alltså bara går ett par dagar i veckan, eller om vi gör så att förskolestarten skjuts fram något. Det finns en massa sätt att göra det där på och är förstås väldigt individuellt vad som känns bäst.

Lekparkslek. Funkar vardag som helg.

Hanna lägger sig fortfarande väldigt tidigt för natten nu, redan mellan 18 och 18.30. Så det blir ganska lite tid med henne för den av oss som jobbar. Vi jobbar båda till 17 när vi jobbar. Så vi har gjort som så att det är Tobias som tar alla läggningar nu, även om det förstås är öppet för mig att göra det också då och då. Sedan är det ju jag som tar varje dagvila, även om det är öppet för Tobias att ta det under helgen då han är ledig. Hanna vaknar runt 06 på morgonen. Jag kliver upp med henne alla vardagar utom onsdagen och så delar vi på helgen.

Jag älskar att vara hemma med Hanna men jag vet att hon har det precis lika bra med pappa. Inte bara vet det utan också vill ge dem det. Så det ska bli fantastiskt roligt att följa deras vår. Visst är deras relation stark i dag, men det är ju något alldeles extra att vara den som är hemma på heltid. Den här tiden kommer inte tillbaka. Det blir jag mer och mer medveten om.

Så en sista reflektion kring föräldraledigheten, denna fantastiska uppfinning. Jag har varit inne på det förr, att jag nog trodde vi skulle göra en massa och vara så sociala. Men det bästa vår nästan tvååring vet, är så klart när varje dag ser nästan exakt likadan ut. Det känns så självklart nu.

Besöka pappa på jobbet. En av de vardagliga rutinerna.

Nej och nej.

När jag och Hanna träffar en (för mig) bekant två dagar i rad och hen båda dagarna bara "Får jag hålla? Jooo, hon vill bli hållen!". Mitt svar? "Nej." och "Nej.". Inombords ett litet efterföljande "För i helvete". Hannas min innan mina svar: Förskräckelse. Ren förskräckelse, där hon klamrar sig fast i famnen.


via GIPHY

Den kritiska timmen

Nyligen fattade vi ett av de svåraste men skönaste besluten sedan vi blev föräldrar. Det var dags att tvätta snuttefilten.

Som vi gruvat oss för detta. Vi har haft överläggningar huruvida vi skulle klippa av den på mitten och tvätta en del åt gången, förutsatt att hon reagerade positivt på den tvättade delen. Men så kände vi en dag bara att "nu slänger vi in hela rasket i tvättmaskinen" och det gick relativt smärtfritt!

Snutten har ju hängt med sedan St Lucy. Hanna har sedan dag ett haft den som en enorm trygghet. Den har hängt över stolen vid näst intill alla måltider, släpats på trottoarer, dragits i sandlådor, gosats med i sängen och framför allt varit en tröst när Hanna ramlat. Vi skojar om att denna snutte gett henne ett fantastiskt immunförsvar då hon ännu inte varit sjuk eller krasslig en gång. Hon har ett helt fantastiskt ljud när hon letat efter snutten och ser den. Den är för övrigt inte särskilt svår att hitta. Vi snackar ett stort, lila, badlakan.

Vi lät Hanna lägga den i tvättmaskinen själv. Vi valde ett snabbt program, som visade sig gå långsamt ändå. 28 minuter var plötsligt över 60. Kritisk timme för Hanna som vi trots allt lyckades distrahera gång på gång. Den var förstås dyngsur när den togs ut, så vi fick vrida ur den innan den evighetslånga stunden i torktumlaren. Men när den kom ut kände hon (tack och lov!) igen den. Tyvärr kände även föräldrarna igen den på grund av att mycket av doften "hängde sig kvar". Så nu dröjer det nog inte lika länge till nästa tvätt.

Dig ska jag älska så länge jag lever

Vid kvällens läggning höll jag på att svämma över av vad som inte kan beskrivas som annat än kärlek. Just innan Hanna somnade tog hon min hand och la ovanpå sin och jag kände hennes puls på armen. Dessa små, tickande, slag pulserande mot min handflata. Jag tänker att för den som inte jobbar inom vården är det sällsynt att känna en annan människas puls, att komma livet så nära. Och när det kommer till ens barn ... För mig blev det verkligen liksom vid andra tillfällen tidigare den här starka känslan "Dig ska jag älska så länge jag lever. Dig vill jag skydda från allt ont".

Sånt som får hjärtat att slå ett extra slag

Att få sitta med sådant här en vardagskväll, när pappan lägger barnet. Det är så självklart i dag, men ändå så att känslorna nästan svämmar över när det sker.

Är vi här nu? Ja, det verkar så. Efter all den där långa väntan och de många göromålen blev det ju ett barn till slut. Vårt barn. Som så många sagt och känt förut, känner också jag. Vilken tur att inget av de där tre ivf-försöken fungerade, att vi inte lyssnade på läkaren som tyckte vi skulle gå vidare med äggdonation. Att det aldrig blev någon graviditet.

Så självklart att det är just Hanna Wei-Ching och Tobias som är min familj. Tacksamheten inför det stora är oändlig.

En lördag att minnas

Vi har haft en helt magisk lördag! Sedan ganska länge har vi haft en St Lucy-träff inplanerad med några andra familjer som vi fått kontakt med genom den Facebookgrupp vi är med i. Så i dag var vi välkomna hem till en familj på Lidingö. Till en början hade vi tänkt åka tåg och sova kvar i Stockholm hos några andra vänner. Men i torsdags började Tobias att vackla om huruvida vi alls skulle åka och det var bra, även om jag först blev ganska ledsen. Vi ställs ju ofta inför att ta ansvar för att verkligen tänka efter och ställa oss frågor i stil med "Är Hanna redo för detta?" och "Gör vi detta för vår skull eller Hannas skull?" och "Hur kommer hon att reagera?" . Ytterligare en viktig fråga för oss är ju att om vi chansar och det visar sig att Hanna inte var riktigt redo - hur pass beredda är vi att hantera de situationer och känslor som kan uppstå?

I torsdags landade vi i att Hanna nog inte är redo för tågresa dit (vilket dessutom riskerade att avbryta dagvilan) samt sedan vidare med buss och att sedan antagligen slutkörd av nya intryck åka in till Stockholm och sova över på en plats hon aldrig varit. Så tänkte vi ändå att det här känns som en viktig grej på lång sikt, att hålla kontakten med fler barn från samma barnhem. Dessutom skulle ju hennes gamla bästis, som vi rest tillsammans med, vara på plats. Vi kikade på kartan och bestämde oss för att ta bilen över dagen och bara vara med på träffen. Det tog knappt två timmar enkel väg och vi hade sådant flax att Hanna trivdes i bilen både på väg dit och hem!

Så hur var träffen då, annat än magisk? Det var så mysigt att få se Hanna växa under tiden. Först var hon i famnen hela, hela tiden. Men så vågade hon sparka bollen, hoppa på den suuuperroliga studsmattan och mysigast av allt var att hon och hennes bästis från St Lucy efter en lite trevande start hade väldigt roligt tillsammans. På vägen hem kände jag mig så tagen av det, att få se de två tillsammans igen. Dessa två små fantastiska människor har funnits i varandras liv längre än de varit ifrån varandra medan det är tvärtom för oss. Bästisens mamma ska skicka iväg en fin bild till barnhemmets föreståndare.

Jag och pappa Tobias försökte efter bästa förmåga att socialisera och det var ju oerhört trevligt att prata med andra vuxna de korta stunder det gick utan lite avbrott här och där. Vi var fem familjer med barn i Hannas ålder upp till sex år och jag kände ett väldigt, väldigt stort utbyte här jämfört med på öppna förskolan eller i lekparken. Adoptionen och när barnen dessutom har varit på samma barnhem är verkligen en stark samhörighetskänsla, hur olika liv vi annars än må leva. En fantastiskt skön känsla att barnens adoption på ett sätt är i fokus, men utan de frågor som andra ställer. Man får liksom komma till den intressanta diskussionen och de delade erfarenheterna utan att någon fråga blir privat (alla har erfarenheten och vet därmed var gränsen går). Innan adoptionen visste jag ju att vi "behövde" detta men jag hade nog hunnit glömma det längs vägen, småbarnslivet kommer ju liksom emellan. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

Jag skulle nog kunna skriva spaltmeter om detta men pizzan kallnar.

En dag på cykel

I dag cyklade jag med Hanna för första gången! Det var en helt fantastisk frihetskänsla och hon gillade det också. Vår värld har liksom växt, på nåt sätt. Cykel är ju sju gånger smidigare och roligare än vagn och sele. Nu hoppas vi att snön dröjer!

Första cykelturen gick till pappans jobb. Sedan var vi inte hemma länge innan Hanna hämtade mina skor och våra hjälmar. Hennes sätt att säga "Cykla mera!" förstås. Så vi cyklade till en minilekpark i närheten, som både jag och Hanna kommit att gilla. Vi busade på ett tag innan Hanna klappade cykelstolen. Dags att bege sig hemåt för mellis.

Apropå minilekparken så har Hanna börjat åka lite högre rutschkanor helt själv. Hon puttar försiktigt bort mig med handen, vill att jag ska ta emot längst ner. Hon har börjat leka en hel del själv, även om hon vill ha koll på mig. Hon börjar verkligen fatta galoppen med pussel också. Så har hon börjat använda ordet pappa även om han ännu oftast får heta mamma. Jag upplever verkligen att Hanna utvecklas i en "Pang! Boom!"-fart just nu. Häftigt men ändå vill jag stanna tiden. Snart tar hon väl studenten denna stora nästan tvååring.

Sånt vi gör på pappans jobb: