Den här ofrivilliga barnlösheten har fått mig att känna skuldkänslor över min förmåga att planera. Visst, jag vet nu mer än någonsin att man inte kan planera ett barn. Men varför skuldbelägger jag mig själv å det grövsta för att jag inte reflekterat över det innan? Är det så konstigt att jag gått in med den inställningen, egentligen?
Folk sätter sina ungar i bostadskö innan de kan gå. Planering. Ens omgivning uppmuntrar en till att skaffa barn först efter studierna, körkortet och helst efter att man har en tillsvidaretjänst och helst en buffert. Planering. Så uppmuntrar ens omgivning en att man (verkligen, verkligen, verkligen skrivet i sten) ska känna att man har träffat rätt person, att man rest klart och "hittat sig själv" innan man skaffar barn. Planering.
Spara till sitt barns körkort och kanske ytterligare en extra slant. Planering. Och till sig själv ska man tänka på att pensionsspara helst i gymnasieåldern. Planering. Om man stod i fel bostadskö, typ Stockholm men vill bo i Göteborg, så gäller det att komma på det i god tid om man inte ska vara inneboende. "Mäh, tänkte inte dina föräldrar på det när du var liten?". Planering. När vill du ha din semester om sex månader? Planering. Dagisplats. Planering. Vi ringer inte på spontant, utan bestämmer träff med varandra över telefon. Gärna klockslag. Planering.
Hela vårt samhälle banar ju för planering. Vi blir hånade och får skylla oss själva när vi inte har tänkt på att planera vår tillvaro. Är det så jävla konstigt att jag råkade utgå från att vi skulle kunna planera när vi blir föräldrar?
Förresten: När vi bestämde oss för att bilda familj var vi ogifta, utan kombi och bosatta i en tvåa. Så den planeringen har ju hunnit ifatt och förbi skulle man kunna säga.
Känner igen mig så väl..
SvaraRaderaDu är inte ensam.
Kram
Tack jz79! Kram
Radera