Möten som ger energi

I veckan var jag på en fackkurs i samband med att stora neddragningar väntar i företaget där jag och Tobias jobbar. Vi känner oss ganska trygga med att bli kvar men det är många andra som det fortfarande är frågetecken för.

På lunchen blev det lite snack och jag nämnde att jag tänker på dem som är i ens egen ålder, som på min mans jobb där två är gravida och så min man som är i en adoptionsprocess. Då hajar den man som sitter bredvid mig till. Det visar sig att han blivit pappa genom adoption! Tre gånger! Och även om jag är lugn i det här sparpaketet som finns så var det så skönt att han kunde säga, och verkligen veta vad han snackade om, när han bara "Shit. Jag hade brutit ihop om nåt sånt här kommit i vår adoptionsprocess. Hur mår ni?", ungefär.

Han berättade att de hade flyttat till en närliggande kommun under en av adoptionsprocesserna och bara det hade ju inneburit ungefär ett halvårs tidsfördröjning. Ja, jisses. Vi hann avverka några skräckscenarier (att man bara går och håller tummarna för att båda ska inte bara behålla jobbet utan få vara friska - inte främst för sin egen hälsa utan för att man inte ska vara rökt som adopterande mitt i processen), våndor och barnlängtan utan krusiduller innan det var dags att fortsätta kursen. Och så fick jag säga de magiska orden till nån som varit där, att "Vi väntar bara på samtalet nu" och att han visste precis vad jag menade. "Åh, då har ni kommit jättelångt. Då är ni nästan framme!".

Det där vardagsmötet gav en sådan energi. Nu orkar jag vänta lite till.