Nattgrubblerier del III

"Men för fan, varför tänker jag på detta nu?"

Jag tänkte inte så mycket på det när vi skulle ta blodprov. Men på kvällen när jag lagt mig, hade jag all tid i världen att grubbla. Tänk skulle blodprovet visa att jag hade syfilis eller hiv? Det blev en lång natt att slitas mellan "Jaha, då har man gått runt med det här och smittat sin make", "Ska jag väcka honom och säga att jag inte kan sova?" och "Men för fan, varför tänker jag på detta nu?".

Så fortsatte tankarna till "Har man hiv får man väl knappast fortsätta med ivf och absolut inte adoptera?" och "Men folk verkar ju kunna leva rätt normala liv med hiv ändå, det kanske inte är en dödsdom längre?". Dagen efter skakade jag på huvudet åt mig själv. Men veckan därpå var det ändå en lättnandens suck jag drog när brevet med det negativa beskedet kom. Puh. Det firade vi med ett ligg.

Söndagsbluesen

Nu är det tomt. I helgen har vi haft en riktig toddler på besök här. En 1,5-åring som sprungit runt, jagat våra katter, lekt med min gamla dockvagn och skrattat så han kiknat. Men nu är det tyst och tomt. Jag drabbas ofta av en sådan här söndagsblues, men jag antar att i dag är lite tuffare än andra söndagar. Jag vill bara vara glad och tacksam över det fina liv jag har. Det har jag varit i helgen också och jag lovade mig själv att komma ihåg det så här på söndagskvällen och jag försöker. Men det gör lite ont.

Innan de kom och besökte oss tänkte jag på hur det nästan är som att inte livet passerar i revy, men det ofrivilligt barnlösa livet. När hans föräldrar var här sist firade vi midsommar. Då låg han i hennes mage. Vi hade försökt bli med barn i sex månader. Då var vi ännu vare sig oförklarligt eller ofrivilligt barnlösa. Då försökte vi bara bli med barn. Då var vi bara förväntansfulla. Visst är vi det nu också, men varsamt förväntansfulla. Det är som att naiviteten, ovissheten rycks ifrån en. Här sitter vi med den här stämpeln. Allt för medvetna, allt för sårade. Trötta. Det här snåret vi tar oss igenom är så utmattande för oss båda två. Men som vi längtar. Jag tänker inte släppa längtan förrän vi är framme.

Jobbigt att inte bestämma

När vi tog blodprov förra veckan tipsade sköterskan mig om att ringa IVF-kliniken i början av denna vecka för att få veta om proverna och remissen kommit fram och så där. Så det gjorde jag i morse. De hade kommit fram, allt var i sin ordning. I och med att den information vi fått tidigare är att man brukar få en kallelse inom tre månader frågade jag om det också. Den hjälpsamma sköterskan bokade in en tid för samtal åt oss. Förvisso inte inom en snar framtid, men i slutet av april.

Just nu känns det som eoner av tid. Men det är ett datum! Och jag vet att snart är vi där.

Det är jobbigt att något så biologiskt som att bli med barn ligger i händerna på någon annan. Det är jobbigt att det är de som bestämmer när vi kan komma dit för första gången, att det är de som bestämmer hur vi går vidare, när vi kan sätta i gång.
Jag är så glad att vi får hjälp. Men det är så jobbigt att behöva den.

Min man säger tröstande "tänk inte på det där nu". Men jag vet inte riktigt vad annat jag ska tänka på. Det här är det största som händer i livet just nu. Jag kan inte släppa det. Jag kan inte styra mina tankar. Men visst vore det bra om jag kom på en riktigt, riktigt bra hobby att sysselsätta mig med.

Slutet av april. Ja, jag är helt neggo. Men jag tänker att de kommer säga "Ja, vi stänger kiosken mellan juni och september så det ger ju inget att sätta i gång med något nu". Utan det blir till hösten. Eller om tio år, kanske tjugo förresten. Visst förstår jag att det inte är så. Men ibland funkar min hjärna så finurligt att den tänker så tills den blir motbevisad.

Well played brain, well played.

Vänta lite nu ...

This just in on Barnlängtan gone too far:

Kastade jag just avundsjuka blickar på en stor mage? En 65-årig mans stora mage?
Ja.

Hjälp.

I(V)F - eller mindre ordvitsigt: om

Imorrn är det äntligen dags för blodprov (huvaligen för nålar, tycker både jag och min man). Men det här känns nog som det bästa blodprovet någonsin! Det görs ju för att vi ska få gå vidare i IVF-utredningen.

I helgen har jag kollat på en del IVF-filmer på Youtube. Det slog mig att jag har så lätt att relatera till inför IVF, vad som händer under IVF. Men inte riktigt att det ska bli en graviditet och så småningom en bebis. Det är så många om innan dess. När jag nämnde det för min kollega (min chef, faktiskt) så berättade hon att hennes kompis som väntar barn genom IVF just nu, upplevt det likadant. Hon hade berättat för min chef att hon nästan blivit arg, när hon av en vän (i all välmening) fått saker till bebisen. Jag kan verkligen relatera till att det kan kännas så!

När jag såg ett Youtube-klipp som visade bilder från barnkammaren innan barnet var fött, kände jag bara en "Åh nej! Tänk så går det inte vägen?".

Men man måste ju våga boa när ett barn verkligen är på väg. Det går ju inte att vänta med allt till sista stund. När är ens sista stund?

Jag har nog något att jobba på där. För går det att känna lycka fullt ut i en graviditet, om man oroar sig över missfall för jämnan? Sorgen kommer ju i alla fall om barnet tas ifrån en. Hellre då att ha upplevt kärleksruset och lyckan, än att inte ha hunnit tillåta sig att börja älska tänker jag.

Det är nästan som att tankarna i mitt huvud går långsammare ju närmare behandlingen vi kommer. Jag har hunnit tänka på det här så länge, så många gånger. Men nu när det är på väg att hända, är det verkligen ett mikroskopiskt steg i taget från min sida. Först: blodprov.