Söndagsbluesen

Nu är det tomt. I helgen har vi haft en riktig toddler på besök här. En 1,5-åring som sprungit runt, jagat våra katter, lekt med min gamla dockvagn och skrattat så han kiknat. Men nu är det tyst och tomt. Jag drabbas ofta av en sådan här söndagsblues, men jag antar att i dag är lite tuffare än andra söndagar. Jag vill bara vara glad och tacksam över det fina liv jag har. Det har jag varit i helgen också och jag lovade mig själv att komma ihåg det så här på söndagskvällen och jag försöker. Men det gör lite ont.

Innan de kom och besökte oss tänkte jag på hur det nästan är som att inte livet passerar i revy, men det ofrivilligt barnlösa livet. När hans föräldrar var här sist firade vi midsommar. Då låg han i hennes mage. Vi hade försökt bli med barn i sex månader. Då var vi ännu vare sig oförklarligt eller ofrivilligt barnlösa. Då försökte vi bara bli med barn. Då var vi bara förväntansfulla. Visst är vi det nu också, men varsamt förväntansfulla. Det är som att naiviteten, ovissheten rycks ifrån en. Här sitter vi med den här stämpeln. Allt för medvetna, allt för sårade. Trötta. Det här snåret vi tar oss igenom är så utmattande för oss båda två. Men som vi längtar. Jag tänker inte släppa längtan förrän vi är framme.