Bomull i sinnet

Jag minns ganska tydligt hur det var att vakna 5 april förra året. Först är man ett tomt blad, vet inte riktigt vilka känslor som finns inombords. Man hinner glömma. Men så kommer man ihåg att dagen innan inte var en dröm, att hoppet är ute. Det var riktigt jobbigt. Det blir den första tanken efter bomullen försvunnit från det nyvakna sinnet innan dagen sedan fortsätter utan att man riktigt vet hur man ska ta tag i den.

I tisdags var det lättare. Men jag vaknade med bomullen i huvudet från en dröm om vårt barn. Eller snarare vår väg mot vårt barn. Vi var så nära! Vi var i Taiwan och det var huvudsaken. Att vakna och förstå vad man drömt och var man inte är, var ganska tufft men åtminstone inget hopp som är ute. Jag berättade för mannen så snart jag vaknat. Då berättade han att han drömt om vårt barn! Jag blev lite rörd, för något sådant har han inte berättat tidigare. Han hade drömt att vi fått en flicka. Vår flicka.

Jag känner att jag har några spännande anekdoter och uppdateringar att skriva även om tiden står stilla i själva väntan. Men det är en bit av mig som har lite svårt att orka gå helt in i adoptionsprocessen just nu. Så jag tar det bit för bit.

Vi hörs.