De svaga immunförsvaren

Det märks att jag och mannen inte är vana med så mycket baciller ännu. Efter helgen blev vi båda dunderförkylda. Huvudmisstänkt är en rar liten gosse som nös på Tobias hand så bacilluskerna flög i matsalskön. Jag höll på att dö av skratt när Tobias berättade det och sedan lade till att han var säker på att det skulle få konsekvenser för hans framtida välmående.

Japp, nog blev vi förkylda allt. Jag kastade in handduken igår och sjukanmälde mig efter att ha slocknat med kläderna på vid halv nio på måndagskvällen. I morgon är jag tillbaka på jobbet igen. Inte helt frisk, men rätt återhämtad ändå.

Det här är andra sjukvändan för i år. Jag brukar nog vara sjuk en gång per år annars. Jag tänker att med barn kommer man så småningom få någon slags stålförsvar som gör att man inte blir sjuk, men den friskheten äts å andra sidan upp av vabbdagar antar jag.

Det är sådant jag klurar på medan vi går här hemma och snyter oss (jisses, hur mycket snor får plats i en näsa? - den frågan når antagligen oanade proportioner när man väl blir småbarnsförälder) och nyser för fullt.


via GIPHY

Omtumlande och överväldigande

Var börjar jag för att beskriva denna omtumlande helg? Det var nog ungefär som vi tänkt oss att det skulle vara. Lite tuffare efteråt, men ännu mer underbart väl där.

Det finns en fantastisk gemenskap hos familjerna, hos adoptionsorganisationen. Det var riktigt fint att se och få vara en del av. Fint att få känna hopp att en dag är det vi som får vara där med vårt barn och träffa andra adoptivfamiljer. Kanske vi som får skänka styrka och ge några peppande ord till något par som är där vi är i dag.

Vi var några av få som ännu inte hade barn eller barnbesked. Ett par som väntat ungefär lika länge som vi fick barnbesked för bara någon vecka sedan! Det känns givetvis hoppfullt men vi försöker att inte läsa in för mycket i det.

På lördag kväll grät jag mig till sömns för att det kändes så tomt att vi ännu inte är där, i familjebubblan. Vägen dit känns ännu lång. Söndag kväll var också jobbig även om vi hade laddat med både Harry Potter och ostbågar hemma.

Det är tufft för aldrig tidigare har ju längtan varit så enorm som nu. Aldrig. När jag sms:ade Tobias mamma i helgen berättade jag att längtanskoalan är större än en elefant. För så är det nu. Men det är inte bara jobbigt. Jag tar med mig så mycket energi och glädje från helgen. På något sätt bär helgen oss vidare. För det var ju så stort att få träffa alla dessa familjer, alla dessa barn med helt egna personligheter och den kärlek och förståelse som fanns där … Vi är på väg åt rätt håll.  

Tjugosju veckor

Längtan och hopp puttar oss mot framtiden

Michel de Montaigne (1533-1592), fransk filosof

En helg med kändisar

Det här är nog lite ny information för många av er. Men tidigt i morgon hoppar vi på tåget mot Göteborg!

Först blir det träff med andra St Lucy-familjer och CSS-familjer. Det ska bli så fantastiskt roligt. Det har varit en träff redan i höstas som vi var välkomna till. Men det passade inte jättebra och sedan kände vi att vi var lite för tidigt i adoptionsprocessen för att mäkta med att träffa andra familjer. Nu är läget ett helt annat. Men visst har vi förberett så det finns en påse ostbågar att tröstäta när vi kommer hem på söndag och den sista Harry Potter-filmen att titta på. Vid det här laget har jag lärt mig att det är tungt för sinnet att komma hem till ett ekande tomt hus, när man haft två dagar av ljuvligt tjo och tjim.

Lördagen blir också riktigt härlig eftersom vi får träffa lite fler folk och samma personer som på fredagen i och med att vår adoptionsorganisation Barnens Vänner har årsmöte. Jag ser fram emot att träffa personalen från kansliet igen. Vi har förstås haft mejl- och telefonkontakt sedan vi bestämde oss för Taiwan men vi träffade ju några av dem för 1,5 år sedan när vi promenerade förbi kontoret i Öjebyn. Då hade vi inte påbörjat sista ivf:en ännu. Jag är glad att vi genomförde den där spontanvisiten. Det gjorde att vi fick en så fantastiskt bra bild av Barnens Vänner och av adoption. Inte för att vi haft en dålig bild av adoption innan men på något sätt kom vi bort från det abstrakta och därför tror jag att det var en viktig milstolpe för oss.

En annan riktigt intressant grej med årsmötet är att det arrangeras föreläsningar! Det ska bli superintressant att lyssna på föredraget om anknytning. Jag kommer antagligen sitta längst fram i klassen. Liten yrkesskada, ja.

Att hålla kontakt med familjer med barn från samma barnhem känns viktigt för vår skull men framför allt för vårt barns skull. Jag hoppas att han eller hon ska kunna finna och känna den samhörighet som jag och Tobias upplever när vi träffar personer som är i liknande situation som oss. Flera av de vi träffar nu har man ju sett på Facebook i olika grupper vi är med i och en del har man förstås pratat med. Så kul  men lite konstigt på något sätt att ses i verkligheten! Kanske blir man lite starstruck? Fniss.

Tårtbiten

Det blev varsin tårtbit i dag. Sex månaders väntan - och en dag.

Sexmånadersbakelse it is

Ett halvår i Taiwankön i dag. Hur mår man sex månader in i detta? Jag vet inte riktigt. Det ryms väl ungefär lika många känslor som dagar. Just nu är det ganska tröttsamt men kanske framför allt en tillfredställelse i att ha kommit så här långt, hur många dagars och månaders väntan som än är kvar.

Häromdagen sneglade jag på fotoalbumet som vi mejlat iväg. Jag har haft en sån där inneboende oro att "Vad blev det egentligen av det där? Blev det nåt bra alls?". Som tur var kändes det fortfarande bra, inte tokigt alls, ett halvår senare. Pust!

Här är för övrigt en bild som inte kom med, haha, även om den togs i samband med bildinsamlandet:

Vi tänkte fira denna milstolpe med att titta på Lust, Caution av Taiwanregissören Ang Lee. Men det visade sig vara en erotisk thriller! Kanske något vi borde kunnat räkna ut på titeln? Inte direkt nåt att skryta med i "Fantastiska jag"-boken till vårt barn. Så av det bidde inget. Vi tänkte fuska genom att kolla femte Harry Potter-filmen och det gjorde vi också. Men jag satte ner foten och sa att detta inte är ett rimligt sätt att uppmärksamma sex månader i kön-milstolpen. Det känns helt enkelt inte "på riktigt" när man sett de fyra första filmerna inom loppet av en vecka och sen kollar den femte i förbifarten. Så morgondagens uppdrag är att köpa hem varsin bakelse. Varsin sexmånadersbakelse.

Ganska imponerad

Skickar om arbetsgivarintyget till Barnens Vänner då det tidigare inte gick att skriva ut. Får tillbaka mejl om att nya intyget skickas iväg för översättning till kinesiska - 40 minuter senare trillar de översatta arbetsgivarintygen in i mejlkorgen. Nöjd.

Tjugosex veckor

Love cannot be measured by how long you wait. 

It's about how well you understand why you are waiting.

Unknown

Nytt barnbesked från St Lucy!

Det kom ju nyheter om ett barnbesked från "vårt" barnhem i fredags! Enligt Barnens Vänner har familjen väntat cirka 16 månader på sin fyraårige pojke.

Jag kan inte kontrollera det utan funderar fram och tillbaka på var i väntansprocessen det placerar oss. Det går så klart inte att finna svaren på. Men jag och maken är fortsatt beredda på att vi både hinner ta flera sommardopp, grilla, springa mot skydd i sommarregnet, få några myggbett, vara tillbaka vid skrivbordet efter semestern och troligen se löven singla ned från träden innan vårt barnbesked kommer. Kanske hinner första snön landa på marken och, nästan för jobbigt att tänka på, ännu en jul vara lite för vemodig. Men visst är vi på väg.

På tisdag har vi väntat i sex månader - ett helt halvår! Vet ni, det har gått så fort sedan femmånadersmilstolpen att vi inte hunnit komma på hur vi ska uppmärksamma detta. Vi får se hur tisdagskvällen ser ut. Eventuellt blir det att låna en Ang Lee-film (Lust, caution) från biblioteket om vi inte kommer på något mer storslaget, inte allt för dyrt.

Hur skulle jag kunna vilja vara utan detta?

I torsdags fyllde min svärfar jämnt, så vi tog med honom på en kryssning till Tallinn. Det blev jättelyckat! Vi har haft riktigt fina och mysiga dagar tillsammans med Tobias föräldrar och bror samt min mamma. Det kan vara så oförskämt skönt med miljöombyte ibland. Eller vad sägs om att smutta champagne till frukost? Inte direkt nåt man kommer på att göra hemma. Min fantastiska rutinmamma hade förstås disciplin nog att äta havregrynsgröt först! En annan sparade gott om utrymme för lyxfrukostens kakbuffé, hehe.

Väl tillbaka i Gimo på lördag fick Tobias pappa en jättefin present av sina svågrar och svägerskor. De gav ett gåvokort till Barnens Vänners biståndsarbete! Så speciellt att få uppleva och en rörande gest. Jag har sagt det förr: Det är så många som väntar och längtar med oss.

Jag förstår att hur eller när vårt barn än kommit till oss kommer hon eller han vara älskad och omhuldad av så många. Men den resa vi gör mot vårt barn ... den är verkligt alldeles särskild. Några sådana här stunder hade vi med stor sannolikhet inte fått uppleva om vår resa mot föräldraskapet varit enkel eller låt oss säga relativt vanlig. Det hade förstås haft sin charm och varit jäkligt skönt inte minst. Men jag skulle inte vilja byta ut det, inte alls. Inte ens de tunga dagarna. Hur skulle jag kunna vilja vara utan den kärlek som vår resa för med sig?

Håll ut hjärtat. Mamma och pappa är på väg (och vi har heeela släkten med oss!).

"Är det ett namn ens?"

Jag presenterar min produktivitet i kväll - en lista med potentiella barnnamn.
Tobias sätt att linda in kritiken mot namnen på listan visar, låt oss säga, illa dold skepsis.

Efter att ha frågat om det är några "kuggisar" med på listan (Mitt svar: Nej, men jag kan tänka mig att du syftar på Blanka. Kort replik: Ja.) ratas både Betty (för amerikanskt) och Boel (absolut inte):

Jag, lite otåligt: Men vad tycker du om Tone då?
Tobias, lite förundrat: Tone ... Är det ett namn ens?

Behöver jag säga att vi har väldigt, väldigt olika smak vad gäller de flesta flicknamn. Till min stora sorg, eftersom det därmed inte kommer blir någon Alvina (efter min farfars mamma) eller en liten Miriam (som betyder efterlängtad).

Däremot, visar det sig, gillar båda Sigrid och sedan tidigare har vi Runa på tapeten tillsammans med Stina. Där nånstans, kanske når vi en pytteliten bit till, tar det stopp tror jag. Ester gillar mannen "lite kanske". Det har seglat upp som något av en favorit för mig, min mormor som var från Finland hette Esterii i andranamn.

På min ihopknåpade lista i kväll presenterades främst flicknamn eftersom vi redan är fästa vid ett särskilt pojknamn. Sune, efter Tobias farfar. Ebbot (Tobias smeknamn baklänges) har också hängt med länge, men vi har tappat suget lite när det känns som ett ovanligt namn som blivit vanligt. Men vem vet var vi landar till slut. Jag gillar nog fler pojknamn med u, som till exempel Knut eller kanske Hugo (men nu när jag skrev det sista överväger jag att stryka det från listan). Olle är en annan favorit och Folke är på något sätt både ett vackert och coolt namn som håller från vaggan till moppeåren till PRO-diskot, tycker jag.

Det finns så otroligt många fina namn jag kan tänka mig och det där är ju lite av ett längtansmoment. Att äntligen få se sitt barn och antingen "bara veta" vad han eller hon ska heta, eller till slut hitta rätt. Vem vet? Kanske är det så att vårt barns födelsenamn känns alldeles, alldeles rätt att behålla som tilltalsnamn, i stället för som mellannamn. Jag tror ändå att vi till slut kommer fastna för något namn som finns i släkten. Men det är ju svårt att veta innan om det blir så och i så fall vilket, även om Sune är en lågoddsare.

Här är i alla fall kvällens lista som jag presenterade för Tobias:

Adina
Annie
Betty
Blanka
Boel
Edit
Ester
Gina
Gry
Joni
Judit
Karin
Runa
Sigrid
Silje (Reaktion: Vad står det för nåt egentligen?)
Tone
Tora
Vanja

Sune
Knut
Hugo
Folke
Olle
Pelle

Äsch då

Farmorns gissning, att vi skulle få vårt barnbesked i dag, blev inte rätt. Typiskt ... Men visst hoppade jag till när en telefonförsäljare ringde. Ville nästan skälla ut honom, helt i onödan ringa någon som väntar barnbesked. Fräckheten! Ja, ja. Nästa gissning ligger drygt en månad bort, men sedan duggar de som synes tätt ett tag. Gissningsleken fortsätter!

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Äntligen, äntligen ... suck

via GIPHY

När man äntligen lyckats räkna ut summorna i den komplicerade ekonomirapporten och de nya arbetsintygen äntligen landar i lådan och man äntligen ska scanna in och mejla iväg uppgifterna till sin adoptionsorganisation. Så har arbetsgivaren, som hade en förhållandevis enkel uppgift, skrivit in fel lön på den ena av oss. Dessa detaljer och denna tidsspillan. Nåja, alla kan ju inte vara lika världsvana som oss att fylla i blanketter till adoptionsorganisationer. Positivt: Bara en grej att göra om. Resten inskickat, förstås.

Tjugofem veckor

I dag går vi in i väntansvecka 25.
Så här säger 1177.se att det skulle varit om det var en graviditet:

"Olika gravida har olika magar. På en del börjar det synas först nu medan andra fick större mage för länge sedan. En del magar är nästan helt runda medan andra har mer putmage. Nu känns barnets rörelser varje dag."

1177.se skriver också att blivande medförälder som vill komma närmare barnet "kanske kan lägga örat mot magen och höra fostrets hjärtljud".

Nej, det är inte så för oss. Men kanske, kanske att vi får barnbesked snart. Kanske, kanske att vi får skajpa med vårt barn strax därpå. Magiskt bara att försöka föreställa sig. Kan det verkligen vara möjligt?

Vårt blivande barns farmor har gissat att vi får barnbesked redan i morgon. Min känsla är fortfarande att det ligger ungefär fem månader framåt. Men visst hoppas jag att hennes magkänsla är bättre än min!

Tjugofem veckor. Väldigt snart har vi ett halvårs väntan bakom oss. Tänka sig.

Möten som ger energi

I veckan var jag på en fackkurs i samband med att stora neddragningar väntar i företaget där jag och Tobias jobbar. Vi känner oss ganska trygga med att bli kvar men det är många andra som det fortfarande är frågetecken för.

På lunchen blev det lite snack och jag nämnde att jag tänker på dem som är i ens egen ålder, som på min mans jobb där två är gravida och så min man som är i en adoptionsprocess. Då hajar den man som sitter bredvid mig till. Det visar sig att han blivit pappa genom adoption! Tre gånger! Och även om jag är lugn i det här sparpaketet som finns så var det så skönt att han kunde säga, och verkligen veta vad han snackade om, när han bara "Shit. Jag hade brutit ihop om nåt sånt här kommit i vår adoptionsprocess. Hur mår ni?", ungefär.

Han berättade att de hade flyttat till en närliggande kommun under en av adoptionsprocesserna och bara det hade ju inneburit ungefär ett halvårs tidsfördröjning. Ja, jisses. Vi hann avverka några skräckscenarier (att man bara går och håller tummarna för att båda ska inte bara behålla jobbet utan få vara friska - inte främst för sin egen hälsa utan för att man inte ska vara rökt som adopterande mitt i processen), våndor och barnlängtan utan krusiduller innan det var dags att fortsätta kursen. Och så fick jag säga de magiska orden till nån som varit där, att "Vi väntar bara på samtalet nu" och att han visste precis vad jag menade. "Åh, då har ni kommit jättelångt. Då är ni nästan framme!".

Det där vardagsmötet gav en sådan energi. Nu orkar jag vänta lite till.

Bomull i sinnet

Jag minns ganska tydligt hur det var att vakna 5 april förra året. Först är man ett tomt blad, vet inte riktigt vilka känslor som finns inombords. Man hinner glömma. Men så kommer man ihåg att dagen innan inte var en dröm, att hoppet är ute. Det var riktigt jobbigt. Det blir den första tanken efter bomullen försvunnit från det nyvakna sinnet innan dagen sedan fortsätter utan att man riktigt vet hur man ska ta tag i den.

I tisdags var det lättare. Men jag vaknade med bomullen i huvudet från en dröm om vårt barn. Eller snarare vår väg mot vårt barn. Vi var så nära! Vi var i Taiwan och det var huvudsaken. Att vakna och förstå vad man drömt och var man inte är, var ganska tufft men åtminstone inget hopp som är ute. Jag berättade för mannen så snart jag vaknat. Då berättade han att han drömt om vårt barn! Jag blev lite rörd, för något sådant har han inte berättat tidigare. Han hade drömt att vi fått en flicka. Vår flicka.

Jag känner att jag har några spännande anekdoter och uppdateringar att skriva även om tiden står stilla i själva väntan. Men det är en bit av mig som har lite svårt att orka gå helt in i adoptionsprocessen just nu. Så jag tar det bit för bit.

Vi hörs.

Dags att förnya papper

Nyligen hörde jag av mig till vår adoptionsorganisation Barnens vänner för att fråga om vårt läkarintyg fortfarande är okej (några prover är från maj månad), om det är läge att fylla i vår ekonomirapport på nytt nu när jag gått tillbaka till min gamla lön och om det samt att vi båda nu har en ny arbetsgivare gör att våra arbetsintyg behöver förnyas.

Alla grejer behöver fixas visade det sig men provtagningen kan vänta till maj. Nu håller vi tummarna för att det räcker att ta de prover som går ut i maj och att läkaren kan fylla i pappret utan att vi behöver göra ett nytt läkarbesök. Inte för att vår hälsa försämrats, utan för att det är så bökigt att få till. Som adoptionssökande är vi inte direkt prioriterade hos vårdcentralen utan stuvas in i mån av tid, ungefär, eftersom vi inte har någon remiss och inte heller är sjuka.

Jag har börjat fylla i ekonomiblanketten på nytt. Positivt med den är att vi nu har ett mycket fetare sparkonto och förstås något lägre skulder. Gott att se.

Tjugofyra veckor

Tjugofyra veckors väntan i dag!

4 april får oss också att minnas att det är dagen vi tog det negativa graviditetstestet i den sista ivf:en.

Såhär ett år senare konstaterar både jag och mannen att det var en av de värsta dagarna i våra liv. När väl vi blir föräldrar suddas antagligen det ut allt mer. Blir en långt mindre del av livet. I dag känns ändå inte särskilt jobbig. Vi är ju på väg mot familjelivet och så lågt vi ändå kommit ett år senare. Vi är ett sjukt bra team.

Förresten finns det annat väldigt bra med 4 april förra året: mitt kusinbarn kom till världen!