Jag hatar när man vaknar efter att ha drömt att man är gravid, antingen visar stickan ett plus eller så har man en gravidmage. I drömmen tänker man "Äntligen! Det kan inte vara sant! Jag måste drömma! Nej, det är på riktigt!" Och så är det inte det. Eller att drömma att man håller i ett litet barn, sitt eget barn. Känner den lilla, lilla handen i sin innan bilden tynar bort. Hugget i bröstet när man vaknar. Sorgen. Tomheten. Paniken.
Lika mycket som jag älskar känslan i drömmen, lika mycket hatar jag känslan som kommer sedan.
Usch, de där drömmarna är de allra värsta.. Eller när man drömmer att ens man är otrogen. Fy!
SvaraRaderaKram!
Ja, skillnaden är väl att i det andra fallet är man i alla fall glad över att vakna! :)
RaderaKramen