När det river i hjärtat

Nu sover hon tryggt i vår säng och det är mycket jag är så glad över att vår lilla Hanna Wei-Ching inte förstår ännu. Som rasism. Häromdagen påmindes jag om det när jag och Hanna promenerade genom hennes favoritgångtunnel, där hon vill att vi sjunger och gör ljud så det ekar. Vi går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nu hade någon eller några klottrat med kritor. N-ordet stod skrivet och så var några hakkors, och försök till hakkors, ritade.

Hanna strålade som vanligt med hela ansiktet och var glad i tunneln, men för mig fick klottret det att knyta sig i magen. Jag avskyr det och jag avskyr att veta att både den osynliga och den synliga rasismen alltid kommer finnas där och hoppa upp i ansiktet på en när man minst anar det. Skillnaden förut, jämfört med nu är att det blir extra personligt. Förut har jag bara blivit förbannad eller ledsen för andra i omgivningens skull. Men nu är det verkligen min allra närmsta familj, den viktigaste människan i mitt liv, som berörs och det river i hjärtat. Hon är jag, jag är hon. Vi är verkligen ett.

Så var vi, liksom halva stan, på Ica i dag där det serverades gratis tårta. Jag och Hanna står utanför butiken när jag hör två kvinnor i 70-årsåldern prata. De gnäller över några människor som är jobbiga och att det ska behöva vara så och då säger den ena att "Ja, men kom ihåg att rösta rätt nästa val!". "Ja, det ska jag verkligen göra den här gången!" skrockar den andra och jag bara vet. Jag bara vet att "rösta rätt" i deras ögon är att rösta på det parti i riksdagen som så sent som 1999 ansåg i sitt partiprogram att "möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa ska upphöra". För dem är vare sig det eller annat som gång på gång avslöjas om den rasism som finns inom partiet något personligt när de går till valurnan nästa år. De påverkas inte av att rasism normaliseras. För dem river det inte i hjärtat när de ser rasistiskt klotter i gångtunneln.

Chokladbollsdiskussionen har jag ju gett mig in i tidigare ... men tanterna gjorde jag ingenting åt denna gång. Det kanske egentligen var Kalle Anka-partiet de tänkte rösta på, vad vet jag som bara hörde konversationen med ett halvt öra. Angående klottret mejlade jag en anmälan till kommunen och när vi gick genom Hannas favoritgångtunnel igen igår, var jag glad att se att det hade tvättats bort.