Tänk om, tänk om

Det är verkligen att bara hanka sig fram nu. Jag tror en stor del av min nedstämdhet i väntan hänger ihop med ovissheten. 

Tänk om smittspridningen eskalerar i Sverige och vi inte får åka? Tänk om Taiwan går i total lockdown igen innan vi hinner åka? Tänk om, tänk om ... Skräckscenarier som jag försöker rycka bort poppar upp som ogräs i mitt huvud. Tillsammans med små orosmoment som ändå är lättare att hantera som "Tänk om det blir ännu mer jättedyrt än vi tänkt", "Tänk om vi måste bo i varsitt rum" eller "Tänk om bara en av oss får åka".

Den största nervositeten är ändå det mantra som vi har i hela processen tills vi får adoptionen helt bekräftad, att det faktiskt sker något i sista stund som gör att det inte är aktuellt att vi får bli hans föräldrar. En fruktansvärd sorg och krasch för vår del i så fall givetvis och otroligt svårt att ta Hanna igenom. Samtidigt, om ett sådant scenario skulle inträffa, så är det ju troligast för att förutsättningarna förändrats för en biologisk förälder eller släkting som då kan och vill få en chans att ta hand om barnet och faktiskt kämpar för att få göra så innan det på riktigt, på riktigt är försent. Det får man ju då se som en stor lycka för dem och något som vi förstås aldrig skulle vilja stå i vägen för. Man får ha två känslor i huvudet samtidigt.

Ja, det är denna typen av "Tänk om"-tankar som annars är så lätta att parera men som gör mig så förbaskat skör just nu. Åh, om vi bara kunde få det där samtalet om att boka biljetterna. Kom igeeeen nu då! Två, eller fyra, eller några till, veckor kvar tills det ringer. Men ytterligare en dags väntan bakom oss och förhoppningsvis en dag framåt för vårt ärende.

Samma måne, samma sol

Vad gör man när väntan är outhärdlig? Jo, man ringer sin adoptionsorganisation och de stöttar  tröstar och peppar. Och är rätt neutrala, förstås. För de törs inte säga ett tidigt datum utan säger det som oftast är. 6-8 veckor efter domstolsdatumet kanske vi får ett datum cirka 4-5 veckor fram i tiden, till vilket vi kan boka biljett.

Så man får ett svajigt datum, mitten av januari, att förhålla sig till. 

Detta tar näst intill knäcken på mig just nu. Det är nu över ett år sen som det första samtalet kom redan efter ungefär åtta månaders väntan i St Lucy-kön. Sedan var det väntan på "riktiga" samtalet i januari drygt tio veckor senare. Med Hanna var väntan så annorlunda, väntan på barnbesked var något längre, men väntan på resebesked var ju mycket kortare. 

Det är bara att försöka se att vi tar oss framåt. Just nu känner jag att någon dra-aa-aar mig i ett koppel framåt medan jag nästan vill stå kvar, inte för att stå stilla i väntan utan bara inte alltid riktigt orkar röra mig ur fläcken. Jag är så vansinnigt trött på att vänta. Ja, motivationen är det lite sisådär med då och då.

Men jag var på en väldigt trevlig after work i fredags och på bussen hem såg jag månen och tänkte att snart är det morgon i Taiwan men just nu ser vi samma måne. 

Den outhärdliga väntan part 193527

Väntan är jobbig nu men jag ser ju att vi lägger tid bakom oss och förstår att det är bra. Vi roar oss med att försöka bryta vardagsmönster. I dag var jag, Hanna och farmor till Pinchos lite "bara för att" medan Tobias och hans pappa var på bio.

Det är ganska mycket på jobbet, så arbetsdagarna formligen rusar iväg på gott och ont. Min chef förtränger nog hur nära Taiwan och nästan ett års föräldraledigt faktiskt kan vara. Det hinns liksom inte med att tänka på och råkar man göra så drabbas man av ett mindre behagligt stresspåslag. Ingen "fasa ut sig i lugnt tempo" här inte.

Jag vet en familj som får åka snart och en strimma hopp tänds att tänk om vi faktiskt får lyfta före årsskiftet. Åh, det är ett så starkt hopp fast chansen är så extremt minimal. Det skulle vara väldigt skönt att få ett datum nu, det är väl främst det som börjar bli outhärdligt. Men det är ju troligtvis ett par veckor bort innan vi får ett datum. Vad sägs om 27 december? Kanske skulle fråga domstolen och St Lucy om det, eller så bara bestämmer jag att vi kör på det!

Att brodera bort sorgen

Ja, vi hade Skype som var fantastiskt i fredags och nya bilder kom i dag. Men jag tänkte egentligen börja i en annan ände.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att pausa Matematik 2a, ett klokt beslut. Matte är svårt och jag hade svårt att mäkta med tempot. Sätta mig in i något totalt nytt ett par dagar, in i nästa nya mattetermer innan andrum och så fortsatte det. Nu har jag boken, har nosat vid ämnet och är bättre förberedd någon gång under nästa år.

Så nu broderar jag. Det började med att jag beställde ett broderimönster till en julkalender, som nu så här i efterhand visar sig inte hinna fram i tid, men i väntan på julkalendern tog jag upp ett gammalt broderi. Så har jag suttit och har jag inte broderat har jag jobbat, ungefär. Nu har jag jobbat undan det mesta. I gästrummet har jag kommit så långt jag kunnat med packningen som är ganska pausad i och med att jag nu förstått att när resebeskedet kommer är framförhållningen så pass god att vi redan nu kan förstå att vi inte åker nånstans i december. Domstol i torsdags, Skype med livlig, social och glad kille i fredags. Han känner igen oss, han skrattar med oss, han vill visa saker för Hanna. Vi fick fler bilder i dag, så där att det högg till. Man tror inte man kan längta mer än vi gjort och så sköljer en sådan stor våg av längtan över en. 

Nu står tiden stilla och i detta har jag tappat bort min broderinål! Letat som en tok med ficklampa, i gömmorna efter annan men det är värre än en höstack. Så blir jag nu lite ledsen och tänkte först "Vad fånigt. Jag kan åka till Ica men orkar inte och köper ju en ny i morgon". Men jag förstår ju vad de blanka ögonen bottnar i. Den där broderinålen är ju min flykt från väntan, tomheten, tystheten. 

Lesson learned, ha minst fem nålar och helst i samma låda så de går att hitta. Men kanske också bra att jag tvingas stanna upp och känna en stund, tillåta saknaden.

Hanna ville inte heller denna gång ta en "Nu är det Skype"-bild som minne till lillebror.

Nu hoppas vi att det pratats om oss

I dag vid frukosten slogs jag av att ja, nu har nog vårt ärende varit upp i domstolen. Så jag förklarade för Hanna så verkligt det går, att "Nu är klockan tre på eftermiddagen i Taiwan och det betyder nog att domstolen i Taiwan har pratat om oss, att du vill bli Alfreds storasyster och vi hans föräldrar". Det är mäktigt och så är det konstigt, att vi inte är där och talar för vår sak utan det sker utom vår kontroll. 

Hoppas att allt rullade på fint i dag och fortsätter så. I morgon har vi skype, men jag skulle inte tro att de har något att säga om domstolen då, utom att möjligen bekräfta att ärendet inte försenats på grund av sjukdom eller så. Vi får njuta av sällskapet, helt enkelt.