När 180 centimeter sovyta just isn't enough

Jag har nog inte nämnt vårt sovarrangemang. Sådant brukar förstås kunna vara av intresse. Vi samsover med Hanna, alltså att hon sover i samma säng som oss.

Att sova med Hanna känns självklart i och med att hon tydligt visat att hon vill det sedan dag ett och så har vi ju närmare två år av närhet att ta igen. Man behöver förstås inte ha adopterat för att samsova - jag vet faktiskt inte vilket sovarrangemang som är vanligast hos barnfamiljer överlag? Ett argument som många samsovare kommer med är att "Varför ska barnen lära sig sova själva när inte vi vuxna brukar vilja det heller?". Men det är förstås inte alltid enkelt med samsovning ...

För oss har sömnen bitvis inneburit en stor frustration sedan vi blev föräldrar. Man kommer verkligen in i det snabbt men i början var det ovant att inte sova hela nätter längre och här märks det tydligt att vi ibland blir irriterade på situationen och att det då förstås går ut över varandra, vilket vi inte är vana med sedan innan föräldraskapet.

Hanna sover oftast jättebra. Men man kan tro att hon har en jet-motor i benen om natten ibland! Jisses, så hon sparkar och har sig. I lakanen och mot oss. Jag kopplar bort och sover vidare. Men pappa Tobias, som vi insett är extremt lättväckt ... Han står inte ut!

Hur löser man då detta? Som erfaren observatör kan jag säga att det hjälper inte att sucka högt och uppgivet, vilket förstås gör att barnet förstår att en vuxen är vaken och själv gärna öppnar ögonen. Inte heller hjälper det att försöka resonera med barnet klockan 02.35 med fraser som "du måste sova" eller väsa till sin fru "vad ska vi gööööra?" vid ungefär samma tidpunkt.

Det är också svårt för Tobias att sova när Hanna ligger ovanpå eller tätt intill honom. Jag tycker oftast det är mysigt! Men så har det ju visat sig att jag oftast är en riktig tungsovare. Så ja, vi har fått jobba lite på att förstå varandra.

Han har hur som helst ändå ett hjärta av guld, min man, som envisats med att sova med oss trots att hans humör inte visat sig vara på topp 02.35 om han vaknar av sprattlande ben. Så vi har försökt hitta lösningar.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att parkera en 90-säng bredvid vår kontinentalsäng, som Tobias kunde byta till om sparkandet blev för jobbigt. Men det här går inte Hanna obemärkt förbi, utan då rullar hon gärna ned i 90-sängen och lägger sig hos pappa. Gulligt så det förslår, men hålögd pappa på morgonen och resten av dagen dessvärre.

Så vi hittade en ny lösning! Det blir nog fem av sju fullt godkända nätter måste jag säga och som småbarnsförälder är väl det ändå jackpot?

Först och främst har vi lagt en tjock madrass i 90-sängen, så den nästan kommer upp i ungefär samma höjd som kontinentalsängen. Efter diverse experimenterande är det numera jag som ligger närmast 90-sängen och märker jag att hon behöver mer utrymme, det brukar visa sig med sparkande och vevande, rullar jag ner. Ofta rullar hon efter då det gått ett tag. Så det är inte sällan jag och hon ligger sked i 90-sängen och Tobias själv i 1,80-sängen när det blivit morgon.

Nu sover vi alla tre, allt som oftast, väldigt bra om nätterna jämfört med i början. Så otroligt skönt!

Det går förstås fint att somna lite hur som helst ibland.