Drömmarna fortsätter

I natt har jag drömt om vårt barn igen. Att hon gick några steg framför mig. Jag ser inte hennes ansikte men vet att det är hon. Till och med i drömmen är jag så sjukt nyfiken på att se vem hon är. Men jag antar att det är mitt undermedvetna som gör att jag inte får se hennes ansikte eftersom jag inte har en aning om hur hon ser ut.

I natt var det en flicka, andra gånger är det en pojke.
 
Drömmarna påminner om när jag drömt om min bror Han har varit död i snart 25 år men jag kan drömma att jag ser en person som jag vet är han. Men han visar inte sitt ansikte fast jag så gärna vill se det.

Troligen är jag en person som bearbetar ganska mycket när jag sover. Inte minst denna period i livet. Mycket av den vakna tiden är jag inte så analyserande just nu, eller i alla fall inte så mycket som jag brukar vara, utan mer en arbetsmyra som nog stretar på rätt monotont. Men sinnet kan nog må gott av det ibland också. Jag skulle bli tokig av att gå runt och tänka på adoptionsprocessen hela tiden, det kommer antagligen finnas en period för det också men jag är glad så länge jag har kraft att fokusera på annat.

Arbetsmyra till trots, jag har kommit igång rätt bra med ett av löftena jag gav mig själv för drygt en månad sedan när vi fick vår plats i kön. Att läsa en bok i månaden inte minst i syfte att hålla mig sysselsatt. Jag har läst ut en bok, Ett nytt land utanför mitt fönster skriven av Theodor Kallifatides. Åh, ett alldeles ljuvligt språk! Den läste jag i ett nafs.

Bok nummer två var jag lite trögare att komma igång med, även om jag fortfarande håller tidsramen, men i morse märkte jag att läslusten återfunnits även där och har kommit in ganska bra i boken. Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, senaste delen i Milleniumserien om man så vill.

Att träna regelbundet går desto trögare och inte har jag börjat sticka, virka eller laga taiwanesiskt. Men jag mår rätt prima ändå och det är ändå huvudsaken. Jag ska väl ha något att ta tag i när väntan känns outhärdlig också.