Nu kämpar jag för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Försöker att fokusera på närmsta målet, att ta sig fram till nya väntansmånaden november utan att drunkna i sorg och längtan.
Det började igår och så har sorgen stegrat. Jag har suttit i digitala jobbmöten och fått anstränga mig så för att inte börja gråta. I dag när arbetsdagen äntligen slutat och jag hämtat från förskolan, har jag kunnat gå undan en stund för att få gråta ur mig. Det är inte roligt att visa sorg inför sitt barn. Men ibland måste vi. Visa och förklara så enkelt och åldersadekvat som möjligt.
Varför kommer det nu? Jag tror att flera faktorer spelar in. Förra gången var det ganska precis så här länge vi hade väntat innan det började bli riktigt jobbigt oftare. Då hade vi en sommar framför oss och bokade in en charter. Nu däremot är det höstgrått ute, jag jobbar hemma ensam i ett tyst hem utan kollegor att tjattra bort fikarasterna med och på grund av corona träffar vi knappt människor på fritiden heller. Av samma anledning åker vi inte heller till köpcentrum eller restauranger. Vi är mest hemma.
Förra gången vi väntade skrev jag en dikt eller ett citat varje vecka. Jag räknade ut att vi är inne på vecka 32 nu och då hade jag skrivit detta citat som tillskrivits Johnny Depp förra gången: "People cry, not because they are weak. It's because they've been strong for too long".
Citatet passar in ganska bra i dag kände jag. Nu ska jag lägga huvudet på kudden och berömma mig själv för att jag tog mig igenom denna dag helskinnad, fast jag tyckte att det var så vansinnigt jobbigt.
