Att pausa för att kunna lyssna

Jag ger mig sällan själv in i adoptionsdebatt med någon som är adopterad, eftersom jag aldrig har tolkningsföreträde i det sammanhanget. Men jag lyssnar gärna på adoptionskritiska röster. Jag har lärt mig att det är svårt och sällan önskat att förklara för någon som inte vill mötas på mitten, redan har sin bestämda uppfattning. Då är det enda jag kan göra just att lyssna, inte att i värsta fall oombett försöka förklara eller försvara mitt val att adoptera. 

Ibland är det tufft att passivt lyssna. Men just att faktiskt lyssna på (vuxna) adopterade som är adoptionskritiska är trots allt det minsta jag kan göra, som förälder genom adoption, både för den som vill berätta och för mina egna barn. Jag ser förstås också till att när jag hör en fördom eller förskönande bild i stil med "Åh, jag vill rädda världen, jag ska adoptera. Ni är helt fantastiska som gjort det!", så ger jag en ganska hård och rak bild för att balansera upp i stället för att mumla "Tack" och vara rädd för att bli socialt obekväm. 

Att gå in för perspektivet att lyssna utan att göra sig sedd eller hörd, gör att jag i perioder avskärmar mig från att följa ämnet. Det handlar inte om att jag inte vill lyssna, att jag inte vill förstå. Det handlar om att jag ibland behöver pausa och i stället få lägga energi på annat. Annars dräneras jag på energi och blir därmed också så småningom avtrubbad från kritiken, som i sin natur tenderar att bli ganska svartvit. 

Allra mest gillar jag ändå att mötas i forum där vuxna adopterade, givetvis med tolkningsföreträde, diskuterar tillsammans med föräldrar genom adoption i ett öppet klimat. Men det är ibland svårt att hitta balansen i ett sådant forum. För mig har forumen främst lärt mig extremt mycket och fått mig att reflektera, samtidigt som jag faktiskt blivit mindre lättkränkt som förälder eftersom min syn på adoption kunnat breddas så enormt. 

Vi som blir föräldrar genom adoption i dag har definitivt ett väldigt annorlunda utgångsläge än de som blev föräldrar genom adoption för 20-30 år sedan. Nog om detta.       

Här är några aktuella länktips, fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet:

Rasproblem skulle lösas av adoption - i stället skapades fler (krönika av Patrik Lundberg)

Lyssnarnas sommarvärd (Madeleine In Hwa Björn, adopterad från Sydkorea)

Första dejten inbokad

I torsdags eftermiddag kom äntligen samtalet! Utredaren hörde av sig och vi bestämde att han ska hälsa på hemma hos oss samt intervjua oss onsdag fjärde december. Nu har vi också skickat alla de papper vi har till honom, både de intyg vi samlat in och våra livsberättelser samt den gamla medgivandeutredningen som han inte hade digitalt. Vi har också lämnat namnen på våra referenter och kontaktuppgifter till förskolan. Det finns en chans att utredaren tycker att en träff räcker i och med att han redan har så mycket bakgrund, men det kan också hända att han vill träffas fler gånger i och med att mycket förändrats sedan den gamla utredningen.

När det kommer till våra läkarundersökningar tänkte vi försöka att skjuta på det åtminstone ett par veckor, för att proverna ska vara så aktuella som möjligt och vi slippa ta om dem för Taiwanutredningen om denna medgivandeutredning visar sig dra ut på tiden. Förra gången kostade våra undersökningar som ett vanligt läkarbesök. Numera, redan då egentligen, är det sällsynt att vårdcentraler tar sig an denna typ av undersökningar. Vi är hänvisade till privata sektorn och denna gång kommer vi tillsammans och för båda undersökningarna betala cirka 5 000 kronor sammanlagt, alltså 2500 kronor var. Då känns det skönt att inte skynda dit, utan ha is i magen så att proverna kan vara så aktuella som möjligt. Behöver vi ta om några prover är det väl så, men fint om att försöka undvika det.

Vi tuggar i oss elefanten bit för bit, ändå!

Run utredare, run

Vi kom överens med familjerätten att inte lämna in några papper förrän vi blir ombedda av utredaren att göra det, även fast vi börjar samla. Herregud så det kliar i fingrarna ändå. Man skulle bra gärna vilja veta hur nära utredaren är att faktiskt lyfta luren för att boka in intervju med oss och sen hoppas jag förstås att han hänger med i vårt tempo.


via GIPHY

Planerande och pepp tar fart

Det känns väldigt roligt att vi kommit igång med adoptionsutredningen någorlunda. För precis som jag misstänkte har min längtan, min pepp och mitt planerande tack vare det börjat ta ordentlig fart. Nu börjar jag förstå att det verkligen är på riktigt.

När jag behöver stilla min längtan och fokusera på annat än barnrumstapeter och att packa resväskorna i huvudet ser jag till att städröja eller julbaka. I dag har jag och Hanna gjort en pepparkaksdeg tillsammans och i morgon ska vi baka pepparkakor innan vi går till badhuset. Vilken skillnad det är på att vänta nu när vi har en liten att vänta tillsammans med.

Just ja! Nu slog det mig att vi faktiskt har ytterligare papper som måste in till våra utredare utöver allt det vi redan fixat eller är på gång med. Bevisen på att vi gått föräldrautbildningen! Hm, kanske ska lyfta på lite pappershögar i lill-kontoret (Pyttes blivande rum) i kväll och se om jag hittar pappren så vi slipper skicka efter nya ...

Nu har förresten alla fyra referenter tackat ja. Hurra!

Jag blev avmålad i dag.
Sällan känt mig så vacker!

Att smälla flugor när man kan

Vi är mitt uppe i att sålla och utse bilder till Hannas återrapportering till barnhemmet. I år är sista gången vi skickar två rapporter, nästa år är det bara en per år fram till det hon fyller 18.

För att vinna lite tid passar vi parallellt med återrapporteringens bilder på att framkalla så många bilder vi hittills har till det album som ska till vår St Lucy-ansökan. Allt kan ju hända på vägen, men hellre chansa att vi blir aktuella för att skicka ansökan till St Lucy och därför framkalla bilder dit och börja med albumet än att sitta lugnt i båten och förlora värdefull tid.

Fotoalbumet som skickas med vår ansökan ska innehålla bilder på mig och Tobias, i vår vardag. Någon bild på Hanna med oss, men inte för många eftersom det inte är hennes ansökan, bilder på omgivningen - hur ser huset, gården, det tänkta barnrummet och lekplatser i närheten ut? Sedan gärna någon semesterbild samt någon bild på de närmsta anhöriga i vår miljö så att säga. Förra gången var vi nog med på nästan varje bild där omgivningarna var med, fast inte i fokus då. Sådant som inte ska vara med på bilderna är husdjur och alkohol. Det behöver ju inte vara rena mäklarannonsen men varken husdjur eller alkohol gör sig riktigt bra i dessa sammanhang då det riskerar att ge fler frågor än svar.

Apropå återrapporteringen så är bland det bästa med den att få summera halvåret, hur mycket som egentligen hänt och vad vi faktiskt gjort. Oklart hur disträa jag skulle lyckas hålla reda på det annars!

Referentjakten

Fyra tillfrågade. Två referenter spikade. Vi har också fått tag i försäkringskassan, var knappt någon kö vid åtta på morgonen. Först lät hon orolig när jag berättade att vi behöver intyg för tio år bakåt, men sen såg hon att vår historik hos dem var väldigt tunn. Då drog hon en lättnadens suck och meddelade att hon kunde skicka iväg det under dagen till vår folkbokföringsadress. Kronofogden har också meddelat att de skickat intyget från dem till vår folkbokföringsadress.

Förra gången hade vi väldigt svårt att hitta referenter då så få personer som vi kände hade barn själva. Denna gång har vi många att välja mellan att tillfråga.

Det finns en mall med ett frågepaket som familjerätten vill att referenterna svarar på:

• Beskriv kortfattat vilken typ av relation du har med den sökande.
• Beskriv kortfattat din kunskap och erfarenhet av barn. Har du särskild kunskap eller erfarenhet om adoptivbarn och deras behov?
  
• Vad känner du till om sökandes erfarenhet av och kontakt med barn?
• Utveckla vilka speciella föräldraförmågor de sökande har.
• Hur ser du på sökandes möjlighet att klara av de krav och påfrestningar som det kan innebära att vara förälder till ett adoptivbarn?
• Om det är ett par som söker gemensamt om att adoptera: beskriv förhållandet mellan dem.
•  Om sökanden redan har barn: beskriv hur sökanden är som förälder, förhållandet mellan förälder och barn och vad de brukar göra tillsammans.
• Finns det någon ytterligare information som du tror kan vara betydelsefull i sammanhanget? 

Hannas pytte

Hanna säger att lillebror eller lillasyster är "Hannas pytte". Det är bland det gulligaste jag hört. Hur kreativ med språket får man vara, egentligen, när man tycker det är svårt att säga "liten"?

Det varierar, givetvis, hur intresserad hon är av "Pytte". Det händer också ibland att hon är bekymrad över att det kommer att komma en "Pytte". Då kan hon säga att hon också är "Pytte". Jag förklarar att hur stor hon än blir och även fast det kommer en till pytte, så kommer hon alltid vara mammas och pappas "Pytte" också. Då blir hon nöjd. 

Nu är vi i gång! Eller?

I dag hade vi vårt uppstartsmöte med socialförvaltningen. Förra veckan fick vi veta att Uppsala kommun säger nej till att utreda oss den närmsta tiden på grund av att de inte har tid. Det visade sig också att hon som tänkt vara vår utredare här i Östhammar fått nej av sin chef att utreda oss på grund av risk för jäv då jag är på samma arbetsplats som hon även om vi inte umgås eller ens har samma chef. Vi satt nog som två oroliga fågelholkar där i rummet innan vi fick veta att en extern utredare, den som jag sprungit på tidigare, sagt ja till att utreda oss.

Vi vet inte riktigt när utredningen drar igång, men förhoppningsvis ganska snart. Inte heller har vi en susning om hur lång tid utredningen tar. Men utredaren har väldigt mycket att hämta från vår gamla utredning och dessutom två personliga brev som är uppbyggda utifrån de rubriker som ska finnas med i utredningen. Vi vet inte, men hoppas på att utredningen kan bli klar någon gång under våren.

Praktiskt som vi börjat rodda med efter dagens samtal:

• Skrivit ut personbevis och deklaration från Skatteverket (supersmidigt via deras E-tjänst).
• Begärt registerutdrag från Kronofogden. Detta kunde vi göra via mejl (jag kopierade begäran som vi lämnade in för fem år sedan) och sedan skickas utdraget till vår folkbokföringsadress.
• Kontaktat sjukvården för läkarundersökning. Jag ringde vår vårdcentral som meddelade att de inte genomför hälsoundersökningar utan rekommenderar oss att vända oss till privat sektor. Så vi har vänt oss till ett företag som gör hälsoundersökningar. Ditt har vi skickat de läkarintyg vi behöver fylls i, så de kan se vad som behöver göras och när de kan träffa oss. Vi har mejlat både det vanliga som krävs här i Sverige och det intyg som vi vet att St Lucy kräver att vi kommer med.

Kvar för oss att göra till medgivandeutredningen:

• Lämna in den formella ansökan. Eftersom ansökan via telefon räknas, har vi fått ok att datera ansökan bakåt i tiden. Till det korrekta juli månad alltså. Vi vill inte hamna i en sits där det blir försenat och de menar att vi "bara" behövt vänta sedan november i stället för juli och därför lågprioriterar oss.
• Ringa försäkringskassan för utdrag som visar vår kontakt med dem de senaste tio åren (eventuella långtidssjukskrivningar etc.). Detta går alltså inte att göra via deras E-tjänst (man kan bara välja två år bakåt i tiden) och inte heller via mejl eller så. 
• Utse referenter. Vi har en ganska klar bild av vilka vi tänker att vi frågar i första hand. Men det känns lite pirrigt ändå. Just nu är jag så praktisk och "bocka av på checklista"-fixerad att jag vill slänga iväg frågan på Messenger, men det känns lite mer något man kanske ringer om eller knackar på? Jo, så känns det nog. 

Ja, kära nån så praktiskt detta blev men nu tuffar vi på hörni.