Längtan bär en människa halva vägen.
Isländskt ordspråk
måndag 30 november 2015
söndag 29 november 2015
Adoptionskuriosa
Här är adoption i några siffror:
331 barn adopterades till Sverige förra året via AC, Bfa och BV.
47 av dessa barn adopterades från Taiwan.
Via AC kom flest barn från Kina förra året (39). Via Bfa från Taiwan (27) och via BV också från Taiwan (20).
2 av de kvinnor, eller drygt en procent, som adopterade via AC förra året var mellan 26 och 30 år. Så visst sticker man ut lite som 29-åring! (än så länge) Även om vi nu inte adopterar via AC ...
22 av de män, eller knappt 13 procent, som adopterade via AC förra året var mellan 31 och 35 år, i Tobias ålder alltså.
De flesta som adopterar via AC är mellan 36 och 45 år.
Fler siffror hittar du här hos Adoptionscentrum, här hos Barnen framför allt och här hos Barnens Vänner.
331 barn adopterades till Sverige förra året via AC, Bfa och BV.
47 av dessa barn adopterades från Taiwan.
Via AC kom flest barn från Kina förra året (39). Via Bfa från Taiwan (27) och via BV också från Taiwan (20).
2 av de kvinnor, eller drygt en procent, som adopterade via AC förra året var mellan 26 och 30 år. Så visst sticker man ut lite som 29-åring! (än så länge) Även om vi nu inte adopterar via AC ...
22 av de män, eller knappt 13 procent, som adopterade via AC förra året var mellan 31 och 35 år, i Tobias ålder alltså.
De flesta som adopterar via AC är mellan 36 och 45 år.
Fler siffror hittar du här hos Adoptionscentrum, här hos Barnen framför allt och här hos Barnens Vänner.
lördag 28 november 2015
Drömmarna fortsätter
I natt har jag drömt om vårt barn igen. Att hon gick några steg framför mig. Jag ser inte hennes ansikte men vet att det är hon. Till och med i drömmen är jag så sjukt nyfiken på att se vem hon är. Men jag antar att det är mitt undermedvetna som gör att jag inte får se hennes ansikte eftersom jag inte har en aning om hur hon ser ut.
I natt var det en flicka, andra gånger är det en pojke.
Drömmarna påminner om när jag drömt om min bror Han har varit död i snart 25 år men jag kan drömma att jag ser en person som jag vet är han. Men han visar inte sitt ansikte fast jag så gärna vill se det.
Troligen är jag en person som bearbetar ganska mycket när jag sover. Inte minst denna period i livet. Mycket av den vakna tiden är jag inte så analyserande just nu, eller i alla fall inte så mycket som jag brukar vara, utan mer en arbetsmyra som nog stretar på rätt monotont. Men sinnet kan nog må gott av det ibland också. Jag skulle bli tokig av att gå runt och tänka på adoptionsprocessen hela tiden, det kommer antagligen finnas en period för det också men jag är glad så länge jag har kraft att fokusera på annat.
Arbetsmyra till trots, jag har kommit igång rätt bra med ett av löftena jag gav mig själv för drygt en månad sedan när vi fick vår plats i kön. Att läsa en bok i månaden inte minst i syfte att hålla mig sysselsatt. Jag har läst ut en bok, Ett nytt land utanför mitt fönster skriven av Theodor Kallifatides. Åh, ett alldeles ljuvligt språk! Den läste jag i ett nafs.
Bok nummer två var jag lite trögare att komma igång med, även om jag fortfarande håller tidsramen, men i morse märkte jag att läslusten återfunnits även där och har kommit in ganska bra i boken. Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, senaste delen i Milleniumserien om man så vill.
Att träna regelbundet går desto trögare och inte har jag börjat sticka, virka eller laga taiwanesiskt. Men jag mår rätt prima ändå och det är ändå huvudsaken. Jag ska väl ha något att ta tag i när väntan känns outhärdlig också.
I natt var det en flicka, andra gånger är det en pojke.
Drömmarna påminner om när jag drömt om min bror Han har varit död i snart 25 år men jag kan drömma att jag ser en person som jag vet är han. Men han visar inte sitt ansikte fast jag så gärna vill se det.
Troligen är jag en person som bearbetar ganska mycket när jag sover. Inte minst denna period i livet. Mycket av den vakna tiden är jag inte så analyserande just nu, eller i alla fall inte så mycket som jag brukar vara, utan mer en arbetsmyra som nog stretar på rätt monotont. Men sinnet kan nog må gott av det ibland också. Jag skulle bli tokig av att gå runt och tänka på adoptionsprocessen hela tiden, det kommer antagligen finnas en period för det också men jag är glad så länge jag har kraft att fokusera på annat.
Arbetsmyra till trots, jag har kommit igång rätt bra med ett av löftena jag gav mig själv för drygt en månad sedan när vi fick vår plats i kön. Att läsa en bok i månaden inte minst i syfte att hålla mig sysselsatt. Jag har läst ut en bok, Ett nytt land utanför mitt fönster skriven av Theodor Kallifatides. Åh, ett alldeles ljuvligt språk! Den läste jag i ett nafs.
Bok nummer två var jag lite trögare att komma igång med, även om jag fortfarande håller tidsramen, men i morse märkte jag att läslusten återfunnits även där och har kommit in ganska bra i boken. Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, senaste delen i Milleniumserien om man så vill.
Att träna regelbundet går desto trögare och inte har jag börjat sticka, virka eller laga taiwanesiskt. Men jag mår rätt prima ändå och det är ändå huvudsaken. Jag ska väl ha något att ta tag i när väntan känns outhärdlig också.
tisdag 24 november 2015
Att vilja bli förälder - men fasa för att bli gravid
Jag har fler än en gång berättat att en del människor i ens omgivning gärna deklarerar att "Nu när ni är på gång att adoptera ska du se att du blir gravid". Det är så skönt att nu, i den mån man orkar ta samtalet, förklara att nu vet vi att vi inte vill bli gravida och därför skyddar vi oss för att vi ska minska risken att bli det.
Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.
Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.
Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.
En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.
Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.
Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.
Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.
Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.
En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.
Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.
måndag 23 november 2015
Att dokumentera väntan
Vi har ju köpt en urgullig fylla i-bok tidigare. Större delen av boken handlar givetvis om vårt barn men vi har valt att viga en liten bit av den åt rubriken "Pappas och mammas väntan". Där ska vi försöka skriva hur vi en gång i månaden firar att vi har en månad av väntan bakom oss, ungefär. Förra veckan blev det ett biobesök, så biljetterna kunde klistras in i boken. 19 december lutar det åt hotellfrukost … Svårt att klistra in, får komma på nåt, men trevligt värre att äta.
De små tankarna
Inte mycket nytt att rapportera.
Igår när vi körde hem från Sala tittade jag i backspegeln och tänkte på vår kommande resa hem från Arlanda. När kanske jag kör och ser Tobias i baksätet bredvid vår lilla, lilla nya familjemedlem som är i bilbarnstolen. Hur det kommer att vara. Att vara nästan hemma.
Fem veckor som köande i dag.
Igår när vi körde hem från Sala tittade jag i backspegeln och tänkte på vår kommande resa hem från Arlanda. När kanske jag kör och ser Tobias i baksätet bredvid vår lilla, lilla nya familjemedlem som är i bilbarnstolen. Hur det kommer att vara. Att vara nästan hemma.
Fem veckor som köande i dag.
torsdag 19 november 2015
Adoption på agendan
I kväll har jag tittat på ett avsnitt av Korrespondenterna på Svtplay i och med att jag hört om programmet på Facebook och läst om det i andra bloggar.
Avsnittet handlar om internationell adoption och är bitvis mycket intressant och gripande. Men när man själv känner sig väldigt intresserad av och insatt i ämnet samt att ämnet ligger en så nära så känns det också bitvis oerhört förenklat. Vad gäller biten om Sydkorea hade jag önskat mer balans.
Sedan vill jag absolut inte ta ifrån en adopterad person rätten till sin berättelse och sina känslor, klart den som har mod och styrka ska dela med sig. Fruktansvärt när myndigheter eller enskilda ta sig rätten att ändra ett barns historia för vuxnas bekvämlighet. Sådant ska inte tystas ned. Som nyhetsreporter vet jag att man de flesta gånger har ett begränsat utrymme och kan behöva en stark röd tråd, vinkel, i berättelsen för att föra den framåt och göra den intressant. Men det är självklart givande och viktigt att förklara sammanhang.
Glad ändå att adoptionsfrågorna sätts på agendan, så får väl alla bilda sin uppfattning förhoppningsvis utifrån fler nyhetskällor än en. Jag försöker verkligen att ta till mig berättelser av personer som är adopterade, det finns en uppsjö av glädje och sorg att ta del av. Ett tips är att följa Adopterad i Sverige, på Instagram.
Gällande Sydkorea tycker jag ändå att denna BBC-dokumentär från oktober lyckas bättre än Korrespondenterna med att nå fram och ge en fördjupad, nyanserad bild och förklara nutida sammanhang. Men så handlar den också bara om Sydkorea och är drygt 20 minuter lång.
Jag funderar mycket på det där, att jag hoppas att allt ska gå rätt till. Vi sätter självklart stor tilltro till myndigheterna i Taiwan och Sverige, att den information som ges är riktig. Och senare inte minst stor tilltro till oss själva, att vi ska klara av att möta vårt barns känslor och upplevelser på rätt sätt.
Avsnittet handlar om internationell adoption och är bitvis mycket intressant och gripande. Men när man själv känner sig väldigt intresserad av och insatt i ämnet samt att ämnet ligger en så nära så känns det också bitvis oerhört förenklat. Vad gäller biten om Sydkorea hade jag önskat mer balans.
Sedan vill jag absolut inte ta ifrån en adopterad person rätten till sin berättelse och sina känslor, klart den som har mod och styrka ska dela med sig. Fruktansvärt när myndigheter eller enskilda ta sig rätten att ändra ett barns historia för vuxnas bekvämlighet. Sådant ska inte tystas ned. Som nyhetsreporter vet jag att man de flesta gånger har ett begränsat utrymme och kan behöva en stark röd tråd, vinkel, i berättelsen för att föra den framåt och göra den intressant. Men det är självklart givande och viktigt att förklara sammanhang.
Glad ändå att adoptionsfrågorna sätts på agendan, så får väl alla bilda sin uppfattning förhoppningsvis utifrån fler nyhetskällor än en. Jag försöker verkligen att ta till mig berättelser av personer som är adopterade, det finns en uppsjö av glädje och sorg att ta del av. Ett tips är att följa Adopterad i Sverige, på Instagram.
Gällande Sydkorea tycker jag ändå att denna BBC-dokumentär från oktober lyckas bättre än Korrespondenterna med att nå fram och ge en fördjupad, nyanserad bild och förklara nutida sammanhang. Men så handlar den också bara om Sydkorea och är drygt 20 minuter lång.
Jag funderar mycket på det där, att jag hoppas att allt ska gå rätt till. Vi sätter självklart stor tilltro till myndigheterna i Taiwan och Sverige, att den information som ges är riktig. Och senare inte minst stor tilltro till oss själva, att vi ska klara av att möta vårt barns känslor och upplevelser på rätt sätt.
måndag 16 november 2015
Så går väntan till
I dag har Tobias pratat med vår adoptionsorganisaiton Barnens Vänner för att bringa lite klarhet i var vi befinner oss i processen. Vi har tolkat det som att vi nu "när som helst" (vilket brukar ske inom 6-24 månader) kan få barnbesked. Det stämmer men nu har vi fått lite mer detaljerad information.
Som Tobias tolkar det är vi cirka tio familjer som har varsin ansökan hos Barnens Vänner just nu. Var någonstans i den högen som vår ansökan ligger spelar ingen större roll eftersom flera faktorer påverkar om vår ansökan är den som skickas till St Lucy eller inte. Till exempel hur öppna vi är för olika särskilda behov samt ålder på barnet eller om barnets biologiska förälder/företrädare har något särskilt krav. BV skickar ansökningarna i tur och ordning om inga sådana faktorer finns att ta hänsyn till.
Tobias tolkade det också som att vi kommer få veta om BV skickar vår ansökan (tillsammans med en eller två andra) till St Lucy när de blivit ombedda att skicka in någon ansökan. Sedan har ju troligen andra organisationer också ombetts att skicka in en eller två utredningar. Ibland blir man ombedd att komplettera med någon uppgift. BV varnade Tobias för att den här biten upplevs som väldigt jobbig för många, om man inte är den familj som sedan blir utvald och även väntan fram tills man vet det. Det kan ju bli några sådana vändor.
Det känns skönt i alla fall att nu veta lite fler detaljer om vad vi kan ha att vänta i vår väntan. Nu är lunchen slut och jag ska ta tag i arbetsdagen innan det är dags att bege sig mot Sala - där min kusin och moster hänger hela veckan!
Som Tobias tolkar det är vi cirka tio familjer som har varsin ansökan hos Barnens Vänner just nu. Var någonstans i den högen som vår ansökan ligger spelar ingen större roll eftersom flera faktorer påverkar om vår ansökan är den som skickas till St Lucy eller inte. Till exempel hur öppna vi är för olika särskilda behov samt ålder på barnet eller om barnets biologiska förälder/företrädare har något särskilt krav. BV skickar ansökningarna i tur och ordning om inga sådana faktorer finns att ta hänsyn till.
Tobias tolkade det också som att vi kommer få veta om BV skickar vår ansökan (tillsammans med en eller två andra) till St Lucy när de blivit ombedda att skicka in någon ansökan. Sedan har ju troligen andra organisationer också ombetts att skicka in en eller två utredningar. Ibland blir man ombedd att komplettera med någon uppgift. BV varnade Tobias för att den här biten upplevs som väldigt jobbig för många, om man inte är den familj som sedan blir utvald och även väntan fram tills man vet det. Det kan ju bli några sådana vändor.
Det känns skönt i alla fall att nu veta lite fler detaljer om vad vi kan ha att vänta i vår väntan. Nu är lunchen slut och jag ska ta tag i arbetsdagen innan det är dags att bege sig mot Sala - där min kusin och moster hänger hela veckan!
söndag 15 november 2015
En titt i ivf-arkivet
För exakt ett år sedan skrev jag om tre tänkbara länder att adoptera ifrån. Det var fortfarande väldigt abstrakt i och med att vi väntade på att påbörja vår sista ivf. Jag blev förvånad när jag såg att inte ett enda av länderna som jag resonerade kring var Taiwan! Inte heller Sydkorea står med. Det är ju ändå de två länderna det har handlat mest om senare. För ett år sedan var det i stället Madagaskar, Vietnam och Thailand.
Några dagar innan hade vi bokat in första mötet med socialen inför föräldrautbildning (parallellt bokade jag in akupunktur, vill inte riktigt minnas var jag hade nålar för att jag hoppades att det skulle hjälpa kroppen på traven …).
Jag noterar jag att jag var ungefär lika fokuserad efter andra ivf:en som jag varit i adoptionsprocessen. Jag har varit en ångvält länge. Desto viktigare att försöka låta kropp och sinne varva ner nu även om det är sjukt svårt att bryta ett mönster. Den senaste månaden måste jag erkänna att jag lägger obalanserat mycket energi på jobbet och det har - surprise - sammanfallit med att jag inte har något "ofrivillig barnlöshet"-projekt att lösa.
Kvällen innan testdagen, förra året, skrev jag i alla fall texten nedanför.
-----
Några dagar innan hade vi bokat in första mötet med socialen inför föräldrautbildning (parallellt bokade jag in akupunktur, vill inte riktigt minnas var jag hade nålar för att jag hoppades att det skulle hjälpa kroppen på traven …).
Jag noterar jag att jag var ungefär lika fokuserad efter andra ivf:en som jag varit i adoptionsprocessen. Jag har varit en ångvält länge. Desto viktigare att försöka låta kropp och sinne varva ner nu även om det är sjukt svårt att bryta ett mönster. Den senaste månaden måste jag erkänna att jag lägger obalanserat mycket energi på jobbet och det har - surprise - sammanfallit med att jag inte har något "ofrivillig barnlöshet"-projekt att lösa.
Kvällen innan testdagen, förra året, skrev jag i alla fall texten nedanför.
-----
Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?
Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.
Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.
-----
fredag 13 november 2015
Fördelen med hektiska veckor
Jag kan inte riktigt i ord, knappt i en gif, beskriva hur jag mår efter denna vecka. Det har varit en sjukt hektisk vecka på jobbet, ingen lugn dag fast ganska bra vecka ändå. Det blir ju lätt så i perioder när man jobbar med nyheter. Nu är det i alla fall helg och kroppen kommer nog behöva mycket vila.
Hela veckan:
Jag på jobbet
via GIPHY
Jag efter jobbet
via GIPHY
Fördelen med en hektisk arbetsvecka nuförtiden? "Tjoff!" säger det bara och så är man en vecka närmare sitt barn. Och bara en sådan sak, att komma närmare sitt barn, är ju något som till och med får en att längta till nya veckor och måndagar.
Hela veckan:
Jag på jobbet
via GIPHY
Jag efter jobbet
via GIPHY
Fördelen med en hektisk arbetsvecka nuförtiden? "Tjoff!" säger det bara och så är man en vecka närmare sitt barn. Och bara en sådan sak, att komma närmare sitt barn, är ju något som till och med får en att längta till nya veckor och måndagar.
tisdag 10 november 2015
Drömmarnas värld
Om nätterna drömmer jag att jag håller i vårt barn. Ansiktet och den lilla näsan är inborrat i min axel, så jag ser inte hur barnet ser ut. Men jag ser den lilla svarta hårkalufsen, stryker försiktigt med handen över huvudet. Benen hänger avslappnat ned mot min midja. Jag nosar i hårkalufsen, ler. Känner ett lugn i hela kroppen. Vill inte släppa taget.
Det är jobbigt att vakna igen. Att det bara är en dröm. Det påminner om hur jag kunde drömma om plustecken på graviditetsstickor, den där sorgen som sköljer över en när man vaknar. Fortfarande många dagar och nätter kvar.
Det är jobbigt att vakna igen. Att det bara är en dröm. Det påminner om hur jag kunde drömma om plustecken på graviditetsstickor, den där sorgen som sköljer över en när man vaknar. Fortfarande många dagar och nätter kvar.
söndag 8 november 2015
Pappornas dag
Fars dag. Kanske, kanske, kanske, kanske sista Fars dag som min man är pappa utan barn. Hoppas det.
Nu har vi haft våra handlingar färdiga i tre veckor. Snart en månad. Det känns som en milstolpe. Då har vi bestämt oss för att fira lite på något sätt, troligen med ett biobesök. Sista delen i Hunger Games har premiär den veckan så det känns väl lägligt.
Det slog mig i dag när vi pratade om ivf:erna som vi har bakom oss att om sista försöket hade lyckats, så hade vi blivit föräldrar nu i december. Det är förstås lite overkligt att tänka så, nu när det inte blir. Det är ingenting vi sörjer i dag. Men att tänka på de känslorna som fanns då, det är ganska tungt att minnas tillbaka. Att vara där vi är i dag, det är en så mycket lyckligare plats även om vi fortfarande är barnlösa.
Visst hade det känts bra om vi hade lyckats med ivf:en, då hade det blivit den resan, men nu känns det helt fantastiskt att det blir på detta sätt som vi blir föräldrar. Att få chansen att adoptera. Det känns riktigt, riktigt stort. På något sätt, även om det oftast är självvalt, så är det ju få förunnat att bli föräldrar på detta sätt jämfört med på "det vanliga" sättet.
Kanske, kanske, kanske att vi i alla fall fått ett barnbesked denna dag nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag tror inte det är så många väntande pappor som läser denna blogg. Men i dag tänker jag lite extra på dem. Mest på min väntande man, förstås. Han kommer bli världsbästa pappan till vårt barn.
Nu har vi haft våra handlingar färdiga i tre veckor. Snart en månad. Det känns som en milstolpe. Då har vi bestämt oss för att fira lite på något sätt, troligen med ett biobesök. Sista delen i Hunger Games har premiär den veckan så det känns väl lägligt.
Det slog mig i dag när vi pratade om ivf:erna som vi har bakom oss att om sista försöket hade lyckats, så hade vi blivit föräldrar nu i december. Det är förstås lite overkligt att tänka så, nu när det inte blir. Det är ingenting vi sörjer i dag. Men att tänka på de känslorna som fanns då, det är ganska tungt att minnas tillbaka. Att vara där vi är i dag, det är en så mycket lyckligare plats även om vi fortfarande är barnlösa.
Visst hade det känts bra om vi hade lyckats med ivf:en, då hade det blivit den resan, men nu känns det helt fantastiskt att det blir på detta sätt som vi blir föräldrar. Att få chansen att adoptera. Det känns riktigt, riktigt stort. På något sätt, även om det oftast är självvalt, så är det ju få förunnat att bli föräldrar på detta sätt jämfört med på "det vanliga" sättet.
Kanske, kanske, kanske att vi i alla fall fått ett barnbesked denna dag nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag tror inte det är så många väntande pappor som läser denna blogg. Men i dag tänker jag lite extra på dem. Mest på min väntande man, förstås. Han kommer bli världsbästa pappan till vårt barn.
 |
| Tobias och våra vänners son håller handen. Gulligt värre. |
tisdag 3 november 2015
Att tackla graviditetsbesked
Jag fick en kommentar tidigare (för nästan tre veckor sedan, hjälp vad tiden går!) där "E" undrade hur jag hanterar nyheter som att prinsessan Sofia är gravid. Jag sparade att svara på kommentaren eftersom det känns intressant i ett inlägg i stället och sen gav Maria ett bra svar, tyckte jag.
Självklart reagerade jag när jag såg nyheten! Jag tillät mig att skratta och fnysa lite och så ryckte jag på axlarna. Varför bryr jag mig ens? Jag tror att jag bryr mig främst av två ganska egoistiska anledningar:
1. Det uppenbara: En bulle i ugnen som på beställning, som det ser ut utifrån i alla fall ska väl förstås tilläggas.
2. Jag vill se fler rubriker om kända personer som går igenom ofrivillig barnlöshet och kan berätta vilket helvete det är att brottas med. Chansen att kända personer, med något slags inflytande i vårt samhälle, berättar om det (sitt privata helvete) torde öka ju fler som gör en sådan resa. Därför blir jag inte glatt ivrig när jag ser glättiga, väntade, graviditetsbesked i tidningarna.
Det har funnits en tid när jag blev riktigt missunnsam och nedstämd vid graviditetsbesked. Vare sig det handlade om en (oftast ytligt) bekant eller någon rubrik i skvallerpressen. Sedan ivf:en drog i gång för ett och ett halvt år sedan har jag ändå varit ganska fokuserad på vår egen resa. Än mer när vi tagit oss in i adoptionsprocessen. För hur mycket mer med barn blir vi av att jag tycker det är orättvist att någon annan är gravid? Den hårda sanningen är ju dessvärre, inte ett dugg. Och jag har, precis som du E, känt skam när jag blivit ledsen. Då har jag blivit ännu ledsnare. Men jag har behövt få vara ledsen, få vara bitter. I alla fall en stund. För mig har det varit viktigt att det kan gå över.
E skriver något väldigt skört och träffsäkert som jag tror att många, många av oss ofrivilligt barnlösa som känt skam och sorg känner igen oss i: "Är jag ens mogen att adoptera/bli mamma? Jag kan till exempel fortfarande vara arg över min kropp för att den "vägrar" bli med barn... Det är så barnsligt tänkt, jag vet."
Jag tror, E, att bara du som här törs sätta din sorg i ett perspektiv, sätta ord på dina känslor och vågar ställa jobbiga frågor till dig själv så har du en "mamma-mognad" du kanske själv inte ser. För mig är det nog att just sätta ord på känslorna som varit det viktigaste verktyget.
Jag har kunnat vara riktigt förbannad på min kropp för att den inte vill bli gravid. Men det är ju så där med livet, att sedan bara några veckor är jag och mannen likt två tonåringar i stället verkligen rädda för att vi ska bli gravida trots skydd. Det är verkligen en ny fas i livet, men är väl ett inlägg i sig.
"Har ni hört något nytt?"
Redan efter två veckor av denna väntan, när vi faktiskt officiellt finns att väljas som föräldrar, har jag börjat få en liten förståelse för dem som inte delar med sig av adoptionstankarna förrän längre fram i processen.
Det är verkligen svårt att förklara ibland, att två veckor är en väldigt kort tid och vi kommer kanske inte ha något nytt att berätta förrän om sex månader, ett år eller två år. Ibland är det svårt för en del att tro, så då kommer de tindrande ögongen, den förväntansfulla rösten och frågan "Har ni hört något nytt?" redan och ibland tar det ett tag innan jag förstår att "Åh, du menar i den supermegalånga adoptionsprocessen där vi köat i två veckor?".
Jag tror att jag behöver hitta ett bra, pedagogiskt, svar för detta. Det blir ju svårhanterligt om man redan nu ska påminnas om frågan, från olika håll, och sedan ska det fortsätta fram till barnbeskedet. Mitt svar hittills har varit "Jag tror att du lär märka när vi hört något nytt" och att "någon information alls ligger minst sex månader bort". Men jag tror inte att det biter. Det är adoptionen som är intressant att prata om med oss och då är det naturligt att efterfråga ny information. Vi kanske helt enkelt får försöka avleda genom att skaffa några andra rubriker omkring oss?
måndag 2 november 2015
Två veckor avklarade
Den senaste veckan har varit hektisk, på något sätt. Eller, egentligen inte. Men jag har faktiskt ägnat mig lite åt träningen och läsningen. Stickningen/virkningen återstår fortfarande.
Nu har två veckor rusat förbi sedan vi fick vår plats i kön och jag har verkligen inte hunnit ringa och fråga hur allt det där egentligen fungerar. Hur det än är, så står vi ju där vi är så det behöver nog inte vara så bråttom. Två veckor närmare än … för två veckor sedan kan man konstatera att vi är hur man än vrider och vänder på det.
Får se hur denna vecka ska gå undan, det blir inte genom träning i alla fall. Ni vet väl vad som händer när man börjar träna efter långt uppehåll? Fast jag vill egentligen inte skylla min dunderförkylning på mig själv, utan snarare min man som riktigt började hårdträna och blev sjuk … och sedan blev nästan frisk och smittade ner sin fru som tränat alldeles lagom. Tur han är söt.
Nu har två veckor rusat förbi sedan vi fick vår plats i kön och jag har verkligen inte hunnit ringa och fråga hur allt det där egentligen fungerar. Hur det än är, så står vi ju där vi är så det behöver nog inte vara så bråttom. Två veckor närmare än … för två veckor sedan kan man konstatera att vi är hur man än vrider och vänder på det.
Får se hur denna vecka ska gå undan, det blir inte genom träning i alla fall. Ni vet väl vad som händer när man börjar träna efter långt uppehåll? Fast jag vill egentligen inte skylla min dunderförkylning på mig själv, utan snarare min man som riktigt började hårdträna och blev sjuk … och sedan blev nästan frisk och smittade ner sin fru som tränat alldeles lagom. Tur han är söt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)