Omtumlande och överväldigande

Var börjar jag för att beskriva denna omtumlande helg? Det var nog ungefär som vi tänkt oss att det skulle vara. Lite tuffare efteråt, men ännu mer underbart väl där.

Det finns en fantastisk gemenskap hos familjerna, hos adoptionsorganisationen. Det var riktigt fint att se och få vara en del av. Fint att få känna hopp att en dag är det vi som får vara där med vårt barn och träffa andra adoptivfamiljer. Kanske vi som får skänka styrka och ge några peppande ord till något par som är där vi är i dag.

Vi var några av få som ännu inte hade barn eller barnbesked. Ett par som väntat ungefär lika länge som vi fick barnbesked för bara någon vecka sedan! Det känns givetvis hoppfullt men vi försöker att inte läsa in för mycket i det.

På lördag kväll grät jag mig till sömns för att det kändes så tomt att vi ännu inte är där, i familjebubblan. Vägen dit känns ännu lång. Söndag kväll var också jobbig även om vi hade laddat med både Harry Potter och ostbågar hemma.

Det är tufft för aldrig tidigare har ju längtan varit så enorm som nu. Aldrig. När jag sms:ade Tobias mamma i helgen berättade jag att längtanskoalan är större än en elefant. För så är det nu. Men det är inte bara jobbigt. Jag tar med mig så mycket energi och glädje från helgen. På något sätt bär helgen oss vidare. För det var ju så stort att få träffa alla dessa familjer, alla dessa barn med helt egna personligheter och den kärlek och förståelse som fanns där … Vi är på väg åt rätt håll.