IVF here we come!

Källa: fertilitynation.com

Nu har läkaren skickat en remiss till en IVF-klinik. Jag är så vansinnigt skraj och olidligt förväntansfull på en och samma
gång.

Först trodde jag att vi skulle gå en längre väg till IVF, jag frågade om pergotime till exempel. Men i och med att min man har fullt med friska simmare och jag "ägglossar" regelbundet, så tyckte hon inte att pergotime vore en bra lösning för oss.

Utifrån vår ålder så bedömer läkaren våra chanser som väldigt goda. Hon pratade om 60-70 procent (vi får tre gratisförsök). Hon trodde inte heller att väntetiden kommer vara särskilt lång, utan trodde att vi får göra vårt första besök (samtal) hos IVF-kliniken lite senare i vår. Men innan dess ska vi lämna in varsitt blodprov på tisdag. Det ska visa att vi inte bär på några allvarliga sjukdomar eller smittor.

Jag verkligen avskyr nässprej och både jag och min make är formligen livrädda för sprutor. Men vad fan. Som vi längtar. Nu känns det som att det äntligen händer något. Nu jävlar kör vi.

PS. Det är IVF-kliniken i Falun som vi är remitterade till. Vad tror ni? Efter att ha vänt mig till oraklet google så får jag ett gott intryck av dem. Tummen upp för deras hemsida också, enkelt språk och svar på många av de frågor man sitter inne på!

Väntan, väntan, väntan

Jo, jag ska ju jobba just nu men sitter som på nålar och väntar på att läkaren ska ringa. Det är inte än på nån timme, så det är lite dumt att sitta (och blogga) och vara tom i huvudet när en borde jobba ... Men sånt är livet då och då, antar jag. Sedan har jag druckit så mycket kaffe nu på förmiddagen att jag tror det snart sprutar ur öronen. Väntan, väntan, väntan.

To be continued ...

Tjugoniomiljonersmannen

Vi har varit bortresta några dagar. När vi kom hem låg det ett brev i lådan, som kort och gott berättade att min man hade skjutit in 29 miljoner normala och rörliga spermier per milliliter sädesvätska i burken. Först tänkte jag: Jackpott. Men nästa tanke var: Vad i helvete är det då som gör att det tar sådan tid?

Och sen förstås: Varför står det inget annat i brevet? Hur går vi vidare?

Jag ringde sjukvården ganska snabbt efter att ha läst brevet. Sköterskan bokade in en telefontid hos läkaren till nästa vecka. Hon trodde inte det var nödvändigt att komma in för att vi redan gjort testerna och det inte visat sig att något är fel. Hon bokade in läkartiden så att läkaren skulle kunna "svara på eventuella frågor". Jaha?

Vi får se vad läkaren säger. Min man säger att jag ska försöka att inte tänka på det så mycket innan. Åh, som jag avundas dessa män och deras förmåga att koppla bort sådant som är dumt att tänka på innan (Ja, hej könsroll. Men det är så jag upplevt det hittills).

Jag är ju dåligt insatt i detta än så länge, men hoppas att läkaren kan skriva ut till exempel pergotime, eller någon annan hjälp, över telefon? Eller att läkaren föreslår någon sådan där spolning eller något annat. Men jag tänker när sköterskan inte trodde det var nödvändigt att träffa läkaren. Kanske läkaren säger annat, men denna långsamma tid, dessa oändliga processer.

Fy satan, känns det mest i dag. Vart fan är storken?

PS. Jag får väl döpa om min man till "My 29 million man" nu i stället för det gamla "My 19 million man".

Lyssningstips

Om ni liksom jag, är en svamp när det kommer till att suga åt sig reportage/berättelser om ofrivillig barnlöshet, så har ni säkert redan lyssnat på dessa två. Men för er som inte hittat till de här sommarpratarna om ofrivillig barnlöshet tidigare, så kommer länkarna här:

• David Batras sommarprat

"Knulla, knulla, knulla, knulla. Du kommer säkert glömma det mesta jag säger, så därför börjar jag med det viktigaste. Knulla, knulla, knulla. Ligg med varandra. Gärna nu på en gång, så kan ni lyssna på programmet efteråt och få reda på varför det är så himla bråttom."  

– David Batra

• Klara Zimmergrens sommarprat

"Kan det vara en sådan dum idé egentligen? Att rota fram en gammal kåldocka eller något ur sin gamla leksakslåda och bädda ner den i en barnvagn, gå ut och gå. Sätta sig och fejkamma lite på en bänk. Hänga i BVC:s väntrum bara för att få känna hur det känns, hur det känns att vara med." 

– Klara Zimmergren

Skratta, gråt, känn igen dig eller bara lyssna. 

Röda dagar

Röda dagarna må vara slut i almanackan. Men här hemma har de bara börjat. Trist att mensen smög sig på igår. Jag hade lite hopp, för den var någon dag sen.

Just nu går jag mest som på nålar här hemma och väntar på att de ska höra av sig från landstinget. Vad visade provet? När får vi komma tillbaka?

Men ännu är brevlådan tom. Jag antar att det är alla röda dagar som ställer till det, för jag kan inte minnas att det tog så här lång tid att få svar förra gången. Eller, fyra veckor kanske inte är så lång tid. Det kanske bara känns så. Vi borde i alla fall få en kallelse när som helst, helst igår, tänker jag.